Det finns inte så mycket att säga om mig. På morgonen dricker jag kaffe och äter en ostsmörgås. Ibland ser jag några ekorrar utanför fönstret, men idag såg jag en koltrast. Det kändes som den ville säga mig något.
Jag brukar tänka på olika saker. Idag tänkte jag på Bingolotto. Det var bättre på Leif Loket Olssons tid. Det var mycket som var bättre förr. Det fanns goda glassorter som inte finns kvar. Och mamma var fortfarande frisk. Ibland funderar jag på att ta livet av mig.
Jag har aldrig haft någon tjej. Bara en gång har jag känt närhet på det sättet. Det var en midsommarafton. Jag hade ramlat ner i diket. Jag var så full. Några raggare skrattade åt mig. En av dem sparkade mig i baken med sin träsko. Det gjorde ont. Sedan sa han till en tjej att hon skulle få 100 kronor om hon kissade i mitt ansikte. Hon sa först nej, men då höjde han till 200 kronor. Hon lyfte på kjolen och ställde sig gränsle över mitt huvud. Sedan kissade hon rakt i mitt ansikte. Hela gänget skrattade högt.
Jag gör inte så mycket på dagarna. Förut jobbade jag lite, men det var längesedan nu. På jobbet hade jag många trevliga vänner. Jag minns Åke, som alltid skröt om hur stora fiskar han hade fångat. Och Pekka, han kunde allt om gamla mopeder. Och Berit gjorde världens godaste kladdkaka med vispgrädde som hon bjöd oss på varje tisdag.
En gång jobbade en jättesöt tjej där i några månader. Jag blev kär, men jag vågade aldrig prata med henne. Hon såg nog inte mig alls. Och varför skulle hon ha gjort det? En natt drömde jag att hon kissade i mitt ansikte. Jag blev väldigt ledsen och kurade ihop mig. Sedan ändrades drömmen. Plötsligt var vi ensamma på en sandstrand i solnedgången. Hon sa att hon älskade mig. Jag smekte hennes kind. Hon andades tungt. Vi kysstes. Sedan vaknade jag.
Nu ska jag nog gå och ta livet av mig. Det finns ett stup en bit utanför staden och jag tänker hoppa nu ikväll. Jag ska bara dricka upp kaffet först. Nu sitter visst den där koltrasten utanför fönstret igen. Jag väntar nog till imorgon förresten.
Författare: Oscaar Pip
Ett svar på ”En koltrast”
En mycket stark text. Med bara några rader känner jag av människans förtvivlan och uppgivenhet.