Digital tystnad

Post 166 of 170
Digital tystnad

Daniel hade inte sett solens ljus på flera veckor. Han hade spenderat dessa veckor under täcket med telefonen utdragen, dörren låst och persiennerna neddragna. Orsaken till detta beteende stod inte endast att förklara i hans asociala drag eller den långa och mörka vintern som kan släcka livsgnistan hos den livligaste av människor. Nej, Daniel hade helt enkelt jobbat, jobbat och åter jobbat tills hans system kollapsat och slutligen tvingat ner honom i brygga. Till råga på allt elände hade han den senaste veckan drabbats av influensan, eller något åt det hållet, vilket resulterat i långa och kallsvettiga nätter med febriga ångestdrömmar av den värsta sorten. Daniel tänkte att om han inte bott i en svensk liten februaristad hade han misstänkt malaria. Läget såg mycket dystert ut. Men, så en dag i början av mars efter en natt av feberdrömmar så kraftiga att Daniel fruktade för sitt sinnestillstånd, vaknade han, om än matt och mörbultad, pigg och full av liv.

Daniel som precis hade fyllt 35 hade inga barn eller flickvän. Han trodde inte på sånt. Han ville vara fri och oengagerad, som vinden och havet. Fram till hans sammanbrott, eller vad man nu ska kalla det, jobbade han 60 timmar i veckan som datakonsult för ett större företag, och sin fritid spenderade han i sin fashionabla Ikea-inredda lägenhet med att konsumera produkter som mediebranschen eller andra nöjesindustrier försåg honom med. Han åt, sov, jobbade och tittade på TV. Sådant var Daniels liv. Och de få gånger han kände efter insåg han att han förmodligen gillade sitt liv. Han var dock inte helt säker, men tyckte att alternativet var för absurt för att ens övervägas.

Han steg upp ur sängen, och inledde sin vanliga morgonritual, det vill säga han tog en kalldusch och satte sig i soffan och slog på tv: n. Vårsolen och människorna kunde gott vänta nån dag till. Men till hans stora förundran och förskräckelse verkade det vara något fel på sändaren. Samtliga kanaler förutom MTV hade ersatts av det vita bruset. Han suckade och satte igång videon med de program han spelat in under gårdagen. Första delen av den inspelade dokumentären om Hollywood-stjärnornas plastikoperationer hade fastnat på bandet, men exakt klockan 19:17 upphörde inspelningen. Detta slöt sig Daniel till genom att trycka på text-tv-funktionen när han spelade upp bandet. Han studerade de inspelade text-tv-nyheterna: ”Här är de – deltagarna i allra sista Robinson”, ”Här är det billigast att förstora brösten”, ”Arabförbundet fördömer amerikansk bombning av Babylon”, ”Big Brother deltagare får filmroll”. Han stönade och konstaterade att ingen av nyheterna erbjöd nån ledtråd till det långvariga sändningsavbrottet. Daniel lyfte telefonen för att ringa sin mor för första gången på flera månader. Hon kanske visste nåt om nån telemast som rasat, eller nåt åt det hållet. Men, telefonen var död, och radion brusade. Han försökte koppla upp sig på nätet, men utan framgång. Nu såg han ingen annan utväg ur mysteriet än att klä på sig och knacka på hos närmaste granne i portuppgången. Ingen svarade.

Tystnaden som slog emot honom när han öppnade dörren och gick ut i den starka men kalla vårsolen var överväldigande. Det enda som hördes var ljudet från hemvändande fåglar och vinden som slingrade sig genom den lilla staden. Men inga ljud från bilar hördes, inget stoj från glada barn, eller rop från oroliga vuxna. Ingenting.

Daniel vandrade som en vålnad genom sin stad. Han såg en och annan bil som kört av vägen i höga hastigheter… men vraken var tomma på människor. Han knackade på där dörrarna var stängda, men ingen öppnade. Han gick in i hus och lägenheter där dörrarna var öppna, men ingen var där. I flera hem hittade han dukade bord med mat på tallrikarna, öppna kylskåpsdörrar och påslagna tv-apparater. Men han hittade inget tecken på mänskligt liv. När han till slut insåg att hans lilla hemstad var tom på människor tog han sin bil och började fara från stad till stad efter tecken på liv. Men tystnaden och frånvaron av människor var lika påtaglig var han än anlände. Det enda tecken på liv han såg var djur som med allt större självsäkerhet började erövra Sveriges stadskärnor.

