Nu sitter jag här och skriver, med repet runt min hals precis innan jag ska slänga det över bjälken, ta det där steget från stolen och låta snaran kväva livet ur mig.
Att ett liv kan raseras på mindre än en månad är numera ett faktum för mig. Det var inte så här jag tänkt mig att det skulle avslutas, ännu mindre hade jag förutsett vad som skulle ske med mig när jag la ut den där annonsen. Den där förbannade annonsen.
Då innan allt gick åt helvete, innan sattyget besatte min hjärna, var jag en normal människa. Jag hade ett jobb som mäklare och jag trivdes med det, pengar som strömmade in. Jag umgicks med vänner och bekanta som vem som helst. Det enda jag saknade var den där speciella i mitt liv. Hon som kanske skulle göra mitt liv fullkomligt.
Jag hade försökt på andra håll men det tog tid för mig att lära känna människor. Inget man gör över en drink eller en fin middag. Ett förhållande hade helt enkelt aldrig blivit av. Kanske var jag för blyg, kanske hade jag inte det där lilla extra som kvinnor letar efter hos män. Kanske var jag bara för osäker.
Jag hade haft förhållanden i mina ungdomsår men jag hade blivit så sårad att det hade lämnat ett mentalt ärr, ett sår som aldrig riktigt ville läka. Ett sår som läkte ut var och förgiftade mina tankar och spädde på min förmåga att lita på en kvinna.
En dag var jag bjuden på middag och satt som vanligt som det tredje hjulet hos Lilly och Anton, det där perfekta paret som hade allt det jag ville ha men saknade, så lättade jag mitt hjärta. Lilly var höggravid och skulle föda deras förstfödda dotter bara några dagar senare.
De lyssnade och var väldigt förstående när jag berättade hur jag kände och hur svårt det var för mig att lita på någon som jag inte kände. Anton skämtade om att jag kanske skulle lägga ut en annons på någon dejtingsajt på internet, men jag sa att jag inte riktigt litade på sådana. Man vet ju aldrig vem man kan stöta på.
Lilly sa att jag inte skulle vara rädd. Där om någonstans så kunde jag ju berätta om mina känslor och tankar i skyddet av min privata atmosfär bakom datorskärmen.
Jag skrattade nervöst och sa att det nog inte var något för mig och vi släppte ämnet.
Efter middagen hjälpte jag till med disken innan jag beslutade mig för att gå hemåt de tre kvarteren till min bostad. När jag tagit på mig min rock och mina glänsande läderskor, pussade jag Lilly på kinden och skakade Antons hand, tackade för maten och sa adjö.
Det var en mörk höstkväll och jag knäppte rocken när en bitande, rå vind mötte mig i dörröppningen.
Promenaden hemåt tog ungefär tjugo minuter och ungefär halvvägs började jag tänka på vårt samtal om annonsen. Kanske var det inte en så dum idé.
När jag slog in portkoden till dörren så hade jag bestämt mig och i trapphuset upp till min lägenhet så hade jag redan börjat fundera på hur jag skulle formulera mig i min annons.
Väl hemma i värmen tog jag av mig ytterkläderna och satte mig framför min dator. Jag hittade många sajter som var för mitt ändamål men jag fastnade för en särskilt. Den låg inte på de högst sökta antalet sidor och den var enkel. Nu när jag har bestämt mig för att avsluta mitt liv så kan jag faktiskt inte riktigt minnas namnet på sidan. Kanske fanns den aldrig mer än i mitt huvud. Ett spöke i min sjuka, förstörda hjärna.
Jag skapade ett konto och fyllde i min profil. Jag blev väl exalterad efter att jag var klar för jag kunde inte slappna av. Jag visste att jag borde sova då jag skulle upp tidigt dagen efter men jag kände mig aldrig riktigt trött.
Vinden utanför ökade i styrka och jag kunde i månens sken se höstlöven fladdrade förbi fönstret när jag satt där och letade matchande profiler på hemsidan.
Jag minns inte att det fanns några som var särskilt intressanta. Pikanta ja men inget som stal mitt intresse. Till slut när klockan slog tolv kände jag hur tröttheten la sitt suddiga moln över mitt sinne och det började klia i ögonen. Jag beslutade mig för att stänga av datorn och gå och lägga mig, men just när det jag skulle till och stänga ner internetsidan så plingade det till i min inkorg.
