Jag betraktar kvinnan i spegeln vaksamt, studerar ögonen och ansiktets mjuka form där livet och åren som gått har satt sina avtryck. Någonstans djupt där inne i de ljusblå ögonen så hittar jag den kvinna som är jag. Det lilla runda barnet som var så nyfiken på livet, den unga flickan med det porlande skrattet, och med en längtan efter det stora äventyret ute i den vida världen. Jag kastas tillbaka till studentlivets korridorer, hur vi satt uppe hela nätterna tills ögonen blödde för att klara av tentan nästa dag, min första kärlek och den första skälvande kyssen. Oh, jag känner fortfarande stoltheten inom mig, och det bultande hjärtat när jag stod inför hela familjen och släkten för att ta emot mina studentbetyg, känslan när jag blev uppkastade i luften och alla gratulationer efter år av pluggande, och sedan äntligen äntligen så var det dags för min första arbetsintervju, vad jag grät när det arbetet gick till en annan flicka i min klass, men det var en bra lärdom för livet, att inte bli för stursk att vara ödmjuk och förberedd inför de utmaningar som det innebär att ta klivet in i vuxenvärlden.
Jag fortsätter mitt granskande och titta, där ser jag blicken hos mina barns mamma,
all den kärlek som jag kände och hur omtumlande det var med alla dessa känslor. Jag älskade småbarnsåren, dom var som gjorda för mig, men så fort de gick, precis som resten av livet. Det kändes bara som ett kort ögonblick så var barnen utflugna, på väg mot sina äventyr precis som jag en gång. Jag och Robert kände oss så vilsna, vi hade tappat bort varandra lite genom åren men, så sakteligen hittade vi tillbaka till varandra och njöt av åren som pensionärer tillsammans och att få ha barnbarnen nära oss.
Sedan kom de svåra åren, att förlora Robert, jag trodde att mitt hjärtat också skulle gå sönder när hans hjärta stannade. Det var ett hårt slag och det tog lång tid att komma tillbaka. Men livet bjöd mig på några härliga år tillsammans med nära och kära vänner, resorna till Frankrike och det underbara Provence blev många och långa, men efter ett tag tog krafterna slut och åldrandets alla krämpor började så sakta komma. Höften som behövdes byta ut, diabetesen som gjorde att jag under en lång tid kände mig osäker och begränsad, även jag fick problem med hjärtat och behövde genomgå en ballongsprängning, och tänk dessa skamkänslor av att inse att jag inte längre kunde hålla tätt, det var bittra tårar som föll utmed mina kinder den första dagen med inkontinensskydd. Efter några år var jag tvungen att sälja huset och flytta in till ålderdomshemmet där jag nu har bott under många år, minnet började att svikta och jag fick svårt att komma ihåg människor och händelser, blicken blev grumlig och håret som en gång var korpsvart har nu blivit helt grått. Men när jag som nu tittar och betraktar mig själv så kommer allt tillbaka, jag är fortfarande den samma som jag alltid har varit, det lilla barnen, den unga kvinnan, mamman och hustrun. Jag ser henne så tydlig, frågan är om Ni ser mig som den jag var och som den jag är?
Författare: Lena Eriksson