Väckarklockan ringde. Allt kändes tungt och jag försökte gå upp ur sängen men lyckades inte. Så här känns det varje morgon och jag hatar det. Det finns ingen mening med att vakna, jag borde bara dö. Efter att jag stängde av väckarklockan tio minuter efter den började så tog jag mig upp ur sängen och in i duschen där jag stod och sköljde vatten på mig i 10 minuter utan anledning. Meningslöst, allt är meningslöst. Jag orkar inte göra frukost på morgonen vilket gör att jag är väldigt smal så det enda jag gör är att duscha och sätta på mig kläder och sen gå till bussen för att åka till skolan och jag hatar det.
Mitt namn är Kristian *** och jag är 15 år
Dagarna är grå, jag står vid busstationen och väntar i norrlandskylan på bussen, Bussarna i Umeå är väldigt dåliga på att komma i tid men att stå still är bättre än att behöva vara i skolan. Jag ser bussen komma, den stannar så långt ifrån mig som möjligt och jag är plötsligt sist i kön. Det slutar med att jag inte kommer med bussen och får vänta på nästa. Jag blir inte arg eller irriterad. Jag är bara tyst och fortsätter att vänta på nästa buss. Jag känner lukten av rök men det är inte ovanligt. Alla röker här och det finns inget jag kan göra åt det. Själv röker jag inte men av att ens vara på stan så känns det som att gör det mer än andra, bara av att andas in den ”rena” lufter gör att lungorna blir svarta. Efter tio extra minuter kommer bussen och jag stiger på.
Eftersom att jag inte fick plats i förra bussen så är denna rätt så tom. Alla undviker att sitta bredvid varann så det finns alltid plats om man ”vågar” sätta sig bredvid andra. Men jag hittar en tom plats och sitter mig med huvudet lutat mot fönstret och bussen åker mot skolan. Det tar runt en kvart att ta sig till min skola så jag får vila lite till innan jag måste göra saker. Det är i alla fall något. Några killar går på bussen och sätter sig bakom mig. Jag hör dem viska något men kunde inte uppfatta allt, bara ordet. Neger. Ett ord som jag oftast inte har något emot men när personer som jag inte känner använder det som någonting dåligt så är det inte lika kul. Jag har vänner som använder det ordet ibland och jag har sagt till dem att det är lugnt för att jag vet att de inte menar det. Jag menar de är ju mina kompisar och jag tänker att det är ju bara ett ord som alla andra så jag tar inte illa upp men när det kommer till de här killarna så blir jag rätt så arg inombords men säger inte något för jag undviker oftast konflikter. De fortsätter viska tills jag märker att de höjer sin röst mot mig och skrattar. De börjar dra i mitt krulliga hår och säga skit som ”åk tillbaka till ditt land”. Men jag sitter tyst kvar. Ingen annan i bussen vågar hjälpa mig. Förståligt, varför skulle de? De känner inte mig och därför så begär jag inte att de gör det heller. Äntligen så kommer deras hållplats och de går ut. ”Negerbarn” hör jag när de går ut och där krossar de mig. Jag får jätteont i hjärtat men satt fortfarande tyst. Jag gråter inombords men vill inte visa det.
Varför lever jag om jag måste leva i en värld där personer hatar mig för min hudfärg? Vad är meningen med att jag är här om det är så jag ska behandlas? Jag har aldrig trott på ”Gud” även fast jag är kristen vilket jag inte blev frivilligt och jag aldrig skulle bli. Om det fanns en gud, varför skulle han/hon låta människor bli behandlade på detta viset?
Min hållplats kom och jag stiger av, jag måste gå runt 100 meter till innan jag är på skolan. Jag går in i trä huset, tar av mig skorna, hänger upp jackan och går in i klass rummet. Fem minuter sen. Bryr jag mig? Nej. Även om läraren skulle bli arg på mig så skulle jag inte reagera. Jag är less på alla som hatar och är arga så jag är tyst.
