En kall vattendroppe landar på näsroten vid sidan av ögonbrynet och glider långsamt ner, passerar ögonvrån och fortsätter längst kinden, rundar näsvingen och flyter ut mungipan. Som en mjuk tår. Som följs av fler.
Hon går med axlarna uppdragna och huvudet nedböjt. Det är kallt. Det regnar. Hon skyndar på stegen. Går längst ån, förbi de nedstängda uteserveringarna, bort mot busstorget. Det är mörkt ute. Det är en av de sista dagarna i november och solen gick ner vid fyratiden. Enligt prognosen, på sista sidan och andra delen i morgontidningen, har solen varit uppe mellan åtta sexton och femton trettiofyra. Dag blir till kväll blir till natt. Obemärkt.
Busstorget är upplyst av ljusen från gatlyktorna. Inne i kurerna står de väntande tätare ihop än människor som inte känner varandra gör när de har något annat val. De väntande stirrar upp mot informationstavlan som i oärlig realtid anger tiden för busslinjernas avgång. Med korta intervaller kollar de upp mot tavlan för att försäkra sig om att avgångstiden verkligen kommer närmare, att tiden inte står still. Skulle tiden stå still skulle de få ägna evigheten åt att vänta på bussen. Nu är det ingen som stirrar upp på tavlan. Regnet tilltar. Det tjocka tunga regn som faller tränger in där de väntande står och tvingar dem att stirra ner på regndropparna som dansar över den kullerstensklädda gatan. Andra stirrar på sina blöta skor och tänker på gummistövlar.
Hon stannar kort och tittar bort mot läge A där ettans buss snart ska avgå, sedan viker hon av och går bron över ån, in i parken. Hon följer grusgången i skenet av gatlyktorna. Hon dra luvan på sin röda parkas i ett fåfängt försök att skydda sig mot dropparna som redan blött ner håret och rinner som pärlor längst ansiktet ner mot halsen. Hon börjar småspringa på den smala grusgången som leder in i parken.
Hon springer och snubblar. Faller. Tar emot med händerna mot det hårda gruset. Tvingar sig själv upp på fötter. Fortsätter springa. Framåt. Framåt. Hon springer allt vad hon kan. Vad hon förmår. Hjärtat bultar högt inom henne. Dunk. Dunk. Dunkar och slår. Det susar i öronen och den kalla luften skär i halsen. För varje andetag, som naglar som river längst insidan av strupen. Hon orkar inte.
Kroppen vill inte. Vill inte. Men hon vet, hon måste framåt. Framåt. Hon måste här ifrån. Ut. Bort från parken. Ett steg och sedan ett till. Hela tiden i rörelse. Hon vill fortare. Det går saktare. Saktare. Och tillslut. Kroppen lyder inte och nu står hon där, stilla på grusgången. Står stilla. Stilla och lyssnar. Lyssnar men hör bara sina egna hjärtslag som dunkar innanför den regntunga parkasen. Hjärtat dunkar. Dunkar. Dunkar. Dunkar. Högre. Högre. Hjärtat slår mot parkasen. Hjärtat slår innanför den röda parkasen. Hon drar ett djupt andetag och håller den. För några sekunder känns det som att regnet tystnar och allt runt om kring är stilla. Det känns som en evighet.
Hon står kvar på grusgången där hon stannat. Står helt stilla och vågar inte vända sig om. Vågar inte vrida huvudet och se bakåt. Hon lyssnar. Hon lyssnar men hör bara sina egna andetag. Inandning. Utandning. Andetag efter andetag. Koncentrerar sig och håller andan igen. Så är det där. Hon hör det inte men känner det. Det är bakom henne. Det. Detta något. Kroppen börjar skaka. Sakta först i stilla vibration från knäna upp i kroppen. Sedan väller paniken fram och hon rusar framåt just innan knäna hinner ger vika. Hon springer och springer. Okontrollerat. Hon springer tills hon ser ljuset från Grand Hotell på andra sidan ån och då springer hon ännu mer. Hon är snart ute. Snart framme. Bara en liten bit kvar. Hon tänker att hon snart är framme. Hon tänker att snart är hon framme och sedan faller hon. Grus och blöta löv trycks upp mot ansiktet. Smärtan och besvikelse får ögonen att fyllas av tårar. Besvikelsen över att vara framme men bara nästan. Hon lyfter huvudet från den blöta marken. Hon kan inte längre se Grand. Bara ljuset från den stora byggnaden. Ljuset flyter ut i tårarna som fyller ögonen. Hon sänker huvudet. Hon lägger kinden och örat mot marken som att hon lyssnade efter liv i underjorden. Hennes kropp ligger raklång med armarna längst sidan, som en kastad docka.
Nu är det där igen. Det är bakom henne. Tyst och nästan omärkbart men hon känner det. Nu hör hon det. Hon hör det. Hör det komma närmare. Närmare. Närmare. Nu är det nära. Nu står det bakom henne. En osynlig skugga i mörkret faller över henne. Hon trycker sin kropp mot marken. Hon vrider ansiktet rak ned mot det hårda blöta underlaget som river mot hennes ihopknipna ögon. Kniper ihop hela kroppen som för att streta emot. Hon hör andhämtningen som inte är hennes egen. En tyngd lägger sig på hennes skulderblad och pressar henne nedåt. Det är tungt. Tyngre än henne. Hon känner hur det rör sig över hennes kropp. Granskar henne. Luktar på henne. Hon rör sig inte. Det är som att hennes kropp inte längre är en del av henne. Det enda hon kan förmå kroppen att göra är att sluta ögonen än mer och försöka stänga ute världen. Men hon känner och hör hur det river hennes parkas. Hennes röda parkas. Sliter och
drar i tyget. Huvan dras av. Det stryker med ansiktet mot hennes hår. Världen försvinner. Hon försvinner.
Måndag.
De röda siffrorna visar sex fyrtiofem. Utan att tända lampan kliver hon upp ur sängen och går ut ur rummet. Golvet är kallt mot hennes nakna fötter. Hon smyger genom hallen bort till badrummet, smyger för att inte väcka sin mamma. Stänger dörren och för handen längst väggen på vänster sida tills hon når strömbrytaren. Ljustret från lamporna skär i ögonen och tvingar henne att kisa. Med halvslutna ögon tittar hon rakt fram och ser sig själv i spegeln ovanför handfatet. Ett märke från kudden går horisontellt längst ena kinden, en mörk skugga ligger under ögonen. Hon ser sig själv. Står och ser sig själv i spegeln medan hon väntar på att kroppen ska vakna och dimman i huvudet ska lätta. Frågorna var, när och varför ska falla på plats. Hon står i sitt badrum i den lilla trean som hon delar med sin mamma. Hennes mamma ligger och sover i rummet bredvid hennes. Det är måndag och klockan är sex fyrtiofem plus någonting och hon är vaken för att hon ska till skolan. Allt är som vanligt. Eller nej, allt är inte som vanligt. Någon är annorlunda. Något känns annorlunda. Hon känner sig konstig. Något känns konstigt. Hon är fortfarande yrvaken och tankarna börjar sakta komma. Frågorna var, när och varför är korrekt besvarade. Var det något hon drömt? Hon ser på sig själv i spegeln och försöker att fokusera sina tankar. Vad var det hon hade drömt? Hon minns inte, försöker minnas men tankarna far fram och tillbaka utan att ta fäste. Hon böjer sig fram mot spegeln och då känner hon det. Hon känner det i kroppen. Hur musklerna i armarna och axlarna ömmar. Hon stryker handen längst högerarmen. Samtidigt känner hon hur tungan klibbar mot gommen. Hon upptäcker en underlig smak i munnen. Äcklig. Lite unken. Hon tar sin tandborste, spritsar på två centimeter tandkräm och börjar borsta. Först snabba och yviga rörelser och sedan långsamt gnuggande. Hon sköljer, trycker tungan mot gommen och känner efter. Smaken är kvar. Mindre märkbar men ändå är den där. Hon böjer sig fram mot spegeln igen och öppnar munnen och ser på det rosa tandköttet som sluter om de oblekta tänderna. Hon stänger munnen. Nu känner hon också något som luktar. Vad är det som luktar? Hon tar tag i sitt linne och lyfter den mot ansiktet för att känna efter men märker att doften inte kommer från tröjan. Hon släpper taget om tyget. Doften kommer från fingrarna. Hon för händerna mot ansiktet. De luktar? De luktar. Hon lyfter på kranen och låter vattnet rinna varmt. Hon sköljer sina händer och pumpar ut tvål och masserar händerna, sköljer av dem och torkar dem på handduken. Lyfter händerna. Luktar på dem. Doften är kvar. Hon gör om det igen och denna gång gnuggar hon händerna hårt och sköljer dem under vattnet som nu blivit så hett att händerna blir alldeles röda. Hon torkar av dem och för dem mot ansiktet. Doften av honung och vanilj döljer inte helt att lukten av det hon inte kan sätta fingret på fortfarande finns kvar på hennes händer. Utan förvarning. Ett illamående tränger upp genom strupen och hon kastar sig fram mot handfatet. Med händerna krampaktigt mot den kala ytan och huvudet böjt ner i fatet harklar hon upp saliv. Genomskinlig saliv rinner ner i handfatet. Hon gör ett nytt försök att pressa upp maginnehållet en inget annat än saliv som nu också har hamnat på hennes haka. Hon torkar genast bort det med handen. Hon står kvar lutad över handfatet känner sig äcklad. Står så, där i badrummet och tittar tomt på sin egen spegelbild. Tom i huvudet och med ömmande muskler. Hon står så. Står så kvar tills illamåendet minskar och sedan helt avtar. En hårslinga har klibbat fast i mungipan och hon petar bort den och spolar bort resterna av saliven i handfatet. Hon tar några medvetna djupa andetag och blundar. Lutar sig bakåt mot väggen och bara blundar. Efter en stund går hon ut från badrummet och tassar tillbaka till sitt rum och ner i sängen. Dagen har börjat illa och hon tänker inte utsätta sig för resten.
