Mörka vatten

Post 24 of 170

På järnvägsstationen i Verona steg jag av tåget som skulle fortsätta mot Florens och Rom.
jag hade åkt från Köpenhamn kvällen innan och bytt till ett nattåg i Hamburg. Jag satte mig
på en bänk en bit bort på perrongen där jag visste att tåget till Venedig skulle inkomma. På
den närmaste bänken satt det redan ett yngre par med en livlig grabb i femårsåldern och på
bänken efter den jag slagit mig ner på satt en medelålders man i vit vindtygsjacka och ljusa
byxor. En brun resväska av äldre modell stod bredvid honom.

Jag har rest till Venedig tre vårar nu på äldre dar. Det är stadens skönhet och mystik som
lockar. Som bagage har jag bara en liten axelremsväska, det går går bra att tvätta upp lite
på hotellet. Överst i väskan har jag mitt lilla paraply, för regn kommer snabbt i Venedig. De
moln som kommer norrifrån har tryckts av Alperna och släpper sitt regn i området. Men det
drar oftast snart förbi. Tiden tycks stå still där, får man en känsla av om man åker i en taxi-
båt genom de smala kanalerna som kantas av gamla trevåningshus, palazzo, med vackert
utsmyckade balkonger av marmor. Invånarnas båtar ligger förtöjda vid husens ingång. Det
är vattnet som gäller för framkomligheten. Men det går också att ta sig till fots nästan vart
som helst i stadens sex distrikt, genom gränder och längs med kanalerna. Små torg, campo,
är det lite varstans, ofta med en uteservering där man kan få mat eller bara en espresso.
När jag väntade på att tåget skulle komma så tittade jag i min lilla parlör med praktiska
fraser på italienska och en ordlista.

En parant dam med en brun åtsittande dräktjacka och byxor i samma färg kom gående på
perrongen. Jag hade sett henne när jag steg av tåget och att hon mötte en man som också
stigit av tåget. De stod och pratade när jag gick förbi dem. Mannen hade en grå kostym och
svart skjorta. Han såg mycket elegant ut. Men att han bar en grov mindre ryggsäck i handen
tyckte jag var lite förvånande till hans elegans.

Damen gick förbi mig, men med ett leende satte hon sig bredvid mannen på den andra
bänken, på den sida om honom som hans väska stod. Jag såg att hon tog upp något som
liknade en papperstuss ur sin jackficka och höll den i sin slutna hand. Så sa hon något till
mannen, som pekade upp mot en skylt med ankomst- och avgångstider som hängde ovan-
för dem vid taket på perrongen. När mannen pekade upp mot skylten så bände damen ut
lockkanten på mannens väska med den ena handen och tryckte in papperstussen i väskan.
Sedan pratade de skrattande och gestikulerande.

Damens beteende med papperstussen tyckte verkade underligt. Men så kom tåget in och
mannen gick upp på det. Damen gick bort mot stationshuset. Jag såg att också mannen med
ryggsäcken gick på tåget. Men vart damen tog vägen såg jag inte.

Det är en timmes resa innan man kommer till stationen som det står Venezia på och där
tåget gör uppehåll, men man är ännu kvar på fastlandet för lagunstadens järnvägsstation
heter Santa Lucia, och man får åka med över den 3,8 kilometer långa bron Ponte della Li-
berta innan man är framme. När jag tänkte på den paranta damens beteende på järnvägs-
stationen i Verona och då jag sett att hon pratat med mannen med ryggsäcken så förstod
jag att det nog handlade om narkotikasmuggling, kanske kokain, för ryggsäcken var ju in-
te så stor. Damens roll var nog att planta lite kokain i någon resenärs bagage, så att inte
hunden som tullpersonal står med på perronger när tåg kommer in, inte skulle markera.
När tullarna och hunden var upptagna kunde mannen så gå förbi dem utan någon större
risk att bli upptäckt. Att den elegante mannen själv skulle langa trodde jag inte, men han
skulle nog lämna ryggsäckens innehåll någonstans.

Då tåget stannade på stationen i Venedig så steg jag fort av. Jag ville se vad som skulle
hända. Mannen med väskan gick mot utgången, men mannen med ryggsäcken gjorde sig
ingen brådska. Han höll en trycksak i ena handen och tycktes se på den. Det var ganska så
stimmigt på perrongen. När mannen med väskan var vid de två tullarna så gav hunden skall
och närmade sig väskan. Den ene tullaren tog tag i mannens arm och den andre pekade mot
väskan och sade något. Hunden slutade att ge skall och höll nosen mot väskan och viftade
energiskt på svansen. Mannen med ryggsäcken gick förbi dem mot utgången. Jag gick också
däråt några meter bakom honom.

