En fredag förmiddag

Post 10 of 170

Jag är tidigt på plats, drar fram stolarna, formar ringen runt soffbordet. Lägger boken i soffan vid fönsterväggen för att få dagsljus över texten. Det tunga väggskåpet i mörk ek med utskurna, stiliserade blommor dominerar ena långväggen, det svarta pianot med sedan länge otända ljus i lampetterna trycker ryggen mot väggen mitt emot, det mörkbruna bordet i hörnet vid ingången, ovalt och välpolerat, fanns det här förra fredagen? Är det 1700-tal?

Två rejäla buntar sidentulpaner gör vad de kan för att lysa upp interiören i dagligrummet på Nygårdens äldreboende.

Jag hänger av mig jackan på pinnstolen intill pianot och ser ut genom fönstren, var nyss där ute i regnet och blåsten. Motigt att ta sig hit idag. Ännu en fredag med förmiddagsläsning tänker jag. Nu med en längre novell av Stig Dagerman, Snöblandat regn.

Så kommer de, en del med hjälp av personalen, andra för egen maskin med eller utan rollator.
”Hej!” ropar Lage, gammal sjöman som bygger en modellbåt på sitt rum. ”Vad blir det idag? Inte nåt modernt va?” Kommer alltid först till lässtunderna, visar ofta ett aggressivt intresse för texterna. Strax därefter Maria, pensionerad kassörska på COOP som på gamla dagar fått intresse för noveller. ”Men dom ska vara lagom långa och realistiska.”

Sofia, vars man nyligen avlidit här på Nygården, kommer därnäst. ”Det var väl idag? Fredag?” Jo då. Så har det varit några år, snart fem år faktiskt. Under årens lopp har lyssnargruppen bytts ut efter hand och jag kan återanvända noveller som jag högläste för 4-5 år sedan. Dit hör Snöblandat regn.
Sammanlagt blir vi tolv stycken.

Morfar i novellen skulle kunna ingå i gruppen framför mig. I novellen blastar han morötter tillsamman med familjen men vill göra det på sitt eget sätt och sitta där han själv vill, annars får det vara. Han vrenskas ungefär som Lage styr och ställer med personalen. Just nu slänger Lage en mörk blick på mig när jag börjar läsa om hur morfadern inte vill göra sig fin för att ta emot sin besökande syster från Amerika.

Läsningen är i gång. De blastade morötterna dunsar ner i tomma spänner, man torkar svetten ur ansiktet med den bortskurna blasten. Gnabbet mellan morfar och resten av familjen väser i luften. Han vill göra på sitt sätt, sitta i hackelsemaskinen och kasta morötterna på måfå i en spann i närheten medan de andra blastar sittande på upp-och-nedvända plåtspänner. Nioåringen deltar i arbetet på samma villkor som de vuxna. Allt ska vara färdigblastat innan man får lämna stallslidret. Och mot kvällen blir det amerikabesök.

De här är 1930-talets Sverige den tid då arbetet var fysiskt slitsammare än idag och lydnaden utgjorde en stor del av hemlivet. Det fanns familjedomptörer då som nu och jag märker att bilden av morfadern känns igen. Något småleende, en snörpt mun, allvarliga blickar.

Läsningen tar tre kvart. Morötterna blir färdigblastade och morfar tvångstvättad, tvångsrakad för att ta emot den besökande systern som han inte sett på tjugu år. Men mötet blir katastrofalt. De båda syskonen kan inte förenas i en kram trots sin ömsesidiga längtan efter varandra. Morfar avvisar tvärt sin syster som störtar ut och gråter.

Jag lägger ifrån mig boken och gruppen sitter tyst tills Lars, pensionerad gymnasierektor, säger: ”Den där inledningen. Läs den igen. Den var fin.”

”En sån eftermiddag kommer väl aldrig mera. Det kan helt enkelt inte göra det därför att bara en gång i världen är man nio år, blastar morötter med sin nya morakniv, upplever ett snöblandat regn mitt i oktober och har en faster, eller rättare sagt en mammas faster som kommer från Amerika klockan halv åtta.”

”Det unika tilltalar mig,” säger han. ”Det blir så fräscht.”
”Vad då unika? Tala så man förstår!” säger Magda.
”Jag menar nåt som sker en enda gång i livet. Jag gillar det.”
”Säg det då! Jag gillar mest morfar. Skulle vilja snäsa åt honom bra mycket mer än vad dottern gör.”

”Jag kunde aldrig skriva uppsats,” viskar Gertie. ”Utom en gång. Då fick vi skriva hemma om vad vi ville och jag skrev om slakterierna i Chicago för min morbror hade arbetat där och han berättade om det en hel kväll hemma. Då sa fröken efteråt att det där har du inte skrivit själv och att hon egentligen ville kasta det. Men jag blev så intresserad av vad han sa, att det bara rann ur mig. Men så jag skämdes när hon sa så där inför hela klassen!”

”Ja skolan! När var den bra! Man var ju alltid rädd,” säger Lage. ”Jag fick stryk för att jag inte kunde. Ibland av lärarn men mest av farsan när han hade pratat med lärarn.”

”Jag tyckte om slutet,” säger Anna ”när pojken och fastern sitter utanför stallet och gråter. Läs det igen!”

”Hon stryker sin lilla mjuka hand över
mitt ansikte.
Gråter du, säger hon.
Inte, säger jag och torkar och torkar tills morotsblasten blänker grön och nyskuren i lampljuset. Det är bara lite snöblandat regn.

En sköterska tittar försiktigt in. ”Är det slut kanske? Det är lunch om tjugu minuter.”
Vi säger Hej då och rullatorerna ställs fram, de rullstolsbundna hämtas och de övriga drar mot matsalen.

Lunchvagnen skallrar i korridoren. Den luktar kokt mat, fisk och morötter.

Författare: Göran Strömqvist

En fredag förmiddag
0 votes, 0.00 avg. rating (0% score)

Meny