Livet efter

Post 2 of 197

Av Nicholas Mackin

I över tjugo år hade han levt ett liv i förnekelse. Egentligen ett väldigt ensamt och egoistiskt liv. Det var inte så att han hade saknat vänner, för vänner hade han alltid haft, men nuförtiden föredrog han att köra solo. Allena var ett fint gammalt ord som passade honom perfekt.
Alkohol hade varit hans bästa och närmaste vän under hela hans vuxna liv, men nu såg han den som sin fiende. Det var självaste döden förklädd som en flaska eller en burk, det visste han, men han visste också att han fick svårare och svårare att fly från sin gamla följeslagare.
Denna morgon vaknade han upp i ett djupt hål. Alltså inte en liten grop eller något dike bredvid en väg, utan verkligen ett djupt hål. Han låg där länge och väl och stirrade upp mot en vacker mörk himmel och funderade. Han hade ont, så pass ont att han hade svårt att röra sig, och han kände sig yr och vimmelkantig.
En detalj som störde den vackra himlen var en takfot som tog upp en del av hans synfält. På hans vänstra sida fanns en massiv jordvägg och på höger sida en betydligt mer massiv vägg av betong. Han försökte att resa sig upp men misslyckades. Dels av berusning och smärta, men också av en fruktansvärd trötthet som hade förföljt honom ett längre tag. ”Dödstrött.”, tänkte han och somnade om.
Han vaknade ett par timmar senare med en fruktansvärd ångest. Han hörde röster i bakgrunden och insåg att han verkligen borde försöka att resa sig upp. Himlen var nu något ljusare och takfoten var kvar, irriterande vit.
Han provade försiktigt funktionerna i sin kropp. Jodå, armarna och händerna fungerade, likaså benen. Han hade extremt ont i huvudet och i nacken men i övrigt så kändes det som att han inte skulle behöva en rullstol än på ett tag.

Vart var han, och vad hade han råkat ut för? Och brydde han sig ens längre? Jodå, han brydde sig mer än vad de flesta trodde, det var bara det att han inte visade det alla gånger.
På darriga ben reste han sig upp och konstaterade att han var i sämre skick än vanligt, men att gropen han befann sig i inte var så djup som han först hade trott. Alltid något. Gropen var drygt två meter djup så med hjälp av en brädbit som han hittade i ett hörn, och med ett avgrävt rotsystem som handtag, så lyckades han hiva upp sina drygt 80 kilo ur helvetetshålan.
Flämtade låg han bredvid gropen och försökte att tänka klart. Han såg sig omkring och insåg att han befann sig vid ett garage som låg strax bakom ett rött hus med vita knutar. Tydligen höll ägarna på att dränera om garaget och hade grävt ett dike längs med den ena långväggen. Han reste sig upp och ville bara komma därifrån till varje pris. Han hade ingen aning om var han befann sig eller vilket håll han skulle gå mot, men än sak visste han; han måste därifrån fortast möjligt.
Han stapplade förbi garaget och huset och stötte på två äldre män som stod och
småpratade där tomten gränsade mot en mindre väg.
”God morgon!”, sa Kaj Larsson med en röst som han försökte få att låta så artig som det bara gick. Han hörde att han darrade på rösten och förmodligen berodde detta på att han var genomfrusen.
”Morgon.”, svarade en av männen och Kaj kände sig ovanligt dum och liten. Det här var en sådan gång när han hade önskat sig antingen vingar eller osynlighet.
Han valde att vika av åt höger på den lilla vägen, och även fast han inte hade ögon i nacken så visste han att männen stirrade efter honom.
Efter bara någon kilometer så visste han vart han befann sig, och han var bara cirka fem till sex kilometer från sitt hus, så han skulle inte behöva beställa en taxi för att komma hem. Plötsligt kändes livet lite lättare. Allt var inte så nattsvart ändå.
Det var inte så att han saknade pengar, men risken för att stöta på en taxiförare som frågade en massa onödiga frågor var en sak han inte orkade med rent psykiskt just nu. Det kändes som flera mil innan han till slut nådde sitt hem. När han väl såg sitt ljusgula hus och sin perfekt skötta trädgård så insåg han hur trött han egentligen var. Och när han klev in genom ytterdörren och insåg att både hans mobiltelefon och hans plånbok saknades så ville han bara kliva ut genom samma ytterdörr och försvinna ut i tomma intet. Det gjorde han inte. Han tog sin företagsmobil och började ringa runt och spärra alla sina kreditkort och sitt körkort. Skulle det här dygnet aldrig ta slut? Nej, det hade tydligen just bara börjat.

Rita Brouner lät som ett namn taget ur en dålig actionfilm från nittiotalet, med ett par supersnutar som hade som främsta uppgift att äta munkar och rensa upp i Harlems slumkvarter. Det var det inte. Det fanns varken supersnutar eller en dålig film, hon bara hette så. Hon hade bott i Sverige i tolv år och hade varit änka i drygt fyra av dem.
Normalt så avskydde hon att be om hjälp men denna gång var hon tvungen. När hon och hennes man hade flyttat från England till Sverige så hade de börjat om på nytt. Inte bara med varandra kärleksmässigt, utan även på flera andra plan. Rita hade fått ett jobb som journalist på en större kvällstidning, och hennes man köpte och sålde aktier. De var långt ifrån rika men de var lika långt ifrån fattiga. De bodde i ett hus som var precis lagom stort åt dem och hade ett fint liv tillsammans, tros avsaknaden av gemensamma barn, som berodde på att Rita inte kunde få barn.
Hennes man gick bort cancer och hon bestämde sig för att vara ensam och stark, för all framtid.
Men nu var hon inte stark, utan beroende av någon annan och den känslan avskydde hon. I och för sig skulle hon bara lämna in sin bil på den lokala verkstaden men ändå. Hon litade inte på någon annan än sig själv.
Mannen bakom skrivbordet såg trött och allmänt sliten ut. Han såg även totalt ointresserad ut och det störde Rita.
”Du hade beställt tid, sa du?”, gäspade mannen fram och Rita kände sig mer och mer obekväm.
”Ja precis, jag har fått en anmärkning på den senaste besiktningen som jag vill få åtgärdat. Det är något med bromsarna. Här är besiktningsprotokollet.”
Mannen gäspade igen och det såg ut som om han tänkte somna på plats, men Rita höll god min och avvaktade.

Han kollade på papperet i några sekunder och för första gången under hela samtalet tittade han upp när han talade.
”Ojämn bromsverkan, det är nog beläggen som är slut. Jag ringer när den är klar.” Rita kände sig allt mer obekväm. Hon skulle nog ha valt en annan bilverkstad ändå. ”Tack då.”, svarade hon ändå artigt och gick ut ifrån det lilla kontoret som låg i anslutning till verkstaden. Den friska luften kändes som en befrielse jämfört mot stanken av gammal olja, bränt kaffe och svett som hade dominerat luften därinne. Nog för att hon klarade det mesta själv men bilar rådde hon inte på. Hon tittade upp mot en stor skylt på garagetaket som löd: ”KL Motor & Svets AB”. Nästa gång skulle hon välja en annan verkstad, det hade hon redan bestämt.
Om blickar hade kunnat döda så hade Kaj dött den där morgonen, och om bakfylla också hade kunnat döda så hade Kaj dött två gånger samma morgon. Men så blev det inte. Han var i högsta grad levande fysiskt men kände sig som en idiot när han pratade med dagens första kund.
”Det är nog beläggen som är slut.” Vilket jävla kundbemötande. Han suckade djupt. En verkligt djuplodande analys.
”Eller så är bromsskivorna också slut eller så läcker det bromsvätska.”, sa han till sig själv.
”Det kan också vara så att det är jag som också är totalt jävla slut.”, tänkte han för sig själv innan han gick ut till verkstaden.
Han tyckte inte om att hans bakfyllor gick ut över kunderna, det var totalt oacceptabelt, ändå skedde det allt oftare nuförtiden.
Det var hans längsta arbetsdag någonsin kändes det som. Han längtade hem efter en het dusch, lite mat och några öl. Det var inte alltid en frihet att vara sin egen chef. Han kunde inte bara stänga verkstaden bara för att han ville. Han jobbade 7-16 måndag till fredag och han var aldrig sjukskriven, även fast han ibland hade behövt vara det. Han skulle fylla fyrtio år om ett par veckor men inombords så kände han sig som åttio, minst.
Dagen gick i långsam takt, han lyssnade på ”Buddy Holly” och ”Ritchie Valens” och ju mer han jobbade desto bättre mådde han. Han var en av de få som verkligen trivdes med sitt yrke, och han hade aldrig någonsin ångrat sitt yrkesval.
När klockan var 15:57 stängde han av kaffebryggaren och släckte både kontoret och verkstaden. Han hade blivit färdig med två bilar och några fönstergaller till en sommarstuga, men de kunderna tänkte han kontakta imorgon. Nu ville han bara hem.
Rita hade nästan handlat färdigt och befann sig vid frysdisken vid kassorna. Hon funderade på om hon skulle köpa hem glass och mysa framför tv:n på kvällen. Jo, det bestämde hon för att unna sig. Frågan var bara vilken glass.
När hon var som djupast försjunken i en värld av gammaldags vanilj, blåbär och jordgubb kände hon plötsligt att någon iakttog henne. Inte för att hon hade något sjätte sinne men denna gång kände hon verkligen att någon hade sin fulla fokus på henne.
Hon tittade upp och fick se mannen från verkstaden där hon hade lämnat in sin bil tidigare samma dag. Fast han såg helt annorlunda ut nu. Hans ögon var klarblåa och inte alls lika trötta som tidigare. Han hade bytt ut blåstället mot jeans och en svart t- shirt med sitt företags logotyp på.

