DEL 1.
Där låg jag, en halv-person som en gång trodde att han var människa. Allt var så underligt den dagen. Jag var osäker på om det var något jag drömt eller, jag vet inte. Jag satte mig upp i sängen i tron om att känslan skulle försvinna. Objektet stod kvar på golvet där jag ställt det. Jag vet inte hur länge jag sovit, men det var mörkt ute så jag måste ha sovit nästan ett dygn. Den lilla lampan lös fortfarande men inte lika starkt och knastrandet från dess inre hade upphört. Jag förundrades över vad som drev den, jag hade ju haft den i min ägo en tid. Drevs den av ett batteri av något slag eller stod den i kontakt med någon utomstående kraftkälla? En teknologi som var okänd för mig. Men vad som förvirrade mig än mer i frågan var, vad var det för något?
Jag visste inte ens om jag vågade röra den. Jag måste ha tappat minnet från dom senaste dagarna, jag visste ju inte ens var jag fått den ifrån. Jag tog chansen och petade till den . Den flyttade sig lite grann och två små röda lampor började blinka och den pep tyst för ett ögonblick. En stegindikator av något slag rullade nedifrån upp en stund för att sedan upphöra helt och slockna igen. Eftersom jag inte visste var jag fått den ifrån, eller om jag tagit den från någon visste jag ju inte om jag svävade i fara. Jag började genast tänka på risken att någon kände till allt och väntade på andra sidan ytterdörren för att döda mig och återta vad det nu var jag hade i min ägo. Jag visste att jag bara var paranoid men jag kunde inte låta bli att gå fram till dörren. Jag måste bara se efter, sa jag högt. Väl där, med ögat pressat mot titthålet blev jag lugnare då jag kunde konstatera att det faktiskt inte var någon där. När jag väl hade konstaterat detta minns jag att jag ju hade gjort precis så här flera dagar i rad, hur länge jag nu haft objektet här. Jag måste gömma den. Det var inte lätt att hitta ett ställe att gömma något på i en lägenhet som inte hade några möbler. Garderoberna var förvisso nära tomhet men ett något för uppenbarat ställe. Inuti bäddsoffan var det säkraste ställe jag kunde tänka mig. Det är väl inte det första ställe man tänker på att titta om man letar efter något. Det var också det enda stället den kunde få plats. Efter att ha dragit ut sitsdelen, stoppat in objektet bakom ryggstödet och sedan skjutit in sitsdelen igen var jag andfådd, motion var inte min starka sida. Jag undersökte om något såg underligt ut, sitsdelen stack ju ut ett par decimeter. Det fick duga. Jag hoppade till när det knackade på dörren, min ringklocka var ju trasig. klockan var 13:24. Jag smög fram till dörren och tittade i kikhålet. Ett böjt anlete skymtade i det dunkla ljuset från trappuppgången. En av lamporna hade gått sönder. ”Hannah”, viskade jag samtidigt som jag pustade ut. Knackandet fortsatte medan jag knäppte skjortan och till sist öppnade jag dörren. ”Var har du hållit hus? jag har ringt i flera dagar!” sa hon. ”Eh, jag har varit upptagen”, sa jag tveksamt med ett stänk av lögn på min stämma. Hon kom in i hallen och ruskade lätt på regnjackan innan hon tog den av sig. Hon ställde en påse på golvet och paraplyet i hörnan. ”Det bara öser ned därute”. Hon slutade ta av sig skorna och tittade på mig. ”Vadå upptagen? du har väl aldrig varit upptagen i ditt liv?” Det lät precis som något vår mor kunde ha sagt. Efter en paus fortsatte hon. ”Vad är det? är det något som har hänt?” Det såg väl konstigt ut när jag stirrade på henne med valpögon. ”Nej, inte alls! kom in och sätt dig” Jag försökte att distrahera henne. Jag ruskade om mig själv inombords och ansträngde mig för att inte avslöja vad som rörde sig i huvudet på mig. Vanligtvis var hon väldigt bra på att upptäcka om något var fel på en. Vi gick in och jag började göra kaffe i katastrofområdet som var mitt kök. Hannah satte sig vid bordet och la en bit av sin mörka lugg bakom örat. ”Du ser verkligen ut som skit, Finn. Vad har du haft för dig egentligen?” Jag tänkte säga att jag inte mindes men det skulle vara för lätt för henne att avslöja. Även om det faktiskt var precis så. Jag befann mig i ett väldigt underligt tillstånd. Det senaste minnet jag har kan jag inte sätta en tid på. Jag vet inte vad jag har gjort den senaste tiden, alls. Jag fortsatte att ljuga. ”Jag har inte gjort något speciellt, bara kopplat av. Du vet, som du och läkarna alltid säger att jag ska göra.” ”Du borde kanske städa lite, Finn. Jag menar, titta på golvet där i hörnan.” Hon pekade mot en dammhög i hörnet vid dörröppningen. ”Det känns inte som att du gör några direkta framsteg. Inte om du har problem med att ta hand om dig själv och ditt boende. Hur mår du egentligen, Finn? Jag ska inte säga nåt till mamma och pappa.” ”Jag mår som jag alltid mår. Om du inte redan visste det, Hannah, så är det så här deprimerade människor beter sig. Man skiter i saker och ting, därför att det är allra enklast att må dåligt. Och det finns ingen energi med vilken man kan kämpa sig fram till ett bättre mående. Så man vältrar sig i apati och man skiter fullständigt i allt och alla.” ”Medicin då? Ska du inte börja med den igen? Läkarna säger ju att den ska hjälpa!” ”Äh, man blir dum i huvudet av den där skiten!” Mitt röstläge hade gått från tyst och lågmäld till hög och irriterad. Vi släppte ämnet. Kaffekokaren började låta och jag flyttade på lite disk här och var och undrade hur länge sedan det var jag diskade eller städade här inne. Mycket hade möglat och var inte alls särskilt trevligt att hantera. ”Har du varit ute idag, Finn? Det är världens pådrag runt hela staden. Fullt med vakter och polis överallt”. Jag fick ett hugg av fjärilar i magen och började genast tänka på objektet. Jag hade faktiskt glömt det för en stund då jag pratat med Hannah. Men nu vällde ångest över mig och jag var ju tvungen att inte säga något om den. ”Vad är det som har hänt nu då? är det nya kontroller på gång? frågade jag. ”Jag vet inte, dom informerade på nyheterna i morse om att det skulle bli rörigt en tid framöver men kunde inte förklara varför på grund av bristande information från Byrån”.
Byrån är ett filter där allt som försiggår i den här staden går igenom så att man kan kontrollera vilken information invånarna ska ha tillgång till. Allt som trycks, visas på tv eller sänds i radio. Allt filtreras genom Byrån och bestäms innan vad som ska censureras och hur mycket som faktiskt ska visas. Vad staden har rätt att veta. Vad som är nödvändigt att veta. Allt filtreras genom Byrån så att befolkningen ställer så få frågor som möjligt. Men vad som pågår bakom Byråns stängda dörrar är det bara betrogna som vet. Och människor som arbetar för Byrån umgås aldrig med människor som inte gör det. Deras information och vetskap är alldeles för dyrbar. Historier om anställda som blivit tagna och torterade för sin information florerade här och var. Anställda var rädda för den vetskap dom själva hade. och det med all rätt.
”Kunde dom inte säga något, inga bilder?”. ”Nej, inget. Varför låter du så ängslig? tror du inte att jag ser på dig att något är fel? kom igen nu Finn, berätta för syrran!”. Jag tvekade länge och försökte desperat hitta på något att säga. ”Jag har varit bortrest! just det, så är det. Jag har varit på spa!”. Jag ville inte ens vända mig om. Det var den sämsta lögn jag någonsin försökt mig på. Jag hörde att hon reste sig från bordet och kände sedan hennes hand på min axel. ”Snälla Finn, du vet inte ens vad ett spa är får något.” Jag vände mig om och tog tag i hennes axlar och sa ”Okej, jag kan inte avslöja något nu men så fort jag vet vad jag talar om så berättar jag. Men jag tror att det kan vara allvarligt.” Hon rynkade på ögonbrynen som för att säga att jag var knäpp. Jag gick in i vardagsrummet, sneglade på soffan och funderade på om jag bara skulle berätta allt, eller snarare det lilla jag visste. Men jag tänkte att det vore bäst att lämna henne utanför. Hannah stod kvar i köket en lång stund innan hon till slut kom in. ”Jag måste gå nu, följ med ut och ta lite frisk luft!” Jag tittade mot det blöta fönstret, försökte se genom dropparna. Det hade slutat regna, men det var fortfarande mulet, som vanligt. Rutan knakade till lätt av vinden som attackerade den. Jag tänkte att jag kanske kunde glömma objektet för en stund om jag tog en promenad, eller var det kanske för att minnas? ”Ska du hem direkt?” frågade jag lågmält. ”Ja, jag har mat som måste läggas i kylen”, sa hon med lika låg röst. Hon visste att det inte var någon idé att fråga igen vad det var som stod på. Stämningen hade genast förändrats till det mörkare som hade någon släckt ett ljus. När hon öppnade dörren tittade hon på lappen jag satt intill kikhålet. Hon läste högt så att jag hörde henne; ”Lämna allt hopp, ni som går över tröskeln. Ska du verkligen ha sådana lappar uppsatta häromkring? Jag har sett fler av dom, om du inte visste det.” ”Jo, jag förmodar att du har det. Och ja, dom ska verkligen, verkligen sitta där.”
Det som skulle vara ett bostadsområde av klass 2 hade på senare år förfallit mer och mer. Speciellt huset jag bodde i, naturligtvis. Kodlås till både portdörrar och enhetsdörrar hade börjat fela. Låst upp sig själva och låst sig själva då dom inte skulle, och inte gått att låsa eller låsa upp då dom skulle. Allt detta för att husens huvuddatorer hade blivit gamla och slitna. Detta gjorde det naturligtvis fritt fram för alla möjliga typer av skumma människor att strosa omkring i husen bäst de ville. Vi hade nog alla satt upp egna lås på våra dörrar. Man kunde enkelt anlita en låssmed för att få ett nytt uppgraderat kodlås för en billig penning. allting vitt förstås. Smeden ersatte bara det gamla låset med ett nytt, säkrare lås. Värden brydde sig ju inte, det var ju inte hon som betalade och skulle jag någon gång flytta får jag ju inte ta med mig låset utan att sätta in ett nytt. Men å andra sidan, så dyrt var det inte. Trappuppgångarna var en sorglig syn att skåda. Det läckte in vatten här och var och det luktade vad jag bara kan beskriva som en blandning av urin och fuktig betong. Hissarna var ett äventyr för sig. Dom fastnade ofta och gnisslade när dom väl fungerade. Ofta var en eller flera lampor trasiga eller blinkande som ett tecken på att dom på väg att gå sönder. Blinkande lampor gjorde det förstås lika kul varje gång att försöka slå rätt kod. Korridoren från hissen till portdörren var lång, mörk och allmänt beklämmande. Ljudet av rinnande vatten längs en vägg någonstans ekade svagt bland flagnande färg. Ju längre vi gick desto högre blev bruset från gatan och suset av stressade människor. När jag öppnade dörren och vi kom ut på gatan kändes det som om vi gick rakt in i en flod av stress i rusningstrafik. Självklart var det ingen ordning alls på trottoaren. Det verkade som om alla gick i varsin riktning samtidigt. och alla hade hemskt bråttom. Det var ingen som pratade utan alla koncentrerade sig på att kämpa sig framåt i den överväldigande folkmassan. Man undrade om arbetarklassen hade förvandlats till en slags robotstyrka som tappat all kontakt med ett socialt liv. Jag undrade ofta om jag var den enda människan som hade märkt det. Den enda människan i en stad av robotar.En ung kvinna som stack ut med sin orange regnkappa gick i motsatt riktning och precis när vi möttes och skulle passera varandra hörde jag henne säga med knappt hörbar stämma. ”Normala regler gäller inte dig”. Hon vände sig aldrig om och jag hann inte ens säga ”Va!” innan hon var borta. Jag puttades omkring en stund som en flipperkula och när jag återfick balansen och gick i rätt riktning tänkte jag att det började likna en väldigt konstig dag. Jag ropade till Hannah som hade kommit en längre bit fram. Jag tror inte ens att hon märkte när jag försvann. ”Hannah! jag mindes plötsligt att jag har ett ärende, vi hörs.” ”Jag ringer!” ropade hon tillbaka efter att ha sett förvånad ut över att jag plötsligt var så långt bort. Jag kände att trängseln började bli för mycket och kände paniken komma. Jag trängde mig fram till huskanten och lyckades ta mig in i en affär och tryckte mig mot väggen där tystnaden sedan sköljde över mig. Jag stod där, med ögonen slutna, och andades i tystnad. Efter en stund avbröts jag av en röst. ”Kan jag hjälpa till med något?” hörde jag någonstans i bakgrunden. ”Va, eh, nej tack!” Jag tittade mig om för att avgöra vart jag kommit. Det var en godisaffär jag hamnat i. Jag lugnade ned mig och gick fram till disken. Mannen frågade ånyo om han kunde hjälpa till med något. Det hela lät lite plastigt på något sätt och när jag tittade upp såg han nästan ut som en leende skyltdocka. ”Ja, förlåt mig, en påse chokladpraliner tack.” Mannen slutade aldrig att le utan började istället fylla en påse med vad det nu var jag beställt. Jag ställde hela tiden frågor till mig själv. Vad var det som just hände? vem var den där kvinnan? Visste hon något om mig eller var hon bara galen som alla andra?. ”Sådär, varsågod”, sa den leende mannen och såg rakt igenom mig. ”Det blir 14,50.” Han höll fram påsen och hade nu lagt huvudet lite på sned, men han log fortfarande. Jag började bli tämligen övertygad om att han faktiskt var en skyltdocka, eller android kanske. Den enda jag sett. Jag ruskade lätt om mig själv och tog fram plånboken ur bakfickan och såg då samtidigt någonting glimra till i ögonvrån. Ett klingande ljud hördes från golvet. Jag plockade upp en metallplatta stor som ett visitkort. Den hade mönster av små gropar och spår på ena sidan och således på andra sidan också. Den var blank som en spegel och uppenbarligen gjord av metall eftersom den inte gick sönder i fallet och klingade med ett metalliskt ljud. Jag lade även märke till att den vägde nästan ingenting. Jag lade den i handflatan och slöt mina ögon. Jag kände inte längre att det låg något där. Jag flinade till och tänkte att det här ju bara var något man ser på film. Eller såg snarare. Det var inte mycket till film man fick se nu för tiden. Mannen, eller vad jag ska kalla det, lade inte alls märke till vad jag höll på med utan stirrade dött mot skyltfönstret med sitt plastiga leende. Jag vände mig om för att se efter om jag kunde se vad han log åt men såg bara igenom fönstret på en vandrande robothjord. jag betalade för min godispåse och vände mig om för att lämna butiken. Då jag kommit till dörren vände jag mig om lite snabbt och tittade på mannen en sista gång. Han hade exakt samma leende på ansiktet och han stirrade rakt ut genom skyltfönstret som om det inte fanns någon alls i butiken. Kanske var det just så? Jag gick ut och lämnade plastmannen där han stod. Jag tror inte han brydde sig särskilt mycket. Utanför slängde jag påsen i en papperskorg. Jag gick så fort jag kunde hela vägen hem samtidigt som jag undersökte plattan hela tiden. I hissen på vägen upp började tankarna hopa sig. Objektet, kvinnan på gatan och plattan. Samtidigt som jag stängde dörren bakom mig stod det klart för mig. ”Byrån.”
Jag tog av mig jackan och skorna, gick in i vardagsrummet och satte mig på soffan. Jag lade plattan på bordet, lutade mig tillbaka och tittade ut genom fönstret. Vad var kopplingen i allt det här? Vad var den där plattan till? Kunde det vara?… Jag hoppade upp och tittade länge på soffan. Jag fick fjärilar i magen. Jag var tvungen att ta fram objektet. Jag fortsatte att göra så och ställde den på golvet ungefär mitt i rummet. Jag visste inte ens var jag skulle börja, eller ens vad jag skulle leta efter. Jag började ta och peta på det, letande efter en lucka eller andra rörliga delar. Men det enda som kunde synas utanpå var formgjutna kåpor utan nitar eller skruvar. Hur satt dom fast? Jag hade ju sett en lampa blinka och en stegindikator som gav utslag för något så jag tänkte att det borde ju vara något slags maskin. Men vad kunde en svart konformad sak vara för slags apparat? Jag hämtade plattan från bordet och satte mig i skräddarställning framför objektet. Jag undersökte mer och fann till slut vad som såg ut att vara två springor på objektet. Mina tankar ledde till att plattan alltså var ett av två kort som tillhörde apparaten. Vad skulle ske om jag sköt in kortet? Vad händer om jag skjuter in kortet åt fel håll eller upp och ned? Kanske behöver jag båda korten för att något ska hända. Hur skulle jag veta i vilken springa kortet jag höll i hörde hemma? Den ena springan satt ovanför den andra, och dom såg identiska ut. Inga ledtrådar alltså. inte heller på själva kortet så jag fick helt enkelt chansa. Jag sköt in kortet i den övre springan och ett tuggande ljud hördes innan den gav tillbaka kortet. Jag tog ut det och vände på det så att groparna fortfarande pekade nedåt och försökte igen. Det sögs in och följande ljud var något annorlunda. Som om det trycktes på plats av en läsare av något slag. Det enda som hände det var att tre pipande ljud hördes och att steginsikatorn började lysa till hälften innan den slocknade och dog igen. Min första tanke var: Ja, det här var ju avslöjande. Min andra tanke var att den förmodligen väntade på det andra kortet.
