Friheten

Post 27 of 219

Lade på det sista på släpkärran. Sätter sig i bilen och drar till sin nya lägenhet. Lägenheten ligger i en liten stad som heter crowpill. Åker igenom centrum för att komma till lägenheten. Mycket folk ute och det är lite liv i den lille staden. Henry känner att han kommer att trivas här. Parkerar utanför ett rött tegelhus. Fyra våningar högt. Henry har fått en lägenhet på andra våningen. Huset är från 1860. Men har renoverats i omgångar för att hålla allt i bra skick. Henry tar en väska och slår portkoden 3216 för att komma in. Går uppför trapporna. På vänster sida kollar han ner på dörren och ser att det står Henry Maxwell. Sätter nyckeln i låset. Dörren öppnas. Han lägger ner väskan i hallen. Tittar på lägenheten. En glädje och lättnad över att tillslut få en lägenhet och slippa bo hemma hos sina föräldrar.
”Detta är väl en fin lägenhet?”
”Den är perfekt. Den är min.”
Henry ställer sig i vardagsrummet kollar köket som är nästan i samma rum. Kollar sitt sovrum. Öppnar dörren till det, ett stort sovrum. En stor säng ska in där.
Han följer med sin pappa ner mot bilen. Tar väska för väska och går upp och ner. Sen tar sängen som ska in. En soffa som ska stå mot köket så att det blir skillnad mellan kök och vardagsrum.
Efter några timmar så var allting på plats. Han kramar om sina föräldrar, håller om dem och tittar ut mot vardagsrummet.
”Visst är detta den perfekta lägenheten?”
”Den är jätte fin.” Säger de bägge två i kör.
Hans mamma ställer sig i köket och ställer i ordning allt. Henry och hans pappa ställer i ordning tv och tv spel. Hans pappa sätter sig i soffan. Henry sätter i kontakten. Tar fjärrkontrollen. Kollar in den svarta skärmen och får se två stycken i köket. Kollar bakåt men ser bara sin mamma och hans pappa sitter kvar i soffan. Kollar igen och skepnaden var borta.
Skakar lite på huvudet. Slår på tv. Hans bästa film är på gång. Sätter sig i soffan tillsammans med sin pappa. Hans mamma ler och tittar. Hon lägger upp det sista i skåpen.
”Kom nu, Charles. Så får våran son vara lite själv och bo in sig.”
”Vi hörs, Henry.”
”Hejdå, mamma och pappa, tack så mycket för hjälpen.”
Han ställer sig inte upp, utan vinkar från soffan. En tre sits skinnsoffa. Kollar på när Harry Potter slåss mot Voldemort i den fjärde filmen. Går upp från soffan till köket. Känner att det är någon som tittar på honom. Öppnar kylskåpsdörren. Ingenting i kylen.
”Fan jag har ju inte handlat.”
Tittar på klockan, bara 5 på eftermiddagen. På med skorna. Ner till affären som ligger på samma gata. Nära till mycket.

Ute ur affären efter en halvtimme. Ett sexpack guinnes, frukost och kvällsmat. Springer med lätta steg upp till lägenheten. Lägger in sakerna i kylskåp och i brödskåp. Tar en guinnes till soffan. Sätter sig ner. Sprätter upp burken. Tar en klunk av den ljumma nästan svarta ölen. Lägger upp fötterna på bordet. Njuter av sin lägenhet. Tystnaden. Fortsätter att kolla på filmen. Kollar runt och njuter av allt i denna lägenhet. Mest av denna öppna planlösningen. Detta är precis vad Henry önskar sig.
Hör steg som närmar sig. Kollar uppåt och hör att det är någon i lägenheten över. Hör stegen går bortåt. Hör knäppande från köket. Kollar dit. Men ser ingenting. Ställer ner ölburken på bordet. Går mot badrummet för att pissa. Kollar lite i köket innan han går in. Men det är inget.
Kommer ut efter en halvminut. Kollar lite omkring sig. Kollar från fönstret ut mot gatan. Bilar som åker från och till staden. Känner ett kallt drag i nacken som går ner i ryggen. Nästan in i märgen. Går in i sitt sovrum hämtar en tröja för att sätta på sig. En grön hoodie med blixtlås. Sätter sig ner i soffan igen. Kollar ut genom fönstret. Tittar på molnen som har ändrat färg mot solnedgången. Henry går och tänder lite lampor han har satt upp. Tänder i sitt sovrum. Fortsätter mot soffan. Känner att det är något eller någon som tittar på honom. Men han tänker inte så mycket på det. Ser att det är slut på filmen. Tar fjärrkontrollen, zappar vidare till andra kanaler som finns. Ser att serien vänner är på. Lägger ner fjärren i soffan, lutar sig framåt och tar ölburken som börjar att gå mot sitt slut. Tar en stor klunk. Hämtar en till. Öppnar burken och tar en klunk innan rumpan slår ner.
Går upp igen för att hämta lite chips som han vet att hans mamma hade med sig. Häller det i en glasskål med blommor på. En skål han har fått av sin farmor. Sätter sig ner igen. Skrattar helt plötsligt åt avsnittet på tv:en. Tar lite chips för att mätta magen. Lutar sig tillbaka i soffan.
Känner att ögonen är tunga. Med handen i chipsskålen somnar Henry.