Utan att märka att det händer har hon somnat och nästa gång hon öppnar ögonen sitter hennes mamma på sängkanten och stryker handen över hennes hår.
”Lilla hjärtat vad du är varm”.
När hennes mamma går ut ur rummet och lämnat en doft av kaffe och ömhet efter sig för att ringa till skolan tänker hon att hon inte alls känner sig febrig. Hon känner sig inte varm, inte heller kall. Hon känner på sin panna. Huden känns faktiskt het. Kanske är hon sjuk på riktigt. Sjuk utan att känna något. Tänka sig. Det perfekta tillståndet en måndag. Så kommer hon ihåg den smaken i munnen. Känner efter. Drar med tungan mot gommen. Smaken är inte där. Eller är den det? Hon blir osäker. Känner efter. Kan hon inte känna en lätt förnimmelse av något unket långt bak på tungan, eller är det bara minnet av smaken som hon känner? Hon är inte säker. Föser bort täcket och blottar händerna, lyfter dem upp över huvudet och studerar dem med utsträckta armar. Hela vanliga rena händer. För den mot ansikte och sniffar försiktigt på handflatorna. Inget. Hon lyfter på täcket och kör ner huvudet. En svag nyans av något unket kommer emot henne. Snabbt drar hon tillbaka huvudet och täcket om sig igen. Inbillning. Bara inbillning. Hon lyfter upp täcket igen. En varm doft av kropp och sängkläder. Bara inbillning. Det vara inbillning. Hon tänker att hon är trött.
Hon stannar i sängen hela dagen. Ligger och lyssnar till dropparna som faller mot takfönstret. Ett oupphörligt knastrande, nästan rytmiskt. Ibland till och med onaturligt, som att varje droppe föll i en noggrann uträknad bana och tillsammans bildade ett perfekt symmetriskt ljudspel. Ljudet vaggar henne och blir allt mer avlägset. Ljudet av regnet är som musiken i en film, det bara finns där i bakgrunden och berättare en historia utan att ens märkas. Hon dåsa till, vaknar och sedan vaggas in i sömnen igen. Hon är vaken. Hon sover. När hon tror att hon bara slutit ögonen för en stund berättar klockan att hon varit borta över en timme. Drömmar intensiva och förvirrande varade bara några minuter. Hon minns inte vad de handlade om. Små fragment utan samband. Bilder. Dofter. Ljud. Timmarna går och ju längre dagen går desto färre drömmar och klarare tankar. När klockan passerat tre ligger hon vaken och fokuserade på regnet mot fönstret igen. Det kändes som att smattret mot rutan blev allt mer högre och påträngande.
Senare på eftermiddagen när hennes mamma gått till jobbet stiger hon upp ur sägen. Hon är trött på höra regnet mot fönstret men vill inte lyssna på något annat heller. Hon vill inte lyssna på radion. Mobilen har hon ändå aldrig på längre. Vill inte se på TV. Hon sätter på den men stänger strax av igen. I vanliga fall, en ledig vardag hemma, hade hon kunnat ligga i soffan och sett program efter program, meningslösa utan innehåll. Intriger och konflikter. Gravida tonåringar, lyxfruar som bråkar och kändisar som bakar. Hon ser dem, inte för att de underhåller henne utan för att hon tycker att om hon ska kasta bort tid på ingenting så är det bästa sättet att göra det genom att se på andra göra det samma. På så vis har hon skapat värde i deras meningslöshet. Men inte idag.
Hon märker att hon är hungrig men vet inte på vad. Rastlös går hon från rum till rum. Vankar fram och tillbaka i lägenheten, från kylskåpet till toaletten, till skafferiet tillbaka till sitt rum. Fram och tillbaka i lägenheten tills hon hamnar framför stora fönstret i vardagsrummet. Hon bli stående och tittar ut. Himlen är mörkt grå där ute. Hon öppnar dörren och kliver ut på balkongen. Balkongen på översta våningen i flervåningshuset saknar tak och hon blir snart blöt. Här ute är regnet så mycket tystare. Det är vindstilla och regnet faller lodrätt ner över henne. Hon står där oberörd. Känner ingenting. Regnet smeker hennes hår och hud. Den kalla luften som hon drar genom kroppen i djupa andetag är ny och ren. Ett andetag, två tre. Ett lugn faller över henne. Den mörkgrå himlen. Täckt av moln och inga stjärnor syns. Gatlamporna och ljuset från fönstren i husen bredvid lyser upp mörkret. Hon ser in genom fönstren. Ser ljusen från TV-apparaterna. Lyktorna från bilar som kör förbi nere på gatorna.
Nedanför henne är det lampor överallt. Ljuset stör henne. Sticker henne i ögonen. Varför kan inte alla bara släcka? Stänga av alla TV-apparater med alla meningslösa program.
Hon förstår inte varför denna plötsliga irritation. Helt ologisk men så stark. Det är som att alla sinnesintryck förstärks. Som att hon tar in allt i dubbla doser. Hon känner sig trängd. Instängd. Hon står utomhus. Hon går in från balkongen. Hon måste ut. Parkasen hittar hon inte någonstans och det får bli den svarta skinnjackan som egentligen är för tunn. Det är en av de sista dagarna i november. Det får blir så.
Hon springer ner för trapporna. Huset har ingen hiss. De har takvåningen, hon och hennes mamma. Det är den femte våningen och allt springande i trappan har gjort hennes stark. Kanske inte bara stark, kanske även till en bättre människa. Hon vill gärna tro det, att människor som springer i trappor, som varje dag tvingas ta den jobbiga vägen blir starkare människor inte bara i benen men i tanken, om än i så obetydlig och omärklig mening.
Ute på gatan. Håret är vått sedan tidigare så det spelar ingen roll att jackan saknar huva och att hon glömde mössan. Hon går med raska steg längst gatan. Nästan småspringer fram. Springer ifrån den obehagliga känslan. Hon rör sig planlöst omkring i området. Hon hatar området. Hon hatar att bo där de bor. Hon hatar alla flervåningshus som trängs längst gatorna. Hon hatar alla människor som bor i dem och som hon inte känner. Hon känner ingen fast de har bott här i två år. Det är bra för hennes mamma, nära till jobbet och bra hyra. Hon skulle gärna flytta i morgon. Hon räknar dagarna tills hon är fri, när hon gått ur gymnasiet. En termin och en månad och en vecka. Sedan kan hon flytta. Bara tanken gör det lättare att andas. Hon bukar uppehålla sig vid den tanken, att hon är fri och kan göra vad hon vill. Inga begränsningar. Flyktvägen ligger öppen till den omöjliga tanken på att lämna sin mamma tar över. Det är bara hon och mamma. Hennes mamma göra allt för henne. Hon hatar henne för det. Hennes mammas kärlek är som en bur. Hon vill inte lämna sin mamma ensam. Hennes frihet är ett luftslott.
Gata upp och ned. Hon går runt i området tills hon tröttnar på att gå. Det finns en lekplats som tillhör en förskola. Hon går förbi skolan varje dag. Barnen brukar leka i sanden, bygga slott och baka sandkakor. Skolan förespråkar utomhuslek. Varje dag sitter de små barnen där. Vår, sommar, höst och vinter. Smutsiga och våta i sanden. Det finns även en klätterställning med gungor. Hon sätter sig på en och gungar med fötterna. Hon får egentligen inte vara där. Det står på en skylt som sitter på staketet som ska hålla obehöriga ute och barnen instängda.
Men det är sent på kvällen och skolgården är öde. Inga barn är där och säger till henne att hon är för stor för att gunga. Ingen är där för att putta på.
På andra sidan gatan ligger ett bostadshus med två våningar. Det är mest äldre människor som bor där tror hon. Män och kvinnor som tar de mycket sällan avgående tätortslinjebussen till affären, dragandes med sina vagnar med matvaror. Kvinnor och män promenerar med små hundar. Män och kvinnor som varken tycks synas eller höras.
En bil parkerar på gatan framför bostadshuset och en person, en lång tanig man, kliver ut och går fram och knackar på en av dörrarna på nedre våningen. En äldre kvinna öppnar. Hon måste ha stått alldeles innanför dörren för hon öppnar innan mannen knackat färdig. Den äldre kvinnan talar till mannen. De är för långt borta för att hon, där hon befinner sig på andra sidan gatan, ska höra vad de säger men hon märker att den äldre kvinnan är upprörd. Hon gestikulerar och pratar snabbt. När hon är klar för hon upp händerna till ansiktet. Den långa mannen vänder sig från henne och ser bort mot andra sidan gatan. Tittar mot hennes håll. Mot skolan och lekplatsen. Där hon sitter. Han säger något. Kvinnan tar bort händerna från ansiktet och pekar med ena handen med utsträckt finger mot skogspartiet som ligger utanför stängslet vid bortre änden av skolgården. Tillsammans går den äldre kvinnan och den mycket längre mannen över gatan och upp på trottoaren utanför grindarna till skolgården. Nu är de så nära att hon kan höra dem.
”Det var här” – säger den äldre kvinnan och pekar på samma ställe igen.
De går längst stängslet på skolgården. Förbi henne där hon sitter i mörkret och till den plats den äldre kvinnan pekat.