”Hej!”, sa han och log lite försynt. ”Din bil är klar nu. Jag hann inte ringa innan jag stängde. Jag har bytt beläggen och släckt tvåan så nu är det bara att tuta och köra igen.”
Hon kom helt av sig och plötsligt försvann den där enkla världen gjord av vanilj med strössel på toppen.
”Toppen.”, svarade hon en aning stelt. ”Jag kommer in i morgon då och hämtar den.” Hon kände sig fortfarande obekväm i hans sällskap men hon kunde inte sätta fingret på vad det var som fick henne att känna så.
Han log mot henne. Inte på ett uppvaktande sätt utan mer på ett varmt och beklagande sätt. Han såg inte alls dryg och otrevlig ut längre, han såg varm och förstående ut, och han utstrålande ett lugn som tycktes få hela affären att stanna upp. Hon var inte sugen på glass längre, hon var nyfiken, så hon ställde sig bakom honom i kön och kikade diskret ner i hans varukorg.
En micropizza, tre burkar kattmat, en burk tonfisk och två sexpack folköl hade han lagt i den. Hon tittade genant upp. Hon hade väl inte med det att göra? Jo, det hade hon faktiskt. Hon var kvinna och av naturen nyfiken. Och hon såg faktiskt fram emot att få hämta sin bil följande morgon.
När Kaj kom hem började han med att öppna en burk kattmat till sin trogne vän och livskamrat, ”Bruce”, som var en vanlig bondkatt på drygt 12 år. Han pratade och kelade med katten medan han serverade maten i en liten gul skål med kattens namn på.
Sedan värmde han sin pizza i ugnen på 225 grader. Det blev alltför ofta liknande snabbmat till honom själv, han tyckte nämligen att det var fruktansvärt tråkigt att stå och laga mat när han saknade någon att dela den med.
En halvtimme senare satt han i soffan i vardagsrummet, någorlunda mätt och belåten. Han satt alltid och åt framför tv:n när han inte hade besök för då upplevdes ensamheten något mindre. Han öppnade en tredje öl och gick igenom dagens händelser och minnen. Imorgon var det redan fredag, arbetsveckan hade som vanligt sprungit iväg med en hissnande fart. Helgen skulle han tillbringa i sitt fritidshus som låg i grannkommunen, han hade tillbringat i princip varje helg där sedan han köpte stället tre år tidigare. Bruce fick givetvis alltid också följa med och katten verkade trivas väldigt bra där. Han hade till och med slutat att protestera högljutt varje gång kattburen åkte fram och det verkade nästan som att han tyckte bilfärden dit var riktigt rolig. Eller i alla fall helt ok.
Kaj slog ihjäl kvällens ensamhet genom att kela med Bruce, titta på motorprogram på Discovery Channel och dricka folköl. Vid niotiden gick hans ögon i kors och han beslutade sig för att gå och lägga sig. Innan han somnade tänkte han på kunden som han hade träffat på affären. Det var något med henne som attraherade honom på flera plan. Han somnade nästan på studs med ett litet leende på sina läppar.
Exakt klockan 06:48 stod Rita utanför verkstaden och konstaterade att promenaden dit hade gått betydligt fortare än förväntat. Det var tolv minuter till de öppnade men det bekymrade henne inte. Det var en härlig och frisk morgon i augusti så hon hade inte något emot att få vänta ute ett tag. Hon hann dock bara precis sätta sig på en liten träbänk utanför entrén när det rasslade till i låsen. Det var samma man som hon hade träffat dagen innan som öppnade.

”God morgon!”, hälsade han artigt och idag såg han ut som en helt annan människa. Hela hans ansikte utstrålade värme och hans ögon lyste av livsglädje. Det kunde kanske bero på att det var fredag idag och då mådde nog människor i allmänhet lite bättre, trodde hon.
”God morgon.”, svarade hon vänligt tillbaka. ”Jag blev lite tidig så jag kan vänta om ni inte har öppnat än.”
”Det är ingen fara.”, svarade mannen. ”Jag brukar alltid vara här minst en halvtimme innan jag öppnar. Kom in!”
Rita klev in och noterade att atmosfären i hela verkstaden var annorlunda denna morgon. Svettlukten var borta och doften av nybryggt kaffe och rakvatten (eller om det var deodorant) dominerade istället luften.
”Vill du ha en kopp kaffe?”, undrade mannen när hon följde efter honom in till kontoret. Hon svarade nekande trots att hon var jättesugen på en kopp kaffe.
Han började att knappa på en liten bärbar dator och tittade koncentrerat på skärmen. Det var intressant att studera hans olika ansiktsuttryck.
”Snart klart.”, sa han ursäktande. ”Det är så mycket administration i dagens samhälle.” Skrivaren som stod lite längre in i en bokhylla började till slut låta och matade sedan ut ett papper.
”Ingen fara, jag har ingen brådska.”, svarade Rita och skruvade lite på sig i stolen. Han hämtade papperet, gav det till henne och förklarade de olika posterna som var specificerade där. Som vanligt när det var något fel med bilen så kostade det en mindre förmögenhet att åtgärda konstaterade hon tyst för sig själv.
”Betalar du med kort eller kontant?”, undrade han.
”Kort.”, svarade hon och började rota i sin handväska. Hon fick fram kortet och gav det till honom. Han tackade och stoppade det i en liten elektronisk kortläsare som var ansluten till datorn. Några minuter senare var hon skuldfri och han backade ut bilen åt henne. Hon kände sig väl till mods trots att tyckte det var lika roligt att spendera pengar på bilreparationer som att gå till tandläkaren. Han önskade henne en trevlig dag och hon önskade honom detsamma, tackade och for sedan iväg.
Hon åkte raka vägen hem, som inte ens var fem minuters bilfärd, och parkerade bilen utanför flerfamiljshuset. Idag hade hon mycket att göra. Hon skulle bland annat skriva klart en artikel som handlade om Romerska tiggare, ett ämne som inte intresserade henne nämnvärt, men som tydligen intresserade hennes chef på tidningen. Bara att bita i det sura äpplet och börja jobba tänkte hon när hon klev in genom ytterdörren. Hennes lägenhet bestod av ett ett enda rum och ett litet kök. Rummet fungerade både som sovrum, kontor och vardagsrum. Trots att det var litet så hade hon god ordning på sina saker och hon hade lyckats med att få det riktigt mysigt och hemtrevligt. Sängen stod gömd bakom en skärmvägg och i ena hörnet stod ett enkelt skrivbord med några pärmar och en dator på. Det var inte mycket men det var hennes hem sedan hennes man hade gått bort. Hon hade sålt deras gemensamma hus och det mesta av deras tillhörigheter för hon ville inte ständigt bli påmind om hans frånvaro, som förövrigt fortfarande kändes som en stor klump i hennes mage, varenda vaken minut av dygnet.

Hon gick in i köket och bryggde en kopp kaffe i kaffemaskinen som hon hade köpt bara för någon vecka sedan. En fantastisk uppfinning enligt henne, det var bara att sätta i en kapsel, trycka på en knapp och vips så var kaffet färdigt. Kanske den bästa uppfinningen sedan skivad limpa och konservburkar som kunde öppnas utan en konservöppnare. Hon var inte lat, långt ifrån, men hon tyckte om att ha det bekvämt i livet. Hon tog muggen och gick och satt sig vid datorn. Hon hade ingen aptit på mornarna så hon tänkte vänta lite med fast föda.
Nu var det viktiga att komma igång med skrivandet, vilket brukade kunna ta några timmar nuförtiden. Skrivkrampen hade kommit som ett brev på posten när hennes man hade gått bort, men den var hennes levebröd så det var bara att tappert fortsätta kämpa.
Klockan var några minuter i sex på eftermiddagen när Kaj svängde in på den lilla vägen som ledde fram till hans stuga. Vägen var hans privata och han hade lagt ner åtskilliga arbetstimmar för att få den i gott skick. Totalt sex gruslass hade krävts för att få vägen i det skick som den nu var i. Men nu var den klar och han var nöjd med resultatet.

Han parkerade bilen framför garaget, öppnade bildörren och som vanligt njöt han till fullo av tystnaden som varmt välkomnade honom. Han hade döpt huset och platsen till ”Lugnet”, vilket han ansåg var ett extremt passande namn.
Garaget hade han hunnit med att helrenovera sedan köpet och han var också mycket nöjd med det. Fördelen med att renovera och bygga om själv, var att man fick anpassa allt enligt egen tycke och smak. Det var tänkt som hans hobbygarage, för trots att han tillbringade sin vardag i en verkstad så var även mekandet hans hobby.
I garaget trängdes några mopeder, en snöslunga, en fyrhjuling och en mindre plastbåt som var hans senaste inköp. Målet var att renovera den under vintern och sedan ha den i tjärnen som låg ett par hundra meter från stugan.

Hans stora passion hade förut varit motorcyklar men sedan fyra år tillbaka hade mopeder av olika modeller övertagit den rollen. Visst, han skruvade gärna fortfarande med motorcyklar men han körde dem inte. Aldrig. Mopeder var säkrare och för den delen minst lika roligt som att köra motorcykel, enligt honom. Hans tidigare motorcykel hade kunnat kosta honom livet, men han hade klarat sig undan med en svår hjärnskakning, några krossade revben, ett brutet ben och en krossad axel. Han gick fortfarande på rehabilitering hos en sjukgymnast två gånger per månad. Inte för att han tyckte det gav honom något egentligen, men det hade blivit som en vana och en trygghet. Dessutom tyckte han om sjukgymnasten, en man i hans egen ålder som ursprungligen kom ifrån Irak. De hade lätt att prata med varandra och de brukade språka om allt mellan himmel och jord. Han kunde fortfarande vakna av svåra smärtor i axeln men det behöll han för sig själv.
Han öppnade kattburen och Bruce skuttade ivrigt ut. Ibland trodde Kaj att hans katt trodde den var en hund, för den brukade mer bete sig som en hund än en katt.
”Dra inte iväg för långt!”, uppmanade Kaj. ”Det blir snart middag.”