Äventyrslystnad var det nog som gjorde att jag beslöt att följa efter mannen och se vart
han tog vägen. Mannen gick in i stationsbyggnaden genom dörren till biljetthallen. Gick så
genom serveringssalen och ut genom dörren i den breda glasväggen som är vetter ut mot
Canal Grande och bron Ponte degli Scalzi. Han stod en stund på den väldiga trappan och så
gick han bort till höger till en liten bod där det säljs biljetter till stadens vattenbussar, vapo-
retto och motoscafi som trafikerar Canal Grande till sluthållplatsen San Marco. Han gick så
och ställde sig på hållplatsens brygga hitom bron. Jag köpte också en biljett och stod kvar
intill boden. När jag såg att en båt kom under bron på väg in gick jag mot bryggan och såg
då att mannen var en av de första som gick ombord. Jag var en av de sista och ställde mig
i båtens akter. Mannen stod längre fram vid vänster reling. Så svängde båten ut i kanalen.
Det är livlig trafik i denna kanal med båtar av alla de slag. De gamla trevåningshus, palazzo
på kanalens båda sidor, och som vattnet når upp till grunden på, nämns som världens vack-
raste byggnader. Och visst blir man hänförd av denna syn.

Så åkte vi under den överbyggda bron Ponte di Rialto, där kanalen svänger åt höger. Det
stod många turister uppe vid brons balustrad denna soliga förmiddag. Så är kanalen rak en
sträcka sedan svänger den till vänster. Just i böjen ser man på höger sida de ståtliga husen
Palazzo Balbi och Cà Foscari. Efter denna utdragna sväng är bron Ponte dell Accademia.
Och efter den så mynnar kanalen ut i lagunen. Nu minskade båtens fart och den styrde
in mot den långa kajen Riva degli Schiavoni och hållplatsen San Marco. En besättningsman
lade ut en landgång och jag var en av de första som gick i land.

På kajen gick jag några steg åt vänster och stannade vid en grupp turister som stod där. Mannen gick mot Piazza San Mar-
co, och jag följde efter på avstånd. Han gick rakt fram över Piazzan och in i en bred gränd på
Piazzans nordsida. Jag följde efter. Det var mycket folk där bland exklusiva butiker och antik-
affärer. Gränden slutade vid en kanal och mannen vek av till höger vid det sista huset.

Jag tvekade om jag skulle följa efter, men gjorde det. Där var en smal kaj att gå på, och
där låg en båt förtöjd. Mannen hade gått över en bro till andra sidan och gick in i en gränd
där. Den gränden slutade också vid en smal kanal, men där var en bro över. Mannen hade
gått över den och in i en bredare kanal när jag kom fram till bron. Till höger på andra sidan
kanalen låg ett Campo. Det var en bar i bortre huset och det stod två runda bord utanför. En
man i mörkblå kostym satt vid ett av borden och läste i en uppslagen tidning. Jag gick över
bron och in i gränden. Jag såg att gränden blev ljusare där framme som mannen gick, och för-
stod att den nog slutade vid den långa kajen Fundamenta Nuova, som ligger öppen mot den
inre lagunen. Så gick mannen in i ett hus vid den vänstra sidan. Jag gick mot kajen.

I en portal på grändens högra sida stod en man. Jag såg att det var han som jag sett vid
bordet utanför baren. Han tog ett steg mot mig och tilltalade mig på engelska: ”Signore, ni
bör lämna här. Vi sköter detta.” ”Ja det skall jag, signore”, sade jag och gick fort förbi huset
där mannen med ryggsäcken gått in, och bort mot den ljusa kajen. En båt kom i hög fart, som
det stod CARABINEIRO på. Jag visste att Venedigpolisen har en avdelning med det namnet.
Båten lade till vid kajen och sex uniformerade carabineirer sprang mot huset där mannen
gått in.

Fyra av dem tog sig in i huset och två stod utanför. Efter en stund kom de fyra carabi-
neirerna ut och två av dem höll fast mannen som jag följt efter. Han hade handfängsel. De
andra två höll fast en annan man. Han hade också handfängsel. Jag gick kajen bort åt öster.
Där låg en taxibåt och jag sade att jag ville till La Giudecca. Båten svängde in i kanalen som
är mellan distrikten San Marco och Castello. När vi åkt under tre broar så låg lagunen öppen
och båten ökade farten. ”La Zitelle”, sade jag till föraren. Det är kyrkan man ser om man är
i denna del av lagunen. Båten lade till vid kajen mot lagunen och jag gick till albergot, där
jag hade beställt ett rum.

Författad av Bengt Peterson.

Mörka vatten
6 votes, 3.33 avg. rating (67% score)

Meny