Vaknar efter ett par minuter. Då står fönstret på öppet och slår. Han går upp och stänger till och känner så att det är låst. Säger för sig själv,
”Det var konstigt att det gick upp, jag har ju inte öppnat det. Det var inte öppet förut heller.”
Henry skakar på huvudet. Sätter sig ner igen. Chips i soffan. Tar upp dem och lägger de i skålen. Stänger av tv:en. Ser nåogt i den svarta skärmen, kollar bakom sig, men ser ingenting. Skakar på huvudet. Går trött mot sovrummet. Klär av sig, behåller boxershorts, lägger sig ner i sängen. Kollar på klockan. Nu är den halv nio. Somnar efter några sekunder.

Vaknar upp nästa morgon. Tittar på klockan. Klockan visar halv åtta. En nyvaken Henry går upp. In till badrummet för morgonens viktigaste uppgift. Tittar sig i spegeln. En trött kille tittar tillbaka. Skrattar lite. Går ut till köket, tar en kaffekopp. Häller i nescafé i koppen, slår på vattenkokaren med vatten.
Häller i vatten i koppen rör om. Koppen slår ner mot golvet. Koppen går i tre delar. Kaffe över trägolvet. Han skakar i kroppen. Tittar på det runda bordet. Skrivet i bordet: Lämna denna lägenhet.
Han torkar kaffet från golvet. Tar upp den trasiga vita koppen med gula ränder. Han står över diskbänken med händerna hårt taget i bänken. Kollar bakom sig igen. Bokstäverna är fortfarande där. Ingen inbillning. Han går snabbt mot sitt sovrum. Tar på sig kläder för att ta sig en springtur. Han känner att han måste rensa huvudet lite.
Börjar att springa, springer snabbare och snabbare. Stannar efter några hundra meter. Pulsen uppe i 180. Skakar i kroppen.
”Jag måste börja bli galen. Det måste vara en inbillning.”
Springer tillbaka till sin lägenhet. Ivrig att få veta om det är kvar. Slår koden till för att komma in. Säger hej till en tjej som bor i samma trappuppgång som han. Hon kollar in honom. Men det märker inte Henry. Öppnar dörren. Tar inte av sig skorna. Kollar på bordet. Bokstäverna är borta. Han torkar svett ur pannan. Skrattar för sig själv. Tar av sig skorna. Tar ett glas vatten. Tar sedan en kopp kaffe. Vattnet är fortfarande varmt. Gör iordning ett par smörgåsar med smör och ost. Sätter sig ner vid bordet. Pustar ut. Skrattar till. Tar morgontidningen han tog när han kom in. Bläddrar i den. Tänker på vad som stod på bordet. Skakar på huvudet. Säger till sig själv att han ska inte kolla på så mycket skräckfilmer. Knackar på dörren. Kollar i kikhålet innan han öppnar. Ute i hallen står en tjej. Kastanjbrunt hår, mörkbruna markanta glasögon. Ett par löparskor, pösiga brallor och en solgul t-shirt.
Henry öppnar dörren.
”Hej, jag hann inte välkomna dig till området. Du var lite snabb förut.”
”Hej, förlåt, det är lite konstiga saker och mycket i huvudet just nu.”
”Ja, jag förstår. Men vilka konstiga saker? Inte för att tränga mig på. Men bara för att om jag ska vara rädd att det ska hända något.”
”Nej, det är nog inget. Bara en inbillning jag har, tror jag.”
Henry kollat åt sidan mot köket i ett par sekunder.
”Det är väl bara lite ovant med alla ljud och allt.”
”Jo, så kan det vara. Men säg till om det skulle vara något. Ganska öppensinnad.”
”Det ska jag komma ihåg.”
Henry stängde dörren och tjejen gick hem till sig. Henry skakade på huvudet.
”Hur kunde jag vara så dum att jag inte frågade vad hon hette. Idiot.”
Han sätter sig ner igen vid det runda bordet. Tar en klunk kaffe och en bit smörgås. Bläddrar vidare i tidningen.
En smäll hörs i lägenheten. Henry skvätter till. Ställer sig snabbt upp. Kollar i lägenheten. Ser inget i vardagsrum eller kök. Går in i sovrummet. Ser att en vas åkt ner i golvet. Går ner på knä för ta upp bitarna. Hör ett skrapande ljud från köket. Ser att något skrivs på bordet.
Lämna lägenheten nu!!
Henry springer ut i trappuppgången, knackar på hos tjejen. Tittar ner på namnet på dörren. Där står det Amelia Brown. Dörren öppnas.