Besviken satt jag kvar på golvet och kände att jag hade ett argsint uttryck i ansiktet. Jag tog ett djupt andetag som jag ströp till hälften. Ånyo hoppade jag upp, jag sprang ut i hallen. Jag började frenetiskt leta igenom alla jackor som fanns på klädhängaren. Till och med skorna fick en grundlig genomgång. Jag kröp omkring på golvet i alla rum och kom till sist till sovrummet. Där såg jag inte mycket av golvet förutom en liten yta som objektet hade stått på. För att göra det enkelt för mig tog jag upp precis alla kläder som låg där och lade dom på sängen. Jag gick igenom skjorta efter skjorta, tröja efter tröja och strumpa efter strumpa utan framgång. Jag stod och tuggade lätt på naglarna och funderade på vad mitt nästa drag borde vara. Jag skrämdes, hoppade till och yttrade ett underligt ljud när det smattrade till på rutan och fönsterblecket utanför. Jag slöt ögonen, andades ut och tänkte: förbannade regn. Återigen besviken satte jag mig på sängen och kände att jag redan var trött. Klockan visade 15:13. Jag slängde ned alla kläder som låg på sängen till golvet och lade mig på mage med den ena armen under huvudkudden. Strax efter började jag slumra till. För att lägga mig än mer till rätta flyttade jag något på handen under kudden tills jag kände något med fingertopparna. Och där under kudden fann jag det andra kortet. Jag höll det hårt i handen, och somnade..
Jag befinner mig på en bred mjuk stig, kantad av träd så höga att jag inte ser deras toppar. Jag kastar av mig livets ok och jag känner mig svävande lätt. Allt det tunga är borta. Jag undrar om jag vågar röra mig framåt. Stigen är svagt upplyst av ett gyllene solljus. Strålar letar sig ned genom trädens grenar som är täckta av tjocka barr och träffar en grön mossig mark. En lyrisk doft av skog hänger tung i den värma luften. Längre in i skogen syns bara skuggor av andra träd. ljuset tränger inte igenom. Jag börjar promenera och rör mig ljudlöst längs den mjuka stigen vars ände jag inte ser. men det är väldigt ljust där framme…Vaken.
17:55. Vem bryr sig om vilken dag det är? Jag höll fortfarande i kortet. Jag låg kvar i sängen och tittade på kortet. Jag förundrades på nytt över hur lätt det faktiskt var. Mina fingeravtryck svärtade nu kortet. Jag gnuggade rent det och höll det nu i kanterna. Ett förvridet jag visades i dess spegelbild. Jag började fantisera om vad som skulle hända när jag sköt in det andra kortet. Tänk om den skickar en signal någonstans och avslöjar dess position. Tänk om jag får hela Byrån efter mig. Jag ruskade om mig själv och tänkte: Vad fan väntar jag på? Jag gick ut till objektet och satte mig bredvid i skräddarställning. Jag knådade ansiktet ett ögonblick för att samla mod, sedan förde jag in kortet. Ett tuggande ljud hördes och kortet kom ut igen. Deja vu, tänkte jag. Jag vände det som jag gjort med det första kortet och försökte igen. Nu hände det grejor!
Med ett ljud som från ett blixtnedslag uppenbarade sig ett runt, blått skimmer en bit från objektet. Jag ryggade våldsamt tillbaka, satt med vidöppna ögon och hakan i golvet. ”Vad i helvete är det där!?” undrade jag oavbrutet. Skimret lät som elektricitet. Jag undrade genast om det var nu jag skulle dö. Men som sekunderna passerade avtog tanken. Naturligtvis kunde jag inte sluta stirra på det blå skimret. Det verkade inte innebära någon omedelbar fara. Jag vågade absolut inte röra vid det. Jag tänkte att jag kanske skulle kasta något mot det men jag vågade inte det heller. Jag började titta runt i rummet och mina ögon föll till slut på objektet. Jag märkte att en lucka hade avslöjat ett hålrum i objektet från vilket skimret verkade komma. Skimret befann sig på höger sida om objektet och på vänster sida hade en annan lucka öppnats, och inuti fanns vad som såg ut att vara en knapp. Det måste vara där man stänger av den, tänkte jag. Jag kröp sakta mot vad som nu, i mina ögon, hade blivit en apparat med ett alldeles speciellt syfte. Men jag undrade vad det syftet var. Medan jag gjorde detta slutade jag aldrig att stirra på skimret. Det kändes nästan som om det levde och iakttog mig och som om det kände min rädsla för det. Min hand skakade som den närmade sig knappen och jag undrade ånyo om det var nu jag skulle dö. Vad fan väntar jag på?, sa jag högt och tryckte sedan på knappen. Det kändes på ett ögonblick som om jag befann mig i ett vakuum då skimret försvann och luckorna stängdes, allt helt ljudlöst. Det enda som existerade nu var ljudet av min tunga andning. Jag satt kvar ganska länge och tittade på apparaten och försökte komma fram till något, vad som helst, men fick inga idéer alls. En instinktiv känsla var att jag ville berätta för någon, vem som helst. Skaffa hjälp. Hannah kanske skulle kunna komma med några bra förslag. Men tänk om jag sätter henne i fara då. Det som nyss hade hänt var ångestframkallande och nästintill traumatiskt. Jag behövde en paus. Jag beslutade att stoppa undan apparaten i bäddsoffan igen och försöka tänka på något annat. Den var alldeles varm när jag tog i den. Jag åt lite och tittade på nyheterna. Inget speciellt intressant. Väderleksrapporten var exakt likadan som den varit i flera år. Regn. Meteorolog måste vara världens nu tråkigaste jobb.
Den kvällen promenerade jag länge på gator växlande mellan kullersten och asfalt. Gator jag gått på så många gånger förut. Drömmande om ett ordinärt, vanligt liv allt medan jag levde någon annans mardröm. Trots att klockan var 00:38 just då, var det förvånansvärt mycket folk ute och rörde sig. Jag gick förbi en teater vars föreställning just tagit slut där jag plötsligt hamnade i en ström av människor som kom ut från teatern talandes om vad de just upplevt. Vad jag såg och vad jag också lade märke till var alla par som befann sig där. En kvinna lutade sitt huvud mot sin mans axel och höll hans arm då de gick. Ett annat par höll varandras händer som de skrattade och hade kul. Jag lyckades tränga mig igenom massan och kom till slut till en något lugnare del av gatan. Just då började det regna. Jag stod stilla en stund. Alla människor som just hade haft så roligt flydde nu från gatan som om regnet var något farligt. (Å andra sidan kanske det låg något i deras rädsla). Jag tittade på vattnet som rann ned i en brunn. Allt detta vatten försvinner. Allt försvinner. Alla försvinner, till slut. Precis som hon. Precis som Anne-Lie. Vi gifte oss aldrig, vi hann inte. Men vi hade just kommit till den nivån där man planerar barn. Där man planerar en framtid som familj. Ibland måste jag tro på ödet.
Jag träffade Anne-Lie för länge sedan i samband med det arbete jag hade då. Jag minns inte ens exakt hur länge sedan det var. All medicin hade grumlat till det mesta de senaste åren. Vi träffades endast under en kort tid, men det var allt som behövdes för mig. Hon slog rot i mig och har stannat där sedan dess. Men allt som kommit i vägen och löddrat till mina tankar och minnen har gjort att hon blivit blott ett namn. Och jag är ganska säker på att solen inte har skinit sedan dess.
Och som jag stod där i regndroppar av Anne-Lie flinade jag till då det slog mig att jag var kär i ett minne. Då det regnade häftigt tog jag tunnelbanan hem. Jag lät lamporna förbli släckta när jag kom in. Jag hängde av mig och gick direkt in i sovrummet och tittade på det blåa regnet som slog mot mitt fönster. Hela tiden hade jag apparaten i mina tankar men jag ville inte bry mig. Kvällens dykning i mitt hav av melankoli hade tagit all min energi. Precis som det gör varje kväll. Jag hade inga problem att somna den natten med tanke på kvällens tidigare händelser och den långa promenaden. Ljudet av regnet blev allt svagare och det sista jag tänkte innan jag somnade var, ”kommer jag någonsin att se henne igen, i någon form av lögn?”
09:14. Mina drömmar är fortfarande varma. Jag lever i en värld som har endast en färg, en doft, ett ljus, en smak. Varje gång jag vaknar förblir mina ögon slutna någon timme till, så jag kan fantisera om en annan värld, ett annat liv. Drömma om andra färger än grå, andra dofter än avgaser, andra ljus än ett konstant dis av smog och en mulen himmel. En annan smak än förgiftat regn och damm. Jag ligger där och koncentrerar mig på enstaka ord och föreställer mig allt vad dessa ord betyder. Inom mig skriker jag dessa ord för att skölja bort ljudet av regn mot mitt fönster och den tunga trafiken på gatan utanför. Och som av en medicin fylls jag av bilder från orden. PALMTRÄD, SANDSTRAND, MELON, KARLAVAGN, ANNE-LIE, ANNE-LIE.Tänk att förnimmelsen av ett helt liv kan rymmas i ett enda ord. Jag borde nog stiga upp nu. Jag satte mig upp och rufsade om håret. Händelsen med apparaten igår hade lämnat ett svagt brännmärke på väggen och i taket. Längtan efter smaken av kaffe fyllde mig nu så jag tänkte att det vore bäst om jag gick för att tillreda lite. Jag klädde på mig och gick ut till köket och förberedde bryggaren. Det ramlade ut ett par kackerlackor ur skåpet när jag öppnade luckan för att ta ut kaffet. Jag sopade ned dom på golvet, som jag alltid gjorde. Jag förbryllades över att dom alltid var döda. Var kom dom ifrån och vad gjorde dom där inne? Jag öppnade burken. ”Tom”. Efter att ha suckat flera gånger och svurit upptäckte jag att det bästa vore om jag helt enkelt gick för att köpa nytt. I hissen på väg ned märkte jag att jag naturligtvis hade glömt min plånbok. Efter att ha åkt upp igen och hämtat den kom jag till slut ut på gatan. Jag hoppade in i floden av människor som alla gick åt mitt håll. Jag brukade frekvent köpa basvaror hos Cornelius som hade ett mindre snabbköp inte långt från mitt hus. Det kändes som att jag knappt behövde anstränga mig för att komma framåt. Till slut slingrade jag mig ur strömmen när jag var framme vid affären. Precis innan jag gick in till Cornelius sneglade jag mot butiken som låg till vänster om snabbköpet. Just den här butiken poserade som en antik bokaffär men alla visste vilken typ av litteratur som såldes i dess inre. Jag var väldigt nyfiken men hade aldrig vågat mig in. Jag gick in till Cornelius istället. Jag hade handlat där i flera år men aldrig sagt mer än tack och hej. Jag kände till hans namn från att ha hört honom konversera med andra kunder. Jag köpte det jag alltid köper, kaffe, kolsyrat vatten och choklad. ”Tack och hej”. In i strömmen igen. Den här gången gick alla i motsatt riktning. Jag hann inte mer än komma in i strömmen igen förän jag möttes av en figur jag tycktes känna igen. I massan av grå och svarta kläder stack en orange regnrock ut. Jag stirrade en stund och mycket riktigt kände jag igen personen. Det var kvinnan jag stötte på här om dagen. Tankarna började rusa som jag försökte komma ihåg vad det var hon sa till mig. ”Normala regler gäller inte dig”, det var så hon sa. Vad betyder det, undrade jag febrilt och oavbrutet tills vi stod öga mot öga. Hon försökte passera men jag flyttade mig så att jag stod i vägen. Säg något, tänkte jag. Och efter några sekunder utbrast hon: ”Det här spelet är allvarligare än du tror! Håll dig i skuggan”. Hon försökte ånyo att passera mig och den här gången lät jag henne gå. Jag stelnade en stund och jag tänkte genast på objektet. Jag vände mig om och frågade ganska högt, hon hade inte hunnit så långt i massan. Har det med en viss apparat att göra, det här spelet? Hon vände sig om och tittade intensivt på mig utan att säga något i vad som inte kan ha varit mer än en sekund innan hon fortsatte sin väg. Det var nu inte längre någon idé att följa efter henne. Jag tittade efter men hon syntes inte ens till längre. Efter att ha blivit puttad omkring ett antal gånger kände jag irritationen börja koka inom mig så jag tänkte att det vore bäst om jag började röra på mig. Jag började gå så fort jag kunde genom folkhavet som alla fortfarande gick i motsatt riktning. När jag kom till min byggnad kämpade jag mig ur ledet och hamnade intill väggen där det sedan var lätt att komma in i trappuppgången. Mitt hisskort fungerade efter nionde försöket. Nytt rekord, tänkte jag. Det brukar inte fungera förrän efter trettonde försöket. Väl inne i den tomma lägenheten kände jag säkerheten från dom kala, vita väggarna och doften av rökelse. Jag tillredde mitt kaffe.
Och som jag stod där och väntade på att mitt kaffe skulle bli klart bland ångan och doften, kom minnena. Minnena av Anne-Lie. Jag hatade alltid när jag blev attackerad av dessa minnen. Det var inom mitt arbete, som jag nämnde tidigare, som vi träffades. Det tar alldeles för lång tid att beskriva exakt vad det var jag gjorde men det gav mig ofta tillfälle att resa och gå på seminarier och konferenser av olika typer. Jag kan inte säga att jag var direkt populär inom fältet men jag antar att jag gjorde det jag skulle eftersom jag hade kvar jobbet. Man kan kalla det något slag spioneri för företaget. Jag lyssnade på all information jag kunde komma åt och rapporterade sedan till mina chefer så att vårat företag kunde ligga i spetsen i utvecklingen av vapen. Jag stod i baren på hotellet som just det här seminariet hölls. Vi hade suttit och lyssnat på ändlösa uppgifter om nya vapen inom polisstyrkan. Vapen som är skadliga men inte dödliga. Ungefär som 1900-talets elpistoler och gummikulor. Jag hade aldrig varit särskilt bra på det där med alkohol, men å andra sidan, vem är det? I pausen stod jag vid baren och hade just beställt en burk vatten, kolsyrat förstås. När jag vände mig om för att titta ut över rummet svepte mina ögon plötsligt över en varelse som stod alldeles själv nära en pelare. Hon såg ut att göra precis samma sak som jag. Vi letade efter någonting familjärt. Jag stirrade som jag aldrig stirrat på någonting förr. Det enda sättet jag kan beskriva henne är att hon var en personifiering av Chopin`s musik. Efter en stund kände jag en skarp smärta i min högra stortå. Jag tänkte att jag kanske bör undersöka vad det var som hade hänt men hur kunde jag titta bort? hur kunde jag titta bort? Jag hade tappat min burk, som naturligtvis var öppen, på foten. Nästan allt vatten hade runnit ut på trägolvet vilket ledde till att jag kände ett stort behov av att gå därifrån som om inget hade hänt. Jag lämnade ett par vattniga fotspår efter mig som jag försökte slinka undan. När jag kom till ett ställe jag kände mig säker på sa fjärilarna i min mage att det var dags att titta efter om hon var kvar. Det var hon. Hon hade sett hela händelseförloppet och stod vid sin pelare och smålog. Det kändes som om jag doppat mitt ansikte i en burk röd färg. Jag rättade till slipsen och tittade runt för att se om någon annan också hade sett denna förlorares föreställning men alla verkade upptagna med att prata vapen och hur man på effektivaste sätt kan göra människor illa för att sedan låsa in dom. Det låter konstigt, jag vet, men mina fasor besannades när jag såg hur hon började gå mot mitt håll. Jag hade aldrig sett något liknande förut. Jag visste inte hur jag skulle börja undersöka vad det var som var vackrast, så mina ögon rörde sig över hela hennes ansikte i vad som kändes som ljusets hastighet för att ta in allt jag kunde, för att skapa minnen. Det var ett under att hon inte vände sig om, jag måste ha sett helt knäpp ut som mina ögon gick. Jag tror att vi presenterade oss och sedan talade vi säkert om allt förutom det alla andra talade om. Sanningen att säga minns jag ingenting om vad det var som egentligen hände. Jag minns hennes ansikte, ljudet av hennes röst och doften.