Han stannade, efter flera dagars sicksackande genom sitt avlånga land slutligen till i huvudstaden. Daniel satte sig slutligen ner på den kalla marken framför slottet och begrundade sitt öde. Han insåg att elen snart skulle försvinna, reningsverken skulle sluta fungera, alla frysta varor skulle smälta, och skapa en lukt i stadskärnorna som skulle gör det omöjligt att vistas där. Dessutom skulle han så småningom tvingas jaga efter mat. Det enda han visste om vilda djur och jagandets konst var det han snappat upp på australiska dokumentärer om reptiler i allmänhet och krokodiler i synnerhet. Hur jagar man älg och annat vilt och är det säkert att fiska i sjöar som förmodligen blivit totalt förorenade till följd av de oundvikliga sammanbrotten av kärnkraftsverken? Hur gör man upp en eld i skogen? Daniel visste ingenting om dessa saker. Han kunde inte ens lokalisera väderstrecken.

Han erinrades sig dock om en film han sett med titeln ”The sun always sets in the east”… eller var det “The sun always sets in the west”? Han kunde inte komma ihåg. Väderstrecken var alltjämt höjda i dunkel. Daniel försökte vänja sig vid tanken på den hårda framtiden när han plötsligt hörde tonerna av en välkänd låt från en påslagen tv-apparat. Då slog det honom att MTV fortfarande var den enda tv-kanal som fortfarande sände. Han kände hoppet stiga. Någon, i MTV: s högkvarter i London måste fortfarande vara vid liv. Musiken, sändningen var ett tecken, ett meddelande från någon eller några människor på detta! Han insåg genast att han måste bege sig till England.

Han åkte över Öresundsbron, och vidare genom Europa. Efter en veckas färd genom kontinentens, av bilskrot och nyfikna djur igenproppade, motorvägar stannade han utmattad i ett för årstiden mycket kyligt Paris. Han stapplade med skakiga ben ur bilen mitt framför Eiffeltornet. Daniel beslutade sig för att gå in på närmaste McDonald´s för att ta sig något att äta. Han tittade i kylen och hittade några frusna hamburgare, men inget bröd. Han slog på plattan och började steka på hamburgarna när han upptäckte en påse hamburgerbröd bredvid kassaautomaten. Han öppnade förundrat påsen och tog fram några av bröden, han luktade och klämde på dem. Det bisarra faktumet att de fortfarande, efter så lång tid, var färska gav honom hoppet åter. Han åt hädanefter inget annat än McDonald´s hamburgare med bröd som aldrig verkade möglade genom sin fortsatta resa genom Europa.

På sin väg ut ur restaurangen upptäckte Daniel en bandspelare som låg på den tomma gatan. Han tryckte på play och ur dess högtalare strömmade It´s the end of the world as we know it, av R. E. M, en låt han hade sett på MTV var en av dem man förbjudit att spela i England och USA efter krigsutbrottet: Han föll förtvivlat på knä och bad snyftande till Gud för första gången sen han hade varit en liten pojke. Daniel bad om att få göra om sitt liv, och lovade att vara mer delaktig i andra människors liv om denna önskan uppfylldes. Han bad om att få veta vad som hänt med världen och att det skulle göras ogjort. Om så inte var fallet skulle han åtminstone själv få drabbas av samma öde. Han bad om allt mellan himmel och jord. Ja, han bad till och med om att åtminstone få chansen att se säsongsavslutningen av ”Sopranos”.

Till slut reste han sig upp och började sakta vandra längs Paris slingriga gator. Han gick förbi Notre Dame och de pittoreska bohemkvarteren där Voltaire en gång i tiden tänt upplysningstidens fackla, vidare genom Montemartes trånga gränder där kosackerna förnedrat parisarna som hämnd på Napoleons oförrätter, och sneddade med en frånvarande min förbi tennishallen där den europeiska demokratin föddes, och fortsatte förbi Versailles där Ludvigs och Marie Antoinettes huvuden rullat och där man 1919 i spegelhallen sådde fröet som grodde fram Hitler. Daniel, som, i brist på annat, tittat mycket på History Channel under sina bakfulla söndagseftermiddagar visste om allt detta, men verkade inte bry sig nämnvärt.

Efter flera timmars planlöst vandrande genom Paris urgamla stadskvarter stod han plötsligt vid entrén för stadens stora nöjesanläggning. Han läste den färgglada entréskylten om och om igen:”The city of lights, the city of love, and the city of Euro Disney!” Dessa ord spelade på, för honom okända strängar i hans inre, hans sinne mörknade och hjärtat fylldes av vrede utan att han förstod varför. Han hade ju alltid drömt om att få roa sig alldeles allena i en stor nöjespark. Men vreden växte inom honom med en ursinnig kraft. ”Walt-jävla-Disney är inte kung över världen!” skrek han och hojtade med näven mot skylten. Han letade upp stenar på marken som han med all sin kraft kastade mot skylten, han flåsade och grymtade och glömde till och med för en stund bort den bitande kylan som hade den urgamla kontinenten i ett järngrepp. Tid och rum upphörde att existera för honom. Det enda han kunde tänka på var att hitta nya större och vapen som han kunde förgöra skylten med. Men så plötsligt stannade han till, stelfrusen av skräck.