”Där, där, precis där” – säger hon och tittar in bland buskarna.
”Alldeles blodig. Ett odjur, ett odjur” – kvinnan begraver åter ansiktet i sina händer. Mannen ser ängslig ut. Lägger en tafatt hand på den äldre kvinnans skuldra.
”Magen var uppsliten” – fortsätter hon utan att flytta händerna från ansiktet. Den långe mannen kastar en blick in i buskarna och sedan går de, den äldre kvinnan med händerna för ansiktet och mannen med handen på hennes skuldra, utan att säga något mer, tillbaka samma väg, förbi henne där hon sitter i mörkret. De går in lägenheten och stänger dörren.
Hon tittar ner på fötterna som är nergrävda i sanden. Först nu inser hon hur blöt hon är. De tunna tygskorna i sanden. Hon har satt sig på en blöt gunga. Hon kliver av gungan och går ut
från skolgården och går hemåt. Kollar på den stängda dörren som förblir stängd när hon går förbi.
Tisdag.
Bussen är sen. Hon hatar att trängas inne i busskuren och därför står hon utanför och får byxorna nedskvätta av vattnet från pölen som bildats vid vägkanten, när en gråsmutsig vit Saab kör förbi. Att de fortfarande finns. Saab. Bussen kommer och alla trängs för att ta sig från busskuren in i bussen. Hon väntar utanför till dess att det bara är en äldre herre kvar som med en handgest erbjuder henne att gå före in i bussen. Hon hittar en ledig plats på fjärde raden bakifrån. Bredvid sitter en kille upptagen att lyssna på musik i hörlurar. Han delar frikostigt med sig av musiken till alla som sitter runt om kring. Hon hatar bussar. I vanliga fall skulle hon gått in till centrum men inte idag. För hon gick inte upp när klockan ringde sex fyrtiofem. Avtrubbad och likgiltig låg hon kvar i sängen och tittade på de röda siffrorna och fattade inte vad i hela världen de betydde. De betydde att det var tisdag morgon och tid att kliva upp, det visste hon. Men varför? Vem hade bestämt det? Skulle världen bli en bättre plats om hon tvingade sin kropp upp ur sängen innan den var redo? Hon ville veta meningen. Nyttan. Något. Bara något svar. Där hon nu sitter på bussen och kollar på dropparna som halkar ner längst rutan tänker hon på det fortfarande. Säkert kan hon få svar på alla frågor hon kan komma på om vattendroppar men ingen kan förklara för henne varför hon och alla andra gör saker som känns fel. Som att kliva ur sängen sex fyrtiofem.
Vid nästa hållplats ska killen av och tränger sig förbi henne utan så mycket som ett ord. Hon flyttar in till fönstersätet för att lämna plats åt någon. Killen har suttit på ett exemplar av den lokala morgontidningen som är fuktig och hopklibbad i kanterna. Hon plockar upp den och bläddrar igenom den. På sidan sex under lokalnyheterna finns en artikel. Det är en kort artikel men mer än en notis. Rubriken säger: Agnes brutalt dödad av vilddjur. Rubriken skriker i versaler. Agnes är en Cavalier king charles spaniel. En bild visar Agnes sittande i sin mattes knä, en äldre dam som ler lite för mycket med sluten mun och tittar rakt in i kameran. Bilden är inte särskilt bra, för mycket oordning i periferin skvallrar om att personen som tagit bilden inte är en professionell fotograf. Under bilden står det: Agnes dödad av ett okänt rovdjur under söndagskvällen. Hon läser igenom artikeln. Agnes matte är 82-åriga Ines. Ines har berättat för tidningens reporter att hennes Agnes, under söndagskvällen, blev alldeles till sig och började gläfsa och skälla något alldeles våldsamt hemma i lägenheten. Mycket ovanligt beteende för Agnes intygar Ines. Det var tydligt att Agnes ville gå ut, och trots den sena timmen och trots att kvällspromenaden redan var avklarad tog Ines med sig Agnes ut. Väl ute fortsatte Agnes att göra våldsamma utbrott. Hon slet och drog i kopplet och det dröjde inte länge förrän hon hade slitit sig. Agnes är inte stark men det är inte jag heller säger Ines. Jag torde inte hålla kvar till slut för jag var rädd för att falla. Trots sökande och ropande fann Ines inte Agnes. Först under måndagen hittade Ines sin hund. Ines berättar att hon varit ute flera gånger under dagen, ropat och sökt men inte funnit något spår efter Agnes. Jag är ju gammal och har svårt att gå och så det är ju så mörkt och regnigt. Men jag gav inte upp, intygar Ines. På eftermiddagen fann Ines så Agnes, i ett skogsområde alldeles nära Ines och Agnes hem. Ines beskriver synen av Agnes kropp. Det var inte mycket kvar av hennes lilla hund. Bara huvudet och lite av ryggraden. Hon var söndersliten, kvar var bara pälsen på stackars Agnes, berättar Ines. Ines hade inte velat visa bild på det döda djuret, det var för makabert och inget som folk ska behöva se. Ines hade ringt till polisen men då det var tydligt att Agnes dödats av ett annat djur så fanns det inget de kunde göra hade man sagt till henne. Till tidningen meddelar polisen att Agnes kan ha dödats av ett rovdjur eller en annan hund. Eftersom att det inte finns uppgifter om att någon bevittnat dådet så får det nog tyvärr bero.
Skåpen är placerade längst korridorerna runt om i skolan. Hon har turen att fått ett skåp nära entrén och oturen att fått ett underskåp vilket tvingar henne att sitta på huk. Golvet är blött och smutsig av alla skor som passerat. Hon ställer in väskan och på den pressar hon in sin jacka. Någon kommer och ställer sig snett bakom henne. Hon känner blicken i ryggen men bryr sig inte om att vrida på nacken för att se vems.
”Blöt, är det din nya stil? Eller har du försökt dränka dig i ån?”.
Senare
”Molly Holms! Roligt att se dig frisk och kry.
Och närvarande.”
Där slutar hon att lyssna på läraren. Sakta låter hon hans röst tona ut och han förvandlas till en gestikulerande mimartist framme vid tavlan. Ämnet är fysik. Säkert intressant för den som är intresserad. Det är hon inte. Hon tänker på Agnes och på Ines. Hon tänker på den äldre damen hon såg i gårkväll. Ines. Och mannen som besökte den äldre damen. Reportern på lokal tidningen.
På väg från en lektion till en annan. Fysik. Matte. Engelska. Fram och tillbaka i skolans korridorer. Från ett rum till ett annat. Bort till skåpet för att byta böcker. Längst korridorerna förföljs hon av vassa blickar. De följer bakom henne och hon kan känna dem i nacken. Hon möts av dem när hon kommer in i lektionssalarna. Stela blickar. Ibland hånfulla leenden som misspryder ägarens ansikte.
Ignorering är det bästa vapnet i kriget hon tvingas utkämpa.
Nej.
Leenden. Skratt. Det är bättre. Det ger större effekt. Det skapar förvirring och frustration hos motståndaren. Men hon föredrar det kalla kriget. Tystnaden. Det enda som krävs är uthållighet och likgiltighet. Det klarar hon.
Efter sista lektionen blir hon stoppad av sin lärare i korridoren och får följa med denna stora varelse in på dennes arbetsrum för ett samtal. Klassläraren är ett huvud längre än henne. Och hon är lång. De sitter mitt mot varandra. Läraren bakom sitt skrivbord. Hon på en stol som har besuttits av oräkneligt många motvilliga, ledsna, arga elever. Elever som vägt sönder benen. Stolsben som nu skapar en instabilitet och som ger den sittande en rak ställning för att balansera kroppsvikten över stolen och därmed undvika fall. Läraren är nervös men döljer det väl. Men han drar upprepade gånger i sin högra kavajärm, ett ticks som röjer hans osäkerhet och känsla av att inte full koll på hur han ska ta itu med henne.
”Det går bra för dig” – börjar han trevande. ”Fina betyg som vanligt.”
Hon släpper ifrån sig en suck. Ofrivilligt. Den är tung och faller med en duns, som en stor platt sten mot mjukt underlag. Den bara kom. Sucken. För hon vet vad som ska komma. Vad läraren vill henne. Han vill prata. Diskutera och reda ut. Återställa hennes liv, skapa en perfekt vardag för dem alla. Inga konflikter får finnas. Inga spänningar i korridoren. Det får inte finnas några kalla krig. Hon orkar inte. Orkar inte prata om det. Inte diskutera och reda ut.
”Jag är orolig för dig”
Nej inte det. Vad som helst men inte orolig. Vara förbannad istället.
”Anna, Hanna, Nathalie, Anita, Moa. Vem mer? Ni är ju som en hel flock – läraren skrattar till, road över liknelsen. ”Ja, en hel flock. Vad hände?”
”Inget hände”
”Något måste ju ha hänt. Ni var ju så – paus. Så tajta”
”Vi gled isär. Jag gled isär”
”Hur då?”
Läraren lutar sig tillbaka i stolen. Inget fel på den stolen, uppenbarligen. Han tittar på henne ingående. Inträngande. Som om han vill kliva in i hennes huvud och undersöka den från insidan. Hon tänker att han säkert tänker att han vet hur han ska lösa henne. Han har lagt ut en strategi. Han släpper henne inte med blicken. Han ler avväpnande mot henne. Hon vet vad han försöker göra. Han försöker. Med sitt leende. Sitt lugnt och tryggt bakåtlutade ställning skapa förtroende. Visa att han är på hennes nivå. Han försöker få henne att öppna sig. Det är vad han tror behövs. Att det är något som tynger henne. Tala ut. Det är strategin. Hon tänker att han säkert har läst psykologi. Psykologi A som tillvalskurser på lärarhögskolan. Eller kanske något i stil med: Psykologi – barn och ungdomar i skolan. Hon föreställer sig hur läraren på första dejten med någon som han träffat via en dejtingsajt berättar hur tillfredställande läraryrket är när han får möjlighet att verkligen hjälpa en av dessa vilsna ungdomar. Hur meningsfullt det då känns.
