Hel i sin trasighet

Post 58 of 164

Ser framför mig ett gammalt torp som varit obebott väldigt länge. Vegetationen har tagit över på flera ställen. Rostiga gamla och förfallna jordbruksredskap står kvar längs med åkern.

Spindelväven frodas och i fönstren går det knappt att se in i längre.

De som bodde där långt tillbaka i tiden tog vara på allt.

Inget slängdes bort om det verkligen inte blev något nytt av det. Kläder lappades, skor lagades hos skomakaren, verktyg smiddes om, andra snickrades om. Fantasin flödade och nöden hade ofta ingen lag. Många ting var hela i sin trasighet, eller bara hela då det blev något annat.

Gamla torp är vackra.

”Hel i sin trasighet”, ett vackert uttryck

…som en hoplimmad skål som gått sönder med dess skärvor hoplimmade.

Varje del hjälper en annan del att sitta fast.

Varje del betyder något, är värdefull. Saknas det någon blir skålen aldrig hel.

På något sätt gör varje skärva ont, men tillsammans är de vackra.

Tillsammans lagar de varandra.

Undrar hur det är att vara riktigt hel. Kan man vara det?

När går man sönder? Varför, och hur länge är man det?

Tror nog jag hellre är lite sönder än jättehel.

Livet har skapat mig till den jag är. Finns saker jag velat vara utan men de finns ändå kvar. Som en skärva.

En hel skål är fin på sitt sätt. En lagad och hoplimmad med sina skärvor har en historia bakom sig. Den kan berätta vad den har varit med om.

Hel i min trasighet är det jag längtar efter. Tar nog ett helt liv att bli det.

Eller?

Ta hand om varje skärva. Man vet aldrig när man har glädje av dem.

Alla har de något att säga.

© 2015 Harald Stenbäck

Hel i sin trasighet
0 votes, 0.00 avg. rating (0% score)

Meny