En man och en hund stod i hörnet av pildammsparken i Malmö.
Mannen gav order till hunden: ” Taal Hona!” (Kom hit!)
Hunden letade efter uttrycket i sitt ordförråd, men begrep ingenting. Hunden var svensk och kände så väl till det svenska uttrycket, kom hit. Även var han inte främling med engelska uttrycket ”come here! ” eller danska ” kom her ” eller tyska ”komm hier” men” Taal Hona!” var någonting annat. Hunden försökte att förstå mannen genom hans rörelser, men hans rörelser var obekanta för honom och kunde inte lösa hans problem.
Jag stod utanför mannens och hundens revir och letade efter en beröringspunkt mellan de två. Ju mer jag såg, ju mindre hittade jag och det förstörde hela min teori om ”Harmonin mellan hunden och ägaren”.
Jag hade alltid trott att i det disciplinerade och harmoniska svenska samhället var harmonin mellan hunden och ägaren mer anmärkningsvärd än något annat.
Under de senaste tjugo åren hade jag märkt de olika effekterna av denna ordning: den långsamma promenaden; en gammal kvinna och en gammal hund i tidsdimensionen; busiga barns lek med stygga valpar; en ung kär pojkes eller flickas brottning med en ung kär hund. Jag hade förstått den gemensamma filosofiska bilden som hunden och ägaren hade på världen och universum. Jag kände den harmoniska rörelsen i hundens och ägarens höfter. Jag kunde avbilda deras likartade kroppsform och skallar med ögonbindel.
Ofta hade jag hört att hundägaren säger: Va! ”(Förkortning för vad), och samtidigt säger hunden vov, och hade tänkt att båda orden härstammar kanske från persiska ordet vagh och har förändras i svenska språket för att den vackra, glada ljudet ”gh” finns inte på svenska. Vad hade jag tänkt och trott. Men den här mannen förstörde alla mina teorier.