Något hade smugit upp bakom honom och kommit honom så nära att dess andedräkt bildade små moln av kall och unken luft som seglade förbi Daniels öra. Han vände sig om och stirrade in i gapet på ett lejon. Kanske hade det elektriska systemet på ett närliggande zoo lagt igen och öppnat dess dörrar, kanske hade lejonet rymt från en kraschad transportbuss. Daniel varken visste eller brydde sig om detta. Han sprang för sitt liv. Han sprang i cirklar, vevade hotfullt med armarna och skrek okvädningsord till det. Men allt detta gjorde bara lejonet ännu hungrigare. Och till slut fann sig Daniel fångad i en återvändsgränd. Lejonet böjde sakta ner sitt huvud och morrade lågt samtidigt som det blottade sina tänder och spände musklerna inför den avgörande attacken. Daniel resignerade inför faktumet att han snart skulle dö, och slöt sina ögon.

Han vaknade flera timmar senare ur en dröm om perfekta MTV-värdinnor med silikonbröst stora som colombianska vattenmeloner, molnfluffigt hår, vetenskapligt symmetriska leenden med tänder så vita att man bländades och gymstöpta kroppar så perfekta att de kunde få militärkyrkogårdar att vibrera. Daniel torkade bort dreglet från munnen med sin underarm, lyfte huvudet och stirrade rakt in i det döda lejonets tomma ögon. Han upptäckte att lejonets mun var full av fjädrar. Försiktigt lyfte han på dess väldiga gap och hittade resterna av någon sorts jättefågel som av en rent mirakulös händelse måste ha flugit rakt in i munnen på lejonet i dess språng mot Daniel och kvävt det. Han log och kände att solen hängde som en blodapelsin i den bomullsmjuka Parishimlen och spred välkommen värme. Våren hade äntligen kommit till Europa. Med ett stigande hopp i sitt hjärta hoppade han i närmaste bil och styrde kosan mot tunneln som skulle leda honom till England och MTV-människorna.

Efter bara någon dags resande var han till slut framme i London, staden som man enligt ryktet måste gilla om man gillar livet. Solen sken, fåglarna kvittrade och det var alldeles vindstilla. Och tomt på människor. Daniel hade dock inte väntat sig något annat. Han misstänkte att de få överlevande förmodligen gömde sig i studion av ren rädsla för vad som skedde i omvärlden. Stackars dem, de kommer att bli så glada när jag dyker upp som Adam i paradiset, tänkte Daniel. Efter att noggrant ha studerat en karta över London hittade han så småningom fram till MTV-huset. Innan han steg in genom portarna till den stora och futuristiska byggnaden fick han en plötsligt en känsla av att han gjorde något fel, det var en typ av känsla han inte känt sedan han var barn och hans mamma ertappat honom ätandes på godiset som skulle skickas till de fattiga barnen i Polen. Han skakade av sig ångesten, tog ett djupt andetag och steg in i byggnaden. Daniel följde skyltarna i de långa korridorerna och steg slutligen med bestämda steg in i studion, han slog ut sina armar och utbrast förkunnande ”här har ni mig”! till ett alldeles tomt rum.

Det var efter en stunds efterforskningar smärtsamt uppenbart för Daniel att MTV spelar in sina sändningar flera veckor innan sändning och sedan bara låter bandet rulla och rulla likt en gammal vinylskivspelare som hakat upp sig i samma spår. Han gick med sorgsna steg mot närmaste McDonald´s restaurang. Ovanför den dystre Daniel började tunga och mörka moln segla in. Luften blev kvav, klibbig och vibrerande. Varm luft sökte sig snabbt uppåt för att möta den anfallande kalla luften. När så luftmassorna kolliderade likt dödsfiender uppstod enorma elektriska urladdningar. En till synes förlupen blixt träffade en vit duva i sin flykt undan stormen, och med en bruten vinge seglade hon med elegansen hos tusen ryska isdansare med vida cirklar ner mot marken.

Plötsligt kraschade hon rakt in i en stor Coca-cola skylt som började fräsa, spraka och spotta gnistor omkring sig. En av dessa gnistor träffade soporna i en närliggande plastikkirurgiklinik, som innehöll det högst brandfarliga implantatmedlet C-ment som mycket riktigt började brinna med en ursinnig frenesi. Soptunnorna exploderade inom kort av den oerhörda värmen och spred branden flera hundra meter omkring sig.

Daniel satt inne på McDonald´s- restaurangen och käkade hamburgare med bröd som aldrig möglar och betraktade lågorna som slukade London, och i ögonblicket alldeles innan värmen fick byggnaden att implodera och taket att falla in kände sig Daniel ensam för första gången i sitt liv.

Digital tystnad
3 votes, 3.00 avg. rating (62% score)

, , ,

1 kommentar.

adminjuni 3, 2013 at 7:39 e mReply

Inte så upplyftande! hehe

Meny