Plötsligt var jag klarvaken igen. Med bultande hjärta, upphetsad över att någon var intresserad av mig, så klickade jag på meddelandet.
Jag minns det så tydligt trots att allt annat skulle komma att te sig som en dimma.
Hon hälsade och presenterade sig kort i meddelandet som uppenbarade sig på min skärm. Det var som om hon redan visste vad det var som jag sökte och hon avslutade med att hon ville lära känna mig så som jag skulle lära känna henne innan vi beslutade oss för att gå vidare ett steg. Det var viktigt för henne att det skulle kännas rätt.
Om jag bara vetat då vad jag vet nu. Då hade jag inte fallit i hennes djävulska fälla. Då hade jag inte låtit mig förföras av denna hondjävuls famn.
Hon var vacker på sin presentationsbild. Huden såg silkeslen ut, hennes röda fyllig hår ramade in hennes ovala ansikte och en lock föll ner över pannan. Läpparna var fylliga och röda som körsbär utan att se sminkade ut. Men det var ögonen jag föll för, de var som brunnar, stålgrå och vackra.
Jag svarade med försiktighet och vi konverserade en stund tills jag kände att det var dags att gå till sängs.
Dagen efter hade höststormen bedarrat och den kyliga solen värmde upp mitt annars smått dystra humör.
Jag kunde inte släppa henne med tanken och efter min sista husvisning snabbade jag mig hemåt för att starta upp min dator. Besvikelsen var stor när jag upptäckte att hon inte var online. Kanske hade jag hoppats för mycket. Men varför skulle hon anpassa sig efter mig? Hon kunde ju omöjligt veta att jag skulle vara där just då.
Det var ett konstigt beteende av mig känner jag nu när jag blickar tillbaks. Det var orationellt och känslosamt. Långt känslosammare än vad jag brukar vara.
För andra dagen i rad beslutade jag mig att ge upp och precis som under natten plingade det till i datorns högtalare när tanken slog mig.
Det var hon. Mitt hjärta fylldes med värme och det pirrade lätt i magen av förväntan.
Jag kände en konstig dragningskraft, det var som om hon snärjde mig med blotta sin virtuella närvaro. Jag ville träffa henne genast och jag ville inte låta chansen gå mig förbi. Där och då tänkte jag att jag hade mer att förlora på att inte fråga henne genast, än att låta tillfället gå förbi. Om jag bara vetat vad som skulle tas ifrån mig. Om jag bara vetat. Jag skrev att jag ville träffa henne genast, att jag kände att jag behövde se henne i verkliga livet och att om hon trodde på ödet liksom jag gjorde vid det tillfället då skulle vi båda leva tillsammans i glädjens rus.
När jag klickade på sändknappen genomfors jag av en fruktansvärd ångest. Tänk om hon nekade, tänk om jag varit för framfusig.
En sten föll från mitt hjärta när hon accepterade min förfrågan. Hennes enda krav var att vi skulle ses hemma hos henne då hon varit lite sjuk den senaste tiden och helst inte ville gå utanför dörren. Hon la till att det var förstås mitt val om jag nu inte var rädd för att bli smittad.
Jag brydde mig inte, jag ville träffa henne och det så snabbt som möjligt.
Snabbt duschade jag av mig och rakade mig. Smörjde in ansiktet med en mjukgörande lotion och ordnade till mitt blöta hår. Sen klädde jag på mig en vit, ren skjorta till ett par blåjeans. Över hade jag en svart slipover.
Jag ringde efter en taxi och tog på mig ytterkläderna medans jag väntade. Jag var exalterad så exalterad att jag inte kunde känna nån nervositet. Jag gick ut till taxin som precis rullade upp framför min port och gav chauffören adressen hon uppgett.
Jag minns nu att han rynkade på pannan av förvåning. Kanske visste han då vad jag vet nu.
Bilen stannade vid ett trevåningshus och jag betalade och gick in i trapphuset. Det luktade lite bränt som om någon stekt fläsk alldeles för länge.
Snabbt tog jag mig upp till översta våningen och knackade på hennes dörr.
Jag fick en smärre chock när hon öppnade. Det var kvinnan på bilden men hennes hår hade en silvrig glans och rynkor tecknade sig över hennes ännu vackra ansikte. Hade hon lurat mig?
Hon såg min tveksamhet och tog snabbt emot min bukett jag sträckt fram när jag knackat på dörren.