De har samhällskunskap och de pratar om rättigheter och såklart så pratar de om de ”svartas” rättigheter förr i tiden och såret som personerna skapade på bussen blir allt större men jag vägrar att säga något.
Vid dagens slut är jag krossad. Jag går i tystnad till bussen, väntar i kylan och stiger på i tystnad. Jag sätter mig vi en fönsterplats och tittar ut medan jag tänker på att dö. Jag tänker på sakerna jag skulle sakna och saker som skulle vara bättre. Medan jag sitter där lyssnar jag på ”I see fire” av Ed Sheeran och ignorerar världen, världen som jag inte vill vara en del av. Hade det varit bättre om världen faktiskt gått under 2012?
Bussen stannar och jag går av och börjar gå hem. Kylan kryper sig in genom mina kläder och smeker min kropp. Jag ökar takten och kom hem på 3 minuter. Trycker in portkoden. 0505 och öppnar dörren. Jag bor i ett hus med två våningar och våra granna bor på undervåningen, De har två barn som skriker hela tiden. Jag drar fram nyckeln och låser upp min dörr, tar av mig skorna och stängde den. Upp för trappan och in i min mors rum för att sätta på internetet. Datanörd har jag blivit kallad men jag har inga problem med det. För jag tycker om att vara en datanörd, hellre det är ett stads barn som röker och blir full hela tiden.
Min dator var redan på eftersom att jag har ”lärt” den att sätta igång sig själv innan jag kommer hem. Jag skriver in mitt lösenord och låter den uppdatera sig. Medan den gör det så går jag och hämtar yoghurt och russin. Plötsligt så känner jag mitt hjärta igen och det känns som om något högg mig. En tår faller från mitt ansikte och jag faller ihop på golvet. Jag sitter och gråter åt allt. Jag vet inte varför det plötsligt händer men jag bara fortsätter gråta. Efter ett par minuter så kan jag inte gråta mera så jag ställer mig upp. Tar med skålen med yoghurt och sätter mig i mitt rum. Jag sätter på deprimerande musik i högtalarna och sitter, bara sitter. Jag vet inte vad jag ska göra. Allt blir tomt. Jag har velat åka hem sen jag kom till skolan men när jag äntligen är hemma så är allt grått. Varför? Varför ska detta hända mig?
Min mor kommer hem. ”Har du plockat ur diskmaskinen?”. Jag svarar inte. Jag hör att hon öppnar den och sen så öppnar hon min dörr och blir arg på mig för att jag inte gör något annat än att sitta vid datorn. Jag gör bra ifrån mig i skolan vilket hon har velat att jag skulle göra väldigt länge men när jag väl gör det så är det något annat som är bra.
Perfekt. Ska jag vara en Perfekt son?
Min familj är uppdelad. Min bror är i Stockholm, min mor hos mig och min far bor inte i närheten. Min mor och min far är typ skilda men de vägrar säga det till mig. Jag vet att de inte älskar varann men de säger inget. Jag saknar min familj. Jag saknar familjen i vardags rummet med värme överallt. Istället så är jag nu i ett kallt mörkt rum i en värld som är grå och hatfylld. Varför ska det vara så? Varför, varför, varför! Tårarna kommer igen och jag blir arg på mig själv för att jag inte kan sluta. Allt är dåligt. Jag går in i badrummet, stänger dörren, öppnar fönstret och hoppar. Men väl i luften så ångrar jag mig. Jag blir förtvivlad, vad har jag gjort? Varför? Jag kommer att sakna allt i världen. Men nu är det försent. Jag slår i marken och allt blir mörkt…
Pip… pip… pip…
V-v-vad? Jag öppnar ögonen och jag ser mamma gråta över mig. Jag kan inte säga något. Mina klasskompisar står runt om sängen. Jag lever. Jag är inte död. Tack och lov.
Författare: Augustin.