Vi bytte telefonnummer med varandra och det visade sig att vi bodde i samma stad, det hade vi inte nämnt något om eftersom man inte vill avslöja allt för mycket för främlingar. Jag brydde mig inte om att ta reda på hennes adress, det vore oförskämt. Även om jag med enkelhet hade kunnat göra det, så låtsades jag som om jag inte hade någon aning om var hon befann sig när vi pratades vid per telefon. Det som var fascinerande med denna situation var att hon faktiskt hade kunnat vara min granne. Vi kanske satt och pratade med endast en vägg emellan oss. Nu var det ju inte så utan hon bodde i utkanten av staden medans jag bodde mitt i smeten, så att säga. Efter vi lärt känna varandra bättre började vi träffas som par brukar träffas. Vi var sällan hemma hos mig av utan träffades oftast hos henne då det var något lugnare i den delen av staden. Efter hennes död slängde jag alla mina möbler då jag blev alldeles för påmind om henne, trots den ringa tid vi spenderade i min lägenhet. Vi promenerade runt i staden och besökte allehanda caféer och restauranger då vi inte var hemma hos Anne-Lie. Och så pågick det i tre och ett halvt år och under den tiden hade vi gått i funderingar kring större boende och barn som man brukar göra då det känns som att man träffat rätt. Sedan kom beskedet. En helt vanlig rutinkontroll med en helt vanlig början men med ett helt hemskt slut. Lungcancer. Den hade ätit upp henne utan att vi visste något, och nu var det för sent att operera. Det hade förmodligen orsakats av föroreningarna. Man kunde tro att man levde på 1900-talet med all utveckling som har skett, men föroreningar fanns det gott om. Jag var med henne på mottagningen dagen då vi fick beskedet. De hade ringt och ville att hon kom in för att tala om testresultaten. Ögonblicket då vi visste vad läkaren skulle säga såg vi länge på varandra och såg våra liv disintegreras och försvinna alltmedan läkaren fortsatte prata i bakgrunden. Hon dog den elfte augusti för fem år sedan. Jag gick sönder den dagen och har aldrig kunnat reparera mig själv. Min mormor dog också runt den tiden och lämnade efter sig en större summa pengar så jag har inte behövt arbeta sedan dess. Och nu promenerar jag ensam på våra gator och går förbi våra caféer och restauranger allena. Någon har drömt en mardröm i fem år med mig som huvudperson, och jag vet inte när drömmaren tänker vakna.
20:32. I två dagar har jag promenerat fram och tillbaka utanför mitt hus, för att se om jag kan hitta kvinnan igen. Den mystiska kvinnan jag nu har stött på två gånger och som har yttrat underliga kommentarer till mig. ”Normala regler gäller inte dig”, och ”det här spelet är allvarligare än du tror”. Jag har nött dessa meningar i mitt huvud och jag kan inte komma fram till vad de betyder. Jag kan inte alls föreställa mig vad hon menade eller vad hon ville. Kanske vill hon bara ha min uppmärksamhet, eller uppmärksamheten från vem som helst. När jag frågade henne sist om det här spelet hade med apparaten att göra såg hon så konstigt på mig. Jag kan inte tänka mig att den där blicken inte betydde något alls. Hon måste vilja mig något speciellt, och hon har valt att söka kontakt på det här sättet. Kanske svävar hon i fara. Jag kan snart se mina egna fotspår i asfalten så många gånger jag har vandrat upp och ned för den här gatan. Jag gick upp till min lägenhet för att vila en stund. Jag hade glömt att ställa undan apparaten så den stod mitt på golvet där jag lämnat den. Under de senaste två dagarna då jag inte har promenerat har jag suttit framför objektet och undrat. Ovisshet kan vara hemskt. Jag började tröttna på att fundera på vad det var som stod framför mig och vad det där blåa skenet var som kom från dess inre och lämnade ett brännmärke på min vägg. Jag slogs hela tiden av frågan om var den kommer ifrån. Jag minns ju inte ens hur den kom hit. Men jag började bli tämligen säker på att den mystiska kvinnan hade något med det här att göra. Jag reste mig upp och gick till fönstret, vred lite på persiennerna för att se ned på gatan. Genom regndropparna på mitt fönster såg jag endast en sak med klarhet. En orange regnkappa. Jag hann inte mer än att få på mig skorna så sprang jag ned för trappan. När jag kom till bottenvåningen fortsatte jag att springa åt höger i trappans riktning och hamnade nästan i väggen innan jag fick stopp på mig själv. Snurrig stapplade jag ut på gatan i regnet. ”Där är hon!” Jag sprang ifatt henne vilket inte tog särskilt lång tid då det var mycket färre människor ute just nu. Jag la min hand på hennes axel och sa med andfådd röst; ”jag vill tala med Er!” Samtidigt som jag gjorde detta tänkte jag på att det faktiskt inte helt säkert var hon. Men det var det. Hon såg förvånad ut som hon vände sig om för att se vem som rört henne. Och än mer förvånad över att se mig. Och när vi stirrat på varandra en kort stund började hon se rädd ut. Jag upprepade att jag ville tala med henne och lade till att det gällde en viss apparat. ”Nämn den inte, dom har ögon och öron överallt. Dom vet vem jag är och nu när dom kan ha sett dig är det ute med oss alla. Vi kan inte prata här.” Hon skakade min hand och började röra sig bortåt. ”Tack, men jag är inte intresserad av att byta abonnemang”, sa hon med ganska hög röst. Sedan vände hon sig om och började gå snabbt därifrån. I min hand hade hon lagt en bit papper med en adress, ett datum och ett klockslag på. Café Nostalgia, klockan 01:00, dryga två dygn från nu. Jag tittade en stund på pappret som nu började bli vått så jag lade det i min byxficka och gick upp till min lägenhet igen.Det pirrade i magen då jag tänkte på vad som komma skulle, att jag äntligen skulle få ny information om hela det här. Jag satt på sängkanten och behandlade pappret och stirrade på det. Det var en bit avrivet från ett ark. Jag vände det om och på ena kanten av pappret såg jag vad som såg ut att vara ett emblem av något slag, grönt i färg.
Jag reste mig hastigt upp och började andas häftigt då jag insåg att det var en logotyp. Byråns logotyp. Papper från Byrån hittar man inte hur som helst, såvida man inte jobbar eller på annat sätt är inblandad i Byrån. Kvinnan måste ha något med dom att göra. Nu förstod jag varför hon var rädd. Byrån är efter henne för att hon vet något om objektet. Kanske vet hon vad det är för något och var den kommer ifrån. Jag blev genast ännu mer ivrig om att få tala med henne om allt det här. Jag kände mig som ett otåligt barn och tänkte att jag måste distrahera mig själv. Jag satte igång tv`n och tittade på nyheterna. Det var det gamla vanliga. Jag tror till och med att det var samma sändning jag såg härom dagen, speciellt när jag såg vädret. Meteorologen hade nog samma kläder på sig, så antingen hade han inte bytt sedan senast eller så var det faktiskt samma sändning. Det skulle i och för sig inte spela någon roll eftersom han förtäljt samma prognos i säkert tre år. Varje dag. Jag tänkte på att både nyheterna och vädret var lika nödvändiga som en klocka utan tim- och sekundvisare nu för tiden. Jag var varken hungrig eller trött så jag gick på en promenad som jag alltid gör då jag varken är hungrig eller trött, vilket var så gott som varje kväll. Jag gick alltid på kvällen, inte bara för att det var färre människor, men också för att jag drogs till atmosfären på kvällarna och nätterna. Jag tyckte om mörkret. Jag tog på mig en munkjacka och drog på mig luvan. Det var inte särskilt kallt ute så det räckte med en tunn jacka på det. Det regnade inte men det var väldigt fuktigt i luften av dimman som låg i slöjor runt husen. Neonskyltar med allehanda texter på glänste i vattenpölarna och ljudet av blöta taxidäck ljudade i mina öron. Jag kände hur mina tankar började tynga mig då jag lade märke till allt detta. Jag började gå mot tunnelbanan. Väl där klev jag på tåget utan att ens veta vart jag var på väg. Jag satte mig ned och började titta runt på människorna som befann sig där. Jag letade efter någon intressant att titta på i smyg men jag såg inget märkvärdigt ännu. Jag stirrade ut genom fönstret istället. Vi åkte in och ut genom tunnlar, över och under broar som en slags mask som letar sig upp genom jorden till ytan, till ljuset, till livet. Men den här masken hittade aldrig till livet. Istället slingrade vi oss genom jorden för evigt utan skäl, utan ljus, utan liv.
Mina ögon fortsatte att leta. På väggen intill sätet jag befann mig på hade någon skrivit en passage. Vågat, tänkte jag. Jag läste. De kallar det tvåsamhet. När man vaknar ur en mardröm, infekterad av rädsla, och ens räddare i nöden finns där för att trösta en till sömns. De kallar det tvåsamhet. När man snubblar och faller ned i helvetet, och en ängel sträcker ut en hand för att dra upp en till ytan. De kallar det tvåsamhet. När man faller isär, och det finns någon där som plockar upp bitarna och sätter ihop en igen. De kallar det tvåsamhet, när man inte längre behöver stå ut med livets ensamhet, laster, ok och plågor alldeles själv. För i ensamhet är allt ett vakuum. Det finns inget syre att andas i ensamhet. Som en storm härjar den över dynor i ens öken, där varje sandkorn är ett misslyckande.. Jag hade nästan velat sätta mitt namn på stycket. Men jag tänkte att om jag hade kunnat skriva hade jag nog skrivit någonting bättre än det där. Ett par stationer senare såg jag en person i fönstrets spegelbild röra sig i ögonvrån. Jag fokuserade på spegelbilden för att undersöka om det var värt att titta dit. Jag gjorde så och såg en ung kvinna. Jag sneglade mest med ögonen så att jag inte behövde vrida så mycket på huvudet, för att inte bli upptäckt. Jag kunde inte låta bli att vända mig åt hennes håll när hon satte sig ned och fick vi ögonkontakt för en kort, kort stund. Hon hade dom vassaste dolkögon jag någonsin sett och jag kände mig som jag blivit huggen. Hon hade kort frisyr i färg av sol. Hon satte sig till rätta och tog fram en bok som hon läste ur. Jag fortsatte att stirra. Hon rörde på munnen då hon läste. Inte bara på läpparna utan som om hon läste högt fast utan att använda rösten. Efter en stund märkte jag att jag fortfarande stirrade på henne, och ju mer jag gjorde detta desto mindre kunde jag sluta stirra. Hon hade väldigt vacker profil med ett blygsamt överbett och en oerhört vacker näsa. Jag smålog och tvang mig själv att titta bort, ut genom fönstret igen. Jag spanade på henne i reflektionen istället för att inte bli upptäckt. Och hon fortsatte på samma sätt som om hon läste högt för sig själv. Tåget stannade och hon packade ned sin bok i väskan för att stiga av. Jag blev till och med lite besviken över att hon skulle gå vilket kändes konstigt eftersom jag aldrig sett henne förut. Hon tog sin väska över axeln och gick förbi mig på sin väg ut. Jag var osynlig. Perrongen låg inomhus och var väl belyst. Hon stannade precis utanför vagnen vid en bänk för att leta efter något i sin väska och hade då ställt sig i profil igen. Jag gled över till sidan hon hade suttit på för att se mer, det spelade ju ingen roll längre om hon såg mig, men det gjorde hon inte. Jag var fortfarande osynlig. Hennes parfym hängde kvar i luften. En blandning av lotion och citrusfrukter. När tåget började åka blev jag ånyo besviken och jag stirrade så länge jag kunde men till sist försvann hon helt ur min syn och var borta. Jag ångrade länge att jag inte följde efter henne av tåget bara för att få prata med henne. Men efter en stunds fantiserande insåg jag omöjligheten och hur äcklig jag var. Vad kunde man kunna förvänta sig att hon skulle göra om en halvlodis kom fram till henne för att prata. Spraya en burk tårgas i ansiktet på mig, förmodligen. Nej, håll dig till verkligheten istället. Dessutom kändes det konstigt att tänka på någon annan än Anne-Lie. Jag kände skuld av någon outgrundlig anledning. Som om jag inte fick känna något för någon annan. Men varför skulle jag inte få det? Anne-Lie var ju död. Bara att inse det tog flera månader. Nu kan jag till och med säga det och acceptera det. Hon är död och kommer aldrig mer åter. Jag hade gjort ett och annat tafatt försök att träffa andra men det hade alltid slutat illa. Och som jag satt där i ett blått moln av skuld bestämde jag mig för att stiga av tåget och promenera en stund. Försöka glömma kvinnan med boken. Lämna fantasin och ägna mig åt det jag gör bäst. Jag klev av och gick upp på gatan där jag upptäckte att jag hade hamnat precis utanför Anne-Lies hus. Ännu en gång blev jag attackerad av minnen från ögonblick vi spenderat i hennes lägenhet och här ute på gatan. I en tid då solen fortfarande sken. Jag kunde nästan se oss gående in i trappuppgången med matkassar, skrattandes. Det var till och med så att jag rörde mig närmare porten för att se oss gå upp för trappan och försvinna in i ett ljus. Ett däckskrik och en smäll skakade mig tillbaka till verkligheten. Jag vände mig om för att se att en bilkrock hade ägt rum. Det var inget allvarligt men personerna som var inblandade stod utanför sina fordon och beskyllde varandra. Jag kände att min hjälp inte var önskvärd så jag rörde mig ned i tunnelbanan igen för att komma hem. Mina krafter hade dränerats av det här misstaget. Jag tänkte att jag måste vara uppmärksam på vart jag åker någonstans så att jag inte hamnar här igen. Det var just häromkring det gjorde allra ondast att vara. Jag kom hem och lade mig i sängen omedelbart. Jag tog inte ens av mig kläderna. Jag ansträngde mig allt jag kunde för att inte tänka på Anne-Lie nu. Jag hade fått för många intryck av henne i kväll. Alla våra minnen hade rörts om i huvudet på mig och låg som nya på ytan. Jag måste låta dom sjunka ned igen.
Gryning. Jag vet inte om jag har sovit eller inte. Tankarna är ju ändå desamma. Staden ser ut som silver i det gråa ljuset. Solen har inte gått upp än bakom molnen så husen sover fortfarande under ett dunkelt grått täcke. En ensam moped ekar mellan glas och betong. Det kan inte vara kallare än så här! Jag ser en svag reflektion i fönstret och förstår att det ser likadant ut på insidan. Jag sluter mina ögon. LAVENDEL. CITRUS. AZURBLÅ. ANNE-LIE. ANNE-LIE. Jag kände mig fortfarande påverkad av det som hände igår kväll. Jag måste se till att inte hamna där igen. Jag måste glömma. Glömma vad vi planerade. Glömma hur hon såg ut den där dagen på mottagningen. Glömma dagen då hon dog. Jag tillredde kaffe och försökte göra saker omkring i lägenheten men det är svårt när man nästan inte har några saker att hålla på med. Det är så svårt att hålla det onda på avstånd. Det är svårt att rygga tillbaka när man står mot en vägg. Visst hade jag pengar att köpa saker om jag ville, men det var just så att jag inte ville. Det var som att jag ville att mitt boende skulle se ut som jag kände mig inombords. Alla väggar var målade vita och jag hade inga tavlor eller annat på väggarna. Inga möbler alls i varken hall eller kök. En ensam säng i sovrummet. En soffa, ett bord och en skärm på väggen i vardagsrummet. Det var i stort sett alla möbler jag hade så det fanns inget att plocka i ordning och knappt något att städa. Visst hade jag några dammråttor som låg här och där, ,jag brukade skämta om att dom var mina enda vänner. Dom och kackerlackorna i skafferiet förstås, men dom var ju alltid döda. Inte särskilt kul med döda vänner. Det var ett par dagar sedan jag talade med Hannah och det blev ju lite galet när vi sågs sist. Vi hann ju knappt säga adjö, och hon som alltid insisterade på en kram. I en lätt yrselattack tryckte jag siffrorna till Hannahs nummer. Jag stod och vacklade fram och tillbaka och glömde nästan bort vad jag höll på med. Hon svarade efter fyra långa signaler. Vi talade om att träffas för en kopp kaffe eller tre. Det spelade ingen större roll för mig, jag drack ju sju till åtta koppar om dagen. Det var i stort sett det jag levde på. Det och kolsyrat vatten. Jag föreslog att vi skulle träffas på café Nostalgia men jag sa naturligtvis inte varför jag ville träffas just där. Jag tittade till klockan. 08:32. Jag bad om ursäkt att jag ringt så tidigt, jag tittade aldrig på klockan innan. Hon sa att det inte gjorde något alls och jag påmindes om att hon alltid varit morgonpigg. Hon bodde med sin man i en stor lägenhet i utkanten av staden men dom hade inga barn än. Hon påpekade att hon ändå hade några ärenden i området där café Nostalgia låg så det gick bra att träffas där. Det kändes bra för jag ville se vad det var för ställe innan jag träffade den mystiska kvinnan där. Vi skulle ses 14:00 och jag besvärades över tanken att det var så många timmar dit men jag hade sovit dåligt, eller hade jag inte sovit alls kanske? Jag sov från och till på soffan framför skärmen tills det var dags. När jag kom upp ur tunnelbanan var det inte så långt att gå tills jag stod framför café Nostalgia. Det låg på en väldigt liten gata med väldigt lite aktivitet på så jag förstod genast varför den mystiska kvinnan valt att träffas där. Klockan visade nu 13:51. Väl inne såg det ut som om jag hade färdats tillbaka i tiden till vad jag gissade var omkring sent 1800-tal. Röda sammetsväggar med små lampor som inte lös upp mer än ett par centimeter av väggen. Gamla knarrande stolar runt slitna träbord. En doft av cigarr från en svunnen tid. En Chesterfieldsoffa på ena väggen och ett par fåtöljer i samma stil runt. En gammal bar i trä med tillhörande tjock bartender som stod och rengjorde ett glas. Inte en enda själ befann sig i lokalen förutom han, jag och vad jag misstänkte, råttorna som inte ville visa sig. Jag gick fram till baren och sa lugnt att jag skulle vilja ha en kopp kaffe. Mannen såg besviken ut, som om han hellre hade velat göra något mer avancerat än en kopp kaffe. En stor drink av exotisk karaktär, kanske. ”Jag kommer till bordet”, sa han med mörk skrovlig röst. ”Är du ensam eller väntar du sällskap?” frågade han. ”Ja, min syster kommer”, svarade jag. Jag vet inte varför jag var så specifik men det var för sent att ändra nu. Jag tyckte mig skönja en glimt av hopp i hans ögon. Som om han föreställde sig att min syster kanske ville ha den exotiska drinken.
