En uppmaning

Post 70 of 164
Du sitter på tåget. Lyft blicken. Lite till, nej inte till din mobilskärm. Högre. Nej det där är bara ditt dyra armbandsur. Upp. Ja, där sitter en söt flicka. Men strunta i henne nu. Fokusera på fönstret. Du blir yr av träden som passerar, men det är inte det jag vill åt. Titta längre bort och höj blicken. Där vilar gårdar, stora som gårdar och där vandrar korna, stora som kor. Fint va? Men vi är fortfarande inte i mål. Inte bron heller. Högre. Där finns ju ingenting. Exakt.
Ser du himlen? Ser du hur den arbetar? Hur den förser dig med din litenhet? Det är molnigt ja, men det spelar ingen roll. Molnen är bara stora som moln. Men blicka mot himlen. Ser du att du inte ser den? Ser du att himlen inte är lika stor som himlen? Den är så stor att den blir ingenting. Himlen är allt, förstår du? Det där blåa är bara kortvågigt ljus. Jag menar verkligen hela himlen. Allt.
Förstår du det oförståeliga? Ditt dyra armbandsur är himlen. Korna är himlen. Säg något högt. Ja, vad som helst. Nu finns det i himlen. Du kommer till himlen när du föds. Titta nu noga på himlen, rör den en min? Flackar den med blicken? Den gör ingenting va? Det är kaos i himlen, men den himlen är inte din himmel. Din himmel är stor som himlen. Men himlen är större än himlen. Nu känner du dig allt liten va? Häng inte läpp, för det finns nämligen ingen lyckligare känsla.
Författare: Valle
En uppmaning
0 votes, 0.00 avg. rating (0% score)

Meny