NittonEttTretton

Post 89 of 165

Jag vill veta. Jag vill veta vem du är, längst där inne. Bakom vävnad, ben, blod. Under, innanför, bortom. Viska tyst vad som mejslat ut din inre bild, vad som influerat ditt inre väsen. 

Vill veta allt om incidenter som kastat omkull dig, ärrat dig, byggt upp dig, trasat sönder dig, fått ditt hjärta att sprängas, dina knän att blöda. Ge mig ett sandkorn av insida skyndsamt, innan ditt ansikte pixlas och sakta sipprar in i bakgrunden. 

Jag vill röra vid din kärna, uppslukas av din legend.

Vem är du? Vad bär du på? 

För mig en vacker sällsynt bok. Omsorgsfullt bunden med ett levande, färgsprakande, glödande omslag i sidentyg. Vältummad, flikig, lite fläckad så som bara de bästa böckerna blir under sin levnad. 

Bladen i boken är ensligt tomma och vita, ödsliga, outnyttjade. Endast enstaka bokstäver och ord finns utspridda mellan vinterfärgade ark. En besynnerlig saga som är mig otydbar. Ett mysterium, en gåta, ett huvudbry. 

Jag vill få det utsuddade att framträda, få alla dina ord.

Vill du? Får jag någonsin försjunka, förstå, förundras?

För att orden, bokstäverna, grafemen åter ska kunna framträda. För att de åter ska kunna fylla bokens snövita sidor så behövs din tunga, stämläppar, din luft. Du måste blåsa ut orden över sidorna, ge dem till mig. En öppen bok. Tydbar. Jag vill ha den, leva den, låta den äta sig in i mitt hjärta. Andas den. 

Jag behöver den men kan inte blåsa ut orden själv. Vet inte ordningen, kan inte stava, skriva, veta. Har inte ens orden, tappat all min luft. En som pressas kan inte skapa. Därför håller jag andan, gömmer mig bakom nässlorna. Ger dig plats att skapa, stänka med färg. Trippar på blåa tår. Väntar på orden som kanske innan hinner bli till stenar i en förtvivlans mur som innebär slutet, undergången, intet. Oexistens.  

Jag vill fortsätta sammanslås, metamorferas. 

Vill du? Blir vi någonsin den sällsamma fjäril vi har görlighet att bli?

/Cornelia Ivehorn 

NittonEttTretton
6 votes, 3.67 avg. rating (72% score)

Meny