Jag satte mig vid ett av borden nära väggen en bit in i lokalen där det var som mörkast. De inramade fotona på väggarna föreställde olika typer av människor i olika poser med olika grimaser. Bilderna var tagna inne på caféet i roligare tider. Tider då allt inte styrdes av Byrån. Jag såg till och med bartendern i en av bilderna. Han såg mycket lyckligare ut då. Yngre och smalare också. Nu fanns bara dammet och minnena kvar av de tiderna. Han kom med mitt kaffe. Det skvalpade ut lite då han ställde ned koppen med tillhörande fat på bordet som genast sög åt sig en del av det. Han frågade om jag ville betala nu eller senare och jag svarade att min syster kommer så jag kan betala innan vi går. Kaffet var förvånansvärt gott. Bättre än mitt eget, faktiskt. Dörren ljöd och in klev Hannah med hatten i handen. ”Jag tar en kopp latte” sa hon när hon gick förbi baren mot mitt bord. Jag kunde inte låta bli att snegla på mannen som ånyo såg besviken ut. ”Varför sitter du här i mörkret? kom, vi flyttar oss närmare fönstret istället.” Just då kändes det underligt att vi faktiskt var släkt. Hon var ju den raka motsatsen till mig. Jag trodde att syskon ändå brukar ha lite gemensamt. Jag tog min kopp och följde efter till det ljusare bordet nära ingången. Det var ett litet runt bord för två och jag ställde min kopp på en plats som var väldigt väl använd. Det måste ha stått tusentals drinkar av olika slag och koppar med diverse koffeindrycker i på just den platsen i tusentals olika situationer med tusentals olika humör. Just då vi satte oss ned stod mannen bakom oss med ett långt glas i handen, som han valt istället för en kopp, för att variera något. ”Var så god, fröken.” sa han med en lätt läspning samtidigt som han vände sig om. Hannah svarade med ett glatt tack och läppjade på glaset med en välmående reaktion. ”Här har jag aldrig varit, varför ville du träffas just här?” Jag går alltid hit, de har så gott kaffe här, svarade jag med ett leende på läpparna. Jag vet inte om hon förstod att jag skojade men jag undersökte inte saken vidare då det blev mer intressant på det viset. Hon fortsatte. ”Det är lite nedgånget, visst, men det har ändå en mysig charm, eller hur Finn?” ”Jo”, svarade jag enkelt. Hon som jag hade nog alltid lagt märke och på sätt analyserat atmosfären och känslan av ett rum, men hon var mer för det ljusa och jag, tvärtom. Kanske var det där våra gener liknade varandra. Med sin brutala ärlighet sa hon som vanligt att jag såg ut som skit och att jag borde försöka piffa upp mig lite och träffa någon. Självklart kommer någon aldrig att vara som Anne-Lie men jag borde sluta jämföra alla med henne. Jag sa ingenting. Det låg visdom i hennes ord men jag tror att det spår jag gått upp under dom här åren har blivit för djupt och jag kan inte längre ta mig upp. Jag vet inte längre om det är henne jag saknar eller om det är någon jag saknar. Vem som helst. När jag är helt och hållet ärlig med mig själv och objektiv så tror jag att det är det senare. Anne-Lie dog, men det betyder nog inte att jag aldrig kan älska igen. Jag har satt mig själv i den här sitsen. Hade jag skaffat hjälp i början av depressionen hade jag säkert varit en annan människa idag. Men jag tror att det är för sent nu, att ändra på. Det är allra enklast att låta folk tro att det är på grund av Anne-Lie jag känner så här. Jag är övertygad om att jag kan känna för någon annan, jag suktar ju efter var och varannan kvinna jag ser, men mitt tillstånd gör hela företaget dödfött. Jag orkar inte förklara allt. Det känns meningslöst ändå. Jag avbröt ämnet och frågade hur det var med Alex, hennes man. ”Jo, det går bra för honom på jobbet och han kommer förmodligen att bli befordrad snart och det är ju bra. Hyran går ju upp hela tiden.” Alex var bankman och tjänade ganska bra, men tydligen inte bra nog det liv de levde. Vi nämnde våra föräldrar som verkade må bra. Jag hade väldigt lite kontakt med de och de bodde långt ifrån Hannah och mig. Det var nog mest Hannah som höll kontakten via telefon. Det fanns ingen speciell anledning till att det var på det viset men jag misstänker att det har med att man vill känna sig självständig då man har lämnat boet och så. Vår mor hade inte riktigt varit sig lik sedan mormor dog. Ingen förstod hennes reaktion då de inte stod varandra särskilt nära. Det var nog heller ingen som visste hur mycket pengar hon samlat på sig, vi fick ju alla en ganska ansenlig summa från arvet. Mina boendekostnader är låga så jag behöver nog aldrig jobba en dag till i mitt liv. Och det leder ju till att jag kan ägna mig åt det jag gör bäst, grubbla över varför saker är som saker är och vad jag fortfarande gör här nu när mitt liv är raserat och jag inte längre har något skäl eller någon uppgift. Jag undrar om man faktiskt kan förstöra sitt öde och därefter fortsätta leva utan att ha ett. Meningslöst och utan poäng. Men allra längst in har jag alltid känt att det finns hopp kvar. Hopp om att oket ska ramla av. Hopp om att träffa någon. Hopp om att solen ska börja skina igen. Hopp om att världen ska bli ett bättre ställe. Ofta minns jag olika situationer från olika tidpunkter i mitt liv. I de stunderna vill jag färdas tillbaka till det ögonblicket och börja om, ställa allt som blev fel till rätta och skapa någonting bra. Undvika alla misstag. Men så är det ju inte. Allt medan jag önskar detta vet jag att om jag skulle kunna börja om, så skulle allt bli lika fel som det blev nu. Jag hatar hopp. Det förstör. Man väntar på saker som aldrig kommer. Ens käresta dör. Och från det ögonblicket och för all framtid väntar man och hoppas man på att hon plötsligt ska uppenbara sig, livs levande. Så är det med hopp. Man fantiserar om och patetiskt nog, nästan förväntar sig, att någonting dött ska dyka upp, alldeles livs levande. Jag tror att det är något som tillhör ens psyke eller själ och jag tycks inte kunna göra mig av med det. Jag vet bara att jag hatar det.
Samtalet tystnade och jag kände att hon var obekväm. Jag hade aldrig behövt undra om jag kan säga vissa saker eller om jag måste censurera mig själv, så jag började bara prata. ”Jag vet inte om jag har berättat det här för dig, Hannah. Men när jag är ute och promenerar så händer det att jag tittar in i fönstren till lägenheter jag går förbi.” En förvånande min uppenbarade sig på hennes ansikte. ”Jag vet att det är fel, men det är inte så att jag stannar och stirrar. Det är bara slängda blickar när jag passerar. Jag fantiserar om att det är jag som bor där, men en familj. Jag lever deras liv om än för små, korta ögonblick.” Hannahs uttryck hade nu förändrats till ett där hon tyckte synd om mig, men jag tyckte mer att det jag sa var patetiskt. ”Från en del parkbänkar kan man på håll se hela hus med lägenheter. Jag tänker mig att jag ser allt som försiggår i alla enheter samtidigt. Allt detta liv. Jag vet att det inte verkar så men jag är övertygad om att det faktiskt finns liv, till och med på den här platsen. Allt de gör. Arbete, middagar, barn, skolor, kärlek, bråk, sex, död. Liv! allt detta liv. Och jag kan inte känna annat än att allting är helt och fullständigt meningslöst. Men som jag sitter där på en parkbänk, en åskådare på en parkbänk, kan jag inte undgå känslan av att jag vill delta. Jag förstår inte hur jag kan känna så här. Jag är bitter över hur meningslöst livet är och ändå vill jag delta i allt detta som inte betyder något alls. Jag kan inte tänka annat än att livet är ett spel, ett spel jag inte känner till reglerna för. Jag vet inte hur man gör. Och det känns som att jag redan har förlorat. Allt är kontradiktion.” ”Men du kan ju delta, Finn. allt du tycks vilja ha finns ju här. Du måste bara ta för dig. Delta, Finn. Delta. Jag har massor av kompisar som också letar efter någon, precis som du.” ”Ja, det är lätt att säga ’ta för dig’ när man är en fullt fungerande människa. Sjukdomar kan sätta stopp för sådana saker. Det är inte alls att bara delta.” Återigen höjdes min röst och irritationen växte inom mig. Det är barnsligt, men jag kände mig alltid så oförstådd när jag pratade med Hannah. Allt är så enkelt för henne. Jag tror att jag blev irriterad också för att jag inte förstår mig själv, eller något jag känner. ”Det är nog lika bra att vi pratar om något annat, Hannah. Våra konversationer om det här är alltid lika fruktlösa.” Efter en suck höll hon motvilligt med.
Efter att vi talat om saker som inte ens är värda att nämna sa Hannah att hon var tvungen att röra sig, som hon uttryckte det. Hon föreslog att jag skulle följa med en bit och jag tackade ja. Hon tog på sig sin hatt och jag viftade dit bartendern. Jag insisterade på att betala för oss båda och efter lite om och men tillät hon mig göra så. Innan vi gick tittade jag runt lokalen en gång till och tänkte på vad som förhoppningsvis skulle ske i morgon natt. Vi gick omkring i staden och fönstershoppade i någon timme. Jag vet att hon gjorde det bara för att försöka muntra upp mig. Visa att det finns annat att göra än grubbla. Hon såg alltid lite ledsam ut när hon skulle gå vilket fick mig att tro att hon spenderade tid med mig för att hon tyckte synd om mig och att jag vältrar mig i ensamhet när ingen är där, vilket i och för sig är sant. Jag sa aldrig något om det utan lät henne tro att hon gjorde mig en tjänst så kanske hon kände sig bättre. Ungefär som när man låter sina föräldrar kalla en sin lilla pojk även fast man är vuxen för länge sedan. Hannah skulle handla mat och vin för en bjudning de skulle ha samma kväll. Hon hade slutat bjuda in mig på deras middagar eftersom jag alltid tackade nej ändå. Vi skiljdes åt efter en kram och gick åt varsitt håll. Jag gick rakt ned i närmaste tunnelbana och åkte mot min station. När jag kom upp på gatan hade det naturligtvis börjat regna, ordentligt. Jag, till skillnad från alla andra, gick i lugnt tempo medans det sprang människor omkring mig som nackade höns för att komma undan regnet. Jag tänkte att jag blir väl knappast mindre blöt bara för att jag skyndar mig, när jag väl är dyngsur går det väl inte att mildra genom att springa.Som jag gick där i mitt lugna tempo tittade jag runt lite och såg en lapp klistrad på en lyktstolpe. Jag gick närmare för att se vad som stod. I handskriven text stod det; ”det finns inte nog med vitt i världen för att döda allt svart.” Jag undrade vem som satt den där. Jag hade ju sett flera liknande lappar på diverse ställen. Och dikten jag såg i tunnelbanan. Det känns som att den personen tänker precis som jag, och kan inte hålla det för sig själv längre. Kanske var det inte samma person. Hur som helst tyckte jag om att läsa alstren. Det blev en lugn kväll framför objektet och i fönstret med skärmen på som vanligt. Jag hade lugn musik som gick hela kvällen. Jag målade upp lite fantasier här och var om mötet i morgon natt. Vad jag ville skulle hända och vad jag inte ville skulle hända. Men poängen var att jag ville att något skulle hända, vad som helst. Ibland tänkte jag även på att det inte spelade någon större roll om det var positivt eller negativt. Bara förändring, aktivitet, händelse. Som mitt liv är nu känner jag mig som fast i ett ekorrhjul med väggar. Man går och går utan att komma någonstans, utan förändring. Man går i hjulet för att alstra syre. Ofta undrar jag vad som händer om jag slutar gå. Jag tycker inte om dessa tankar så jag ljuger för mig själv och låtsas ofta som att de inte existerar, och jag fortsätter att gå i mitt hjul. Timmarna gick och programmen på skärmen blev bara sämre och sämre. klockan 02:34 fick det vara nog. Jag var ändå ganska trött nu. Tankar kräver mycket energi.
Ljust. Jag hade glömt att dra ned rullgardinen så det var bara persiennerna som var fördragna och de mörkar inte särskilt mycket alls. Jag orkade inte gå upp för att rätta till problemet så jag gömde mig under täcket en stund. NYFÖDD ORKIDÈ. FULLMÅNE. NYBAKAT BRÖD. ANNE-LIE. ANNE-LIE.
