Mötet

Jag kommer till det stora shoppingcentret i Täby med en känsla av oro i kroppen. Jag har varit här många gånger tidigare. Allt är välbekant men känns ändå främmande. Taket med de vita, välvda stålrören bär de stora glaspartierna och släpper in mängder av varmt, behagligt dagsljus vilket vittnar om att jag har kommit till den ”nya” delen. De hårda stengolven glittrar när de skarpa lamporna från butikerna speglar de små, små stenarna som bildar ett slags jättelikt mosaik. Rulltrappor i borstat stål bär en upp och en annan ner. Allt ser ut som det brukar. Människor passerar med snabba steg. Alla på väg mot något. Det vibrerar i luften av förväntan. Ett nytt köp, ett nytt besök, ett nytt möte.

Själv står jag här med känslan. Den växer nerifrån magtrakten. Den griper tag i mig. Jag undrar varifrån den kommer. Den börjar göra mig yr och nästintill illamående. Jag kan inte sätta fingret på vad den betyder. Jag vill vifta bort den. Allt är i sin ordning. Allt är tryggt. Jag är stilla. Som att jag är det enda medvetandet och de andra är statister som sveper förbi. Vad är det som håller på att hända? Jag känner att jag vill och behöver varna andra men kan inte förmå mig att tala. Orden fastnar innan de passerar läpparna. Jag förstår inte varningen.

Jag försöker dra mig till minnes vad jag egentligen gör här. Är det för att handla? Vad är det jag i så fall letar efter? Kläder, smink? Vad är det som saknas? Hur kan det vara så svårt att minnas varför jag kommit hit? Med ens känner jag mig ensam och tom. Är det själva platsen eller är det människorna? Eller är det bara den där gnagande känslan? Mina vanliga sinnesintryck är något dämpade. Mina annars så skarpa sinnen. Jag slås av det faktum att jag konstigt nog inte känner några dofter. Inga alls.

Så händer något. Dörrarna som mer ser ut som jättelika tunga portar i snidat trä som leder in till biografen slås upp snabbt med ett ryck och stor kraft. Jag hoppar till. Ett kvinnoskrik skär som en skarp kniv och fryser blodet i mina ådror. Kalla kårar skjuter genom hela kroppen. Kvinnan rusar ut och förbi mig där jag står; stilla och förlamad. Jag kan uppfatta rädslan i hennes ögon men de möter inte mina. En vild blick som söker efter räddning men mig ser hon inte. Jag är inte hennes räddare för hon kan inte uppfatta just mig. Hela hon är som uppslukad av rädslan. 

Jag försöker orientera mig. Mitt huvud snurrar. Overklighetskänslor. 

Då ser jag de rusande människorna. De panikslagna som likt en vild hord skrämda hjortar på språng från vilddjuret som jagar dem. Deras blickar är svarta. Alla på väg bort från biografen. Den aldrig sinande strömmen av offer som snubblande väller ut. De försöker men de kommer inte att kunna fly. Det är lönlöst. Allt är förutbestämt. De är dömda. Jag vet det och de vet.

Fortfarande står jag stilla. Förstenad. Jag kan inte röra mina ben. Har jag ens ben? Jag kan inte se dem. Jag är orkanens mitt och det är så stilla i mig men ändå är jag så trasig inuti. Jag inte kan handla. Inte agera. Bara bevittna. Jag önskar att jag kunde hjälpa men jag vet inte vad som hindrar mig. I detta nu är jag inte en del av dramat som utspelar sig mitt framför mina ögon. Men jag ser.

Jag vill men kan helt enkelt inte förstå vad som händer. Huvudet snurrar fortare. Fler overklighetskänslor.

Nu är hela centret i kaos. Och nu ser jag det. Blodet. Allt blod. Det kommer från de flyende människorna. Det är de som blöder. Det rinner. Det ansamlas i hela pölar på golvet som täcker den vackra stenmosaiken. Det är som scener tagna ur en skräckfilm. Den mörkaste och grymmaste av alla skräckfilmer. Den där jag är med som vittne. Mer skrik och mer panik. Jag vill lyftas iväg till en annan plats. Trots det känner jag mig trygg. Jag är rädd och trygg på samma gång. Känslan är så välbekant och jag har upplevt den så många gånger tidigare men just nu har jag svårt att tolka den. Att förstå.

Scenen trappas upp och nu ser jag framför mig hur det rullas ut flera matvagnar lastade med människodelar. En avskuren hand. Ett ben. En arm. Allt slängt huller om buller. Jag reflekterar över hur bekanta själva vagnarna ser ut. De har två hyllplan i stål och har klotformade hjul under. Jag finner det märkligt att jag mer fokuserar på dem än på de trasiga människodelarna. Kanske är det delar av den flyende horden som jag mött tidigare? De som försökt fly skräcken men inte hunnit undan? Jag känner en djup sorg i hjärtat för dem. Olidlig smärta. Men åter till vagnarna… Jag kan inte låta bli att tänka på hur bekanta de är. Plötsligt minns jag: De är matvagnarna från jobbet som man rullar ut matkantinerna på. Så egendomligt!