Katten hade skänkt honom en så enorm glädje under den tid de hade haft tillsammans, och de var mer som kompisar än katt och husse. Han ville inte ens tänka på ett liv utan sin livskamrat.
Som vanligt när han kom fram, låste han upp garaget och larmade av det. Han lät porten stå öppen för att få in lite frisk luft och packade sedan ur påsarna ur bilen.
Tre sexpack folköl och några burkar kattmat hade han med sig. Fan, han hade glömt att köpa med sig middag till honom själv. Det var så typiskt honom. Han gick in och packade in sakerna i kylen. Jaja, nudlar, ägg och hårt bröd hade han hemma i alla fall, så han behövde inte svälta. Han öppnade en burk öl samtidigt som han öppnade dörren till den inglasade uteplatsen. Nu tänkte han bara ta det lugnt ett tag.

Ritas dag hade varit bra och det hade gått förvånansvärt bra med hennes skrivande. Hon hade arbetat som hon brukade; hon skrev i en timme för att sedan ha rast i tio minuter. Och så fortsatte arbetsdagen. Hon hade behövt läsa sig till det mesta som hon hade skrivit om. Romerska tiggare var verkligen inte hennes expertisområde. Hon hade försökt att skriva så neutralt som det bara gick, för i den här frågan ville hon inte trampa någon på tårna. Hon hade ännu inte uppnått den statusen på tidningen att hon fick välja sina uppdrag. Det var förövrigt få förunnat att som journalist att kunna göra det. I alla fall på hennes nivå.
Efter en middag bestående av stekt kyckling, asiatiska grönsaker på burk och ris, så pustade hon ut i soffan, mätt och nöjd med tillvaron. Livet hade varit elakt mot henne på många sätt, men livsgnistan fanns kvar. För stunden så trivdes hon rätt bra.

Strax innan klockan elva, precis innan hon skulle gå och lägga sig så pep det till i hennes mobiltelefon.
”Bvilj du komma på middag imorn”, löd meddelandet. Medan hon läste det så dök ännu ett meddelande upp.
”det ör kaj från verkstan”, läste hon.
Hon satt som ett frågetecken i soffan och beslutade sig för att för att hälla upp ytterligare ett glas rött vin. Tandborstningen fick vänta ett tag.
Hon var rätt säker på vilken avsändaren var men dubbelkollade ändå mot en applikation som hon hade installerat i mobiltelefonen.

Numret var till en företagsmobil som tillhörde ”KL Motor & Svets AB”. Det började att pirra i hennes kropp och hon kände sig både upprymd men samtidigt lite obehaglig till mods. Varför kontaktade han henne? Hon smuttade lite på vinet men svarade inte. Känslan av att känna sig obehaglig tog över känslan över att känna sig uppvaktad. Hade hon fått en dåre på halsen? Hon beslutade sig för att inte svara, utan satt kvar i soffan och väntade på om det skulle dyka upp fler meddelanden. Det gjorde det inte så efter ett litet tag gick hon och borstade tänderna och lade sig sedan. Hon höjde volymen på sin telefon och la den bredvid sig i sängen. Bara ifall att han skulle höra av sig igen. Det tog tid innan hon somnade, hon låg som vanligt och tänkte alldeles för mycket. Och nu hade hon ovanligt mycket att tänka på. Imorgon skulle hon kolla upp den där Kaj lite mer, som journalist så hade hon betydligt fler kontakter och informationskällor än en vanlig ”medel-Svensson”.
Hon somnade till slut och vaknade inte förrän klockan var 03:57 av att hennes telefon ilsket pep till igen. Ytterligare ett meddelande som var från samma nummer som tidigare.

Den här gången löd meddelandet kort och gott: ”hjälp mig”.
Kaj vaknade upp på ett hårt trägolv. Huvudet dunkade och han var fruktansvärt törstig. Han försökte att resa sig upp men det gick inte. Han försökte att öppna sina ögon men det gick inte heller. Så småningom somnade han om, eller så svimmade han av utmattning. I bakgrunden hördes en ugglas hoande.
Ett par timmar senare vaknade han igen. Törsten hade inte gått över, snarare tvärt om, han låg länge och fantiserade om iskallt vatten innan han till slut slog han upp sina klarblåa ögon och tittade sig omkring.
Han befann sig i det minsta rummet han någonsin hade skådat, dessutom befann han sig utomhus. Han reste sig upp och konstaterade att han var några meter över fast mark. Åt alla väderstreck såg han endast kalhyggen som var insvept i en gråvit dimma. Ett älgtorn, varför i fridens dagar befann han sig i ett älgtorn?
Han klättrade ner för en trästege som kändes allt annat än säker och nådde slutligen fast mark. Eller fast och fast, det var myrmark så under andra omständigheter hade han säkert kunna hitta en hel del hjortron där. Dimman svepte in runt honom om omfamnade honom på ett kyligt och ogästvänligt sätt. Nu visste han precis vart han befann sig; drygt en halv mil från stugan vid en plats som gick under namnet ”Kroktjärnen”.
Han hade kört moped hit många gånger förut. Han var så ofantligt törstig och trött så han trodde inte att han skulle orka gå hela vägen tillbaka. Han tog upp sin mobiltelefon och tänkte ringa till efter hjälp. Vem skulle han ringa? Vem skulle kunna hämta honom här?
För honom var det ett akutläge men att ringa 112 var uteslutet, vad skulle han säga till dem? Han provade att ringa sin bästa vän Ulf, men han svarade inte.
Han skickade istället ett meddelande till kvinnan med Toyotan.
”hjälp mig”, skrev han. Han skulle säkert bittert ångra sig imorgon när han hade nyktrat till men just nu kändes det helt logiskt.
Han började sakta och vingligt att promenera hemåt. Dimman blev bara tätare och tätare och ugglans hoande kändes mer intensivt än tidigare. Till höger om honom hörde han en bäver som plaskade till i en bäck. Plötsligt kändes naturen skrämmande och inte alls lika fridfull som tidigare.
Rita var uppe tidigt den morgonen och hon hade redan fått fram en hel del om Kaj Larsson. Han var född 1976, ogift, hade åtta fordon registrerade i sitt namn, var medlem i Sverigedemokraterna, inga barn, en registrerad bolagsform – ett aktiebolag som hade grundats tolv år tidigare, och han var ägare av tre fastigheter. Vidare så hade han fått en hel del del böter för diverse olika trafikförseelser genom åren, och han hade inga skulder vad hon kunde se. Hans aktiebolag gick med en hygglig vinst och han hade som mest haft två anställda.
Vad ville han henne och varför hade han bett om hjälp?
Hon gick ut till köket och gjorde en tredje kopp kaffe, gud vad hon älskade sin kaffemaskin. Hon slog sig ner i soffan och läste hans tre sms ytterligare en gång, hon hade säkert läst dem tjugo gånger vi det här laget.

Om han inte hörde av sig så hade hon bestämt sig för att ringa honom under dagen. Det gällde bara att fatta mod. Han kanske var svårt skadad, eller kanske till och med död vid det laget, bara för att hon inte hade svarat.
Dagens arbete bestod av att åka till Härnösand och intervjua kommunalrådet angående en båt som låg i hamnen och som var tänkt som ett boende åt flyktingar. Ett pissjobb igen, tänkte hon och smuttade på den heta drycken. Men hon hade i alla fall en fungerande bil, och det var tack vare Kaj – mannen som hon inte kunde släppa med tankarna. Hon ställde ifrån sig kaffet på vardagsrumsbordet och lutade sig tillbaka i soffan. Varför skulle just hon drabbas av hela världens problem?
Hon slöt sina ögon och tyckte för stunden synd om sig själv. Om det inte vore för att hon skulle köra bil lite senare under dagen så hade hon tagit ett glas vin istället.
Kaj kom till slut hem till stugan efter en promenad som kändes som en hel evighet. På vägen så hade han ramlat ett flertal gånger och axeln gjorde ondare än någonsin. Men han var hemma i alla fall, och det var huvudsaken.
Dörren var olåst, stugan olarmad och på hallgolvet låg det en tom whiskyflaska. Han hade bara sig själv att skylla men ändå fick flaskan ta emot hans frustration. ”Förbannade jävla skit!”, skrek han och tog tag i flaskan som att den var en ondskefull demon som just våldtagit hans mor.
”Jävla skit! Jävla helvete! Jävla satan!”, fortsatte han att skrika och slängde flaskan i soporna. Det kanske hade passat stunden bättre att krossa flaskan mot närmsta vägg, men han var i grunden en ordningsam person, och han tyckte inte om att behöva städa i onödan.
Han slängde sig ner i sängen med kläderna på och somnade omedelbart. Någonstans väster om stugan hördes fortfarande en ugglas envisa hoande.
När Rita var klar med intervjun av kommunalrådet så valde hon att besöka ett café och sammanställa sina anteckningar från mötet. Hon smuttade på sitt kaffe och försökte att komplettera sina kråkfötter med saker som hon fortfarande hade färskt i minnet. Trots att hon inte var fullt fokuserad, eftersom hon fortfarande inte kunde släppa de kryptiska meddelanden hon hade fått från Kaj, så gick jobbet förvånansvärt fort och smidigt. Hon var duktig på sitt arbete och hon visste om det. Hon var stolt över sig själv och hon hade ett starkt självförtroende. Hennes arbete skulle minsann ingen karl får störa. Speciellt inte en karl som hon inte ens kände.
Hon reste sig upp och gick ut på gatan igen. Det var en fantastiskt vacker dag, drygt 15 grader i skuggan och strålande solsken. Hon bestämde sig för att köpa en glass och strosa lite på stan innan hon begav sig hemåt igen.
”112, vad har inträffat?”, undrade en kvinnoröst i Kajs mobiltelefon.
”Jourhavande präst, tack.”, svarade Kaj och slöt sina ögon.
Han hade sovit fram till klockan två på dagen men han kände sig allt annat än utvilad. Faktum var att han mådde skitdåligt, både fysiskt och psykiskt. Mest det sistnämnda. Han satt i soffan i sitt vardagsrum med en stor mugg stark kaffe och försökte samla sina tankar. Han kom bara ihåg små fragment från gårdagen och hur mycket han än försökte så hade han fortfarande ingen aning om varför han hade vaknat upp så långt hemifrån.