Efter att fler kackerlackor hade ramlat ur skåpet när jag tillredde mitt kaffe sopade jag upp dom som låg på golvet och slängde de i soptunnan. Någon dag ska jag slita bort det där skåpet och ta reda på var de kommer ifrån. Klass 2, i helvete. Jag köpte den här lägenheten just för att den såg relativt ny och fräsch ut, men det är väl som med bilar. Man tittar på en man tycker ser fin ut för att sedan finna ett vrak under ytan. När jag tänker efter är det nog så med människor också. Ett vackert yttre som döljer smuts och lögner. Jag drack mitt kaffe vid fönstret och som jag tittade ut genom vattnet undrade jag främst om jag skulle gå ut idag, men jag undrade även om jag skulle vara vaken överhuvudtaget. Kanske jag bara dricker upp kaffet och går tillbaka till sängen igen. Sover bort hela dagen och spenderar timme efter timme i fantasins värld. Där jag bestämmer hur det ska vara. Solsken och värme. Inga avgaser. Inga moln. Inget hat. Inga lögner. Problemet med fantasier är att verkligheten blir än mer horribel när man återvänder. Kanske ska jag bli fullständigt galen och ge mig in i fantasin och aldrig återvända. Kanske är det dit det bär. Hur skulle jag kunna veta? Kanske är jag lite galen redan. Ensamhet kan nog göra en konstig efter ett tag. Mina tankar avbröts av ett ljud som kom från apparaten. Jag hade inte ställt undan den ännu. Det knastrade och pep ett par gånger och än en gång undrade jag om den stod i kontakt med något. Det var oroande eftersom det skulle innebära att man kan spåra den hit. Och ger man sig i kast med Byrån så är förlust den enda möjliga utvägen. Man hade till och med hört skrönor om folk som haft med Byrån att göra och som sedan mystiskt försvunnit. Man vet ju förstås inte om dessa historier på något sätt innehöll sanning, men tanken på att de kunde göra det var nog. Jag gick fram till objektet för att undersöka mer. Det fanns inga knappar eller annat att göra något med så jag visste inte hur jag skulle undersöka den ytterligare. Luckan där skimret kom ifrån gick inte att öppna eller ens rubba. Jag blev mer nyfiken på det blå skenet som uppenbarade sig då jag sköt in korten. Jag hade ju redan framkallat det en gång utan att det hände något speciellt eller farligt. Kanske jag kan undersöka själva skenet, eller upptäcka något annat med apparaten. Eftersom det redan hade bränt väggen och taket i sovrummet flyttade jag in den dit för att, så att säga, sätta igång den. Det gjorde väl inget om jag brände lite mer på samma ställe. Jag ställde den som jag mindes att den stod sist, gick till soffan för att leta fram korten som låg inuti ett hålrum. Jag hade svept en duk mellan och runtom korten för att inte repa dom. Det ledde till tanken om vad som skulle hända om jag gjorde en repa i ett av korten, det verkade ju som endast spåren och fårorna var viktiga. Jag gned nageln lite grann på ena kortet men det hände inget. Jag tog fram en mejsel och gjorde en liten repa i ena kanten. Som jag stod där och tittade såg jag till min förvåning att repan försvann och kortet såg nu ut som det hade gjort innan jag tillfogade repan, som nytt. Korten var alltså gjorda av självhelande, oförstörbar metall. Jag återvände till sovrummet. Som vanligt pirrade det i magen. Den här gången mindes jag vilket håll korten skulle föras in så den gick i gång med detsamma. Skimret uppenbarade sig på ungefär samma ställe som sist och jag slogs av tanken att det var tursamt. Tänk om jag hade blivit träffad av det. Första gången kunde jag ju inte påverka det men det var, som sagt, tur att jag nu kommer ihåg på ett ungefär var det erinrar ifrån. Det gjorde nya märken på väggen och i taket. Det lät ånyo som elektricitet. Det blå skimret var cirka två meter i diameter och jag kunde inte se igenom det utan det var som en solid skimrande skiva med en svag sträng som hade kontakt med skimret och apparaten. Jag antog att det utstrålade en enorm värme från kanterna eftersom det var en bit till taket. Väggen var närmare. Vågade jag gå i närheten av den andra kanten? Jag sträckte fram handen ungefär en meter från den andra kanten och kände värme. Det var för långt till den andra väggen för att den skulle bli svedd men det var varmt en bra bit från skimret. Hur känns det i mitten? Vågade jag röra själva skimret? Jag vågade mig fram nästan helt med handen och var inte mer än ett par centimeter från skivan utan att känna något. Jag rörde mig närmare och närmare tills jag slutligen fick kontakt utan att det var mening. Det knastrade till lite men det gjorde inte ont. Det kändes som en svag ström av elektricitet smekte mina fingrar. Jag ryggade tillbaka och sedan rörde jag det igen. Det gnistrade svagt runt min hand när jag hade kontakt med skimret och rörde handen samtidigt. Temperaturen var densamma. Efter en stund åkte min hand in en bit bakom skimret för att inte längre synas. Det fick mig att genast undra vad som fanns på andra sidan. Jag gick för att hämta en galge och ställde mig vid sidan av skivan och stack in galgen. Det värmde väldigt mycket på mitt ansikte men jag stod ut för att se vad som hände. När jag stack in galgen i skimret och tittade på andra sidan var den borta. ”Men det här är ju omöjligt!” sa jag högt. Jag tog ut galgen igen. Den var hel och oskadd. Som om inget hade hänt. Jag steg en bit åt sidan för att ytterligare undersöka galgen och kände att det hettade i ansiktet men jag var inte klar med galgen än. Jag tog på den och den var inte varm eller onormal på annat sätt. Den var precis som förut. Jag hängde tillbaka den i garderoben och gick till badrummet för att se om jag blivit bränd. Halva mitt ansikte hade samma färg som en tomat, den andra såg normal ut. För ett ögonblick tänkte jag på om jag skulle gå tillbaka till skimret för att försöka jämna ut färgen men det verkade inte som en bra idé ju mer jag tänkte på det. Jag stängde av apparaten och gömde korten igen. Jag tyckte det verkade som en bra idè att tillreda lite kaffe och tänka lite grann på vad som just hänt. Jag försatte min idé till verk och stod till slut vid fönstret och drack mitt kaffe. ”Jag undrar vad som händer om jag slänger in något i skimret” tänkte jag. Jag var alldeles för trött för att göra om allting nu och dessutom hade min nyfikenhet stillats så jag tänkte att det var bäst om jag somnade på soffan ett par timmar. Väl på soffan framför skärmen blev allt svart inom några minuter.
19:14. Besviken. Det var fortfarande flera timmar kvar till mötet med den mystiska kvinnan på café Nostalgia. Jag åt en smörgås gjord av gammal, hård baguette och gammal, hård ost. Som jag satt där och arbetade mig igenom brödet undrade jag vad poängen var. Jag skulle nog kunna strunta i att äta alls idag men det var väl lika bra att äta upp det nu så slipper jag slänga det. Jag har aldrig tyckt om att slänga mat. Fortfarande samma nyhetssändning med samma uppläsare som hade samma kostym på sig. När klockan började gå mot midnatt tänkte jag att jag kunde promenera till caféet istället för att ta tunnelbanan. Kanske rensa huvudet, eller var det för att fylla det med något? Jag tog på mig mörka kläder och drog på luvan innan jag gick ut. Det duggade lätt men det var inte för blött för att gå. Det var, som alltid, mängder av vatten på marken och det fräste då bilarna åkte förbi. Vid ett övergångsställe hade någon, säkert samma någon som tidigare, satt upp en klisterlapp med en dikt på. Lappen satt böjd över lyktstolpen. I ljuset av lampan läste jag. Jag önskar jag ville, såsom du. Jag önskar jag tordes, såsom du. Jag önskar jag kände, såsom du. Jag önskar jag orkade, såsom du. Jag önskar jag kunde, såsom du. Jag önskar jag hade, någon som du.
Jag rörde mig framåt längs husväggarna för att inte synas så mycket. Människor som gick längre ut på trottoaren såg mig nog aldrig. Jag var, som vanligt, osynlig. Som en levande mardröm gjorde jag gästspel i andra människors liv och drömmar när vi passerade varandra i en blöt verklighet. Dom, med tankar på liv och återfödelse. Skapande. Finn, som en skuggas skugga. Fången i ett slags limbus, för evigt. Evig abstinens från liv. Evigt avundsjuk på det jag ständigt ser men aldrig kan få del av. Jag känner deras dofter och jag kan endast ta på det de slänger iväg. Något slags kloakråtta som tar vara på det liv som andra har förbrukat och slängt. Skapar nya sopor från gamla sopor. Känslomässigt avfall.
I en gränd som var mörkare än allt annat mörker i den här staden låg en man och talade för sig själv. Han mumlade ord jag inte kunde utröna. Jag visste inte ens om mannen talade mitt språk. Kanske var det bäst just så. Varför skulle jag behöva veta vad han talar om? Vad skulle jag finna i att känna till hans historia? Faktumet att han låg där han låg gjorde att han förmodligen inte hade annat än tragedi att berätta. Jag fortsatte förbi mannen längre ned på samma gata tills jag befann mig vid mitt mål. Cafè Nostalgia. Det såg inte ens ut att vara öppet. Det verkade vara helt svart därinne. Två små lampor som hängde i fönstret lös svagt. Jag såg inte om hon var där redan och jag visste inte om jag skulle gå in eller vänta här utanför en stund. Mannen som låg på trottoaren längre bort talade fortfarande men jag hörde honom endast svagt. Jag mindes kaffet jag drack här igår och blev sugen på en kopp så jag närmade mig dörren och gick in. Jag såg endast baren som var svagt upplyst och bordet Hannah och jag setat vid igår nära fönstret. Resten av lokalen var mörklagd och jag såg inte om det befann sig någon mer i cafèet. Bartendern var inte där utan hade ersatts av en yngre kvinna med långt svart hår, vit blus och svart kjol. Hon, precis som mannen jag sett där tidigare stod och rengjorde ett glas när jag kom in. ”God afton”, hörde jag från baren. ”Hej”, svarade jag och gick framåt. När jag kommit ända fram till baren kände jag en söt doft av blommor. Det måste vara hennes parfym, tänkte jag, för det fanns då inga blommor på det här stället. ”Hej, jag var här igår med min syster och drack en kopp kaffe som var väldigt god, jag skulle gärna ha en repris.” ”Vad kul att höra”, svarade hon med ett leende på sina röda läppar. ”Min far är väldigt stolt över sitt kaffe, han är något av en expert när det gäller kaffebönor.” Vi log båda två, och jag sa att jag tänkte sätta mig vid bordet vid väggen och hon svarade att hon kommer med kaffet om en stund. Som jag vände mig om undrade jag varför vi båda hade stått och lett på ett sådant larvigt sätt. Det var nog ingen av oss som var särskilt glad så varför envisas man med att låtsas vara artig hela tiden. Inget av det är ju på riktigt ändå. Lögner. Efter en stund kom hon med en kopp och fat. Hon ställde sig så att jag inte längre såg dörren och när hon ställt ned koppen och började gå tillbaka stod plötsligt den mystiska kvinnan där i dörröppningen med sin orange regnkappa. Jag hade inte ens hör henne öppna eller stänga dörren. När en stund passerat märkte jag att hon och bartendern stirrade på varandra och jag undrade vad det var som försiggick. De nickade blygsamt mot varandra och kvinnan i dörren kom emot mig. Bartendern började hantera diverse saker bakom baren och jag undrade ånyo vad det var som försiggick. När den mystiska kvinnan kom fram till mitt bord drog hon av sig luvan och satte sig ned. Hennes långa valnötshår svallade till lätt och en blandad doft av Chanel och schampoo sköljde över mig på det mest underbara sätt. Fullkomligt tagen av överraskning. Känslor började jobba inom mig, hur ska jag dölja det? Jag prövade med att se allvarlig ut. ”Jag har sett fram emot det här, jag tror att vi måste klargöra en del saker”, sa jag med allvarlig stämma. ”Mycket riktigt, du måste ha varit ganska förvirrad den senaste tiden.” ”Ja, det är knappast någon överdrift. Du vet vad det här handlar om, eller hur?” Hon nickade bara och fortsatte att titta allvarsamt rakt in i mina ögon. Det var så tyst i lokalen att jag kunde höra henne andas. Bartenderns dotter kom nu med ett glas och ställde det på bordet framför kvinnan. Det innehöll vad som såg ut att vara mjölk men jag brydde mig inte om att fråga. Dottern gick nu tillbaka till baren vilken låg en bit ifrån vårt bord så vi kunde tala ostört om vi gjorde det lagom tyst. ”Du måste berätta för mig vad det är för något jag har i min ägo. Jag har undersökt den och jag blir bara mer och mer förvirrad varje gång jag tar i den. Vad i helvete är det där skenet för något?” Hon började le stort och skakade lätt på huvudet. ”Det är något varken du eller jag någonsin kommer att förstå magnituden av och vi måste stoppa det. Jag behöver din hjälp. Du är rätt person för det här. Jag har studerat dig en tid innan jag valde dig. Du är inte någon som står i ljuset. Förrutom din syster är det förmodligen ingen som vet att du existerar.” ”Valt mig för vad? vad är det jag ska göra med den där apparaten?” ”Du måste förstöra den! Ingen får någonsin veta att den har funnits. Jag tog en enorm risk när jag stal den och nu är allt förstört för mig. De vet att det var jag som tog den och de kommer att ta mitt liv för att återfå den. Den enda anledningen till att dom inte redan gjort så är du. De vet inte att det är du som har den och för att finna den måste jag överleva tills de har återtagit den. Får de reda på var den befinner sig kommer de att ta ditt liv också så vi har inte mycket spelrum eller tid på oss att förstöra den. Du måste fortsätta vara anonym.” ”Byrån?” frågade jag så svagt jag kunde. Hon nickade endast ett lugnt ja. ”Snälla, förklara vad det är, vad är det där skimret?” ”Vet du vad ett maskhål är?” Jag sa inget men hon förstod av mitt ansiktsuttryck att jag inte visste vad ett maskhål är. ”Ett maskhål är ett hål i tiden, en länk mellan olika punkter i tid, eller till och med olika, paralella universum. Det instabila med maskhål är att man inte kan kontrollera var ett hål leder. Det kan leda framåt eller bakåt i tiden eller till ett helt annat universum i samma tid eller en annan tid. Det är omöjligt att förutse var man hamnar i en resa i ett maskhål. Det spekuleras i risker att man kan hamna i samma tid men i en förvrängd verklighet där allt är fel. Det finns alltså inga sätt att styra och kontrollera var hålet leder. Hamnar man i ett förvrängt universum kanske man inte kan ta sig ifrån ankomstplatsen och måste stanna tills man svälter ihjäl. Det skickades aldrig någon testperson just av den anledningen att det inte gick att kontrollera det. Då jag arbetade på Byrån arbetade jag just på forskaravdelningen och vi utvecklade en maskin som i stort kan öppna ett maskhål.” ”Hur är detta möjligt?, det här är ju otroligt. Hur kan en sådan liten apparat framkalla något sådant?” ”Det är en partikelaccelerator som öppnar subatomiska maskhål, och med en energipuls som alstras av apparaten kan hålet blåsas upp till användbar storlek. Det har du ju själv sett, vad jag förstår.” ”Men varför tar man fram en sådan sak?” ”Byrån är en smältegel för galna människor. Vi skulle forska tills vi kunde kontrollera destination och tidspunkt. Syftet med den var att någon skulle resa tillbaka i tiden för att ändra händelser och till och med radera tid. Radera minnen från människor. Radera allt från våra minnen tills vi inte minns något annat än nutid där Byrån är i stort sett allt som existerar. På så sätt har man skapat en polisstat där ingen någonsin kommer att göra uppror eftersom det inte finns något man minns att göra uppror mot. Då är det ingen som ens vet att något är fel och människor tänker att det alltid har varit på samma sätt.” ”Men varför valde du mig?” ”Du är, som sagt, osynlig och har inte särskilt mycket kontakt med människor. Jag bröt mig in i din lägenhet och placerade maskinen där du fann den. En snabbverkande drog som påverkar närminnet var enkelt att spetsa kaffepulvret i köket med. Efter det gjorde du ett ganska bra jobb med att förvirra dig själv i och med att du fortsatte att dricka av kaffet. Du tappade närminnet vid flera tillfällen efter varandra tills du blev alldeles för vilseledd. Därför var jag tvungen att blanda mig i och kan nu inte vara säker på att de inte vet var den är. Jag kunde ju inte ha den med mig hela tiden.” ”Men om den måste förstöras, varför gjorde du inte det själv?” ”Den har en inbyggd förstörelsesekvens vilken tar lång tid att genomföra, just för att den inte skulle förstöras av misstag eller på ett enkelt sätt av någon som mig. Därför placerade jag den hos dig och jag planerade att påbörja processen där, eftersom jag kunde ta mig in och ut utan att bli sedd. Det finns faktiskt sätt att lura Byrån. Men nu stördes planen av att du blev alldeles instabil och ditt beteende irrationellt och oförutsett. Jag visste att du skulle bli det men kunde inte förutse att det skulle gå så här fort. Man skulle fatta misstanke för dig men jag trodde väl, naivt, att jag skulle hinna förstöra den innan det hände. Därför måste jag nu blanda in dig och ge dig dokumenten som tillhör maskinen så att du kan förstöra den själv nu medan du fortfarande är okänd för Byrån, även om jag dör.”
Ingen av oss hade rört varken kaffe eller drink. Efter en lång paus då jag bara stirrat in i närmaste vägg frågade hon om jag var chockad. Jag svarade att det snarare var en hel del att ta in bara. ”Vi borde nog skiljas åt snart, det är inte tryggt att vi syns tillsammans.” ”Nej, det har du nog rätt i. Men vad händer nu? Var kan jag få tag i dig?” ”Vi får inte ha någon kontakt. Jag vet inte hur länge jag kan hålla Byrån undan, men vi får inte synas tillsammans ens efter jag gett dig dokumenten.” ”Men vad händer om de får tag i dig? Vad tror du de gör då?” ”Så länge de inte vet var maskinen är kommer de inte göra mig illa. Men om de lokaliserar den kommer de inte att ha någon nytta av någon som stulit från Byrån och hotat att avslöja de. Då dödar de mig. Och hittar de dig, dör du också.”