Stämningen i rummet har förändrats. Men det är bara teater. Läraren har tagit på sig masken redo för scenen. Men hon har inte det behovet. Hon är inte på humör att göra sin lärares yrkesliv meningsfullt. Inte alls. När hon inte säger något. Upprepar han frågan.
”Frivilligt”
”Frivilligt? Du valde att sluta umgås med dina vänner?”
”Ja”
”Bara så där?”
”Bara så där!”
”Och sedan då?”
”De blev arga. Det var nog inte tillåtet att lämna flocken” – hon tänker att hon i alla fall kan vara lite snäll och smickra läraren genom att använda sig av hans egna metaforer. Men den otacksamma människan ser bara missnöjd ut. Den här diskussionen. Utredningen av henne har säkert inte tagit den väg han velat tänker hon. Den har havererat.
”Och du är ok med det?”
”Det är ok.”
Nu sitter läraren tyst. Börjar vingla lite på stolen. Ha.
De sitter tysta.
”Måste man ha vänner?” – frågar hon tillslut.
”Nej! Nej, det antar jag att man inte måste.” – hennes lärare ser förvirrad, nästan lite rädd ut.
”Men du vill väll ha vänner? Alla vill väll ha vänner!”
”Nej! Alla vill inte”
När hon kommer ut från skolbyggnaden är det öde på skolgården. Alla har redan gått hem. Fasaden i gråmålat tegel matchar molnen som vilar tungt på himmeln. Det böjar regna.
Onsdag.
På bussen. Återigen finns det en artikel om Ines och Agnes. Tidningens läsare har hört av sig. Läsarstorm skriver tidningen. Man är upprörd över att inget gjort från polisens sida för att närmare undersöka vad som ligger bakom det makabra slutet på Agnes. Reportern skriver att tidningen har varit i kontakt med polismyndigheten som åter igen har hänvisat till bristen på vittnen. Dock utlovas det att en besiktningsman ska ta en titt på Agnes för att försöka fastställa vad som dödat Agnes. Tidningsredaktionen tar otåligt upp egna hypoteser och de har kontaktat en vad de kallar expert från en av kommunens kennelklubbar. En lösspringande hund verkar troligt. En kamphund som get sig på lilla Agnes. Men hundexperten avfärdar det som osannolikt. Visst kan stora hundar döda andra hundar men inte äter de upp dem. Vidare tas räv eller varg upp. Det har experten inte något svar på. Tidningen har också åter igen tagit kontakt med Ines och frågat henne vad hon tror. Oavsett vilket djur som var förövaren så var det ett odjur, fastslår Ines.
Bussen svänger in på busstorget och töms på passagerare. Hon väntar till sista person lämnat bussen innan hon går av. Springer över torget och hoppar över djupaste vattenpölarna samtidigt som hon smidigt undviker att träffas av någon av de framfarande bussarna. Från torget går hon längst stora vägen upp för backen till skolan. Halvvägs uppe tvingas hon stanna
för rödljus. Bilarna rusar fram i den hetsiga morgontrafiken. Vindrutetorkarna svischar fram och tillbaka oupphörligt. Står man för nära vägkanten riskerar man att bli nerstänkt av de framfarande fordonen. När ljuset äntligen slår om har det samlats en liten grupp som snabbt passerar vägen och fortsätter klättra upp för backen längst den smala trottoaren. En armbåge i sidan och sedan en stöt från en annan. Elaka leenden passerar förbli, undanskylda i jackhuvor.
Hon saktar av på farten och låter de jäktande blöta morgonstressade människorna passera. Blir stående en stund och tittar på en affisch som tar upp väggen till Stadsteatern, som ligger granne med skolan, tillsammans med stadens bibliotek och konstmuseum. Le Petit Chaperon rouge. Lilla rödhättan. Franska lektionerna är uthärdliga. Hennes mamma älskar teater. De brukar gå. När hon var liten, barnteater. Aldrig en missad föreställning. Sedan när hon var runt tio, även andra förställningar. För vuxna som hon inte alltid förstod vad som hände och sades men som ändå alltid kändes. Känslorna, färgerna. Det var längesedan nu. Hon bestämmer sig för att köpa biljetter till mamma och sig själv i julklapp. Kanske kan de gå i mellandagarna om det finns platser kvar.
Hon fortsätter med snabba steg den sista biten upp till skolan, tills hon kommer in på gården och ser den lilla gruppen som samlats uppe på trappan framför dörrarna i skyddet av det lilla taket. Anna, Hanna, Nathalie, Anita, Moa. Hon fortsätter med obruten takt, går rakt upp, sätter ut handen och för upp den tunga porten samtidigt som hon passerar gruppen. Är förbi och lämnar en ohörd kommentar hängandes i luften. Hon struntar att ta vägen förbi skåpet och springer istället direkt upp för de stora stentrapporna till tredje våningen och in till lektionssalen. Hon är först, ingen annan är där. Sätter sig på sin vanliga plats längst fram vid fönstret. Hon tycker om att kunna se ut. Hon gör det nu. Ser ut. Ut över skolgården nedanför genom de regnblöta fönstren. Hör dörren öppnas och hon hör folk som kommer in. Hon fortsätter att stirra ut genom fönstret.
De står nu bredvid henne. Anna, Hanna, Nathalie, Anita, Moa.
”Biologin är inställd idag”.
Det är Anna som pratar. Anna som alltid är den som talar när ingen annan gör det.
”Sa det tidigare men jag tror inte att du lyssnade”.
Fan. Den hängande kommentaren. Hon sneglar ner mot gården där långt nere som i ett försök att se om den fortfarande hänger kvar i luften utanför porten.
”Vi måste prata”
”Vi måste verkligen prata nu”
”Du förstår väl att vi måste prata någon gång”
Hon önskar att de kunde sluta prata. Sluta prata och lämna henne ifred.
Hon vrider sig runt på stolen och tittar upp på dem. Där de står uppradade. Anna, Hanna, Nathalie, Anita, Moa. Första gången, på hur länge vet hon inte, ser hon på dem. Möter deras blickar.
”Vi måste prata om det”.
”Vad hände med oss”
”Kan du inte bara säga vad som hände”.
Det sista säger Nathalie. Nathalie som då. Innan var hennes bästa vän. Nathalie som inte tar uppbrott med jämnmod. Nathalie som hämnas när pojkvänner gör slut genom att sprida falska rykten. Nathalie som börjar föra kalla krig när bästa vännen inte längre vill vara bästa vän.
Moa sätter sig ner på huk framför henne. Moa med sina stora ögon. Sitter med ansiktet mot hennes. Moa som är den snälla. Medlaren. Diplomaten.
”Inget hände” – svarar hon tillslut.
”Men om inget hände varför är vi inte vänner längre?”
”Varför vill du inte hänga med oss längre”
Hon rycker lite på axlarna.
”Det bara är så”
”Kan vi inte bara vara vänner igen?”
”Jag vill inte”
Hur skulle hon kunna förklara för dem. Hon vet ju inte ens själv.
Fredag.
Klockan är tio på kvällen. Hon står framför spegeln i hallen, på sig har hon sin svarta skinnjacka. Parkasen är borta. Från köket hör hon sin mamma.
”Ska du ut? Kan du inte stanna hemma i kväll?” – precis som den där låten.
Hon tar sina nycklar och öppnar ytterdörren.
”Jag blir inte borta länge” – säger hon och stänger dörren efter sig.
Inne i centrum. Hon går in genom porten som leder till innergården. Runt hörnet och ner för den smala stentrappan till källarvåningen. Det står ingen vid dörren. Det gör det aldrig. Hon knackar på. Det dröjer en stund innan dörren öppnas. Ljudet strömmar ut och hon skyndar sig in för att dörren snabbt ska stängas igen. Musiken är hög. Ibland undrar hon hur tjocka väggarna är som stänger allt det här ute. Sin jacka lämnar hon till killen som står i det lilla utrymmet som är menad att vara en garderob men som bara är ett hörn där ytterkläder och andra saker tryckts in i en hylla. Människorna trängs runt henne när hon letar sig in i lokalen. Hon tar sig fram genom de trånga gångarna. Små spotlampor i golven visar vägen. Musiken är som en tryckvåg som pumpar fram genom gångarna och hon letar sig fram mot dess källa. Hon rör framåt. Känner värmen av människorna runt omkring henne. Hon ser inte på dem. Lyfter inte blicken. Möter inga ögon. Det är inte för dem som hon är här. Tillslut kommer hon till det rum där musiken är som tyngst. Dansgolvet rör sig som alla kroppar var en enda kropp. Hon rör sig med den. Rör sig med musiken och blundar. Hon blundar och försvinner. Försvinner in i musiken. Som ett rus. Det är här hon vill vara. Alltid. Inte tänka. Inte vara. Inte göra och prestera. Inte leverera. Inte kommunicera diskutera interagera.
Lördag.