”Varsågod, jag kopplar dig.”, svarade kvinnorösten i andra änden och sedan blev det tyst i några sekunder innan det gick fram nya signaler. Kaj lade på luren.
Han hade ringt jourhavande präst några gånger förut men hade aldrig fått ut något vettigt av de samtalen. Faktum var att han inte ens trodde på gud eller var medlem i svenska kyrkan, men ibland var det skönt att bara få prata med någon.
Han smuttade lite på kaffet och ställde sedan koppen åt sidan och reste sig upp ur soffan. Kaffet var för starkt för hans smak och dessutom var han inte ens sugen på kaffe. Han behövde en rejäl återställare och det snarast.
Några minuter senare var han tillbaka i soffan med en drink bestående av vodka, tropisk juice och en skvätt blåbärssaft.

”Man tager vad man haver, sa Cajsa Warg.”, muttrade Kaj och undrade vem fan den där Cajsa Warg var egentligen. Han tog en liten klunk ur glaset och grimaserade illa. Det smakade allt annat än gott och han mådde illa. Riktigt illa. Men detta till trots hade han bara en liten stund senare druckit upp innehållet i glaset, som med all sannolikhet inte skulle vinna några priser i någon drinkblandartävling.
Han brydde sig inte för nu var han på benen i alla fall. Han mådde fortfarande illa och hade ångest men nu tänkte han inte slösa bort något mer av denna fina lördag. Han beslutade sig för att gå till tjärnen bredvid stugan och prova fiskelyckan. Om det fanns något som kunde radera ut ångest så var det just fiske.
Ett par timmar senare mådde han betydligt bättre. Han hade provat de flesta dragen i sin stora fiskeväska men inte fått det minsta lilla hugg. Inte ens ett bottennapp. Men det bekom honom inte det minsta, huvudsaken med fiske var ju egentligen inte fångsten, utan att få komma ut i naturen, slappna av och samla sina tankar.
Han skulle byta drag en sista gång, kasta några gånger och sedan packa ihop och gå tillbaka till stugan. Hur mycket han än studerade innehållet i väskan så var det inget drag som han trodde på längre. Däremot så fångade en gummigroda med fyra krokar hans uppmärksamhet. Han hade fått den där grodan i födelsedagspresent ett par år tidigare men hade aldrig provad den.
”Äter ens fiskar grodor?”, undrade han för sig själv. Varför skulle man annars tillverka gummigrodor i gummi? Såklart de gör. Nu hade han ju faktiskt fått grodan i present av någon som ville vara snäll mot honom så han beslöt sig för att ge den ett par kast. Max fem kast sen skulle han packa ihop och promenera hemåt.
Första kastet blev lite snett och han hamnade betydligt längre in med grodan i vassen än vad som var tänkt, han suckade och började veva in den. Så tog det stopp. Han måste ha fastnat i vassen. Han tog i hårdare när han vevade och började gå ett par meter åt sidan men det gick fortfarande fruktansvärt tungt. Han ville inte avsluta fisketuren med att rycka av linan, det skulle ge ett dåligt omen till nästa tur.
Men så plötsligt kände han hur grodan simmade iväg från honom och trycket på linan ökade. Satan, det var inte vass han satt fast i, det var en fisk. Adrenalinet pumpade genom hans kropp men han behåll lugnet och fick till slut in fisken mot klipporna där han stod. Det var en gädda på några kilon som förlorade kampen mot honom och som till slut låg sprattlande på land. Han var lyckligare än ett barn på julafton när han upprepande gånger slog en grov träpinne i huvudet på förloraren. Han tänkte aldrig mer tvivla på grodor gjorda av gummi.

Väl hemma i stugan så mådde Kaj som en människa igen. Eller han mådde nog mer som en kung när han tänkte efter. Bakfyllan hade krupit tillbaka till helvetets katakomber och hans självförtroende var stärkt på grund av en gädda. Han började att känna sig extremt hungrig, vilket var ett sundhetstecken när det gällde honom. Han kunde nämligen aldrig känna vare sig sug eller hunger när han inte mådde bra psykiskt. Han hade egentligen tänkt steka några hamburgare till middag men nu hade han ju färsk fisk så han gick ut och tände grillen istället. Han var en hygglig kock när det gällde det mesta så han var rätt säker på att han kunde få fisken att bli en lyckad middag. Han hade grillat gädda förut med mycket lyckat resultat, och enligt honom så var det en klart underskattad måltidsfisk.

Några minuter efter nio på kvällen satt Rita i sin soffa med ett glas rött vin. Det var hennes tredje glas med samma innehåll. Tv:n var påslagen fast med utan ljud. Egentligen visste hon inte ens varför hon hade slagit på den, kanske var det för att hon tyckte det kändes bättre att stirra på en massa rörliga bilder än att tomt stirra ut i rummet. Hon hade valt att ännu inte ringa upp Kaj, trots att hon onekligen var rejält nyfiken på hur han mådde och vad han ville. Hon satt och samlade mod.

Tordes hon inte ringa honom inom en halvtimma så fick det vara, det hade hon nyss bestämt.
Klockan tickade på i det tysta rummet och exakt 21:19 slog hon numret till Kajs mobiltelefon och tog samtidigt en oförsvarligt stor klunk ur glaset. Hon grinade illa, pulsen ökade och hon började att kallsvettas. Hon var extremt nervös och visste egentligen inte alls vad hon skulle säga. Efter tredje signalen svarade han. ”Larsson.”
Hon försökte att skärpa till sig och låta trevlig och naturlig men nervositeten gjorde det till ett svårt uppdrag. Hennes strupe kändes torrare än strupen på en ökenräv. ”Ja, men hej. Ursäkta att jag ringer så sent. Men du har skickat sms till mig och jag bara undrar om allt är bra. Det är Rita. Rita Brouner med bilen.. alltså som lämnade in bilen till dig. Stör jag?”
Hon kände sig som en liten skolflicka som ringde sin första förälskelse för första gången. Det blev tyst i kanske två sekunder men tystnaden kändes snarare som två minuter.
”Hej Rita!”, svarade Kaj glatt i andra änden av tråden.
”Du stör inte alls, jag är ute i garaget och grejar lite bara. Alltså i mitt andra garage. Med mina privata projekt, så att säga. Hur är läget?”
Med ens släpptes Ritas nervositet och hon log lite blygt för sig själv. Nu kände hon sig betydligt säkrare.
”Det är bara bra tack, men jag har varit lite orolig för dig. Efter ditt rop på hjälp förut menar jag.”
Det blev åter tyst i luren och nu kändes inte bara tystnaden lång, den var lång.
Kaj harklade sig och han muntra röst förvandlades till en ett smått osäker stämma. ”Alltså, förlåt mig. Verkligen. Jag hade ramlat och slagit mig lite bara när jag var och nattfiskade. Jag hade sparat ditt nummer för jag tänkte ringa till dig om bilen när jag kom hem från verkstaden, men så stötte vi ju ihop på affären istället. Och…”
Det blev återigen tyst ett ögonblick.

”Jag var lite snurrig i skallen så jag råkade skickade ett meddelande till dig. Jag ber om ursäkt. Allt är fint. Toppen!”
Innan hon ens han kommentera det han just sa så fortsatte han att prata.
”Jag ber även om ursäkt över att jag frågade om du ville komma på middag. Det hör inte till vanligheten. Att jag frågar kunder alltså. Antar att jag kände mig lite ensam här ute i ingenstans och…”
Rita tog en klunk vin, en betydligt mindre klunk denna gång, och avbröt honom. ”Men jag kommer gärna på middag någon gång, fast lite beroende på vart det där `Ingenstans` ligger. Skönt att höra att du är okej.”
Hon log och kände sig upprymd inombords. Vad höll hon på med egentligen?
Ju mer de pratade ju mer lättsamt och trevligt blev samtalet. När hon avslutade samtalet klockan 21:42 ångrade hon sig inte en sekund att hon hade ringt honom.
Dagen därpå, en regnig lördagsmorgon, var Kaj uppe med tuppen. Han kände sig pigg och utvilad trots att han hade varit i garaget till långt efter midnatt och inte hade sovit speciellt många timmar. Men det var en effektiv och nykter sömn.
Han var glad. Faktum var att det var längesedan han kände sig så upprymt och full av energi, och det berodde på två saker. Han hade hållit sig relativt nykter igår och det skulle komma en vacker och trevlig kvinna och gästa honom till middagen.
Det sistnämnda hörde verkligen inte till vanligheten.
Han gick ut till vedboden och högg ved i nästan en timme. Det var en ruggig dag men han skulle se till att stugan var varm och mysig när hon kom dit. Hugga ved var nästan lika avkopplande som att fiska för honom. Man kunde släppa allt och bara fokusera på yxan och trädbitarna. Han hade funderat på att köpa en vedklyv men han var rädd att det skulle förstöra nöjet. Han fiskade inte med nät heller av samma anledning. Det var enkelheten han tyckte om.

