Konsten att dö

Gudrun tänkte att hon skulle sluta kolla på Facebook, det var så irriterande. Alla dessa lyckliga människor som lägger ut vackra bilder på sig själva, sin partner, sina barn och barnbarn och kolla här, ännu en hyllning till mamma! De lägger ut foton på sina avlidna mödrar som hade varit s å fantastiska och älskvärda på alla sätt och vis, deras bästis. På de många fotona syns mamman när hon var ung och när hon blev äldre, i olika ställningar med sitt barn. De plockar blommor i det fria. Äter glass, tittar på varandra och skrattar eller så kramar de om varandra intill ett vackert träd i strålande sol. Typ. Och så underskriften: Älskade mamma, jag saknar dig varje dag trots att det är 15 år sedan du gick bort. Skulle Gudrun lajka det senaste mamma-inlägget eller ge henne ett hjärta? Facebookvännen var en klasskamrat från högstadiet. 

Gudrun tog en klunk av Proseccon och hämtade en Anton Berg i kylen. Nej, hon skulle inte ge sin facebookvän någon tumme, slängde ifrån sig mobilen. Nu fick det vara slut på det där kollandet, hon hade väl själv ett liv! Gudrun gick upp på vinden och rotade fram ett fotoalbum och en skokartong som hon bar ner. 

Hennes egen mamma hade varit en mycket vacker kvinna. Något annat kunde man inte påstå, skådespelare till yrket, långt mörkt vågigt hår, stora bruna ögon. Någonstans fanns det väl ett foto på de två tillsammans där de kanske höll om varandra eller i alla fall log mot varandra. Men nej, det fanns inte ett enda foto på bara de två. Ett hade hon i alla fall i ram på sitt kontor. På det fotot satt hon som ett knubbigt spädbarn mellan sina båda föräldrar. Alla tre tittade rakt fram. Föräldrarna såg mest förvånade ut. Gudrun kände efter, hon hade inte ont i magen just nu. Lika bra att dricka upp den där Proseccon – det går ju inte att få på korken ändå. 

Glaset hade hon faktiskt fått av mamma, ett handgjort glas med vacker blå färg på glasfoten som följde glasets rörelse. Gudrun lät fingrarna glida runt glaset, smekte det sakta och drack långsamt. Det var något hon också m å s t e sluta med, vinet och sötsakerna. Hon hade läst vad alkohol gör med levern och … magen. Hennes mamma hade dött i magcancer och ändå drack hon sällan alkohol. 

Hennes mamma, ja. Gudrun hade fått en månad med sin mamma innan hon dog. De andra kunde skryta över sin mamma, hur mycket de hade älskat henne och hon dem, men Gudrun kunde i alla fall säga att hennes mamma hade varit bra på att dö. Hon förberedde sig i detalj. Hon läste av inlevelse in de dikter hon älskade, med hjälp av ett barnbarn, Gudruns son. Han spelade också in när hon berättade om de svåraste kriserna i sitt liv. Det var ett sätt att bearbeta, antagligen, att betala en dyr psykolog var helt onödigt. Hon hade sedan flera veckor en svart silkespyjamas i garderoben som hon önskade som svepning när det var dags. 

 Hon tyckte om att handla mat. Gudrun hade kört henne till Willys. Där levde hon upp, fyllde vagnen med allehanda varor som hon aldrig skulle kunna använda eftersom hon hade slutat laga mat. Betalade glatt med sitt VISA-kort i kassan. I samband med inköpsresan hade hon bett Gudrun stanna vid en bankautomat så att hon kunde ta ut pengar. Hon skulle ge en summa pengar till ett av barnbarnsbarnen innan hon dog. Det sexåriga barnet, hade hon bestämt, skulle bli pianist och behövde ett elektriskt piano. Favoritbarnbarnsbarnet till favoritbarnbarnet. Hur som helst skulle hon tömma sitt konto, det ingick i förberedelserna, ingick i rollen i hennes livs sista drama. ”Jag kanske inte ska dö”, hade hon sagt upplivad till Gudrun.

Bara en vecka senare var hon på hospice. Där låg hon, gul i ansiktet, nyklippt. Systerdottern hade kommit dit och klippt henne för sista gången och glädjen i mammas ansikte över att få bli fin in i det sista gick inte att ta miste på. Gudrun hade tagit en bild men vem skulle hon visa den för? Hennes mamma var svårt sjuk och döende men det fanns ingen ångest, inget gnäll, inga tårar. Bara när hon hade kramat om sin man, Gudruns pappa. Han hade böjt sig över henne i sängen och de kramades länge och känslosamt. Hon visste att maken var dement och skulle bli mycket sämre utan henne. ”Ni måste hjälpa honom till ett äldreboende. Han kan inte bo själv”. Hur illa han var däran hade Gudrun och hennes syskon inte förstått. 

 ”Pappa och jag har varit tillsammans i flera liv och haft våra otrohetsaffärer men nu är det slut med det, jag ska bli kirurg i nästa liv”. Det var mammas triumf. Hon hade förkunnat detta innan hon hamnade på hospice. Visserligen påverkad av morfin men Gudrun visste att det på riktigt var mammas övertygelse. Å, så korkat, hade Gudrun tänkt men vad var alternativet? Hur skulle hon själv klara av att dö? Och bli ingenting. Vi dör och antingen bränns vi till aska eller så äter maskarna upp liket i jorden. Slut. Så var det ju.

 När Gudrun kom i säng på kvällen, efter Proseccon och tre Anton Berg, hade hon ont i magen. Hon måste snart till doktorn, igen. Så här kunde hon inte ha det längre. 

 Mamma och hon hade pratat i telefon ibland. Mamma hade berättat om sina favoritbarnbarn och favoritbarnbarnsbarn mest men i alla fall. Gudrun kunde känna en svag saknad efter samtalen med mamma. Hon kanske behövde sörja, hon hade liksom inte gjort det under dessa två år sedan mammas död. En aning våt om ögonen blev hon men det kanske var magsmärtan. Trots den gick det ovanligt bra att somna. Hon kände ett litet sting i armen och plötsligt var hon helt väck.

Nästa morgon strålade morgonsolen in genom sovrumsfönstret. Hon kände sig pigg. Buksmärtan var borta! Händerna for över magen. Vad var detta? Buken var inte längre spänd. Den hade krympt och något stack i fingrarna. Gudrun lyfte upp huvudet från kudden. Hon hade ett operationsärr rakt över magen och var sydd med flera stickiga trådar. Gudrun skrek av fasa, reste sig upp. 

På golvet vid sängen låg en blodig köttslamsa. 

Författare: Helga Sigurðardóttir