Hon kastar sig framåt i sängen. Hon får ingen luft. Hon kan inte andas. Hon hostar. Spottar. Det är något äckligt i munnen. Hon sitter upp i sin säng. I mörkret. Skrämd fumlar hon runt för att hitta strömbrytaren till den lilla lampan bredvid sängen. Hon hittar den. Famlar med sladden tills hon hittar rätt och kan knäppa på lampan. Ljuset är svagt. Hon kipar efter andan. Drar flera korta andetag. Sedan djupa, tills kroppen slappnar av. Hon ser sig runt i rummet och därifrån hon sitter i sin säng ser rummet ut som vanligt. Hon tittar ner på sig själv och på sängen. Sängen är täckt av något mörkt. Något klibbigt. Lakanen har snurrat sig och sitter som tvångströja kring hennes ben och hon får kämpa för att ta sig loss. Hon tar sig ur
sängen och snubblar bort till dörren för att tända lampan i taket. Hennes blick vänds mot sängen som hon just klivit ur. Den är full med jord. Lakanen är blöta och bruna av lerig jord. Hon stirra på sängen. Hon drar med baksidan av handen över munnen. Hon har jord i munnen. Jord i munnen. I ansiktet. På kläderna och i sängen. Hon går närmare. Ställer sig bredvid sängen och rör med handen över de smutsiga sängkläderna. Rör försiktigt med fingrarna på den klibbiga sörjan. Det är inte bara jord. Förskräckt backar hon bakåt. Stirrar på sin hand. På sörjan på fingrarna. Det är blod. Hjärtat börjar bulta. Det är blod hon har på fingrarna. Sängen är full med bruna fläckar. Och med mörkt röda. Hon böjer sig fram och kräks i sina lakan. Sängen är full med jord, blod och spya.
Utan att väcka sin mamma. Utan ljud, drar hon av sängkläderna och försöker undvika att smutsa ner resten av sängen. Tar sängkläderna och tycker ner dem i papperskorgen. Samlar så gott det går upp skiten som hamnat på golvet. Städar undan det värsta. Knyter ihop påsen med dubbelknut. Sedan står hon i duschen. Låter vattnet sakta rinna ner över sig. Vattnet sköljer bort jorden och blodet från hennes ansikte och kropp. Hon lyfter ansiktet mot strålen och låter vattnet skölja munnen. Färgat vattnet samlas kring hennes fötter innan det långsamt rinner ner i avloppsbrunnen. Först då slår det henne att blodet kanske kommer från henne. Hennes kropp. Hennes blod. Hon vrider och vänder på sig där hon står under det rinnande vattnet. Inspekterar varje decimeter av kroppen på jakt efter synligt skada. Inget sår någonstans. Hon känner med handen mellan bena. Nej. Blodet är inte hennes. Illamåendet tar tag i henne på nytt. Hon måste luta sig framåt i duschen och ta stöd med änderna mot det kalla kaklet. Vattnet blandas med tårar. Hon minns måndagsmorgon. Hon minns att hon inte minns. Hon minns inte någonting nu heller. Vad hände i natt? Hon försöker pressa fram ett minne men kommer bara ihåg musiken från dansgolvet. Hennes fötter mot golvet som rörde sig i takt med musiken. Känslan av lugn. Sedan ingenting. Bara mörker. Inget av hur hon tog sig hem eller när. Hon står kvar i duschen. Vattnet som rinner ner över hennes fötter är inte längre färgat av smuts. Vattnet är rent. Hon känner hon sig smutsig. Hon kliver ut duschen och torkar sig med handduken tills att skinnet rodnar under tyget. Skubbar hårt mot skinnet. Den unkna smaken är där igen. Hon tar sin tandborste men lyckas inte heller denna gång att få smaken att helt försvinna. Sedan tar hon på sig mjukisbrallor och en hoodie. Tar påsen med de smutsiga lakanen och går ner för att slänga den i återvinningsbehållaren ute på gården. Där blir hon sedan stående i regnet. Det sipprar ner över henne likt strålana i duschen. Hoodien blir snart genomblöt. Men luften känns lätt i lungorna. Hon står kvar och bara andas.
Resten av dagen städar hon rummet. Dammsuger bort varje spår av det som fanns. Rensar igenom garderoben. Sorterar. Dammar och skurar. Ordnar. Hon håller sig sysselsatt. Hela lördagen går åt att vända upp och ner på rummet och ställa tillbaka allt i perfekt ordning. Hela lördagen går åt att hålla tankarna sysselsatta och borta från det som hänt. Det hon inte minns.
Vi halv fem är rummet genomstädat. Hon står i mitten av rummet och ser sig omkring. Ser på de dammfria ytorna. Ser på de uppradade böckerna i bokhyllan i perfekt ordning. Färgkoordinerade. På det rena golvet och den nybäddade sängen. Rummet är rent. Hon känner sig smutsig. Hon står där och ser sig omkring när hennes mamma knackar på dörren och försiktigt gläntar på den.
”Vill du ha mat i kväll? – frågar hennes mamma. Eller ska du ut?”
”Nej jag ska inte ut i kväll – hon tittar upp på sin mamma. Jag vill gärna ha något att äta”
Hon ställer sig i duschen igen. Står där en evighet och låter vatten spola över kroppen. Hårt tryck i kranen. Vrider upp termostaten. Varmare och varmare. Huden allt rödare.
Hon har inte kommit ihåg att äta på hela dagen. Maten smakar ingenting och efteråt är hon lika hungrig som tidigare. Hon ligger i TV-soffan. Vilar huvudet i sin mammas knä. Vad de kollar på vet hon inte. Hon känner sig rastlös. Hungrig på något. Ligger och ser ut genom de stora fönstren. Ser ut i mörkret. Ser på dropparna som färdas ner för glaset. Hela kroppen längtar ut. Hon vill ut. Mammas hand som smeker över håret. Lungorna som längtar efter luft. Nej, hon ska stanna inne i kväll. Hon vågar inte ut. Hon sommar i sin mammas knä.
Ensam kvar i soffan vaknar hon till, vad klockan är vet hon inte. Det är mörkt ute. Det är december och alltid mörkt ute. Hon svettas. Varför denna värme? Svettpärlor på huden. Huden känns brännande het. Är det febern igen? Hon känner sig inte febrig. Det river i magen. Hon tänker att hon måste ha något att äta. Fort. Hon kliver upp från soffan och går fram till de stora fönstren. Trycker pannan och handflator mot det kalla glaset. Hon står där och kollar ut i mörkret. Andetag mot rutan. Imma bildas på glaset. Hon önskar att hon kunde gå ut. Få kyla av sig i det kalla regnet där ute. Istället går hon in i badrummet och kliver in i duschen. Denna gång sätter hon termostaten på kallvatten. Hon låter en svag tyst stråle skölja över henne. Isande kallt vatten knottrar huden. Hon sätter sig ner på golvet och lutar huvudet bak mot väggen.
Söndag.
Hennes mamma jobbar inte varje söndagsnatt. I dag gör hon det. Ikväll kan hon gå ut utan att hennes mamma märker det. Hon vill inte. Hon måste. Hela dagen har hon gått runt i lägenheten, rastlös och hungrig. Hon har ätit flingor direkt ur paketet. Nu är flingpaketet slut. Nu är hon på väg ut. Hon har den svarta skinnjackan och conversen. Hon struntar i att ta bussen och småspringer genom bostadsområdet. Fortsätter i riktning mot stan, på de mörka stigarna med dålig belysning där tjejer ska vara rädda för att gå ensam efter mörkret. Hon är ingen tjej. Passerar fotbollsstadium och shoppingcentra och tar sig vidare in mot centrum. Hon tar sig in på gården och ner till källarlokalen. Lämnar över den blöta jackan och kramar ut vatten ur håret ner på den röda mattan som täcker stengolvet. I mörkret i musiken. Hon rör sig till musiken. Men lugnet kommer inte till hennes som det brukar. Hjärtat slår bara högre och högre. Det svaga ljuset från strålkastarna i golvet, och ljusen från lamporna i taket längst med väggarna i rummet sticker henne i ögonen. Hon blundar och försöker slappna av. Men kropparna runt omkring henne känns allt mer påträngande. Värmen känns allt mer obehaglig. Smaken av rök fyller hennes lungor. Ljuset tränger in i henne. Hjärtat bultar. Bulta. Bultar. Rösterna runt omkring henne förvandlas till ett brus. Hon hör inte längre musiken. Känner inte rytmen. Allt förvandlas till ett påträngande oljud. Väggarna faller inåt. Kroppar runt omkring henne. Trycker på. Varma och fuktiga. Lukt av svett. Av sprit. Av upphetsning. De rör sig mot henne. Stänger henne inne. Håller henne fast. Hon måste där ifrån. Hon rör sig mot utgången. Böjer ned huvudet. Ser inte på kropparna runt omkring. Följer ljuset i golvet. Knuffar och tränger sig fram. Upprörda röster. Arga rop på främmande språk följer henne ut.
Ute på gatan. Som att hon fått ett hårt slag mellan revbenen och tappat andan tvingas hon att böja sig fram. Hon böjer sig fram med händerna tryckta mot översidan av låren. Står där och kikar efter luft. Sätter sig ner på huk. För att vila. För att andas. Jackan är kvar där inne.
I tunn t-shirt över tights skyndar hon sig bort till busstorget. Sätter sig på bänken inne i en av busskurerna och drar upp sina långa ben under sig. Busstorget är sånär på öde. Ett par står tätt ihop i busskuren mitt emot. Borta vid kiosken står ett gäng under taket. Kiosken är stängd. De ser ut som barn. Barn med rosa och blått hår och svarta ögon som borde gå hem och sova. T-shirten och tightsen har hunnit bli fuktiga under den korta vägen till torget men det märker hon inte. Vad trött hon är. Så trött. Hon känner sig matt i kroppen. Orkeslös. Hon lägger sig ner på bänken. Benen får hänga utanför. Blundar lite granna. Bara sluter ögonen för en kort stund. Hon vill bara vila ögonen en liten kort stund.