Rita skulle komma vid femtiden och hon hade hade fått adressen föregående dag. Dock så hade hon blivit ombedd att ringa när hon började att närma sig för han hade än så länge inte stött på en enda GPS som hade visat rätt väg till hans egendom.
Efter att ha burit in veden och skrivit en matnota så gick han ut till bilen och sjunk ner i det bekväma sätet. I registreringsbeviset för bilen stod det ”Ombyggt fordon” och det passade verkligen in på beskrivningen.
Ursprungligen var det en SAAB 99, årsmodell 1984, men det mesta på bilen var utbytt. Han hade ägt bilen sedan övre tonåren och hade byggt om den radikalt genom åren. Karossen var hyfsat likt originalet men under skalet var hon en ett litet monster. Det var femte eller sjätte motorn i bilen nu och denna lämnade strax över 600 hästkrafter på drivhjulen. Inte för att han behövde så mycket kraft egentligen, men han byggde för att han tyckte det var roligt och för att bevisa för sig själv att han kunde.
Han startade bilen och började med att byta skiva. Han använde fortfarande oftast CD även fast han hade möjlighet att använda både USB och blåtand. När det gällde ljud var han extremt petig och noggrann och vägrade använda ett hårt komprimerat format som t.ex. MP3.
Denna gång fick det bli ”Earth Song” med Michael Jackson som strömmade ut ur de totalt sexton högtalare som fanns i bilen. Det kändes faktiskt som om ”The King of Pop” personligen satt i bilen med Kaj och sjung för honom.

Han älskade verkligen den här låten men brukade även kunna bli lite nerstämd av texten.
”Ja, vad har vi gjort av den här världen egentligen?”, frågade han sig själv.
”Och vad har jag gjort av mig?”
Han förväntade sig inget svar på frågorna utan började köra på den lilla vägen som ledde honom genom byn, och vidare ut på den stora vägen som ledde in till Härnösand.
Han skrattade, skrek och sjöng med i texten. Han var på ett fantastiskt gott humör. Han hade inga som helst planer på att försöka få Rita att sova över men han tänkte ändå köpa lite vin till maten. ”Better safe than sorry.”
Fläskkött var ett säkert kort så det skulle han köpa. Och potatisgratäng. Och dricka och bröd och… Plötsligt slog det honom en fasansfull tanke;
Tänk om hon var vegetarian?
Rita hade behövt ringa Kaj två gånger innan hon slutligen hittade fram till stugan. När hon svängde in på den lilla grusvägen så förundrades hon över hur vackert det var där. Kaj hade blygsamt men stolt förklarat ungefär hur det såg ut, men hade misslyckats. Detta var något helt annat än hans blygsamma ord.
Hon hade förväntat sig en liten fallfärdig stuga mitt ute i skogen men möttes av flera byggnader i mycket gott skick som var omslutna av en vacker trädgård.
Hon parkerade framför ett stort garage och när hon stängde av bilen så kom Kaj ut från garaget och mötte henne.
Han var klädd i jeans och en vit kortärmad skjorta och hela han utstrålande värme och trygghet. En svag rodnad syntes i hans ansikte och hans ögon fullkomligt lyste i solen. Hon noterade att hans armar var vältränade och fyllda med tatueringar, faktum var att hela hans armar var fyllda med olika tatueringsmotiv. Det hade hon inte väntat sig.
”Välkommen till ‘Lugnet’!”, sa Kaj och sträckte fram sin högra näve. Hon hade föredragit en kram men en handskakning var bättre än inget.
”Oj, tack!”, svarade hon. ”Det var inte helt lätt att hitta hit. Vad vackert det är här.” Kaj rodnade ännu mer men det syntes också en enorm stolthet i hans ansikte.
”Tack! Ja, det här är mitt allt. Jag har kämpat rätt hårt för att få det i nuvarande skick. Om jag överlever till jag blir pensionär så vill jag leva mina sista år här.”
Rita tog ett djupt andetag och förundrades över lugnet som rådde. Förutom några får som bräkte i bakgrunden så var det totalt tyst. Bredvid garaget stod en grill som nyligen hade tänts och doften låg som en aptitretare över hela området. Hon började att känna sig hungrig.
En kvart senare hade Kaj visat henne runt och fått henne att känna sig välkommen. Hon var en god människokännare (enligt henne själv) och hon hade redan skapat en hygglig profil om hur Kaj var som människa. Om hon skulle ha behövt beskriva honom med ett enda ord så hade hon svarat: ”Pedant utan dess like”.
Ok, det var fyra ord men hon kunde inte skala ner det mer än så.
Ett par timmar senare hade hon ätit den godaste middag någonsin i hennes liv. Den bestod av grillat fläskkött, grillad majs, paprika, lök och en potatisgratäng som fullkomligt smälte i munnen. Till detta så serverades det vin, vitlöksbröd och en fräsch sallad. Hon kände sig trygg här med både platsen och sällskap, så därav drack hon vin. Hon hade utan tvekan tackat ja till vin när Kaj trevande och ursäktande förklarade att hon kunde få sova på en gästsäng i gäststugan.

Och vad var det värsta som kunde hända? Om han visade sig vara en galen seriemördare så kunde hon alltid ta bilen och sticka därifrån, hon betvivlade att hon skulle bli stoppad i en nykterhetskontroll här ute i ingenmansland, men om hon skulle bli det så var de säkert mer intresserade av en seriemördare än av henne.
Hon tog en till klunk vin och njöt av sällskapet och mättnaden. Vin och god mat var hennes krydda i livet, men hennes bordspartner delade tydligen inte hennes passion eftersom han endast drack isvatten och mest petade i maten.

Det var de bådas bästa kväll på evigheter och de hade funnit varandra direkt. Hans rodnad hade nästan omedelbart försvunnit, liksom hennes osäkerhet.
De pratade om allt mellan himmel och jord och hon tordes till och med berätta om hennes bortgångne make. Han berättade om sin relation till alkohol.
De båda lyssnade intresserat på vad den andre hade att berätta och de kände sig aldrig obehagliga till mods. De respekterade varandra och valde att se egenskaper istället för brister.
Några minuter innan elva på kvällen bad Kaj henne att följa med ut och de lade sig på en filt på gräsmattan.
”Kolla!” sa Kaj. ”Är det inte vackert?”
De stirrade upp på en nattsvart himmel som lystes upp av miljoner stjärnor. Rita följde ljuset av en satellit innan den plötsligt försvann lika fort som den hade dykt upp.
”Förutom att byta bromsbelägg så är det här min favoritsysselsättning.”, sa Kaj. ”Ligga här och känna mig liten. Om man skulle börja fundera på rymden och hur oändligt stor den är så skulle man nog bli tokig.”
Rita försökte att återfå synen av satelliten men den var borta.
”Tokigare.”, svarade hon. ”Du är redan tokig.”
De fnissade som två tonåringar innan de till slut kysste varandra. Deras tungor möttes som i en virvelvind i deras munnar och hon lade sig ovanpå honom. Hon doftade som en blandning av mandarin och kokos och han blev hård när han kände hennes bröst som trycktes mot hans. De älskade med varandra och stjärnorna blickade tillbaka mot dem. De var två nu och de skulle aldrig skiljas åt frivilligt.
De var så upptagna av varandra att de inte ens hörde hörde en vargflock som började yla i skogen inte långt ifrån dem. Han var på väg nu. Döden.
Dagen efter vaknade Kaj av att han hörde ljudet av någon som duschade i det lilla badrummet som låg bredvid sovrummet. Han log. Det var länge sedan som han hade känt sig så uppåt och på bra humör. Han låg och funderade på Rita och deras föregående kväll. Det var länge sedan han hade vågat anförtro sig åt en kvinna men det kändes annorlunda med Rita. Han skulle nog inte kunna vara hundra procent ärlig mot henne än, men kanske så småningom.
Rita log mot honom när hon kom in i sovrummet endast omsvept av en handduk. ”Men god morgon, Bob!”, sa hon och gav honom en kyss på pannan.

”Bob?”, svarade Kaj och såg frågande ut.
”Ja, Bob! Du påminner lite om ́Byggare Bob ́, tycker jag. Det är bara snickarbyxorna som fattas.”
”Tack, tror jag.”, svarade Kaj. ”Och du påminner om en gudinna som just har trillat i en bäck.”
Hon kröp ner i sängen bredvid honom och återigen så älskade de med varandra. Om de hade haft förmågan att kunna stoppa tiden så hade de tveklöst gjort det i just detta nu. Det kunde de givetvis inte göra, så de fick istället ta vara på det fantastiska nuet. Efteråt sa de ingenting till varandra utan bara låg och kramades och njöt av varandras sällskap. De hade kunnat legat så hela dagen om det inte hade varit så att en pälsklädd fyrbent varelse med svans, hoppade upp i sängen och sökte deras uppmärksamhet. ”Hej kompis! Är du hungrig gubben?”, utbrast Kaj.
”Jag och matte ska fixa lite käk åt dig pronto.”
”Matte?”, sa Rita frågande.
Kaj ryckte på axlarna och log. Hans klarblå ögon var bland det vackraste hon någonsin hade skådat.
”Bob?”, svarade Kaj och klev upp ur sängen. De behövde nog alla en rejäl frukost. Lite senare på dagen hade Kaj och Rita lämnat stugan för en promenad. De gick några kilometer längs vägen, bort från stugan och vek sedan in på en liten skogsbilväg. Ju längre de gick desto mer frånvarande blev Kaj.
”Hur är det, Bobster?”, undrade Rita. ”Du ser så ledsen ut.”
Kaj kollade för första gången under hela promenaden upp mot henne och nu såg hans ögon ut som den gången när hon hade lämnat in sin bil på hans verkstad.
”Här har stora åthävor inte någon hemortsrätt, inget är så mycket att orda om så det är lika bra att börja vänja av sig med att leva.”
Hans svar fick henne att känna sig obehaglig till mods.
”Det är ett egentligen ett citat.”, fortsatte Kaj. ”Men ett väldigt skrämmande sådant. Har du hört talas om ́Totalt Jävla Mörker ́? Det är ett band från Skellefteå som jag gillar rätt skarpt. Eller… jag brukar lyssna på dem när jag är ledsen rättare sagt.”
Rita stannade och kramade hans hand.
”Vilket utomordentligt fånigt bandnamn, Bobster. Men om de får dig att känna dig bättre, så visst.”
”Jag kan har mina sämre perioder ibland.”, fortsatte Kaj. ”Väldigt mycket sämre perioder.”
Han såg på henne med ögon som speglade sorg och förtvivlan.
”Jag vet inte vad jag ska göra åt dem heller. De bara kommer sådär. Jag borde söka hjälp antar jag men jag törs inte. Man är väl för stolt, helt enkelt.”
Han sparkade lite lätt i backen som en otålig häst och fortsatte.
”Jag har varit en väldigt ensam människa, Rita. Och jag har levt ett väldigt själviskt och ensamt liv. Men det betyder inte att jag måste dö på det sättet, eller hur?”
Hon kramade om honom hårt. I det ögonblicket så lovade hon sig själv att aldrig svika den här människan. Aldrig lämna honom ensam och alltid göra sitt bästa för att finnas på hans sida.
”Men snälla…”, viskade hon. ”Du ska inte dö.”
Det var allt hon kom på att säga men i och för sig så kändes ord överflödiga just då.

