Grå och glåmig är den figur jag ser i spegeln. Det är dag utanför fönstret, men trots det är ljuset som skiner in grådaskigt. Som att solens strålar inte riktigt orkade nå mig. Jag tittar bort från spegeln och ut genom fönstret. Utanför möts jag av en grå betongvägg och lika gråa verkligheter bakom de smutsiga fönsterna på andra sidan gatan. Trafiken utanför bullrar på, någon tutar otåligt och storstadens sorl når ända in i själen på mig.
När jag åter vänder blicken mot spegeln ser jag någonting annat. Ett grönt skimmer sipprar ut och jag dras närmare tills jag helt omges av det. Det suger till i magen, jag blinkar till och känner solen värma ansiktet. Fåglar kvittrar omkring mig och det luktar dagg och grönska. Drömmer jag? När ögonen vant sig vid solljuset befinner jag mig i en grönskande trädgård. Trots solljuset badar allt i ett grönt sken och jag ser allting aningen suddigt som genom glasögon som har aningen för stark styrka.
Jag tittar ner och ser att jag har lyft händerna i midjehöjd, som att jag måste försäkra mig om att kroppen är kvar. Även de badar i det gröna behagliga ljuset. Nedanför händerna ser jag mina fötter som står stadigt på en svävande stenplatta. Någonstans i bakhuvudet säger mitt förnuft att det är någonting som inte stämmer, men den tanken försvinner lika fort som den kom.
Jag befinner mig alltså i en vacker trädgård, som badar i grönt ljus och jag står på en svävande stenplatta. Framför mig tornar ett hus upp sig med mycket snickarglädje samt tinnar och torn. Huset är stort, har vita väggar och taket är mintgrönt. Himlen är blå med endast ett fåtal vita fluffiga moln. Jag njuter och sluter ögonen. Här kan jag leva, tänker jag nöjt. Här är allting mycket bättre än min gråa vardag. Allting går långsamt, men det är bara skönt och behagligt. Jag tittar mig åter omkring, noggrannare den här gången, och insuper skönheten. Det är en lummig trädgård, nästan lite vildvuxen, med rosenbuskar, äppelträd och halvhögt gräs. Marken är otydlig.
Jag känner hur någonting drar mig mot huset, som att det satt ett band runt min midja, och jag följer det som i trans. Fötterna nästan flyter fram över de svävande stenarna. Det känns som att jag gått här många gånger förut. Det är inte normalt, säger förnuftet i mitt huvud, men även denna tanke tonar bort i det gröna skenet som nu också fyller mitt sinne.
Nu är jag nära huset. Jag har knappt märkt att jag halvt svävat hela vägen fram till det över stenplattorna och befinner mig nu på trappavsatsen till entrédörren. Det är en vacker dörr, tänker jag dåsigt. Dörren glider ljudlöst upp och jag går, nej svävar, in i en smal korridor med vit panel och randig tapet. Även tapeten går i gröna, mjuka nyanser. Det är inte jag som styr längre, men det spelar ingen roll för jag har vaggats in i en känsla av grön, skön trygghet.
Det osynliga bandet runt min midja spänner åt och jag rör mig snabbare genom huset. En tanke som kommer till mig är att det börjar kännas aningen obehagligt. Samtidigt är jag för dåsig och avslappnad i kroppen för att ge den tanken mer utrymme. Jag dras snabbare genom huset nu, genom rum efter rum. Snabbt går det och jag börjar må lite illa. Trots detta är jag fortfarande invaggad i en grön, skön, trygghetskänsla. Om någon såg mig skulle de säga att min kropp var lealös och drogs framåt av någonting ingen kan se. Men vad är det för någonting som drar mig framåt?
Min omgivning blir suddig i kanterna. Det går fort nu. Jag svävar, nej dras våldsamt, fram av en osynlig kraft. Nu är det inte behagligt grönt längre, utan mer en grön som gör mig illamående. Jag börjar känna mig förföljd, men är fortfarande helt slapp i kroppen. Jag dras framåt snabbare och snabbare. Om dörrarna till varje rum öppnats ljudlöst och fint för mig tidigare vet jag inte, men nu kastas de upp och smäller igen bakom mig. Allt jag hör är dörrar som kastas upp, smäller igen bakom mig och ljudet av vinden som viner i mina öron.
Jag befinner mig återigen i en korridor. Den är lång, men långt där borta ser jag ett sken. Det skiljer sig från ljuset omkring mig. Det gröna skenet som gör mig illamående. Det är grått och glåmigt. Jag känner mig inte trygg här längre och jag vill ha tillbaka kontrollen över min kropp. Mitt förnuft säger till mig att fly, och denna gång lyssnar jag faktiskt, men hur ska jag kunna fly när jag inte kontrollerar min kropp? Jag svävar närmare och närmare spegeln. Snart kommer jag att krocka med den. Jag blundar så hårt jag kan och förbereder mig på en smäll. Pang!
Jag öppnar ögonen. Grå och glåmig är den figur jag ser i spegeln. Det är natt utanför fönstret, men trots det skiner ljuset från månen in. Utanför möts jag av en grå betongvägg och lika gråa verkligheter bakom de smutsiga fönsterna på andra sidan gatan. Nattrafiken utanför bullrar på, någon tutar otåligt. Storstaden sover aldrig. De trygga gråa vardagsljuden når ända in i själen på mig. Jag täcker spegeln med ett lakan och vänder den för säkerhets skull mot väggen. Det där vill jag aldrig mer vara med om. Storstaden sover aldrig, men det behöver jag göra. Jag kryper ner i min säng. Lakanen är gråa och trista, men jag är hemma. Borta bra, men hemma bäst.
Författare: Ellen Lagerkvist