”Typiskt, va!” sa jag för att på ett dumt sätt försöka lätta upp stämningen. Underligt nog fungerade det. Hon såg på mig djupt och smålog så att jag precis kunde skönja hennes tänder. ”Du, förresten, vad heter du?” ”Vivianne” svarade hon lätt. Jag suckade långt och började resa mig när jag plötsligt såg en figur komma in genom dörren. Ett kraftigt hugg av fjärilar stack mig i magen och jag tror att det stack Vivianne också som hon hastigt tog tag i ryggstödet på stolen när hon vände sig om. Stolen knakade oavbrutet som vi iaktog mannen som just stigit in. Han gick mot baren och gestikulerade till kvinnan och sa lågmält: Ett litet glas rött, bara. Han gick till ett litet bord längs fönstret, tog fram ett block och började skriva. ”Han måste vara poet”, sa jag, och Vivianne höll min hand när hon reste sig upp och rättade till både jacka och stol. ”Det där kändes inte bra alls”, sa hon med allvarsam stämma. Vi gick mot dörren för att lämna cafèet och hörde i bakgrunden bartendern harkla sig. När vi vände oss om sa hon bara ”kaffet.” ”Ja, visst ja.” svarade jag och gick för att betala. Vivianne gjorde inget motstånd eftersom hon bara ville komma därifrån. Vi kom ut på gatan som var tyst så när som på ljudet av katter och råttor i någon närliggande gränd. Jag mindes mannen på trottoaren, han hade antingen tystnat eller gått därifrån. ”Jag tror att vi bör skiljas åt på en gång”, sa Vivianne och drog för jackan för att skydda halsen från den kalla, våta vinden. ”Jag kommer att kontakta dig snart igen med ett nummer till en säkerhetsbox dit du måste gå för att hämta alla filer och dokument tillhörande maskinen. Du måste förstöra dessa också. Jag vill inte göra det här om det är någon från byrån som ser oss. En risk i taget. Jag lade dessa dokument i boxen innan Byrån visste att det var jag som tagit maskinen så jag kan inte gå dit eftersom jag inte vet var och när de ser mig. Det kan tyvärr vara så att de redan sett dig också men vi måste försöka klara av det här.” ”Jag är medveten om det och jag håller med, vi måste försöka.” Vi tog varandra i handen och hon tittade så där i mina ögon igen. Det var som om vi fick någon slags kontakt. Vi vände oss båda åt varsitt håll och jag började gå bort från cafè Nostalgia. Efter ett par meter vände jag mig om men jag varken såg eller hörde henne längre. När jag vände mig om igen märkte jag att jag stod brevid mannen på trottoaren. Han rörde sig inte. Jag hörde inte om han andades heller. Jag fortsatte att gå. Jag slogs direkt av verkligheten när jag tänkte på mannen på trottoaren. Min första tanke var att han säkert hade dött här ute i kylan medan vi satt inne i värmen och till och med hade chansen att dricka något varmt även fast vi inte hade gjort så. Oket av tankar hängdes på nytt på mina axlar och redan efter en stund började tankarna och fantasierna om Vivianne att svalna. Det är sant att jag tyckte hon var väldigt vacker. Hon hade ett leende jag kunde dö för. Djupa hasselnötsögon och en generell värme över henne. Känslor härjade inom mig när jag såg henne, men jag visste att de inte var på riktigt. Det är bara fysisk attraktion, ville jag övertyga mig själv om. Hur kunde jag känna något annat? Jag visste ju inte ens vem hon var. Fysisk attraktion. Mina tankar cirkulerade runt och runt och passerade olika mål i mitt huvud under de följande veckorna men ju mer tid som passerade och hon inte hade kontaktat mig desto mer ville jag glömma henne. Det var nog inte klokt att ha känslor för henne nu. Jag började bli mer och mer övertygad om att det inte var klokt att ha känslor alls, faktiskt. Jag började bli orolig för henne också. Tänk om de fått tag på henne och dödat henne. Jag hade ju inte ens fått nyckeln till säkerhetsboxen med dokumenten i. De måste ju också förstöras.
Morgon. Jag har ständigt tänkt på Vivianne den senaste tiden och jag kan inte glömma hennes ögon och den kontakt jag tror vi fick det där korta ögonblicket. Jag vet inte om jag inbillar mig eller om det verkligen hände något mellan oss. De där få sekunderna spelas oavbrutet upp i mitt huvud och det var inte bara en innehållslös blick, det var något mer. Blicken hade bihang och följe. Den var fylld av något strålande som kom emot mig med ett frågetecken som svans. Kan det faktiskt vara så att hon känner något också? Det var vad jag ville tro i alla fall. Vågar jag känna något för henne? Det känns som om det där ögonblicket faktiskt varade i timmar. Vad händer om jag bara släpper taget, släpper taget om allt som har gjort ont de senaste fem åren och låter minnet glida i väg? Finns det något kvar i mig då? Är minnet av Anne-Lie det enda som finns kvar av mig sedan den där dagen i augusti. Jag tror jag är galen. Jag har känslor för någon som är död och jag är övertygad om att jag har känslor för Vivianne också. Men varför kan jag inte släppa det som varit? Ha känslor för Vivianne. Varför tillåter jag mig inte det? Som om Anne-Lie skulle misströsta om jag träffade någon ny. Jag känner mig på något sätt övervakad av henne, som att hon ser mitt liv. Jag måste tänka objektivt. Skulle hon verkligen förbjuda mig att träffa någon annan? Ibland känner jag skuld över att ha känslor för någon annan, så istället existerar jag som en levande död som inte vågar känna någonting längre. Men vad är Vivianne? Är det riktiga känslor eller desperation? Fysisk attraktion! Men jag vill verkligen känna för henne. Jag vill verkligen släppa taget och låta mig själv falla för henne. Ge in för hennes valnötshår. Ge in för hennes leende som jag helt ärligt skulle kunna dö för. eller har jag redan gjort det men vill inte erkänna det? Återigen ser jag ordet kontradiktion i fet understruken stil i mitt huvud.Jag satte mig upp i sängen med fötterna på golvet, händerna i håret och armbågarna på knäna, alldeles förvirrad av mina egna tankar. Det var alldeles tyst. Inget regn. Inget ljud från gatan. Väl vid fönstret kunde jag konstatera att det inte alls var morgon. Inte än. Det var gryning ännu. Och där fanns kylan igen. Beundransvärt att det finns så många nyanser av grå. Där ute, någonstans, finns hon. Vivianne. Jag ville så gärna försäkra mig om att hon mådde bra. Jag visste ju inte ens om hon hade en bostad. Var tog hon vägen den där natten vid cafè Nostalgia?
DEL 2.
Det fanns aldrig något ljus. Vid varje promenad jag tagit den senaste tiden har jag sett dessa ord. På en vägg, en bänk, ett fönster. Alltid någonstans. Jag vet inte vem det är som har tagit sådana risker. Det är ju ganska höga straff på klottring och annan förstöring av Byråns ägodelar. Någon som tycker att det är något vi måste veta, antar jag. Det tråkiga är att det inte är någon förutom den skyldige som vet vad det betyder. Kanske är meningen att alla ska göra sin egen tolkning. Jag har gjort min, vet jag. Det fanns aldrig något ljus. När jag tänker på dessa ord tänker jag först och främst på Anne-Lie. Det fanns aldrig något ljus för oss. Det kunde inte ha gått på något annat sätt. Sedan tänker jag på Vivianne. Vi fick aldrig ens en chans. Och hade vi fått en kunde det inte ha gått på något annat sätt. Det hade slutat illa, det vet jag. Hon är ju inte Anne-Lie. Det fanns aldrig något ljus.
Häromdagen när jag gick i dom allra djupaste av tankar gick jag förbi någon som jag tyckte hälsade på mig. ”Hej Finn, det var länge sedan, hur står det till?” sa hon som om hon kände mig alldeles väl. Jag stannade och tittade en stund, funderande på vad jag skulle svara. ”Känner vi varandra?”. Hon såg förvirrad ut och utbrast efter en stund: ”Vad menar du?, det är ju jag, Camilla.” Jag fortsatte titta något fundersam och avslutade samtidigt som jag vände mig om med: ”Jag vet inte vem du är.” Sedan gick jag vidare, fortfarande djupt försjunken i mina tankar. Erkännandet försökte tränga sig förbi och upp genom alla tankar. Jag visste vem hon var, en bekant inom mitt tidigare arbete, men jag ville glömma allt och alla. Och jag ville att alla skulle göra detsamma angående mig. Jag går omkring i den här staden och ser minnen överallt. Ställen där saker har hänt. Människor som var där. Vid varje minne jag stöter på känner jag en oerhörd lust att vilja radera. Radera bort mig från alla dessa händelser. Jag vill se dessa situationer utan mig. Jag tänker på maskinen, att dess mening från början var att någon skulle resa tillbaka i tiden för att radera minnen från människor. Om jag kunde kontrollera tid och destination kunde jag radera mig själv. Ju mer jag tänkte på detta desto mer frustrerad blev jag då jag ständigt hamnade i konstiga tidsloopar som gör att det inte går ihop. Skulle jag kunna resa tillbaka i tiden för att radera mig själv, skulle jag då inte redan vara raderad? Skulle det då redan inte ha hänt? Kanske skulle jag bara aktivera maskinen och hoppa in i maskhålet och chansa på att jag kommer till ett bra ställe. Kanske Anne-Lie är där. Jag steg upp från soffan där jag legat och skavt i en timme eller tre. Det var mörkt ute och ljuset från bilarnas lysen förvrängdes och glänsde i vattnet på asfalten. 01:23. Jag slogs av att det alltid var lika mycket trafik på gatorna. Dag som natt. Vart skulle alla människor? Mitt kaffe hade blivit kallt. Jag beslutade att det inte var någon bra idè att tillaga nytt. Mitt kaffe smakade sedan en tid inte lika gott längre. Ända sedan cafè Nostalgia. Det var nog bäst om jag gick och lade mig istället. Det kändes som om jag tänkt klart för idag. När jag gled ned i sängen tyckte jag mig skönja en svag doft av parfym, som jag gör ibland. Jag vet inte var det kommer ifrån och jag kan känna det vart jag än är. Det kommer då och då helt oannonserat. Precis som nu. En doft av parfym när jag lade huvudet på kudden. Anne-Lie`s parfym. Jag kände att jag behövde somna omedelbart. Som jag hatade att bli attackerad av minnen av henne hatade jag likaså att bli attackerad av denna doft. Det kändes som om hon var här och jag kunde inte göra något åt det. Med dessa händer rörde jag hennes ansikte, och jag kan inte tvätta bort minnet. Doften varar bara en sekund, blott en förnimmelse av saker som var bra. Men det drar upp allting till ytan och gör smärtan färsk, såret börjar blöda igen. Jag försökte distrahera mig själv men smärtan sa att det inte gick ikväll. LERA. BLOD. BETONG. SPLITTRAT GLAS. Sov nu. Sov nu.
Tänker. Tänker. Kontemplerar. Undrar. Funderar. Runt, runt i cirklar. Utan att komma någonstans. Två steg fram, fyra steg tillbaka.
När stunder av glädje uppenbarar sig. Då jag känner att jag struntar i mina bekymmer och jag kan skratta, jag är positiv till framtiden. Plötsligt slås jag av en tanke. Jag frågar mig själv: Skulle du fortfarande vilja dö? Nu i denna stund då du inte känner smärtan lika starkt. Nu då du inte är i ångestens allra vassaste klor? Och mitt svar till mig själv är alltid detsamma. Ja! Även nu i denna stund då ångestens klor och tänder är bara lite trubbigare och inte skär lika djupt. Ja! Min existens är nu som då och för alltid lika meningslös. Alla flyktvägar äro så våldsamma. Det krävs list för att denna fängelseflykt skall lyckas, smärtfri.
Meningslöst. Meningslöst. Att vi ser program på tv om hur män arbetar med att utveckla vätebomber och atombomber så att vi kan mörda varandra på vidrigaste sätt. Ju större bomb desto bättre. Desto fler människor kan vi mörda på en gång. Vi tittar på programmen och ser dessa män få betalt som lejda torpeder så att ett land kan visa att det är mycket starkare än ett annat. Vi utvecklar vapen, det ena vidrigare än det andra. Minor grävs ned och ligger sovande tills kriget är över. Och tiden går tills man glömt var på ett visst fält dom ligger. Tills en pojke med med rullande hjul och käpp, en flicka med springande hund, en äldre man med vatten i tunnan eller en kvinna med barn i famnen går över just detta fält en allra sista gång. Vi släppte bomben två gånger och mördade många män, kvinnor och barn. Men inte bara det. Vi förstörde efterkommande generationer, flera stycken faktiskt. Genetiska fel av surt regn från bomben. Missbildade barn växer upp trasiga i en trasig värld. Vissa av oss protesterar, alla ser att något är fel. Vi ser att något är fel samtidigt som vi fortsätter att bygga bomber och minor och lägger ned astronomiska summor med pengar på försvar, istället för att lägga pengar på att hjälpa varandra. Dom hemlösa, dom sjuka, dom obildade, dom arbetslösa, dom hungriga, dom frusna. Skit i forskningen, skit i medicin. Vi måste lägga pengar på bomben istället. så att vi kan mörda varandra. Vi ska ha polisstater och maskiner som kan utplåna minnen så att ingen minns att det någon gång kanske fanns hopp om att den här planeten skulle kunna ha blivit något att skryta med. Vi måste sluta med att utveckla medicin åt dom sjuka. Vi kan inte lägga ned våra pengar till dom hungriga och frusna. Vi måste ha alla pengar till bomben.Det finns ingen mening med något här längre. Vi lever för att utplåna oss själva. Det finns inget hopp om en lovande värld längre. Det här hjulet kommer bara rulla utan mening tills det tippar över och vi är alla döda. Någon sa en gång att vi borde ha stannat kvar i träden, aldrig klättrat ned och blivit människor. Jag håller med…
Ett enda steg och allt blir svart.Ett enda steg och allt blir svart.Ett enda steg och allt blir svart.Ett enda steg och allt blir svart.Ett enda steg och allt blir svart.Ett enda steg och allt blir svart.Ett enda steg och allt blir svart.Ett enda steg och allt blir svart.Ett enda steg och allt blir svart.Ett enda steg och allt försvinner. All ångest, all avundsjuka, all längtan, alla tvångstankar, all förföljelse av Gud, alla lögner. Ett enda steg och allt blir svart..Jag draperas av hemskheterna. Dom kväver mig till döds, men det går för sakta. Jag vill kräkas ur mig denna sjukdom som vore jag besatt. När dom raserar mitt huvud som värst kommer kylan. Jag fryser fast det är varmt i luften. Men på insidan. Men på insidan. En karusell som går runt, runt. En evig repris. En kedja av hål att ramla ned i om och om igen, utan bot, utan hjälp. Utan slut. Evighetspromenader i evighetsnätter i ett evighetsregn. Steg för steg. Natt för natt. Hål för hål. Det här förstör mig, och jag låter det hända…
Allt detta är något som har varit med mig så länge. Något som fanns med mig nu. Nu när regnet slog mot rutan. Frusna tankar. Tankar som aldrig blir handling. Maskinen stod ju där. Det vore ju så enkelt att starta den och bara hoppa in i hålet så är allt över, kanske. Men jag är för feg, trygg i mitt hål. Säker i mitt hav av problem, flytande hjälplös omkring på en svart ocean. Var skall allt detta sluta? Var skall allt detta sluta?
Spöken. Jag är omringad av spöken. Eller är det jag som är spöket? Har Gud tagit min själ och överlämnat mig till ödet? Att vandra för evigt omkring bland död betong och vasst glas… Om jag ändå hade en enda önskan. Om jag ändå hade en enda önskan.
(Ett hundra miljoner änglar. Ett hundra miljoner änglar. Ett hundra miljoner änglar prydde skyn och svepte över jorden med ljusets ljus, bringande nytt liv. Nytt liv.)
07:38. Fortfarande inget från Vivianne. Besviken. Som jag låg där i min säng och tänkte igenom allt det som passerat mitt huvud den senaste tiden blev jag tröttare och tröttare och ville bara sova. Men det hade jag ju gjort i stort sett hela tiden i flera dagar. Kaffe. Jag behöver kaffe. Samtidigt som jag reste mig upp från min grav till säng hörde jag brevlådan. Reklam och information från Byrån, tänkte jag. Jag rörde mig ut mot köket och såg en liten lapp på golvet vid dörren istället för reklam. En religiös sekt, tänkte jag. Jag plockade upp den för att slänga den. Lappen var orange och tom på ena sidan. Jag vände den om och tusen knivar högg mig i magen. ”Cafè Nostaliga i natt klockan 02:00”. Plötsligt blev jag fylld av ny energi. Äntligen hände det något. Kanske skulle jag få nya svar om allt detta. Återigen var det timmar kvar tills jag skulle träffa henne. Vad skulle jag göra ända till klocka två i natt? Jag tillredde mitt kaffe och drack det med nya tankar om Vivianne och apparaten. Jag plockade till och med fram apparaten efter att den stått undanstuvad en längre tid, satte igång den på dess ”vanliga” plats och förundrades på nytt av det blå skenet. Jag lyssnade till det elektriska ljudet av skenet som jag drack mitt kaffe.