De stod kvar och höll om varandra i några minuter innan de långsamt fortsatte promenaden.
Om hon någonsin skulle lära sig att spela ett instrument och starta ett band så skulle hon döpa bandet till `Total Jävla Tystnad ́. Tystnaden kändes inte längre lika tilltalande och rogivande.
Samma kväll satt de ute på den inglasade uteplatsen och drack kaffe och småpratade. Rita hade varit tvungen att åka hem och hämta rena kläder och hon hade ätit en kebab med bröd på vägen tillbaka.
Kaj hade besökt sina grannar och blivit bjuden på en älggryta.
De var båda mätta och belåtna men Rita kände fortfarande en klump i magen och en stor oro över Kaj. Hon kunde ibland läsa honom som en öppen bok genom att studera hans ögon, och hon såg att han fortfarande var ledsen.
”Berätta lite om dig själv, snälla.”, bad hon till slut. ”Vem är mannen som kan göra så gott kött, laga min bil och fånga mitt hjärta?”
Hon skruvade på sig och kände att frågan kanske var en aning fånig. Hon var trots allt inte tretton år och det var faktiskt inte hennes första dejt.
”Finns inte så mycket att berätta egentligen.”, svarade Kaj.
”Är utbildad svetsare och grovplåtslagare och har skruvat på de flesta fordon sedan jag lärde mig att gå. Byggde om min trehjuling när jag fortfarande hade blöja, trimmade min moped så jag kunde köra om de andra grabbarna på byn, och på den vägen är det. Det är ett intresse bara.”
Han skruvade lite lätt besvärat på sig.
”Jobbade åt industrin ett tag och på ett par mindre bilverkstäder innan jag skaffade eget. Själv är bästa dräng. Ibland.”
”Det är ingen arbetsintervju, vännen.”, sa Rita och önskade att hon även hade haft ett glas vin som sällskap.
”Körde rätt mycket motorcykel också innan jag blev rädd för dem. Motorcyklar alltså.”, fortsatte Kaj. ”Jag hatar dem.”
Hon började att öppna sin mun men han avbröt henne.
”Du vill inte veta. Det var en hemsk olycka och jag är glad att jag överlevde den. Jag hade druckit. Dumt gjort som fan men gjort är gjort. Jag hade kunnat köra ihjäl någon, ett barn i värsta fall, men det gjorde jag inte.”
Hon kröp närmare honom i soffan och lade en arm runt honom.
”Det spelar ingen roll nu.”, sa hon tröstande. ”Det gick ju bra antar jag eftersom du sitter här.”
Kaj stirrade rakt fram i tomma intet i ett par långa sekunder innan han fortsatte prata. ”Jag är en bättre människa nu och jag tror på mig själv. Nu kan allt bara bli bättre.”
Döden hade närmat sig med stormsteg men det var inget som de tog notis om. De hade en mysig kväll och somnade tätt omslingrande.
För första gången på länge så kände sig både Kaj och Rita till freds med livet.
Bruce låg i fotändan av sängen och morrade. Han kände att något eller någon var på väg som ville hans husse illa och han var rädd. Han var, enligt honom själv, en ganska smart katt, men kommunicera med människor, det hade han inte lärt sig ännu.

Han älskade sin husse oändligt mycket och försökte visa det så ofta han bara kunde. Det var en ömsesidig kärlek och det var han väl medveten om.
Hans husse var snäll och givmild och tog sig alltid tid för honom. Alltid. Till och med när hans husse var ledsen eller stressad eller onykter så hade han aldrig avvisat honom. Han var en bortskämd katt men han var ödmjuk och tacksam för sitt goda liv, och det hade han sin husse att tacka för. Därför kände han sig nu otillräcklig när han inte förstod vad som skulle hända och hur han skulle kunna varna sin husse.
Han hoppade ner från sängen och traskade ut i köket. Allt var som vanligt där men känslan av oro fanns kvar. Han kollade även snabbt av hallen och vardagsrummet. Inget onormalt förutom lukten av den där skogsmusen som han inte hade lyckats fånga ännu. Det fick bli ett senare problem. Han åt lite torrfoder och gick tillbaka till sovrummet, han lade sig nedanför sängen bredvid sin husses sida denna gång. Han tyckte mycket om husses nya vän men han kände ingen oro över henne.
Han låg en liten stund på helspänn och försökte att både lyssna och lukta efter något ovanligt men allt var som vanligt. Han kände sig lite lugnare och somnade till slut.
”Kolla här då!”, utbrast Rita. ”Det är alldeles blått, hur mycket bär som helst! Och du som trodde det var för sent på säsongen.”
Kaj och Rita hade tagit en lång skogspromenad för att leta efter blåbär. Det hade nu gått drygt två veckor sedan de först träffades och de kom varandra allt närmare för varje dag, timme och sekund som gick. När de inte jobbade så tillbringade de all sin fritid tillsammans.
Kaj sa ingenting men log varmt mot henne. Han hade aldrig varit så lycklig i hela sitt liv. Det lät som en klyscha men det var sanningen. Precis som katten så skänkte hon honom tonvis med värme och kärlek. Nu hade han äntligen en familj och den var han rädd om och uppskattade oändligt mycket.
Han var fullkomligt värdelös på att plocka bär. Enligt honom själv så berodde det på att han var färgblind och hade svårt att urskilja bären i riset, och enligt Rita så berodde det på att han stoppade de flesta bären han hittade i både sin egen och i hennes mun. Efter ett tag tog de en paus och satte sig en omkullblåst tall.
”Du är alldeles blå runt munnen, Bobster. Du håller på att förvandlas till en smurf tror jag. ́BlåbärsSmurfen ́ kanske?”
Kaj såg lite generad ut och torkade sig runt munnen med tröjärmen.
”Snarare ́Sugen-på-kaffe-Smurfen ́, vill du ha en kopp?”.
Han tog fram en rostfri termos ur sin ryggsäck och hällde upp den heta drycken i två engångsmuggar. Innan han träffade Rita så skulle han troligen blandat ut kaffet med whisky men det var nya tider nu. Livet efter det gamla liksom.
Han njöt av sällskapet och kaffet och valde att inte säga så mycket. Han tyckte om tystnaden i naturen och det verkade som även hon hade börjat att uppskatta den.
Kaj bröt tystnaden efter ett tag. ”Jag vill berätta en sak och du får inte döma ut mig totalt nu, men jag försökte att hänga mig för ett tag sedan. I ett träd. Det var innan jag träffade dig givetvis. Det var ungefär lika smart som att köra motorcykel på fyllan.” Rita var inte den som dömde ut någon människa i första taget så hon satt tyst ett bra tag och valde sina ord noga.
”Men varför?”, var orden hon valde.

”För att jag kände mig misslyckad och otillräcklig, antar jag. Jag har liksom allt. Ett fint hus, en fin stuga och ett företag som inte går alltför jävligt. Men jag hade ingen att dela det med.”
Den här gången svarade hon spontant utan att treva efter orden. ”Men du har ju din kompis som du berättade om, Ulf. Jag vill förövrigt träffa honom snarast, det har du lovat!”
Kaj sänkte blicken och stirrade ner i backen.
”Ja, jag svek Ulf den där gången. Och katten också för den delen. Jag hade laddat upp med tonfisk i flera skålar utanför stugan så han inte skulle behöva gå hungrig på ett tag. Jag tänkte att han skulle söka sig upp mot grannen när väl tonfisken var slut.” Hon tog hans hand och kramade den hårt.
”Då var det tur att du kom på bättre tankar då, för Bruce skull om inte annat.”
Kaj blundade hårt och tryckte hennes hand ännu hårdare.
”Det var inte det jag gjorde, kom på bättre tankar alltså. Jag hängde mig verkligen men grenen gick av och jag ramlade rakt ner i backen och vrickade ena foten, knäckte ett revben och fick grenen i skallen.”
Hon brast ut i ett hysteriskt skratt som snarare berodde på chock än av att hon var road av berättelsen.
”IdiotSmurfen!”, var allt hon kom sig för att svara.
Bruce kände att det var dags att hjälpa sin husse nu. Dagen var inne när det hemska skulle ske. Han hade varit på sin vakt och förberett sig mentalt i sexton dagar men han visste fortfarande inte hur han skulle kunna hjälpa till.
Hans husse och hans vän var inte hemma men han kunde nog lätt spåra upp dem med hjälp av sitt skarpa luktsinne och det var precis det han tänkte göra.
Han började gå ut i skogen och doften av dem blev starkare men han kände att de fortfarande var långt ifrån honom. Han kände trakterna närmast stugan bra men han hade aldrig varit särskilt långt hemifrån. Han var en bekväm katt och den stora skogen skrämde honom. Trots detta så fortsatte han målmedvetet sin promenad och litade på sin nos, han hade bara den att gå efter och han såg den som sitt främsta hjälpmedel och vapen. Han brydde sig varken om skogsmöss, harar eller fåglar som tycktes håna honom.