Hennes doft trängde upp i mina näsborrar och denne doft var snaran som fick bytet att falla.
Som i trans följde jag den gamle damen in i hennes lägenhet när hon fattade min hand. Hon såg ut att vara över Sjuttio år gammal men rörde sig men ungdomlig grace.
Hon viskade i mitt öra att hon behövde mig. Att hon hade längtat en lång tid efter någon som mig. Någon som kunde få henne att känna sig ung igen.
De stålgrå ögonen gnistrade i skenet av några ljus som som stod tända på ett gammalt slitet bord vid hennes säng. De ögonen var som djupa brunnar när jag tittade in i dem och jag kunde inte hålla min lust i schack.
Jag förde mina läppar mot hennes och vi förenades i en lång kyss. Som i ett ögonblick förändrades hon. Hon slet av mig mina kläder och knuffade ner mig på madrassen. Om jag hade velat så hade jag inte klarat av att värja mig. Hon var stark och höll mina handleder i ett hårt grepp när hon förde in mig i sig.
Sakta började jag slappna av och lät henne guppa ovanpå mig. Jag beundrade hennes rynkiga men ändå vackra kropp. Ålderns skavanker var något vackert och jag njöt av hela scenen.
Efteråt så höll jag henne i mina armar när jag plötsligt fick panik. Det var inte det här jag hade letat efter. Plötsligt var det som om inget stämde.
Jag tittade på min klocka och insåg att det var över midnatt. Timmarna hade gått i en rasande fart. Jag ursäktade mig med att jag var tvungen att gå hem då jag skulle arbeta dagen efter, och tog hastigt på mig mina kläder.
Hon log bara och sa att hon hoppades att vi skulle ses igen. Jag svarade något osäkert att det skulle vi kanske göra. Hon sa att hon var säker.
När jag kom hem igen slängde jag mig i sängen. Jag kände mig trött och energilös och somnade hastigt. Trots min otroliga trötthet sov jag oroligt och drömde hemska drömmar om kvinnan. Men nu var hon rynkig och vårtig. Och hon skrattade när ett hemskt rossligt skratt när hon red mig. Dagen efter vaknade jag i en hemsk feberyra och kunde knappt ringa till mitt arbete för att sjukanmäla mig. Framåt kvällen började jag känna mig bättre och kunde få i mig mat. Det skulle ta en dag till innan jag kände hur energin kom tillbaks.
På kvällen min andra sjukdag var det som att något i min hjärna pockade på uppmärksamhet. Jag duschade, klädde mig och tog på mina ytterkläder. Planlöst gick jag ut och vandrade gata upp och gata ner i den mörka höstkvällen. Jag kände mig som att något saknades och att jag inte riktigt kunde kontrollera var min vandring tog mig.
Plötsligt insåg jag att jag stod framför hennes hus igen. Jag försökte intala mig själv att det var det här jag ville när jag öppnade portdörren och gick upp för trapporna igen. Jag knackade på dörren och den öppnades nästan genast. Som om hon visste att jag skulle besöka henne.
Jag fick en smärre chock när jag såg henne. Det var samma kvinna men hon var inte rynkig längre och hennes hår var nu rött. Hon såg ut att vara i trettioårsåldern precis som på bilden jag sett på hemsidan. Det kunde inte vara samma person. Hon såg min tvekan och frågade vem jag var. Kände hon inte igen mig? Jag berättade om mitt senaste besök och hon skrattade. Hörde jag ett kraxande i hennes skratt. Nej så kunde det inte vara. Det måste vara febern som ännu höll mig i ett grepp.
Hon sa att jag nog hade träffat hennes mor. En skam föll över mig. Hade jag blivit grundlurad?
Hon bjöd in mig med en vänskaplig hand på min axel och förde in mig mot sovrummet. Sakta lät hon sin hand glida upp mot min nacke och förde mig mot sina läppar. Jag drunknade i hennes stålgrå ögon
Efter akten tänkte jag skamfullt på hur likt det varit hennes mammas tillvägagångssätt och jag reste mig snabbt. Tog på mig mina kläder och tittade på klockan. Ursäktade mig och gick hemåt. Ångesten förföljde mig den natten. Det var något konstigt med det hela. Något jag inte kunde sätta fingret på.