Hon rycker till. Hon känner träbänkens sträva yta mot kinden och kommer på vart hon är någonstans. Sätter ner fötterna på marken. Ser sig omkring. Torget är öde. Har bussen kommit? Hon tittar upp på tidtavlan som visar morgontiderna. Klockan är snart halv tre. Måndag morgon. Första bussen går inte än på tre timmar. Hon måste vara hemma före mamma. Hon reser sig upp och går mot bron. Mot parken. Snubblar fram på trötta ben. Snubblar framåt i tunna blöta kalla kläder i decembernatten. Regnet har avtagit i styrka och det är nästan tyst. Bara ljudet från henens egna fötter som skrapar mot grusgången. Stora vattenpölar har bildats. Hon anstränger sig inte för att undvika dem utan plaskar rakt igenom. Sockarna i conversen ger ifrån sig ett sörplande ljud. Varje steg. Kortaste vägen hem. Shit vad trött hon är. Hon stegar framåt. Vingligt. Onyktert. Traskar på vad hon förmår. I mörkret. Parken ligger i mörker. En parkbänk strax in vid grusgången uppenbara sig i mörkret. Hon går inte förbi. Benen styr mot bänken och hon sätter sig ner. Tänker att hon kommer hinna hem. Det är ett par timmar kvar innan mamma kommer från jobbet. Hon kan vila lite till. Läger sig ner på den blöta kalla bänken. Ligger på sidan, med benen uppdragna mot bröstet. Ena armen vilandes mot kroppen och den andre hängandes ner mot marken. Hon tänker att hon inte får blunda igen. Får inte somna. För inte kan hon somna här. Inne i parken. Hon ligger där på bänken och tänker på ingenting. Rör handen över marken.
En doft smeker sig förbi. En behaglig varm doft färdas genom det kalla blöta luften till henne där på bänken. Hon hör ljudet av ett rassel bland löv. Tittar upp. Tittar bort mot mörkret inne ibland buskarna på andra sidan grusgången. En hare. Nej, en kanin. En kanin måste det vara tänker hon.
Helvete! Tanken slår henne med kraft. Med samma kraft flyger hon upp. Kaninen eller haren eller vad det nu var försvinner fort in bland grenarna. Hon hör rasslet bland grenarna. Omkring henne är bara mörker. Hon står på darrande ben och tittar efter den. Efter ljudet av den. Helvete! Doft av kanin. Hon känner att doften av djuret dröjer sig kvar. En varm ljuv doft. Det knyts i magen. Av äckel. Av hunger. Tanken hårt som ett slag. Hon känner doften av djuret. Hon slår armarna kring sig. Börjar gå. Bort från bänken. Bort från djuret. Lukten. Sedan fortare steg tills hon sakta springandes tar sig hela vägen hem. Och in i lägenheten. In på sitt rum. Ner i sängen. I sängen hör hon sig mamma komma hem från arbetet. Hon ligger vaken i sin säng tills de röda siffrorna på väckarklockan visar sex fyrtiofem.
Måndag.
Ännu en tidningsartikel. Ännu en hund dödad. Rubrik på första sidan. Det är inte en liten notis. Det är lång artikel. En stor labrador har blivit biten. Biten dödad och uppäten. Precis som föra gången, precis som med Agnes. Samma gärning. Samma gärningsman? Det ska ha hänt lördag morgon. Tidig i lördags morgon var en icke namngiven hundägare ut och rastade sin tre år gamla schäfertik i den centralt belägna stadsparken. Hunden slet sig och sprang iväg, försvann bort från ägaren som sedan ropat och sökt efter hunden. Det var tidig och ägaren ska ha känt olust, som om något inte stod rätt till. Då han också var tvungen att ta sig till jobbet ringde han sin syster som fortsatte sökandet efter hunden under morgonen. Men utan att hitta hunden. Först under söndagen då de samlat ihop ett gäng och var ute och letade fann de honom. Ihjälbiten och uppäten.
Denna gång hade polisen kopplats in och undersökning av kroppen hade utförts. Tillsammans med resultatet från undersökningen av Ines hade man kommit fram till att troligt, ja nästan sannolikt, var det frågan om varg. Omöjligt konstaterar man. Det finns ingen varg här. Inte för att det inte kan förekomma varg i denna del av landet. Det är inte omöjligt. Men nu. Just nu är det inte troligt att det finns varg. Ingen har sett varg här omkring. Ingen rapportering om varg i området. Inga spår. Ja, inga andra än två dödade och uppätna hundar.
Tidningen som nu kontaktat vilddjursexpert har fått förklaringen hur ett vargangrepp går till. Smådjur dödas enkelt med några få bett över rygg och nacke. Liksom hunden skakar också vargen sitt byte för att knäcka ryggraden. Bytet lämnas i allmänhet där det dödats, men mindre djur har släpats undan. Det är förekommande, och också ett problem för jägare norr över i landet att jakthundar blir dödade. Så visst blir hundar dödade av varg. Men här omkring finns ingen varg. Något annat djur som kan ha orsakat hundarnas död? Inte troligt. Ser ut som varg. En hungrig varg.
Resten av veckan är tidningen fylld av krigsrubriker. Vittnen som skådat varg. Ja helt säkert. Mycket troligt. Inte helt säkert kanske men sannolikt. Mattar och hussar som är rädda för sina hundars liv. Föräldrar som ännu räddare för sina barns.
Hon sitter hemma på kvällarna. Inne sitter hon. Går aldrig ut. Bara till skolan. Tar bussen till skolan och sedan direkt hem igen. Kvällarna igenom sitter hon på sitt rum. Läser tidningarna, svettas och äter oupphörligt.
Fredag.
Hon är på väg till skolan i klädd sin svarta hoodie. Skinnjackan lämnade hon i garderoben. Den där natten. Den svarta hoodien är för tunn för årstiden. För tunn för december. För tunn för regn och kyla. Hon har med sig ett paraply. Ett stort svart med långt skaft som ser ut att tillhöra en äldre välklädd herre. Hon gillar det. Det är så stort att hon kan gömma sig bakom det. Hon kan innesluta sig i paraplyet. Eller, hon kan använda det som sköld och slippa ta del av världen runt om. Paraplyet har hon bara för syns skull. Inte för att slippa från regnet. Inte för att innesluta sig själv eller utesluta omvärlden. Helst hade hon velat stå ute i regnet och låtit det tränga in genom textilierna in på bara skinnet och svalkat hennes allt mer brinnande hud.
Efter sista lektionen innan lunch. Hon halvspringer bort till sitt skåp. Ska bara kasta in sina böcker. Sedan matsalen. Hon är vrålhungrig. Hela kroppen skriker. Som om magsäcken och alla tarmar är tomma och kroppen börjat konsumera sig själv från insidan. Ihålig. Hon känner sig svimfärdig. Spyfärdig på samma gång. Är det såhär det känns att svälta? Nej det kan det inte vara. Hon åt frukost för fem timmar sedan. Hon tänker bara snabbt kasta in sina saker och skynda sig bort till matsalen. Hon kastar sig ner på knä framför skåpet, rycker upp det och trycker in böckerna och anteckningsblocket. Pressar in det i skåpet. Struntar i att allt blir knöligt. Det ska bara in fort. Och så trycker hon igen skåpsluckan. Fem par fötter stannar bakom henne. Står bakom henne. Hon vrider huvudet och tittar upp. Anna, Hanna, Nathalie, Anita, Moa.
Hon känner irritationen jäsa. Magen kurrar. Hungern bulta inom henne. Hörs det inte? Magen låter ju som ett gurglande avloppsystem. Vad säger de? Deras munnar rör sig. Hon hör inga ljud. Anna, Hanna, Nathalie, Anita, Moa står där som i en dimma. Avlägsna alldeles intill. Hon orkar inte lyssna. Bryr sig inte. Magen kräver all hennes fokus.
”Va?” – får hon ut sig. Vasst. Hårt. Va!
Anna sa något. Anna ryker till. Tystnar mitt i meningen. Tar satts för att upprepa. Men hinner inte.
Hon har vänt sig om. Bort från dem. Hon går hem.
Lördag.
Hennes kropp skriker, flämtar och bultar. Pulsen slår så hårt att den tycks synas genom huden. I tinningen. Handlederna. Halspulsorden. Hela dagen går hon runt i lägenheten. Det blir allt värre. Svettas. Går ut på balkongen och står i regnet. Timme efter timme. Går in. Äter från skafferiet. Rensar kylen. Går ut igen. På eftermiddagen. Hennes mamma är hemma. Hon måste agera normalt. Verka normal. Normal. Kan inte stå ute på balkongen. Ställer sig istället i duschen. Vrider på iskallt. Står där och låter de kalla strålarna rinna över kroppen. Står där länge. För länge. För länge för normalt. Vrider tillslut motvilligt av kranen. Hon drar en handduk runt kroppen och går in på sitt rum. Öppnar fönstret. Flyttar bort en kruka med en döende blomma från fönsterbrädet och kliver upp. Sätter sig med ena benet innanför och det andra utanför. Sträcker överkroppen så långt ut hon vågar. Det blåser ute och vätan faller in på hennes. Regnet piskar henne i ansiktet. Hon tänker på att grannarna i huset rak över, på andra sidan gatan, kan se henne där hon sitter. Människor innanför fönstren dekorerade med adventsljus. Människor som gjort fint för att kunna stå ut de sista mörka dagarna fram till jul. De ser henne sitta där. Hängandes ut ur fönstret. Hängandes ut i regnet. Inte normalt. Hon bestämmer sig. Hon måste ut. Hon har undvikit tanken. Tanken på vad som finns där ute för henne. Men hon måste. Det är så varmt. Kroppen känns så konstig. Stickig. Hon ställer sig vid sin dörr och lyssnar. Hennes egna bultande kropp gör det svårt. Hon får anstränga sig. När hon är säker på att hennes mamma inte är i närheten öppnar hon försiktigt dörren. Hon hör ljudet från teven i vardagsrummet. Ljudlöst går hon genom hallen bort till ytterdörren. Drar på conversen utan att knyta dem och öppnar ytterdörren. En liten duns hörs när dörren trycks upp. Hon står stilla ett ögonblick. Lyssnar. Ljud från teven. Hon skjuter upp dörren ytterligare och tar sig ut. Så försiktigt hon bara förmår stänger hon dörren bakom sig. Sedan springer hon ner för trapporna. Fem trappor och sedan ut genom portdörren. Ut på gatan. Dras ut. Ut. Ut. Ut. Väl ute går hon planlöst runt. Hon går och går. Utan att tänka. Utan mening eller vilja. Hon hamnar i parken.