Han var egentligen bara en rädd liten bondkatt men just nu försökte han att intala sig att han var en tiger på jakt. Och en tiger på jakt ger aldrig upp tänkte han och ångrade samtidigt att han inte åt lite mer av den där goda maten som husses vän hade serverat samma morgon. Det kanske hade varit hans sista måltid.
Efter den välbehövliga pausen så fortsatte de nyförälskade paret att leta efter blåbär. Eftersom Kaj hade rejält med både bär och kaffe i magen så var han en betydligt effektivare bärplockare nu. Dessutom kände han sig lite vemodig över att återigen hade öppnat sitt hjärta för Rita. Hur mycket skulle hon egentligen tåla innan hon lämnade honom? Väldigt mycket verkade det som eftersom hon inte hade lämnat honom ännu. Han sneglade försiktigt åt hennes håll och hon såg faktiskt lycklig ut där hon stod på alla fyra och ivrigt plockade alla bär som kom i hennes väg.

När hon vände blicken mot hans håll tittade han hastigt bort och låtsades vara fulltnokuserad vid sin uppgift. Egentligen var han inte fullt fokuserad eftersom han inte var mycket för att plocka bär överhuvudtaget, men att vara ute i naturen var något som han älskade. Och det i kombination med hennes sällskap var fantastiskt. Plötsligt försvann marken under hans fötter och han sjunk ner i sankmark. Till en början bara någon decimeter men sedan, innan han överhuvudtaget hann reagera, ytterligare några decimeter.

”Rita!”, ropade han till. ”Smurfen behöver hjälp här!”
Hon vände sig åt hans håll och fnissade. ”SjunkSmurfen va? Jag kommer!”
Med ett par raska kliv var hon framme vid honom och sträckte fram sin hjälpande hand.
”Gå inte närmare för då sitter vi snart båda fast.”, uppmanade Kaj och tog hennes hand. I samma stund sjunk han ytterligare så båda hans stövlar försvann ner i marken. Han kände hur det sipprade in iskallt vatten och lera i stövlarna och situationen var inte speciellt roande längre.
Rita drog allt hon förmådde men han satt som fastgjuten i betong. Hon tog spjärn med sitt ena knä i backen, och nu med två händer fortsatte hon sin kamp.
Kaj kunde inte göra speciellt mycket för att hjälpa till och han kände sig mer hjälplös än någonsin. Han avskydde den känslan och den började att framkallade rädsla hos honom. Han sjunk ännu längre ner och nu var han begravd ner till sitt underliv. Vattnet kändes smärtsamt kall mot hans kropp och nu började paniken att synas i Ritas ögon.
”Snabbt!”, sa han. ”Gå ner till tjärnen och hämta ett par brädor. Det ligger virke vid stranden. Fort!”
Hon tvekade ett par sekunder men släppte sedan hans händer, vände sig helt om och sprang iväg. Kaj satt där han satt, eller stod där han stod beroende på hur man såg det, och litade helt och hållet på Rita. Han hade inget val och han visste att han måste behålla lugnet.
”Kroktjärnen” låg inte långt därifrån och hon skulle vara tillbaka inom några minuter. Först älgtornet och sedan detta, han började på riktigt att ogilla denna plats.
Men allt skulle ordna sig med några rejäla brädor runt om honom så han kunde använda sin armkraft för att häva sig upp, det var en bra idé och för övrigt den enda idé han hade. Han sjunk ytterligare ett par decimeter och i panik försökte han att få grepp om något i den närliggande terrängen men det enda han fick tag på var en rutten gren som gick av på mitten när han vidrörde den. Han hatade både älgtorn och grenar numera.
Rita var snabbt tillbaka med hela famnen full av brädor i olika längder och dimensioner. Kaj hade inte sjunkit något mer som väl var, men kylen pulserade i hans underliv och hela situationen kändes absurd och skrämmande.
De hjälptes åt att lägga lämpliga brädor runt honom i en fyrkant så han skulle ha stöd åt alla håll sedan backade hon några meter, det skulle vara förödande om de båda lyckades fastna i den sanka marken.
Han tog spjärn med båda sina underarmar mot brädorna och pressade allt han förmådde. Han hävde sig max några centimeter uppåt innan kraften tog slut.
”Fan, jag sitter för hårt. Har vi något att gräva med? Såg du något nere vid stranden?” Rita försökte att tänka efter men hennes hjärna ville inte riktigt vara med på grund av chocken hon började drabbas av.

”Jag kommer inte ihåg, jag springer och tittar igen.”
Hon lämnade honom och han tog återigen spjärn med underarmarna och försökte att pressa sig uppåt. Resultatet var ungefär som förra gången; han hävde sig ett par centimeter uppåt, sedan orkade han inte mer och han sjunk tillbaka till utgångsläget. Om han skulle försöka att se något positivt med det hela så kändes inte kylan lika påträngande längre, det kunde i och för sig också vara ett dåligt tecken och innebära att hans kropp började bli nerkyld.
När Rita kom tillbaka så behövde hon egentligen inte säga någonting. Han såg att hon kom tillbaka tomhänt.
”Ingen spade eller något annat användbart där nere. Vad gör vi nu?”
Kaj funderade i några långa sekunder innan han till slut svarade.
”Ställ dig bakom mig men var noga med att gå på plankorna hela tiden. Jag försöker att häva mig upp igen samtidigt som du lyfter mig under armarna.”
Hon gick fram till honom extremt försiktigt, ställde sig bakom och tog ett rejält grepp under hans armar.
”Jag räknar till tre sedan kör vi.”, sa Kaj och tog för tredje gången spjärn med underarmarna mot brädorna.
”Ett, två, tre!”

De gjorde en gemensam kraftsamling och denna gång lyftes hans kropp nästan två decimeter innan de båda släppte taget av utmattning. Denna gången kostade det mer än det smakade och han sjunk ner till bröstet i den kalla dyn. Det enda de hade lyckats med var att förvärra situationen.
Bruce trodde att han snart var framme vid sin husse och hans väns. Åtminstone kändes det så i nosen, deras dofter blev starkare och starkare så han kunde inte vara på väg åt fel håll.
Han kände sig mer och mer rädd och liten ju längre ut i skogen han kom, men instinkten att han måste hjälpa sin husse vann över rädslan. Han hade inte någon som helst aning om vad han skulle mötas av när han väl var framme, men han visste att han måste vara starkare och modigare än någon gång innan.
Kylan och rädslan kom som en käftsmäll men Kaj försökte att göra sitt yttersta för att behålla lugnet. Han tog spjärn med sina armbågar mot brädorna för att inte sjunka ytterligare. Den kalla dyn kändes nu som knivar mot hans bröst och han fick svårt att andas. Rita skrek rakt ut och han försökte snabbt att lugna henne, även fast han själv var allt annat än lugn vid tillfället.
”Har du mobilen på dig?”, frågade han. ”Min ligger i byxfickan och är lite svår att nå just nu.”
Hon kände panikartat i alla sina fickor och hittade till slut sin telefon.
”Här är den!”, sa hon och försökte att hålla den i ett stadigt grepp trots att hennes händer darrade som asplöv. ”Vem ringer jag?”
”Du kan inte ringa någon alls just nu.”, svarade Kaj och försökte med hjälp av sin röst att lugna henne.
”Du har ingen täckning här. Följ den lilla grusvägen så kommer du snart ner till den stora vägen, där finns täckning. Men kolla mobilen lite då och då, det kan finnas områden efter vägen som inte ligger i radioskugga.”

Hon såg tveksamt på honom och höll fortfarande mobilen i sina darrande händer som om den vore ett nyfött barn.
”Ska jag inte ta stigen som vi kom då?” , var allt hon kom för sig att säga.
”Nej, risken är stor att du irrar bort dig i skogen utan mig. Följ grusvägen bara och kolla täckningen lite då och då. Ring 112 när du får chansen. De behöver en fyrhjuling eller en terrängbil för att komma hit, och du kommer förmodligen att få visa dem vägen. Det finns liksom ingen fast adress här.”
Hon blev förvånad över hur lugnt han betedde sig. Själv kände hon sig som ett nervvrak, hennes kropp darrade svårt och det kändes som att all kraft var borta. ”Spring nu!”, uppmanade han och log mot henne. ”Jag klarar mig.”
Hon försökte att besvara hans leende men misslyckades. Hon hade aldrig varit så orolig, rädd och tveksam i hela sitt liv. Men samtidigt hade hon insett att de inte skulle klara detta utan hjälp.
Hon hade velat ge honom en kyss men tordes inte gå fram till honom. Varje sekund var dyrbar och risken fanns att hon skulle kliva snett på en bräda och sjunka även hon.
”Jag älskar dig.”, var hennes sista ord innan hon sprang därifrån och hon kände sig usel inombords över att ha lämnat honom. Antingen så skulle hon bli en svikare eller en räddare i nöd.
Kaj var rädd. Räddare än någonsin förut och då hade han ändå många gånger förut hamnat i situationer som skrämde honom. Detta var något annorlunda för nu hade han inte kontroll över sitt liv längre. Skulle han sjunka ytterligare fyra decimeter så vore hans liv snabbt över, och det ville han inte längre.
Detta var liksom livet efter ensamheten och han älskade Rita jättemycket. Han ångrade att han inte hade sagt det tillbaka till henne när han hade chansen.
Vid sidan av honom hördes en torr kvist som gick av och när han vände sitt huvud åt vänster så insåg han att hans ensamhet hade varit kortvarig.
Hans sällskap vägde närmare 300 kilo, hade små stirrande ögon, en puckel vid skulderpartiet samt en mörkbrun päls.
Det var en brunbjörn och ett stort exemplar dessutom. Kaj stirrade tillbaka och vågade inte släppa björnen med blicken.
Grusvägen gick i slingrande krokar och marken var kuperad och det var minst fem kilometer innan Rita nådde den större vägen och kunde använda sin mobiltelefon. Så i bästa fall skulle räddningstjänsten vara på plats om cirka en och en halv timme. Han sjunk ytterligare ett par decimeter och nu nådde den iskalla dyn hans hals. Han försökte att krampaktigt använda sina armbågar mot brädorna för att inte sjunka ytterligare. Björnen hade stannat upp och släppte honom inte med blicken. Den befann sig endast cirka fem meter från honom. Kaj var så gott som död.
Rita sprang fortare än hon någonsin hade gjort förut. Hon hade sin mobiltelefon i ena handen och kollade täckningen flera gånger i minuten.
Underlaget på vägen bestod av grus och stenar i varierande storlek som började kännas rejält smärtsamt mot hennes fötter. Sulorna på hennes skor var på tok för tunna för detta underlag men hon måste förbise denna detalj just nu.

