är jag var 5 år 1985 började jag på Förskolan lek och bus, jag hade aldrig gått på dagis utan varit hemma med mamma
o jag var rädd för sådant som var nytt och osäkert. men det var också en rolig tid med många aktiviteter
Jag fick lära mig vad som fanns i naturen och umgås med andra barn.
Att knyta knutar var dock ett problem. I första klass var jag blyg och tillbakadragen, rädd att ta för mig och leka med andra barn
ofta satt jag på en bänk på rasterna och åt frukt. Jag tror att fröken såg min ensamhet och bad de andra äldre barnen att ta kontakt med mig
så att jag kom med i gemenskapen. Det var en lättnad för mig att de tog initiativ. Jag var med dem äldre barnen och hoppade hage, och vi lekte lekar som vi kommer i från Ria RA aski daski da, den leken i från Pippi Långstrump filmen,
vi samlades många barn och dansade runt hela skolan med låten En riktig bussig svärmor vill jag ha, Alla dem minnen gör mig glad.
Jag funderade vid den här tiden mycket på vad jag ville bli när jag blev stor. skolfröken, barnskötare eller frisör ?
Då insåg jag inte vilka inlärningssvårigheter jag hade och vilka kunskaper som krävdes för dessa yrken
I samband med att jag började i andra klass fick jag träffa en skolpsykolog för första gången. Jag minns att jag fick svara på många frågor, bland annat om olika djur. Det kändes lite spännande. Jag fick också kontakt med en speciallärare, jag fick följa med till ett rum där det var lungt och fridfullt.
När jag började i mellanstadiet hade jag problem att hänga med i skolarbetet. Jag hade svårt att fråga läraren om hjälp och var mycket rädd för att läraren skulle bli irriterad och inte ha tålamod med mig.
Jag hade även under den här tiden problem hemma med en av mina föräldrar som betedde sig oberäkneligt mot mig ,
i vissa situationer kunde jag bli nypt eller slagen utan att förstå riktigt varför
Kanske var det därför jag ofta hade ont i magen, jag vågade inte berätta för någon just då. för samtidigt vill man som barn till varje pris skydda sina föräldrar. I skolan fick jag tack o lov ofta undervisning av min speciallärare, en kvinna som jag kände mig väldigt trygg med.
Det var min speciallärare som fick mig att senare börja sjunga, trots att jag egentligen aldrig gillade min röst.
När det blev första advent vid en storsamling i 6an spelade hon piano i mörkret med en ficklampa, samtidigt som jag sjöng vi tänder ett ljus i Advent, kanske gjorde mörkret att jag vågade sjunga när jag inte såg någon.
dem dagar jag inte var med min speciallärare tilltog magvärken och jag var ofta frånvarande. I bland tog jag cykeln och cyklade till mammas jobb för att komma undan, jag minns en gång då jag låste in mig på toaletten i skolan och satt där i flera timmar. Till slut kom en skolkamrat och frågade efter mig. Jag öppnade sakta dörren och tittade fram. Jag vågade gå ut eftersom det var ett barn i min egen ålder som frågade
specialläraren informerades om vad som hade hänt, och hon fick ett utökat ansvar för mig. Det kändes jätte bra och jag trivdes med min fröken.
En del elever retade mig, och en av dem var den värsta fick höra många duma ord från personen i flera års tid, jag skämdes och undrade vad det var för fel på mig, då förstod jag ju inte att en sån person kanske inte mådde så bra själv, jag började fundera. Tankarna på högstadiet gjorde mig rädd. Hur skulle framtiden bli för mig ? En dag frågade specialläraren som i förbigående när hon höll på att vattna blommorna om jag ville börja i Särskolan tidigare. Jag reagerade med tystnad. Jag förstod inte vad hon talade om
Ingen inte ens mina föräldrar hade nämnt någonting om Särskola tidigare. Efteråt hörde jag ingenting mer och förträngde det hela. Tänk om jag skulle våga fråga någon annan vuxen om hur det skulle bli för mig ?När jag gick i sexan fick jag så veta att jag skulle gå i Särskola på högstadiet.
Det ansågs bli för svårt för mig att klara av en vanlig skola. Det ansågs bli för svårt för mig att klara en vanlig skola. Det var ett obehagligt ögonblick. Jag hörde vad rektorn sa men hade svårt att ta in det hela, ville inte höra vad de vuxna berättade. Nu förstod jag vad min speciallärare hade menat i femman. många känslor och frågor rusade igenom mitt huvud. Dög jag inte, var jag sämre en andra ? Får jag gråta får jag vara arg
jag kände mig sviken. Jag rusade ut från mötet och låste in mig på toaletten och grät. För att skingra mina tankar frågade specialläraren mig om jag ville följa med och sjunga i en kör, jag nappade på hennes ide. Det skulle visa sig vara en stor tröst. trots att jag aldrig tyckt om min egen röst
fick specialläraren mig att förstå att sjunga var min melodi. Som vuxen har jag fått veta att det redan vid den första psykologutredningen
slog fast att jag skulle till Särskolan, men varför fick jag inte veta något.
Enligt skolan hade mina föräldrar inte riktigt förstått situationen
Hösten kom en varm och solig dag 1992 började jag på högstadiet. Det var positivt att få nya kompisar. Alla var olika men vi förstod varandra ändå. På den här skolan jobbade alla i sin egen takt och jag kände att mitt magonda sakta försvann.
Jag gick ut högstadiet och gymnasiet i min hemkommun. Jag hade helst velat gå barn och fritid men den utbildningen fanns inte inom Särskolan, Efter skolan tog mitt arbetsliv sin början. Jag placerades först i en verksamhet där det fanns tydliga gränser mellan den anställda personalen och oss funktionshindrade. Det kändes olustigt att göra fel, och jag trivdes inget vidare. vid ett tillfälle då jag föreläste om mina erfarenheter träffade jag en rektor för ett dagis eller förskola , hon hjälpte mig att få praktik inom barnomsorgen, där jobbade jag i 3 år och trivdes väldigt bra.
jag har även varit med en förskola i 2 terminer och hjälpt lärare. min stora dröm har alltid varit att få hjälpa barn med svårigheter att bara sitta med och vara ett stöd, det fick jag uppleva i den här förskolan.
I dag är jag sambo o vi har två katter, jag föreläser om mina erfarenheter och sjunger i bland
Nu är båda mina föräldrar tyvärr inte med i livet längre, då de tyvärr drabbades av olika sjukdomar
I dag trivs jag bättre med mig själv, Jag har hittat mig själv på ett någolunda sätt och jag vet att allt ordnar sig till slut
Skriven av Mia