Jag hade inte varit ute på ett par dagar så jag tog en lång omväg till cafè Nostalgia. Ånyo ekade blöta taxidäck mellan gamla betongväggar och glittrande neon. Ånyo var det tomt på cafèet sånär som på bartendern, denna gång, mannen, den unga kvinnans far. En kopp kaffe i ett mörkt hörn av rummet i antik cigarrdoft och antika minnen. Som en levande soluppgång träder hon in i cafeet och närmar sig genast mitt bord som om hon redan innan hon kom in visste var jag satt. Vivianne! ”Hej”, klämde jag svagt ur mig som en kär skolpojke. ”Hej Finn”, svarar hon mer allvarligt. Soluppgången dör omedelbart. Hon lägger en tjock bunt med papper på bordet som landar med en lika tjock duns. ”Jag gick för att hämta alla papper om maskinen”, sa hon. ”Det var bäst att göra det själv, jag hade en kopia på nyckeln jag gav dig, eftersom dom inte tycks veta vem du är ännu”. ”Hur vet du det?” frågade jag nyfiket. ”Du lever ju fortfarande”, svarade hon kallt. Hon såg trött och stressad ut men ändå med det underliga ljuset i hennes ögon. Vågade jag drömma?”Vad kommer att hända nu?” frågade jag samtidigt som jag råkade titta ned mot golvet där jag ser texten ”det fanns aldrig något ljus” inristad i golvet, och det hade gjorts nyligen. ”Jag vet inte säkert men vi måste fortsätta att vara ytterst försiktiga.” ”Naturligtvis, självklart, visst.” klämde jag ur mig som jag försökte säga att jag vill att inget händer henne. Jag hade börjat bry mig om henne. Jag undrade om jag hade börjat släppa taget om Anne-Lie. Det tror jag inte. Jag försökte föreställa mig mitt jag utan Anne-Lie och märkte att det då inte finns något kvar inom mig om jag tog bort henne. Men det var något med Vivianne. Kanske sökte jag bara tröst. Kanske ville jag bara att hon skulle värma mig en stund, att ta hand om det som dött inom mig. Bara för en liten stund…En liten stunds vila bara. En liten paus, en liten rast.
Om Gud ändå kunde le åt mig en enda gång. Om Gud ändå kunde ge mig en enda gåva…
Den här gången hade vi druckit vårt kaffe. Hon såg kall ut. Men i den här staden fanns ingen värme längre. Det fanns ingen tröst här längre. Till och med människorna började bli kalla och hårda, likt maskiner. Byrån började få som den ville. ”Jag tror att det är bäst om vi går nu”, sa hon oroligt. Vi reste oss och jag närmade mig baren för att betala. Mannen hade inte hört vårt samtal men han reagerade över att vi båda såg så allvarliga ut, som om något hemskt hade skett. Jag betalade medans Vivianne gick sakta mot dörren. Väl ute hade det börjat blåsa kraftigt men det duggade endast. Vi rörde oss in i mörkret mot en gränd längre bort från större gator. Vi stannade, långt inne bland de mörka fasaderna. ”Här, ta allt det här och se till att det förstörs tillsammans med maskinen.” Hon gav mig bunten papper som var tjock som en telefonkatalog. Jag klämde ned den innanför bältet och täckte för med jackan. Vi stod tysta en stund. Jag la min hand på hennes axel och förde henne kvickt nära huset, nära väggen. I ljuset från den större gatan kunde jag se silhuetten av en man, en man ikädd lång rock och hatt. Plötsligt stod han bara där i det avlägsna ljudet av bilar, helt stilla. En mindre rörelse från honom och där var pricken, den röda pricken från ett sikte. ” Vad är det?” sa hon som hon vände sig om när hon såg uttrycket i mitt ansikte. ”Nej, helvete också! Dom har hittat mig. Spring Finn! Spring!” Vi rörde oss ut på gatan, bort från den säkrare väggen. Jag följde med hennes rörelser och vi separerades en bit. Hon tittade mot mannen som för att undersöka om hon kunde känna igen honom, medans pricken alltjämt smekte hennes rock. ”Jag kan inte lämna dig så här!” utbrast jag. ”Du måste, du måste förstöra den, förstör allt.” svarade hon, och hon vände sig om och började springa mot mig. Ett dovt ljud långt borta och hon såg så förvånad ut när hon kved till. Jag kände ett hugg i magen. Hon föll alldeles nära mig. Jag stelnade. Jag frös. Jag tittade upp och mannen var borta lika plötsligt som han hade uppenbarat sig. Jag sänkte mig ned till Vivianne. Hennes blus var inte längre vit. Hon levde fortfarande men såg inte ut att ha ont. Hon såg bara så trött ut. Hon viskade svagt och jag visste inte vad jag skulle säga eller göra. Jag höll hennes hand så hårt jag kunde och smekte hennes hår. Vi visste båda vad som skulle hända. ”Du måste förstöra den” kved hon en sista gång och tröttheten förvandlades till frid. Jag reste mig och sprang till cafèet och bankade på rutorna som jag skrek. Men det var alldeles svart därinne, lika svart som i alla andra fönster. Utan hopp återvände jag till Vivianne. Nu smektes hon inte av döden längre utan blott av en stilla, fridfull vind som rörde sig så sakta genom hennes hår. Att lämna henne där var det äckligaste jag någonsin gjort…
Tanken på att mannen med rocken fortfarande var kvar och väntade på tillfälle att ta sitt nästa offer sa att jag borde springa, men Vivianne’s ord påminde mig att han inte skulle döda mig eftersom han inte visste var maskinen fanns. Frågan var nu; vågade jag mig hem? Jag gick länge omkring bland gränder, stora och små gator, hela tiden seendes över axeln efter mannen med hatten. Jag tog omväg efter omväg med tunnelbanan tills det blev ljust ute. I en beskyddande morgondimma vågade jag mig hem till apparaten. Jag stängde dörren bakom mig och andades ut. Min hand gled över magen och jag kände den tjocka pappersbunten. Min skjorta var inte längre vit och det stack och skar i mig som en slö, glödhet kniv. Jag tog fram bunten och slängde den på soffbordet. Det var ett hål i den och som jag bläddrade igenom den fann jag en blodig kula inbäddad djupt inne bland alla papper. Kulan vilade i min hand och jag önskade att jag kunde ha omlett dess bana till mig. Jag lade mig ned på soffan och kände en tår rinna vid min tinning. utmattad somnade jag där efter en stund med min vänstra hand vid blåmärket på magen och med en blodig kula i min högra hand.
12:22. Kallt silverregn glider ned för rutan i ultrarapid. BLÖDANDE HJÄRTA. PILSKUR. HON ÄR BORTA. HON ÄR BORTA. Ångesten griper tag i mig nästan direkt med rivande hullingar. Varför kunde jag inte rädda henne? Varför kunde inte kulan ha tagit mig istället? jag plockade upp den från golvet och lade den på pappersbunten på bordet. Mina tankar rör sig mot objektet, maskinen. Jag borde nog förstöra den så fort jag kan. Förstöra allting, alla papper och korten också. Jag reste mig upp för att på en gång sätta dessa tankar till verk men satte mig genast ned igen då jag får yrsel, förmodligen för att jag inte har ätit eller sovit tillräckligt på flera dagar. Ett nytt försök. Jag rör mig mot sovrummet där maskinen står men precis då jag står vid sovrummets dörröppning ringer det på dörren, eller knackar snarare, ringklockan var ju trasig som allt annat. Jag tvivlar på att det är mannen med hatten då han säkert bara skulle släppa in sig själv för att skjuta mig. Fjärilarna slutar flyga i min mage nästan omgående då denna tanke slår mig. jag slänger min blodiga skjorta under sängen och tar en ren från garderoben. Jag knäpper den i all hast, stänger dörren till sovrummet och går för att se efter vem det är som ånyo knackar på dörren. Hannah. Ett lugn sköljer över ångesten som en våg smeker en strand. Jag påminns om ett liv utanför allt det här. Min syster, våra föräldrar, Anne-Lie. Minnen av ett dött liv sveper över mina tankar som dimma över ett fält i gryning. ”Hej hannah, hur är det?” ”jo tack, det är väl bra. Lite stressad bara, vi har gäster ikväll.” Hon ställer sina matkassar innanför dörren och fäller ihop paraplyet. ”Fy fan, du ser ut som skit Finn. Sover du ingenting nu igen?” ”Det har väl varit lite tunt med det den senaste tiden.” Jag försöker diskret manövrera henne in i köket då jag påminns om att pappersbunten ligger helt öppet på bordet i vardagsrummet med en blodig kula på. Ännu en våg sköljer över mig då hon säger att hon endast har tid med en snabb kopp kaffe innan hon måste röra sig hemåt. Jag säger knappast emot utan börjar maskinellt tillreda kaffet. En ledsam känsla infinner sig när jag tänker på mannen med hatten och att det förmodligen är oundvikligt att han kommer att hitta mig och skjuta mig. Det kanske är sista gången jag och min syster får se varandra. Jag välkomnar döden då jag nu har fått bekräftat att det inte finns något kvar här men mina tankar och känslor vilar med min familj, som gjorde jag dom en tjänst i att stanna kvar här. ”Jag behöver väl knappast fråga om du vill ettendera ikväll?” ”Nej, jag tror det blir bäst om jag håller mig hemma ikväll. Jag ska nog bara försöka äta lite och sova.” ”Det skulle nog inte vara alltför dumt Finn. Du borde verkligen försöka ta hand om dig lite bättre, för vår skull.” Stämningen blev genast mer allvarlig och det uppstod en pinsam tystnad vilket var en ovanlig företeelse för oss. ”Hur är det med Alex, då?” Jag försökte tafatt styra samtalet i en ny riktning. Det var genomskinligt men hon medgav inget utan kände kanske att det var bättre om vi började tala om något annat. ”Det är bra med honom, han fick sin befordran så är det inga bekymmer att klara av hyran längre. Det känns skönt att kunna slappna av lite, det var ju rätt nära att vi blev tvungna att sälja och flytta till något mindre. Hans position är ganska säker på banken nu så vi kan börja planera mer för framtiden nu.” Hon sa det inte ordagrant men jag förstod att hon talade om barn. Det var inget jag ville gå in på, mina känslor berörde alltid vid tiden med Anne-Lie när jag tänkte på sådant. Hur jag än försökte kunde jag inte glömma. Med dessa händer rörde jag hennes ansikte, och minnet går inte att tvätta bort.
Vi drack vårat kaffe under ett lätt samtal om våra föräldrar som tydligen mådde bra. Under tiden tänkte jag på om jag skulle våga mig ut när Hannah bestämde sig för att gå men fjärilarna härjade i magen på mig vid blåmärket som förmodligen skulle bli ett hål från en kula. Jag försökte trösta mig med att mannen med hatten säkert inte visste vart jag bor eftersom han lämnat mig ifred natten då han sköt Vivianne. Han trodde säkert att det inte skulle innebära några problem att lokalisera mig på nytt. Jag brydde mig inte om när och var han skulle hitta mig, men Hannah kanske gjorde det. Hur som helst var det oundvikligt. Jag hade blivit ofrivilligt indragen i det här och var nu för djupt inne för att bara dra mig ur. Jag lägger ingen som helst skuld på Vivianne, hon gjorde bara det som var bäst för oss alla. Maskinen måste förstöras. Men jag frestades så mycket av att bara hoppa in i hålet och försvinna, oavsett var jag hamnade. Bara komma bort härifrån…
”Finn? hallå! är du här? Du ser så frånvarande ut, när åt du sist egentligen? är du säker på att du inte vill komma över ikväll, eller följ med nu vet jag. Du kan hjälpa till att laga maten och dricka lite vin med mig och Alex. Vad säger du?” Jag rörde vid blåmärket. ”Tack så mycket för erbjudandet men jag har lite ont i magen, så jag måste nog bli hemma ikväll ändå.” ”Var envis då.” sa hon sarkastiskt men med en smula humor. Hon fortsatte. ”Jag ska väl börja röra mig hemåt, innan det börjar regna igen.” Hon tittade ut genom fönstret och suckade lätt. För en stund hade jag börjat tänka på annat när vi pratade, enklare saker, lättare saker. Men nu, när hon skulle gå väcktes allt igen och mitt väsen drogs på nytt ned i ett hål där endast tankar och närvaron av döden fanns. Förvisso hade jag alltid känt mig lugn i dessa hål. Det var där jag hörde hemma. Jag kände allt som försiggick där. Varenda vrå och spricka i dom ångestfyllda väggarna var mina vrår och mina sprickor. Det var min ångest. Och den skulle snart dö. Dö av en kula från mannen med hatten, vilken jag kände endast som en silhuett från en mörk gränd. Den mörka gränden där han mördade Vivianne. Det var ingen idè att känna ilska eller känna en lust för hämnd. Vapen av alla typer var extremt svårt att få tag på. Jag hade inget att försvara mig med, spelet var förlorat innan jag ens kunde göra mitt drag. Ånyo slogs av tanken på mitt liv som ett enda stort moment 22.
Efter en kram lät jag hannah gå ensam ut ur huset. Jag tänkte att om mannen med hatten står utanför vet han ju inte vilken enhet hon kommer ifrån. Hon kan lika gärna ha besökt min granne. Ett lugn kom över mig då jag kände mig trygg i att min syster var säker. Inne i sovrummet tog jag fram den blodiga skjortan under sängen. Vivianne`s blod hade blivit brunt och stelt. Hade Byrån hämtat henne nu? Hade de tagit bort henne från den kalla, blöta kullerstensgatan där hon låg i blod? Säkert hade mannen med hatten sett till att folk från Byrån tagit hand om henne snabbt för att inte väcka misstanke. Jag kunde känna döden nära mig nu. Jag visste att något skulle hända snart. Frustrerad slängde jag skjortan mot väggen, den landar på maskinen och blodfläcken blir plötsligt så stor då skjortan draperas ut över den konformade apparaten. Som jag satt på golvet väkomnade jag en kula från mannen med hatten, bara för att få ett slut på allt det här. Det verkar som om jag inte är ämmad för lycka. Eller ens ett drägligt liv för den delen. Något slags felande länk som inte kan kopplas samman med resten av kedjan. Jag välkomnar döden men jag antar att jag är rädd för smärtan från kulan. Kommer jag att försöka fly från mannen med hatten? Kommer han att döda mig? Kaffe. Jag behöver kaffe.
Jag vek ihop skjortan och lade den försiktigt på sängen. Det var allt jag hade att minnas henne nu. En söndermanglad, blodig kula och en stel, blodig skjorta. Gråten försökte brotta sig upp genom gropen i halsen men jag ville inte. Inte nu, inte någonsin. Det hade aldrig hjälpt förut. Varför skulle det hjälpa nu? Jag hämtade kulan från vardagsrummet och satte mig på sängen. Mina läppar rörde kulan, och efter en stund även tungan. Smaken av blod och metall blandade sig i munnen. Ännu en gång tror jag att jag har blivit galen. Efter den blodiga kyssen lade jag kulan i fickan på skjortan, vek den försiktigt och lade den åter ned på sängen. Att hålla kvar tårarna i gropen gjorde mig yr. Sakta gick jag ut mot köket och klamrade väggarna här och där. Det tog en stund innan yrseln försvann. död och lågt blodtryck var ingen bra kombination. Efter att några kackerlackor ramlat ut ur skåpet kunde jag konstatera att jag inte hade något kaffe kvar. Jag kunde inte förmå mig att sörja så för att kväva allt pratade jag för mig själv. ”Det är nog bäst jag går ned till Cornelius och köper mer kaffe, eller hur Finn? Mmm, det vore nog bra för oss alla om jag gick för att köpa mer kaffe nu.” Jag stannade upp och kände att det jag höll på med var urbota dumt. Jag kunde inte hålla den kvar och en enda tår flydde ur mitt öga som jag föll till golvet efter väggen. Jag snyftade och tåren sprang sin väg för att till slut torka ut och dö. Jag satt där en stund och kunde känna mannen med hatten nära mig, som om jag visste att han väntade på mig där ute. Skulle jag ens hinna till Cornelius? Skulle kaffeburken bli det sista jag höll i? Jag brydde mig inte längre. Jag brydde mig inte om något längre. Jag ville bara få stopp på ångesten och få ett slut på den smärta som hemsökte mig skoningslöst varenda minut av dygnet. Jag visste att jag på något sätt snart skulle få frid. Jag kunde nog inte fly från mannen med hatten, inte särskilt långt i alla fall. Och det var precis så jag ville ha det…
Tårarna hade stelnat på mina kinder och jag kände de krakelera när jag rörde på ansiktet. En flock med fjärilar flög besinningslöst i magen på mig då jag bestämde mig för att gå ned till affären och köpa kaffe. Dom flög allt mer vilt inom mig ju närmare gatans myller av människor och trafik jag kom. Inne i strömmen lugnade de ned sig. Jag kunde inte tänka mig att mannen med hatten skulle göra något nu, mitt på ljusa dagen. Inne hos Cornelius var det lite lugnare och tystare. Jag undrade om det syntes på mig att jag nyss fällt en ström av tårar som dog på mitt ansikte. ”Inget vatten i dag?” ”Nej, Cornelius, bara mitt kaffe. Jag behöver inget vatten i dag.” ”nåväl, det finns kvar här när du känner dig törstig. Jag kan till och med lägga undan ett sexpack åt dig. Du har länge varit en så trogen kund.” sa han med en nästan jobbig entusiasm. ”Tack, Cornelius, det var vänligt av dig, men som sagt, jag behöver inget vatten.” sa jag med den allra mest lågmälda röst jag kunde få fram. När jag tog fram plånboken för att betala fann jag korten till maskinen i fickan. Jag gav Cornelius pengarna och stoppade tillbaka plånboken men behöll korten i handen. En plan började snabbt formulera sig i mitt huvud. Tack och hej. Han, troende att han snart skulle få se sin trogna kund igen. Finn, vetande att hans liv snart var över. Eller åtminstone lidandet.