Hennes älskades liv vilade i hennes händer nu, och om han inte fick hjälp i tid så skulle hon för all framtid att beskylla sig själv för det. Hon orkade inte med att ytterligare en man lämnade henne på det sättet.
Först stirrade de bara dumt på varandra, björnen och Kaj. I något som kändes som en evighet stod den jättelika nallen där totalt still och verkade pröva honom. Han tordes nästan inte andas. Så lyfte björnen oväntat upp den ena tassen och ett tag såg det nästan ut som om den ville morsa på honom.
Kaj antog att att Björnen inte var där för att säga hej så han valde att inte dra på smilbanden och heja tillbaka. Dessutom kunde han inte höja någon av sina armar för det var dem som hindrade honom från att sjunka ytterligare. Axlarna började att göra rejält ont men det kändes som ett litet bekymmer i sammanhanget.
Björnen reste sig på bakbenen, blottade sina tänder och kollade först misstänksamt på Kaj och sedan bakom honom. Nu såg den enormt mycket större ut och Kaj var totalt försvarslös i den rådande stunden. Trots att hans kropp var nerkyld och han nyss hade skakat av den kalla dyn, så forsade nu svetten ner för hans panna. Envisa droppar letade sig ner i hans ögon och han var tvingad att frenetiskt blinka.

Björnen sjunk ner på alla fyra igen, kollade sedan ointresserat åt ett helt annat håll, för att till slut återigen fixera Kaj med blicken. Svetten brände som eld i hans ögon men han tordes inte röra någon arm för att torka bort den.
Så hördes ett dovt morrande från björnens strupe och den började långsamt att gå framåt mot sitt byte. De släppte fortfarande inte varandra med blicken och Kaj var fast besluten om att han inte skulle bli den som som tittade bort först. Han ville inte visa sig svag även fast han visste att han inte skulle ha en chans om den jättelika brunbjörnen valde att gå till attack. Han hade ingen som helst koll på klockan men uppskattade att det max var en kvart sedan Rita hade lämnat honom. Drygt en timme bort innan hjälp anlände alltså. Minst. Det såg onekligen mörkt ut för honom just nu.

Bruce anlände i precis rätt tid för att se hur döden endast befann sig några meter från sin husse. Döden stod där i form av en varelse som vägde cirka 60 gånger hans egen vikt och hade blottade tänder. De hade både päls och fyra ben men sen var inte likheterna speciellt många. Bruce var jätterädd, både för döden och sin husses skull, men han var tvungen att vara modig nu. Modig som aldrig förr.
Utan att tveka började han att springa mot varelsen, han försökte att morra men det kom bara ett patetiskt fräsande ur hans strupe. Hans kropp var även utmattad av den långa skogspromenaden men det struntade han i, nu skulle han bara till varje pris att rädda sin kära husse och han tänkte inte misslyckas.
Björnen befann sig nu bara drygt en meter ifrån sitt offer och Kaj slöt för första gången sina ögon. Han hade just förlorat ”stirra-leken” och gett upp kampen. Hans överman morrade fortfarande dovt och han tyckte nu även kunna känna björnens vidriga andedräkt.
Plötsligt hördes ett vilt jamande och fräsande och när han öppnade sina ögon såg han

Bruce som hoppade upp på ryggen på björnen. Kaj befann sig förmodligen i ett chocktillstånd och hallucinerade, men det såg högst verkligt ut.
Hans kära lilla katt klöste, fräste och bet björnen där han kom åt. Björnen såg först bara snopen och förvånad ut, men beslutade sedan för att göra motstånd. Han rullade snabbt över på sidan men Bruce hoppade vigt ner bredvid honom och tog sedan ett nytt skutt upp på honom. Tyvärr landade han inte på björnens rygg denna gång utan mitt på hans mage och björnen slog blixtsnabbt till Bruce med sin väldiga tass, så denne med ett ynkligt jamande fick sig en flygtur på ett par meter och till synes livlös landade i en myrstack. Kaj kunde bara hjälplöst se på hur hundratals myror direkt myllrade upp över Bruce livlösa kropp. Kaj brast ut i gråt.
När Rita såg den större vägen framför sig kollade hon återigen på mobilen och upptäckte att hon äntligen hade täckning nu. Täckningen visade 1 av fem möjliga i styrka och hon hoppades innerligt att det skulle räcka. Hon tryckte på den gröna luren, numret 112 hade hon slagit in långt tidigare. Hennes fötter och ben värkte och hon blödde illa på den ena armbågen och kinden efter att hon tidigare snubblat på en sten och ramlat. Hon hade svårt att andas på grund av språngmarschen som hon hade utsatt sin kropp för, men hon kände en enormt lättnad att äntligen kunna tillkalla hjälp.
”112, vad har inträffat?”, svarade till slut en yngre mansröst i andra ändan.
”Åh, tack snälla gode gud!”, var det första hon fick fram. ”Jag måste få hjälp. Nu!”
Bruce hade åkt på stryk förut men inte så här illa. När han väl kvicknade till så var han snurrig och det kröp obehagligt överallt på hans ludna kropp. Myror. Han reste sig upp på ostadiga ben och ruskade av sig. Han måste fortfarande vara en tiger för sin husses skull. Hur skulle en liten tiger kunna vinna över självaste döden? Han ruskade återigen på sig och fokuserade sedan på sin motståndare.
Denna gång lyckades han få fram ett morrande medan han samlade sina krafter. Närmare hundra myror satt fortfarande fast i hans päls när han återigen gick till anfall. Han tänkte inte ödsla sin energi till att ta bort småkryp just nu, det hade han varken tid eller lust till.
Den här gången gick det bättre, och han lyckades med konststycket att ta ett språng upp på varelsens rygg för att sedan blixtsnabbt klättra vidare mot huvudet. Han jamade, fräste och klöste allt vad han förmådde och nu var han inte lika rädd längre, han var mest förbannad och envis.
Trots att varelsen desperat försökte att ruska av sig honom så satt han envist kvar och fick till slut in ett par klor i sin motståndares öga. Han rev till och varelsen gav från sig ett vrål, tvärvände och började sedan att springa. Bruce satt kvar under några sekunder innan han valde att släppa greppet och hoppa av. Han landade mjukt på sina fyra ben och såg nöjt på hur döden sprang in i skogen. Bruce hade vunnit kampen.
”Min älskade duktiga lilla gubbe.”, sa Kaj med darrande röst och katten kom fram till honom. Bruce kurrade och slickade honom ivrigt i pannan och på näsan, och de verkade lika överlyckliga över att se varandra. Kaj kunde nästan inte tro på det han nyss hade upplevt men han var ändå säker på att han varken sov, hallucinerade eller hade dött än.

Katten hade med största säkerhet räddat livet på honom och för det skulle han vara evigt tacksam. Efter pusskalaset lade sig Bruce på en bräda bredvid honom och släppte honom inte med blicken. Det brände som eld i Kajs armar men han var fast besluten om att inte ge upp. Efter det han nyss hade upplevt så skulle det vara ett hån mot katten om han skulle sjunka ännu mer och drunkna.
Efter något som kändes som en hel evighet så hördes äntligen ljudet av både en helikopter och motorfordon som närmade sig. Räddningen var på väg.

Kaj och Rita satt i varsin fåtölj framför den öppna spisen i stugan och drack varm choklad och småpratade. Utanför var det bitande kallt och snön yrde runt stugknutarna. Fyra månader hade passerat sedan den dramatiska händelsen i skogen och de hade dagligen pratat om den för att kunna bearbeta den och gå vidare.
Bruce låg vid sin mattes fötter, han kallade henne så nu, och var allmänt till freds med livet. Han föredrog att vara en katt istället för en tiger och hoppades att slippa fler äventyr på ett långt tag. Skogsmusen skulle han dock försöka att ta hand om när han orkade men det var ingen brådska. Han ställde sig upp och lapade i sig lite mer grädde ur en skål som stod alldeles bredvid honom. Hans husse smekte honom på ryggen och kliade honom bakom ena örat. Han kurrade högt och var glad att hans husse äntligen verkade ha funnit sinnesro.
Husse och matte tillbringade all fritid tillsammans nu och matte hade flyttat in i deras hus. Mattes mage hade börjat bli rund och de pratade om att det var ett mirakel, men han förstod inte alls vad det betydde. Han själv började också bli lite rund i formerna men han tyckte inte att det var ett mirakel. Det berodde snarare på att han hade ätit lite väl mycket tonfisk och grädde den sista tiden.
Han lade sig åter ner vid sin mattes fötter och gäspade stort. Under diskbänken i köket hördes ett krafsande av skogsmusen men han valde att ignorera det.
Det var en dag imorgon också.

”Livet efter” är tillägnad mina älskade föräldrar och mina älskade katter Wilson & Wera. Tre av er lämnade detta jordeliv strax efter att berättelsen blev skriven, och jag saknar er enormt mycket. Nu och för all framtid.

Livet efter
3 votes, 5.00 avg. rating (92% score)

,

Meny