Söndag.
Tidigt. Innan hennes mamma vaknat smyger hon in i lägenheten och direkt in i badrummet. I timmar har hon vandrat runt. I centrum. I parken. Hungrig och oroligt. Letat efter något eller någon hon vet inte vad. Regnet har piskat ner över henne. Fuktat varje millimeter av hennes kropp. Strumporna är så blöta att de kanske aldrig blir torra igen. Regnet har piskat ner över henne som duschstrålarna piskar henne nu. Kranen uppvriden på max. Termostaten i botten på
lägsta temperatur. Inte länge efter att hon klivit ur duschen är den där igen. Värmen. Temperaturen som får huden att glöda. Påträngande som en värmelampa riktat mot ett stackars djur i bur. Hon sitter vid köksbordet när hennes mamma kommer in. Hon sitter med håret inlindat i handduk och nakna fötter mot det kalla golvet. Har brett mackor. Flera, med ost och marmelad. Hon minns inte varför hon brukar gilla smaken. Morgontidningen läggs på bordet. Några ord utbyts. Mamma för handen för att smeka över kinden. Hennes kind. Varma, glödande kind. Hon ryggar tillbaka. Ställer sig tvärt upp från stolen. Ursäktar sig. Säger att hon är trött och tar med sig tidning och macka in på sitt rum.
I tidning är en ny artikel. Knapphändig skriven. Oengagerat. Artikeln ger henne information om att ingen ny attack har skett på en vecka. Den hungriga vargen har lämnat området. Eller så har den dragit till skogs. Ingen jägare i närheten har sett några som helst spår av varg. Inte ett enda. Måste ha förflyttat sig långt. Snabb. Nya jaktmarker. Nya offer. Om vargen är kvar så vore den hungrig. Mycket hungrig. Kanske var det aldrig en varg. Ingen vet. Ingen har något svar. Inget har hänt på en vecka. Inga nya frågor och heller inga nya svar. Hon förstår. Inget är inte av nyhetsvärde. Men är det ingen som bryr sig? Är det så lätt att gå vidare? Vem bryr sig om Ines? Det är bara en gammal tant. En tant som inte längre har en Agnes. Hon känner känsla av obehag. Och hunger.
Måndag.
Hon går hela vägen in till centrum. Bussen klarar hon inte av. Människokroppar mot varandra. Armar i tjocka fuktiga jackor trängs mot varandra i sätena. Kropp mot kropp. Varma fuktiga. Hon klarar det inte. Dofterna. Hon karar inte dofterna. Dofterna, ljuden. Bruset av röster. Hostningar. Av andetag, av hjärtan som slår. De blir värre. Hela tiden. Större och mer påträngande. Tydligare. Fler detaljer. Ibland är det nästan som att hon inte bara känner dofter och hör ljud. Hon smakar dem.
Timmarna i skolan kryper fram. Klockan i skolsalen tickar fram sekund för sekund för sekund för sekund. Varje sekund dunkar i hennes huvud. Hon hör inte vad läraren framme vid tavlan säger. Hon koncentrerar sig och hör orden men förstår ändå inte vad. Vad ljuden, orden, meningarna betyder. Minut på minut på minut. Det är varmt. Så väldigt varmt. Hon känner hur droppar löper från nacken längs med ryggraden. Glider sakta som vatten i en fåra.
Tisdag
Tisdag som måndag. Måndag som tisdag.
Onsdag.
Anna, Hanna, Nathalie, Anita, Moa. De står där i korridoren. Lika vackra. Lika glada. Lika perfekta och till synes lika bekväma med tillvaron som vanligt. De ger henne en lapp. Ett vitt A5 ark. En inbjudan. Luciafirande. Sång i skolans aula och sedan tåg ner mot stan, till hotellet. Den årliga lucia festen. I kväll. Lucianatten. Det kommer bli fett. De lovar. Tänker hon komma? Se på? Du som älskar att sjunga säger de. Du som brukar vara med. Du kan komma och kolla i alla fall. Visst kan du?
Fan ta er. Med lappen i handen går hon hem. Varför kan vi inte vara vänner? Frågan hon inte svarat på. Frågan hon undvikit. Varför? Varför? Varför? Kan vi inte längre vara vänner? För att hon inte vill. För att hon inte orkar. Hur ska de kunna förstå? Känslan att inte orka det självklara. Livet. Det som bara flyter på för dem. Men för henne. Livet. Livet är krav. Krav på att vara. Vara kul. Vara med. Umgås. Hänga. Hitta på. Prata. Skvallra. Klä upp sig. Klä ut sig. Vara någon. Någon som inte är hon. Det tar på krafterna. Hon orkar inte längre. Vill inte längre. Vill inte vara. Vill bara existera. Byta sig loss. Bryta sig fri. Hur ska någon kunna förstå?
Hemma står hon ute på balkongen. Ljuset från tusentals lampor fyller ut mörkret. Adventsstjärnor. Adventsljusstakar. Ljusslingor. Lysande renar i plast. Regnet slår mot hennes stekande hud. Hon står där. Timmarna går utan att hon märker. Hon blundar och stänger ute allt och utan att hon märker det infaller ett lugn. Luften har blivit kallare. Hennes inre mindre brännande. Vinden har mojnat och tystnat. Vattendropparna förvandlas. Stora kalla stjärnor faller mot hennes ansikte, landar och fastnar i hennes hår. Hon slår upp ögonen och tittar upp. Himlen är vit över henne. Stora flingor kommer dansande ner och sticker henne i ögonen. Dansandes som hon. Fria i rymden. Fria i natten. Snöflingorna dansar. Hon drar efter andan och utandningen lämnar ett rökmoln efter sig. Hon kan andas. Hon står kvar på balkongen och betraktar världen när den fylls av vitt flingor som kommer dansande ner. Hon tänker att få saker är så vackert som när vita dansande flingor fyller rymden och täcker världen. Ett täcke över världen. Hur bräckligt. Hur ändligt. Orörd snö kan aldrig förbli orörd. Måste förstöras. Måste förvandlas. Bli något annat. Något fult.
Hon hör ytterdörren öppnas och stängas. Hennes mammas röst. Mamma ropar på henne inne från lägenheten. Hon ruskar av sig snön. Vrider kroppen fram och tillbaka i snabba
rörelse. Som en hund. Hon kliver in i vardagsrummet, möter sin mammas frågande ansikte. Stod du ute på balkongen utan skor? Hon tittar ner på sina fötter. Blir hängande med huvudet lite för länge. Stirrandes på fötterna. Blöta nakna fötter mot golvets parkett.
Senare.
Hon sitter vid köksbordet. Hennes mamma mitt emot. De äter. Risgrynsgröt. Första för säsongen. Hon är så hungrig. Ingen tomtegröt kan fylla henne. Smaklösa vita gryn. De äter under tystnad, tills hennes mamma ser ett papper som ligger ovanpå högen med post på bordet. Ett vitt A5. Inbjudan.
”Är det nattlusse?”
”Idag?”
”Ska du lussa?” – fortsätter hennes mamma. Hennes mamma låter glad på rösten. Lite hoppfull.
”Ja” – svarar hon och ser sin mammas blick lysa upp. Okonstlat glad för att dottern ska lussa. Lussa. Lussa. Lussa. Har mamma varit så bekymrad? Är varje lite tecken på social samvaro ett grässtrå att räcka sig efter?
Hon går in mot stan. I vitt linne. Snöflingor försätter singla ner från himlen. De dansar inte längre. De faller och fastnar i hennes hår på vägen. Små fasta kristaller. Temperaturen faller som snöflingorna. Kylan i luften smeker hennes brännheta hud. Hon går snabbt, med långa steg vars ljud dämpas av snön som allt mer täcker den grå asfalten. Tills hon halkar till och faller. Faller framåt med knäna och handflatorna mot marken. Knäna slår hårt mot backen. Handflatorna glider längst marken när de tar emot. Den svidande känslan när handflatornas hud skrapas. Hud. Dras upp. Skalas bort. Av friktionen mot sten och grus. Och is. Hon blir sittande ett par sekunder där hon hamnat. Den bultande känslan i händerna. Bultande smärta. Hon lyfter högerarmen och drar högra handflatan över marken, känner asfalten och täcket av is ovanpå. Den hårda isen. Den kalla isen känns len mot fingertopparna. Hon reser sig upp på knäna och studerar sina skadade händer. Dunk. Dunk. Dunk i handflatorna. Ljuset från gatlyktan framför når henne inte. Hon känner med högra handens tumme mot vänsterhandens flata. Hon känner gruset inkilat i hud. Hon känner doften av blod som lämnat kroppen. Varm doft av blod. Hon för vänstra handen närmare sig och drar in doften i lungorna. För handen
mot munnen och sveper med tungan över handflatan. Hon slickar sina sår och det varma blodet fyller henne.