”Hej, jag behöver verkligen din hjälp. Du sa att du var öppensinnad. Det är så att.”
Han hostar till innan.
”Jag, tror att det min lägenhet är hemsökt.”
”Va! Ok, detta måste jag se.”
De går in till Henry. Han pekar på köksbordet. Amelia tittar på bordet. Känner på bokstäverna som är karvade i bordet.
”Vem är det som har gjort detta?”
”Ingen aning.”
”Kolla här.”
Han visar henne sitt sovrum. Han visar vasen som har slagit ner i golvet.
”Denna åkte ner på golvet utav sig själv.”
”Vad är det som händer här.”
”Hör du det där?”
”Ja, vad är det.”
De går ut till vardagsrummet. Tv:en är på. Sen går stereon igång. Bägge två skvätter till en aning. Henry går till stereon, stänger av den. Då går den igång igen. Amelia skriker till. Springer ut därifrån och intill sig. Henry springer efter. Knackar på. Amelia öppnar hastigt, Henry springer in. Stänger dörren efter sig. Sätter sig ner vid dörren. Amelia går ner på knä. Sätter sig vid honom.
”Jag går inte in dit igen. Jag flyttar hem till mina föräldrar.”
”Nej, det måste finnas något som vi kan göra.”
”Vi går tillbaka. Så frågar vi lugnt och sansat, vad det är denna vill.”
De gick tillbaka till lägenheten. De öppnade dörren. Helt plötsligt kommer det en vas flygande emot dem. De duckar, slår sönder mot dörren. Då blir Henry förbannad.
”Detta är min lägenhet. Så vem du är så ska du väck.”
”Det var min först. Det är du som ska härifrån. Försvinn. Försvinn.”
Bordet kommer emot dem. De springer åt olika håll. Kommer ifrån varandra. Amelia är nu i köket och Henry i vardagsrummet. Kollar på varandra.
”Vad är det du vill. Du är död och nu är det detta min lägenhet. Visa dig själv så att vi kan prata om detta.”
Från ingenstans kommer det fram en skepnad. En kille i 40 års åldern. Klädd i en blå kofta, bruna chinos.
”Hej, jag heter Henry, vad heter du?”
”Jag heter Clay Duncan.”
Amelia kommer till vardagsrummet. Sätter sig ner i soffan.
”Jag heter Amelia. När bodde du här?”
”Vilket år är det?”
”Det är 2007.”
”Oj, har det gått så länge. Jag flyttade in här 1955.”
”Oj, du har varit fast här så länge. Bodde du ensam?”
”Nej, jag bodde här med en kvinna. Mary Collins. Hon gick ifrån mig. Vi passade inte ihop. Men jag tog det väldigt hårt. Sen det så har jag sett folk kommit och gått. Skrämt några stycken för att jag såg att detta är min lägenhet.”
”Men nu har jag flyttat in här. Detta är min första lägenhet. Jag trivs väldigt bra. Förutom att du håller på och skrämmer livet ur mig.”
”Förlåt, det var inte meningen. Det är bara att jag blir lite förbannad över att hon lämnade mig. Jag älskade henne. Tänkte fria till henne. Men sen lämnade hon mig.”
”Hur dog du?”
”Jag slog mig medvetslös i duschen. Halkade och slog nacken i badkaret. Sen har jag blivit kvar här och väntat om hon ska komma tillbaka.”
”Jag tror inte hon kommer tillbaka. Men har du inte sett något ljus att gå emot?”
”Sett det men har bara gått ifrån det varje gång det kommer.”
”När det kommer, så kan du gå emot det. För att vem vet, din dåvarande flickvän kanske är där dit du kommer. Det är ju 52 år sedan.”
”Ja, du kanske har rätt. Nästa gång det kommer så går jag emot det.”

Efter en liten stund så kommer det ett stort vitt ljus som är jätte starkt. Men den enda som kan se det är, Clay.
”Jag ser det nu. Ok jag gör det, jag går emot det. Jag hoppas att jag får träffa henne.”
”Annars så kanske du får träffa nån utav dina släktingar.”
”Tack så mycket för att ni hjälper mig att gå vidare. Vi ses kanske i framtiden. Hejdå.”
Clay går in i ljuset försvinner i intet. Henry gråter lite. Amelia kliver upp och kramar Henry. De kramar varandra.
Clay har funnit friheten i himlen. Amelia och Henry har funnit varandra.

0.00 avg. rating (0% score) - 0 votes

,

Meny