Jag tog min påse och lämnade butiken, stannade utanför dörren och spanade efter mannen med hatten. Jag rörde mig längs husväggen där det var lite färre människor, hela tiden spanandes. När jag kom runt hörnet och var ett fyrtiotal meter från porten vänder jag mig om och ser mannen med hatten gående sakta, också han längs husväggen. Vi stannar båda två. Jag ler åt honom och han spänner sina små ögon. Han struntar i allt folk på gatan och stoppar handen innanför rocken. Jag hinner inte se om han tar fram sin pistol. Jag släpper påsen med kaffet i, vänder mig om och börjar springa utan att egentligen veta varför. Men jag håller fortfarande i korten och tänker ändå försöka sätta min plan till verket. Även om jag dör på det sättet så dör jag åtminstone inte av hans hand. Jag känner Vivianne inom mig och jag springer mer för hennes skull än för min egen skull. Blott så jag kan dö på ett annat sätt än av hans hand. Jag slirar in i trappuppgången, hissen är på en annan våning så jag springer upp. Mjölksyran bränner i mina ben och jag hör mannen med hatten bakom mig. Nycklarna faller till golvet när jag missar dörren och jag hör mannens steg allt klarare. Ett nytt försök. Låset går igen på insidan även fast jag vet att det inte innebär något hinder för honom. Jag hinner in i sovrummet, skjuter in korten och maskinen startar med sitt elektriska ljud. Det blå skenet bränner väggen och taket medan jag springer ut för att hämta pappershögen. på tillbakavägen viner en kula och en familj träflisor förbi mig och fastnar i toalettdörren. Maskinen har skjutit ut korten vilka jag tar. Jag har nu allt jag behöver. Korten och alla papper. Jag stannar i dörröppningen där jag tänker ta sats. Tankar om Anne-Lie, Vivianne och Hannah far genom huvudet på mig, och ljudet av mannens kulor i dörren. Jag trycker pappersbunten hårt mot mig och springer mot det öppna maskhålet. Han forstätter skjuta tills kolven faller ut. Men då är det för sent för mannen med hatten. Det är för sent för byrån. Maskinen var nu obruklig utan korten och manualen. Tills dess kraftkälla har runnit ut kommer maskinen att fortsätta bränna väggar och tak i vad som brukade vara mitt sovrum. Byrån har fått känna nederlagets äckliga stank antagligen för första gången.
Jag hade äntligen gjort något bra. Jag hade vunnit en seger för hela den här staden, och det var inte en enda människa här som visste om det. Vi hade alla varit nära mental förintelse men folket skulle nu kunna fortsätta lyckligt ovetande. Floderna av människorobotar på gatorna ännu inte helt förstörda. Fräsande taxidäck. Hannah`s middagsbjudningar. Cornelius och hans trogna kunder, förutom en förstås. Den kalla betongen. Det vassa glaset. All ensamhet som härjar vilt i människorna utan att de vet varför. Glittrande neon i vattenpölar. Männen som får betalt att arbeta på bomben. Och regnet. Och regnet.
Ett enda steg och allt svartnade…
DEL 3.
Hjärtslag… Luminansen utifrån växer sig allt starkare. Den blå sfären utanför fönstret roterar sakta. Tid? Tiden blev hetare för varje slag från hjärtat. Luminansen från den blå sfären, glittrande… Bilder låg utspridda på golvet, föreställande en kvinna. Jag vet inte var de kommer ifrån. Jag vet inte varför jag älskar henne… Vågor av märkliga ljud och visioner av tidsloopar och maskhål i spiraler som skingrande rök…Jag svimmar flera gånger. Och alla dessa saker är sammanflätade på något sätt, med den blå sfären…
Vad hände? var har jag hamnat? Ett rum, ett vitt rum utan dörr. En vit säng med vita sängkläder, prydligt bäddad. Kala väggar, ett enkelt fönster. Ingen doft av någonting alls, luften är sval. Allting har en känsla av overklighet, surrealism. Är allt detta alster ur mina drömmar och tankar? Är detta verklighet överhuvudtaget? Jag reser mig från golvet där jag vaknat. Jag känner mig smutsig och befläckad av livet. Sjuk av upplevelse. Trött, utmattad av resan genom hålet. Förvirrad stapplar jag runt i rummet och klamrar väggarna i ett försök att fortsätta stå. Den blå sfären glimmrar i solljuset.
Det finns inget ljud utifrån längre. Ingen vind, inga människor, ingen trafik. Blott ändlösa massor av turkosfärgat vatten långt ned från rummet. En plötslig ocean som sakta slår mot en vit, kall, död fasad. Och luminansen från den blå sfären som växer sig allt starkare med varje passerande hjärtslag. Jag plockar upp en av bilderna från golvet. Jag är omtöcknad och förvirrad. Jag vet inte vem kvinnan är men jag tycker mig känna igen henne, kanske från en dröm? Jag står vid fönstret, jag vänder mig om och maskinen har uppenbarat sig mitt på golvet. Kontrasten från det vita rummet och den svarta apparaten är slående. Jag tappar bilden jag håller i som singlar ned och faller till golvet helt ljudlöst. Jag letar igenom mina kläder som nu är helt vita och jag upptäcker att det inte finns några fickor. Jag letar efter korten till maskinen. Det enda jag minns från den värld jag nu lämnat. Jag blev påmind då maskinen plötsligt uppenbarade sig. Allt annat är grumligt inom mig. Bara suddiga minnen. Jag vet inte längre var jag kommer ifrån eller ens vem jag är. Endast ett luddigt minne om en maskin. Jag vet inte ens vad det är för typ av maskin. Varför letade jag efter kort i mina kläder? Jag släpper tanken. Hur ska jag komma härifrån? Det finns ingen dörr till rummet och det är ett tjugotal meter till vattenytan. Och jag undrar hur djupt det är, jag kan nog inte chansa och hoppa i fall jag bryter ryggen. Jag vänder mig om tillbaka till fönstret och på samma vägg hänger det nu bilder, vackert inramade. Skisser till maskinen blandat med bilder av kvinnan. Jag börjar få panik och vänder mig ånyo om till maskinen. Den är nu borta och i dess ställe står en man klädd i gul kostym med gul slips, gula skor och gult hår. ”Vem är du?” säger jag som jag ryggar tillbaka, skrämd av att se honom stå där. Han ser helt lugn och tillfreds ut när han säger ”ha tålamod Finn, det är snart över.” Jag svimmar…
Hjärtslag…Jag vaknar under ett täcke av bilder föreställande en kvinna. Jag vet inte vem hon är. jag vet inte varför jag älskar henne. Jag reser mig upp i det beige rummet. Ett hjärta ligger på golvet och slår. Jag tar mig för bröstet och känner ett hål. En beige säng med beige sängkläder, prydligt bäddad. Ingen dörr. Utanför ett enkelt fönster svävar den blå sfären, glittrande i solljuset. Tid? Tiden står still. Jag vänder mig om. En kvinna utan skor, klädd i vit blus, vit kjol och vitt hår står nu framför mig. Jag är så trött och förvirrad att jag inte ens reagerar på henne. Jag tar för givet att hon ska vara där just nu. Vi tittar på varandra en stund. Hon håller sina händer bakom ryggen och ler svagt. ”Kan jag fly?” frågar jag illamående. ”Ha tålamod Finn. Det har uppstått en del tekniska problem, du borde inte ha hamnat här men problemen är snart lösta.” ”Tekniska problem? Var är jag? Vem är jag? Vem är du? Vem är kvinnan på bilderna?” ”Det är inget du behöver bry dig om nu Finn, du är i säkerhet här . Vi befinner oss just nu mitt emellan tid och rum, i en paus av allting. Sättet universum räknar tid och beskaffar rum existerar inte här. Vi är just nu utom räckhåll för allt gott och ont, en zon mellan verklighet och dröm.” Jag tappar kontrollen och faller till golvet. Jag klamrar bilderna av kvinnan jag älskar för att jag inte vill släppa taget om henne samtidigt som jag hör kvinnan lugnt säga ”Ha tålamod Finn, det är snart över.”
När jag vaknar minns jag. Jag minns att rummet tidigare var vitt och nu är beige, fortfarande beige. Kvinnan är borta. Maskinen är borta. Alla bilder på väggarna är borta, men på golvet finns de kvar i ett tjockt lager. Taket på rummet är borta och jag ser en citronfärgad himmel. Väggarna är för höga för mig att klättra upp på för att komma över. Min förvirring når nya höjder. Varken den gula mannen eller den vita kvinnan hade givit mig några ledtrådar om vart jag är eller vad som skulle hända härnäst. Hur ska jag ta mig härifrån? Den blå sfären glittrar fortfarande utanför fönstret och roterar sakta. Jag vet inte vad sfären är och jag känner mig rädd för den. Jag öppnar fönstret och sfären låter som elektricitet. Jag tittar ned mot det turkosfärgade vattnet som sakta slår mot den beige fasaden. Jag låter fönstret stå öppet då jag sätter mig på sängen för att tänka en stund. När jag reser mig upp och vänder mig upptäcker jag att sängen på nytt är prydligt bäddad, som om jag aldrig setat på den. Jag svimmar flera gånger till men jag minns allt när jag vaknar och rummet förblir beige. Kanske har man löst en del av de tekniska problemen. Tröttheten forstätter att bita sig fast i mig och min förvirring är konstant och hård. Väggar och golv blir ibland genomskinliga och det känns som att jag svävar i tomma intet till och från. Jag tittar på bilderna för att försöka minnas kvinnan som de föreställer men jag förblir frustrerad. Hon har hår i färg av valnöt och stora blå ögon. Ett smalt ansikte med en mycket vacker mun. Jag kan inte utröna något från bilderna heller, bakgrunden är alltid helt suddig. Bilderna föreställer kvinnan ur olika vinklar i olika kläder, men mest närbilder på ansiktet och alltid mot en helt suddig bakgrund. Jag vet inte varför jag älskar henne. Jag fortsätter att tappa medvetandet. Och varje gång jag vaknar finns fler bilder av kvinnan jag älskar. Jag vänder om i rummet och varje gång jag ser en av väggarna på nytt hänger fler bilder på där och fler bilder ligger på golvet och på den prydligt bäddade sängen. Jag vet inte hur länge jag har varit i det här rummet men jag är inte särskilt hungrig så det kan inte ha varit allt för länge. Det känns som det var evigheter sedan den gula mannen och den vita kvinnan var här…Hjärtslag. Bilderna multipliceras. Det måste finnas miljoner av dem nu. Och alla är de olika. Jag vet inte varför jag älskar henne. Jag vet inte varför jag älskar henne…
Efter att jag svimmade sist hade ännu fler bilder uppkommit, och de flöt i det turkosfärgade vattnet, långt ned. Jag vet inte varför jag älskar henne. Jag vet inte varför jag älskar henne. Den blå sfären roterar snabbare nu. Den blå sfären kommer närmare, och den öppnar sig…
Jag vaknar från ett slags sömn. Jag känner inte tiden. Det är varken ljust eller mörkt, någonstans emellan. Jag sätter mig upp. Jag nyser. Och som jag tittar i handflatan ser jag en bit av min hjärna där. Jag ställer upp och märker att min svans har växt under denna undermedvetna resa. Jag går ut ur sovrummet och tittar in i vardagsrummet. Rummet har förvandlats till en fullmogen djungel. En ödla på karmen visar mig sin tunga och försvinner sedan in bland alla klargröna växter. Det finns apor där inne också. Jag går in i badrummet för att uträtta mina behov. En av väggarna är borta och har ersatts av en ökenväg som är så lång att jag inte kan se var den börjar. Vidare ser jag en långtradare komma min väg i hög fart. Jag går ut och stänger dörren bakom mig. Jag känner mig förvirrad och tänker att jag kanske ska gå ut. Jag tar hissen och som den letar sig nedåt genom schaktet ser det ut som om våningarna rusar förbi i ljusets hastighet. När jag kommer ut på gatan känns något annorlunda. Jag vänder mig om och till min stora förvåning är hela byggnaden borta. Det enda som finns kvar är min lägenhet, vilket är konstigt eftersom den är belägen på åttonde våningen. Den hänger där mitt i tomma intet. Jag ser ett par grenar sticka ut från djungeln som en gång var mitt vardagsrum. Jag märker också att jag har utvecklat fjäll på mitt bröst, förmodligen på vägen ned i hissen, som nu också är borta. Jag går en bit, tills jag kommer till en mindre dunge. Något ljudar från dess inre. Jag undersöker närmare och ser en känguru äta på ett lik. Jag vet inte vad liket hade varit när det levde. Efter några sekunder slutar kängurun att äta och tittar upp på mig. Och som blodet droppar från giporna i dess mun yttrar han ett underligt ljud, som vore han avskydd av det han gjorde. Sedan fortsätter han att äta av det blodiga liket.
Jag fortsätter. Efter ett par meter känner jag något falla på mig. Jag tittar upp. Det är sand från ökenvägen som leder från ingenstans in i mitt badrum. Jag kan fortfarande inte se var den börjar. Plötsligt faller jag till marken och finner mig själv i ett spasmiskt anfall. Jag vet inte varför jag gör så. Jag slutar. Och som jag ligger där skådar jag upp där himlen brukade vara. Det verkar som om hela universum har krympt under mitt anfall. Galaxer, planeter, nebulosor, supernovor och stjärnor är synliga som om de var där istället för moln. Jag reser mig upp. Jag tittar på marken där jag legat. Mitt hjärta har fallit ur min kropp och ligger nu på marken. Det slår fortfarande. Jag kliver lätt på det, det spricker och hundratals små maskar faller ur mitt hjärta. De kryper alla iväg men en av dem stannar, vänder på sig och säger till mig: ”se dig för”. Sedan återgår han till de andra maskarna. Jag såg de aldrig mer.
En tid senare kommer jag tillbaka till den plats där jag tappat mitt hjärta. Jag plockar upp det som finns kvar, gör det till en liten boll och kastar den mot universum. Mitt hjärta träffar universum som splittras likt glas. Det är så skört att det blir ett slags pulver som faller över jorden. Men även om universum har splittrats ser det likadant ut. Alla objekt är bara på olika ställen. Under denna händelse hade jag skådat uppåt hela tiden. Och nu, när jag tittar nedåt igen mot marken, så är den borta. I dess ställe finns nu endast enorma fyrkantiga pelare, så stora att jag inte kan se var de börjar. Jag vet bara att jag står på en av dem. Jag kan se tre eller fyra pelare till i det disiga ljuset liknande den jag står på. De står ganska långt ifrån varandra, allihop, men jag kan se att på alla dessa citronfärgade pelare står ett stort alphorn. Jag står nära kanten men kan inte se någon mark. Bara citronfärgade moln en bit ned i ett dimmigt ljus utan källa. Jag sitter där, på min citronfärgade pelare och kontemplerar min situation. Alphornen från alla pelare ljudar ett underligt lågfrekvent brummande. Jag kommer fram till en lösning, ställer mig upp och närmar mig kanten på min citronpelare. En frisk, doftlös bris omfamnar mig med en mjuk, lång kram. Jag öppnar mina ögon och ser en fjäder sakta singla förbi alldeles nära mitt ansikte. En efter en blir de allt fler. Alldeles kritvita, mjuka dunaktiga fjädrar av olika storlekar vaggas lugnt förbi mig. En del landar på mina axlar och huvud. Jag sträcker fram mina händer och fångar ett par fjädrar. De är alldeles för mjuka för att jag ens ska kunna uppfatta dem. När jag blundar känner jag dem inte längre. Jag skådar upp mot citronhimlen och ett hundra miljoner änglar pryder skyn, spridandes ljusets ljus och nytt liv. Ljudet från deras vingar smeker snäckorna i mina öron. Ett brett leende föds på mina läppar. Efter en stund förvandlas leendet till skratt likt droppar som förvandlas till en flod. Och som jag står där i ett bländande ljus, ett bländande ljus av frid och ett alldeles tomt lugn där allt det som gjort så ont är som bortblåst av deras vingslag minns jag allt. Jag minns varenda sekund i hela mitt liv och känner för första gången i hela min existens ett svall av äkta lycka. Just därför att allting äntligen är över. All ensamthet. All saknad. All ilska. All ångest. All frustration. Allt är borta för alltid. Jag tittar på änglarna som lugnt flyger ovanför mig. Nedanför hänger molnen tjocka och jag undrar. Undrar över allt det liv jag nu lämnat bakom mig. Allt det liv jag nu är befriad från. Jag ryser av lycka. Och som jag står där och beskådar ett hundra miljoner änglar pryda skyn i ett regn av fjädrar tar jag ett steg och faller från pelaren, genom citronmoln. Rakt emot frihet…
Författare: Matthias Baraldi