Dagen efter vaknade jag åter med feber men i min yra beslutade jag mig för att få ett svar. Jag väntade ännu en dag för någonstans insåg jag att med den höga febern skulle jag inte lyckas ta mig ut och hem till henne.
Efter ytterligare en natt av feberdrömmar där kvinnan, något yngre men med samma vårtiga kropp och hissnande skratt, red mig som den värsta maran, vaknade jag och lyckades ta mig upp ur sängen. Det var en ansträngning som fick mig att sätta mig på soffan och där satt jag i timmar. När det började mörkna hade jag energi nog att resa mig upp och klä på mig.
I mitt förvirrande tillstånd, insåg jag när jag gick mot hennes hem och snöflingor sakta singlade ner mot marken, att jag hade glömt ytterkläder. Jag kände hur kylan drog rakt igenom mina kläder och jag undrade för mig själv om jag skulle lyckas ta mig ända fram till hennes hus utan att frysa ihjäl.
Med stela, kalla händer så så lyckades jag öppna porten till hennes hus och stapplade upp för trapporna.
Ett barn i tolv års ålder med eldrött hår väntade på mig utanför lägenhetsdörren. Fattade mina händer utan ett ljud och drog in mig i lägenheten. Med stålgrå ögon tittandes på mig, förde hon mig mot sängen och med en hemsk styrka knuffade hon ner mig och grenslade mig. Jag försökte komma undan men jag var för svag av feber och frusen.
Äcklad av mig själv klädde jag raskt på mig och ögonen tårades när jag rusade ner för trappen och ut i den kalla natten. Plötsligt vaknade jag i min säng. Solen strimmade in på mitt ansikte och jag kände mig feberfri. Jag reste mig sakta upp och kände lyckan slå emot mig när jag sakta insåg att det förmodligen varit en dröm.
Jag bytte mina febersvettiga lakan och gick in i duschen. Löddret av schampo och tvål rann av min kropp och jag gick ur duschen.
Allt var som vanligt tills jag såg de små blåmärkena på min kropp. Blåmärken formade som en tolvårings händer.
I panik backade jag ut ur badrummet och drog på mig en tröja och ett par mjukisbyxor för att dölja blåmärkena för mig själv.
Tankarna for över mig och jag bröt ihop där på soffan. Den dagen låg jag och grät innan mer rationella idéer tog över.
Inte kunde det vara så, allt måste ha varit en dröm. Det måste finnas en annan förklaring. Jag startade datorn och letade efter hemsidan. Den fanns inte längre. Jag intalade mig att det bara varit en dröm. Att inget av det hela hade skett.
Dagen därpå ringde jag en taxi som skulle ta mig till hennes hus. Jag satte mig i taxin och chauffören tittade med en undrande blick på mig när jag uppgav adressen.
När vi rullade upp bredvid huset såg jag att det inte fanns. Allt som var kvar var en rivningsplats belamrad med bråte.
Jag bad taxichauffören att köra mig hem igen. Han skrattade till och jag undrade vad som var så roligt.
Han la i växeln på bilen och vände den innan han förklarade. För bara någon vecka sen hade en kollega fått samma körning till samma adress den enda skillnaden var att kunden stigit ur bilen och gått in på rivningsplatsen.
Orden for in i mitt bröst som en slägga och jag fick inte fram ett ord på hela vägen hem.
En vecka gick och jag reste mig upp till slut. Skakade av mig händelserna och beslutade mig för att den högst konstiga upplevelsen fick vara min hemlighet. Att jag skulle gå vidare med livet. Att det där med dejtande fick vara. Kom den rätta så kom hon.
Idag slutade jag tidigt från jobb. När jag tog bilen hemåt körde jag förbi en skola. Jag bromsade sakta in och stannade vid trottoaren utanför skolgården. Det ringde ut och barnen kom ut på skolgården.
Jag såg flickorna i tolvårsåldern leka och kände något inom mig, något som inte borde finnas där. Upphetsad och äcklad av mig själv körde jag därifrån och stannade till vid en järnaffär för att köpa repet.
Väl hemma satte jag mig på en stol och grät med repet i mitt knä. Grät över min olycka, grät och förbannade henne över vad hon gjort med mig medan jag knöt repet runt min hals. Det här är det sista ni kommer höra från mig för nu avslutar jag brevet, ställer mig på stolen, knyter repet runt takbjälken och tar steget ut.
Författare: Thomas Persson