Bestämt reser hon sig upp och fortsätter gå. Knäna viker sig. Knäna lyder henne inte. Första stegen är staplande. Trevande. Hon går mer försiktigt nu. Låter conversen få fäste innan hon vågar lägga vikt i steget. Ett steg. Två steg. Tre steg. I sakta beslutsam takt tar hon sig in mot stan. Mot parken. Inte en människa på gångvägen. Ingen annan än hon. Ljudet från bilar och bussar hörs bortifrån vägen. I vitt linne med smutsiga knän går hon vidare. Passerar fotbollsstadium och shoppingcentra och tar sig vidare in mot centrum. Går längst husfasaderna. Undviker lampor. Rör sig i skuggorna. Obemärkt och ljudlöst. Ingen hon möter lyfter blicken. Inte heller hon.
Hon kommer fram och parken står tom. Tom på människor. Tom på liv och ljud. Allt är märkvärdig stilla. Snön som molnen lämnar efter sig utgör ett orört täcke. Ett mjukt täcke som lindat in värden. Det är vackert. Gnistrande snö som än är orörd. Som ingen har gått igenom. Som ännu inte förvandlats. Ännu inte blivit något fult. Hon går in i parken. Går längst grusgångarna in i parken och möts av ljus. Parken är fylld med dem. Den är fylld med ljus. Träd och buskar är dekorerad med tusentals. Tusentals små juleljus. Under täcket av snö på grenar glänser juleljus. Hon går backen upp mot minigolfbanan. Halvvägs uppe i backen står det en parkbänk. Där från platsen med bänken ser hon ner mot gångstigen längst ån. Stigen från torget, genom parken, längst ån, bort till bron, mot hotellet. Hon ser parken uppifrån. Ser de ljustäckta träden och buskarna. Det är som att betrakta en stjärnhimmel ovanifrån. Hon sätter sig ner på bänken. Det mjuka vita täcket böjer sig under hennes vikt. Snöflingorna ger efter. Trycks ihop. Ändrar form. Blir kompakt. Blir varm av hennes värme. Snö blir till vatten under henne och tar sig in genom linnetyget.
Hon sitter där på bänken, hon vet inte hur länge. Klockorna i Caroli kyrka har ringt. Hon vet inte för vad eller för när. Någon klocka har hon inte. Molen skingrar sig och ljuset från månen faller in över parken. Månen. Stor och nära. En urkraft av ljus. Hon sitter där på bänken tills hon ser det. Luciatåget. Skridandes i vita klänningar. Gåendes på stigen, bort mot hotellet. Ett led med unga tjejer. Ett tiotal. De skrider fram genom vinterlandskapet. Till hotellet som varje år har ett nattligt luciatåg. För sina gäster. För den fulla skräniga skaran. Julbordsgäster. Från företag. It-företag. Hemtextilföretag. Revisorer. Hon blir kvar. Kvar på bänken. En timme. Kanske två. Tills hon ser det igen. Luciatåget. Eller delar av det. De går mot det motsatta hållet. Ljusen är nerbrända. Månen lyser mot deras vita klänningar. Månen lyser också på henne.
Hon lämnar parkbänken. Sakta går hon. Sakta rör hon sig framåt. En bit längre ner i backen stannar hon till och lyssnar. Stannar upp ett kort ögonblick och säter sig på huk. Böjer sig sedan framåt, sätter händerna mot marken. Den blodiga huden mot vit snö. Flyttar sig framåt. Trevade först. Sedan mer och mer säkert. Mjukt. Smidig. Naturligt. Helt ljudlöst i snön rör hon sig. Först vänster bak, vänster fram, höger bak, höger fram, vänster bak. Sakta. Sakta. Sakta ner för backen. Sakta närmar hon sig. Hon kommer närmare. Närmare. Närmare. Vänster bak, vänster fram, höger bak, höger fram. Hon sträcker ut stegen. Tar ut dem med full kraft och rörlighet. Känner musklerna. Hur de spänner sig och slappnar av. Musklerna jobbar smidigt och samspelt. Kroppen har vaknat till liv. Blivit stark och smidig. Hon känner jorden under sig. Hur hon har kontroll på varje steg. Hungern gör sig påminn. Den pinande hungern som vuxit under veckan. Som tar över. Som styr över henne. Som leder henne framåt. Som förstört henne. Den hon varit. Som förvandlat henne. Alla andra tankar är borta. Hon känner sig fri.
Hon hör dem. Hon hör ljudet av skratt. Ljudet från flickor. Skrattandes. Pratandes. Sjungandes. Hon rör sig mot ljudet. Följer efter det. Följer dem.
Den vackra vita klänningen smetar åt runt benen på Moa. Fållen är blöt av snön. Hon skrattar åt något Nathalie sa. De skrattar och skämtar och pratar om lusseuppträdandet. Anna, Hanna, Nathalie, Anita. Klockan är på väg mot midnatt och de är på väg hem. Moas mamma hämtade upp henne utanför Grand. Anna, Hanna, Nathalie, Anita går genom parken mot busstorget. De pulsar och dansar fram i decimeterdjup snö och lämnar en virvel av spår efter sig. Hanna och Anita går armkrok. Börjar sjunga lusse lelle och kommer några meter framför. Efter kommer Nathalie och Anna. Nathalie har slagit armarna om sig. De har alldeles för lite på sig. Vita klänningar och där under, vita underställ. Och värmande whiskey som Anna snott med sig hemifrån och som de festat loss på inne på damernas tidigare. Inga jackor, det skulle förstöra stilen. Kylan kom så plötsligt.
Nathalie snubblar till av Anitas skrik. Ett vrål kommer från Anita. Natalie har nog aldrig hört Anita skrika så, hon nästan faller av förvåningen men blir uppfångad av Anna som räcker henne handen. Vrålet skär genom luften. De ser Anita komma runt hörnet vid en av de stora buskarna. Höga rorhedendron. Buskarna är täckta av snö som flyger i luften när Anita kommer ut springandes. Utan att se sig om springer hon skrikandes bort från dem i riktning
mot busstorget. Hon springer fult och snubblandes, utan att se sig om. Hanna ropar efter henne. Anita. Anita. Anita. Hanna ropar Anita och springer efter.
Ett ögonblick senare är det är helt tyst i parken. Kvar på stigen står Nathalie och Anna. Anna och Nathalie. Nathalie stödjandes på Annas arm. Grusgången framför dem är tom. Anita och Hanna har försvunnit ur parken. Nathalie tittar framför sig längst stigen där Hanna och Anita var nyss. Bara spår i snön har de lämnat kvar. Himmeln är mörkt men månen stark. Nathalie tittar mot buskaget där Anita kom ut från. Sedan ser hon på Anna. De brister ut i skratt. Nu får Nathalie hålla i Anna också för att de inte båda ska falla på den hala stigen.
”Vad gjorde hon i buskarna?” – undrar Nathalie.
”Hon skulle säkert pissa. Liten blåsa du vet”
De fortsätter skratta. Skrattet har hjälpt Nathalie att få upp värmen. Whiskeyn ligger någonstans inom henne och värmer den med. Hon är glad. Tjejerna tar varandra armkrok och går fram mot buskage.
”Vad tror du hon såg i busken” – fnissar Nathalie tyst.
”Hon fick säkert en pinne i röven när hon satte sig ner. Så förbannat lättskrämd”
Anna släpper Nathalies arm och går upp mot buskarna. Hon går fram till vilket liknar en liten ingång mellan två buskar. En perfekt gömma att sitta hukad för den med för liten blåsa. De djupa skuggor som faller från buskarna omfamnar Anna när hon undersöker vad som döljer sig bland grenarna.
”Inget farlig här” – skriker Anna till Nathalie som står kvar ner på stigen.
Nathalie ser Anna vända tillbaka ut bland grenarna och ser att hon är på väg att säga något mer. Hon ser Anna i vitt linne och glitter i håret, med leende på läpparna. Hon ser ord på väg över dessa läpparna. Hon ser något stort kommer bakom henne. En skugga som följer efter. Något stort och mörkt som faller över henne. Över Anna. Över Annas kropp och nacke. Våldsamt rycker till i Anna. Våldsamt pressar henne ner. Ner i snön. Anna säger inget mer. Hon hinner inte uttala de sista orden. Hon faller mot marken och blir liggandes med det stora över sig. Det stora står på alla fyra, med frambenen över Annas rygg. Böjd över Annas kropp som ligger tyst på marken. Anna som alldeles nyss log och som var på väg att säga något.
Nathalie rör sig inte, hon bara stirrar på det hon ser. Det hon ser reser sig upp. Står på två ben med böjd rygg, bara några få steg bort. En väldig skepnad. En människa med händer och
fötter täckt med päls. Naglar som klor. Det hon ser vänder upp sitt ansikte mot henne. Nathalie förstår inte. Hon förstår inte vad hon ser, bara vem hon ser. Hon ser ett ansikte så bekant. Men det ansiktet har blod runt munnen. Annas blod. Det stora vänder sig mot henne. Det står nu framför henne. Ser rakt mot henne. Rakt på Nathalie. Nathalie rör sig inte. Hon bara tittar. Stirrar på det hon har framför sig. Bilden går inte att få ihop.
Ännu ett skrik hörs genom parken. Det kommer från henne.
Författare: L. Andersson