Då rycker jag till. Mitt i allt kaos och oreda och den pågående stormen runt mig kommer någon emot mig. Hon är annorlunda. Hon är lugnet. Alla andra är rädslan. Det är så jag ser skillnad på henne, det är så jag känner igen Skräcken. Genom hennes lugn. Hon är kaosets drottning. Det är som att allt stannar av och det rusande folket runt omkring oss är i en annan dimension. I stormens mitt, i det stilla, finns bara jag och hon. Här möts vi nu. Öga mot öga. Min antagonist. Våra blickar möts för en kort stund. Allt runt omkring upphör att existera. Hon tar ett steg närmare. Min blick glider ner mot hennes hand. Den är spänd och där mellan tummen och pekfingret håller hon ett vasst rakblad. Det silvriga blänker till och i ett ögonblick är det som att världen runt mig bleknar. Det enda jag kan se är det blanka. Jag förstår utan att veta hur. Jag vet att det här är rakbladet som har orsakat så mycket lidande. Så mycket blod, förödelse och så många staplade människodelar. Det är så självklart att det är så. Trots att jag vet att det är otänkbart. Hur är det möjligt? Hur kan någon skada så mycket med så lite? Hon passerar vidare förbi mig. Hon har sett mig men jag är inte för henne. Som att jag inte kan nås fast jag ju är där precis framför henne. Jag är skyddad. Hon fortsätter framåt för att skörda sitt nästa offer.

Jag står kvar. Omtumlad av mitt nära möte med Skräcken. Fortfarande handlingslös och fortfarande som betraktaren. Allt detta lidande. Alla dessa människor. Jag känner tårarna. Trots att allt känns så overkligt kan jag ändå ta in all denna smärta och den sköljer över och tränger in i varenda cell. Nu gråter jag hejdlöst. Hemska, grymma, vidriga värld. Hemska, grymma, vidriga Skräck.

Plötsligt är jag förflyttad. Jag har på något sätt tagit mig ut och befinner mig nu på en parkering. Jag ser solens strålar. Den borde värma men jag kan inte känna den. Trots det är jag lättad. Solen och ljuset kommer med hopp. Hoppet om en ny verklighet. Att lämna det smärtsamma bakom mig. Som att jag genomgått en rening. Jag kan andas lättare. Då kommer Skräcken. Åter är jag inte för henne. Den här gången ser hon mig inte ens när hon går förbi. Jag är luft. Hon är oberörd och går med självklara steg. Inget kommer åt henne. Den här gången är Skräcken inte så förlamande och jag kan se henne mer tydligt. Eller det som är skalet av henne. Först nu ser jag hennes kläder. Den korta, snäva röda klänningen med det blanka tyget. Det axellånga mörka håret som dansar i mjuka lockar. Leendet. Hon utstrålar ett lugn och rör sig säkert utan minsta tvekan. Hon är nästan som en människa, tagen ur en Hollywood-film. Vacker och oberörd. Hon bär mörka solglasögon som för att visa att hon inte är vän med solen och ljuset. Vi har aldrig sagt ett ord till varandra. Men det är som att jag förstår. Att jag kan läsa henne. Jag känner hennes energi och vem hon verkligen är. Eller vad. 

Hon sätter sig tillrätta i en röd cabriolet som tyckts dyka upp ur tomma intet. Någon har stannat för att hämta henne. Jag hinner inte se mycket av kvinnan som sitter i förarsätet i den dyra bilen med beigea säten men även hennes energi är något jag kan läsa av. Nästan telepatiskt. Hon är Skräckens bundsförvant, hennes kumpan och högra hand. Kumpanen gasar upp bilen som för att visa för världen att deras tysta överenskommelse är uppfylld. Skräckens uppdrag är slutfört. Det hon kommit för att göra. Bilen spinner. Sedan lägger kumpanen i en högre växel. Precis innan de kör iväg vänder sig Skräcken om; greppar karmarna på de svarta glasögonen och lyfter dem så att våra blickar möts. Hon ler. Hon ser mig. Hon har vunnit. Efter det segervissa leende sänker hon glasögonen och jag ser inte längre hennes ögon. Mötet med Skräcken var över. 

Kvar finns bara ångest och tomhet. Och sorg. Plötsligt känner jag kylan på de blöta kinderna. Allt känns suddigt. Tårarna väcker mig. Jag kippar efter andan och dras in i en ny värld, in i en annan dimension. Jag andas och lungorna fylls av luft. Kall, frisk morgonluft som smugit sig in genom fönstret som stått på glänt under natten. Jag känner huden mot det behagligt varma täcket. Musklerna i kroppen är spända och stela efter natten och jag försöker försiktigt röra dem. Jag har hela min kropp tillbaka. Jag är hemma och jag är trygg. Jag var trygg hela tiden och jag var aldrig hotad. Det var jag som var betraktaren.  

Men drömmen har dröjt sig kvar och lämnar fortfarande en eftersmak i mitt allra innersta; som att ett hål borrats i själen som fyllts av ett tomt mörker. Ett obehag lika verkligt nu som då. Allt är fullständigt tydligt nu. Det som hade varit så sönderslaget och obegripligt under natten. Jag förstår nu att jag inte kunde förstå. Jag har gjort ett besök i drömmarnas värld där jag haft ett nära möte med Skräcken.

Författare: Linda Lovén