Kategorier
Noveller

Född att le

Redan vid 6 års ålder, när jag övertalade tjejen som jobbade i grillkiosken på Piteå camping att få stå i kassan upplevde jag ett bubblande i magen som spred sig genom kroppen ändå ut i fingertopparna, upp i huvudet och ner i tårna.

 Jag överräcker den grillade korven med bröd till mannen framför mig. Han tar emot den och betalar mig vad den kostar. Jag möter den tacksamma blicken samtidigt som mannen ler mot mig och säger ordet tack! Sekvensen är över på ca 10 sekunder men gav mig, då 6 år gammal, genom att jag fyllde mannen behov av hunger, så var jag behövd, jag fyllde ett syfte och blev meningsfull. Genom den tacksamma blicken och hans varma leende så blev jag bekräftad. Mannen såg mig. Någon såg mig äntligen utföra en uppgift som gjorde någon glad.

Jag visade mig lite extra duktig, överraskade de köande lunchgästerna i mötet med lilla, söta mig. Njöt när jag fyllde lungorna med syre och välkomnade för första gången känslan som är grunden för att börja bygga eget självförtroende. Vetskapen att acceptera och känna att jag förtjänat den tacksamma blicken när kunden möter min. Jag godtar de ärliga blickarna och de snälla orden som förmedlas utan baktanke. 

Men av alla gäster den dagen så är det mannen som kom först jag aldrig glömmer, Han saknar vetskapen om att den dagen och det mötet med 6 åriga jag i luckan på en grillkiosk på Piteå camping föddes insikten till hur jag faktiskt ägde kunskapen till att få bekräftelse, bli sedd och uppskattad för det jag gör. Mannens varma tack visade på ärlig uppskattning, belönande till mig för mitt utförda arbete. 

Min passion gällande mitt arbete inom restaurang och event har jag förklarat med att jag älskar att göra människor glada, att ge dem något över förväntningarna. Jag inser idag att jag genom att utlova nya oprövade löften mot kund gör mig tvungen att avancera framåt, högre och större. Den ständiga jakten efter adrenalinkickarna följt efter välmående som avslutas med min egen klapp på axeln och den direkta bekräftelsen.

Kunder och gäster uttrycker sin tacksamhet med ord och gester som jag bemöter ödmjukt. Tackar för förtroendet. Det var en ära att få vara en del av produktionen. 

Precis här, denna sekund upplever jag känslan av tillhörighet. När jag ser mig omkring på alla människor. Alla formade till en unik pusselbit med en uppgift skräddarsydd för den. Jag slås nästan omkull av en inre lycka när insikten att jag idag utvecklat förmågor som förtjänar att ingå i något större. Visst har jag en egen uppgift som först ska slutföras men när alla fullgjort sina uppgifter så har de tillsammans skapat något större. Sammanflätad nu redo för sin uppgift, ett eget syfte, som utan mig eller utan dig inte blivit komplett. Känslan att få vara en del av något större att arbeta tillsammans med likasinnade. Jag känner mig oslagbar i gemenskapen. 

Min bransch är min familj. Mina gäster är mitt självförtroende. Mina ensamma och sömnlösa nätter tillhör min sårade självkänsla.

Jag ser människor. De blir glada och nöjda över deras förväntan. I mitt arbete är jag deras illusionist och golvet där jag går varje kväll är min scen. Kunskapen jag förvärvat samt den människokännedom livets möten gett mig, gör att i min arbetsroll så möts gästerna av ett utövat värdskap som får dem att känna sig välkomna och sedda. De förvandlas från gäster till människor med behov och förtroendet att ersätta dem med val tagna av mig. I detta ögonblick öppnas min ridå, jag äger scenen och känslan av makt intar mig. 

Jag livnär mig på gästernas positiva upplevelser. Atmosfären runt bordet efter en succé kan nästan få mig att brista då jag blir överväldigad över makten vi i bakgrunden har. Jag levererar lösningar som stillar deras behov. Jag lockar dem att använda sina sinnen och låta sig bli bortskämd och avslappnad. Här äger jag deras tid och kan styra dem likt marionetter mot målet jag har med detta sällskap. Samma mål för alla jag mött i mitt arbete och alla jag kommer att möta i min framtid. Att få dela deras upplevelse i stunden jag skapat. Att få lyssna på skratten de delar med varandra. Se hur de njuter av mat och dryck. Jag livnär mig på deras framgång och lycka. Bäddar in den i olika fack för framtiden, 

För de sömnlösa nätterna. De ensamma känslostormarna fyllda av panik eller den osäkerhet speglad av min självkänsla som lyckas skina igenom skapad av den oförklarlig kärleken till någon. 

Som 6 åring lever man i nuet och känslorna som uppstår sitter nästan på kroppen och är så äkta och ärliga så man till och med ta på dem. 

Där och då skapade jag en strategi för min känslomässiga överlevnad. Jag såg till att genom mitt yrke och i mötet mellan mig och mina gäster fyllde jag mina mörka hål, hjärta och själ med okända människors glädje för framtida behov. Att använda som skydd nästa vecka, om en månad, eller år. Kan visa sig som en stilla gråt framför ett sorgligt drama på svt eller ett uppvaknande ur en dröm i panik och sakna förmågan till att andas. Ett andetag, ett till. Djupt ner i lungorna å andas ut. Det ska lugna, få en att slappna av. Jag och min kropp förbereder oss på krig. Inte slappna av. Inte visa oss svaga utan släpper fram den första komplimangen jag tyckte jag var värdig att emot;.

 ´´Tack så mycket hjälpen idag. Du verkar ha talang för det här. Jag tror att du lyckades få alla att le. Till och med den där gubben som kom direkt vid öppning. Mot mig är han alltid grinig men idag gick han med ett leende. Snyggt jobbat! Kommer du tillbaka imorgon?  

Jag började nästan känna känslan att allt är möjligt o tillsammans är vi odödliga. Ensam är inte stark. Tillsammans så är vi en del av något större.

Författare: Veronica S

4.43 avg. rating (86% score) - 7 votes

7 svar på ”Född att le”

Mycket bra skrivet,man känner igen sig själv i denna storyn och det gör nog säkert många. En bra story som jag vill läsa fortsättningen av ,man blir ju nyfiken hur livet blev för denna 6åring.

Vilken underbar berättelse!

Fint skrivet av dig min vän. Förstår din känsla i allt du skriver, kände likadant en gång i tiden. Hoppas aldrig den känslan i dig försvinner.

Väldigt bra skrivit vad duktig du är.

Fantastiskt! Hela texten känns som mig. Tyvärr har jag inte fått det ögonblicket. Jag har lyckats och genomfört det mesta som behövts i mitt liv, men saknar den
sista pusselbiten så det göt ont i själen.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *