Ohälsa

 ”Men hur känns ångest?” ”Jag förstår inte” frågar hon. 

Kan alla få ”panikattacker” ? frågar den andra. Båda kvinnor i mitt liv som jag avgudar. Hur är det att ha generaliserat ångestsyndrom ? 

Jag blir varm i kroppen av lycka. Lycka för deras skull. Tänk att det finns dom som inte har någon koppling till ämnet. Ordet är välbekant men inte igenkännande i den verkliga bemärkelsen. För mig har den funnits där sen barnsben (med tillfälliga uppehåll) men den är alltid min trogna följeslagare.

Ja, hur känns det? 

Lite som att vara orolig konstant. Orolig utan att veta varför. Jag gjorde en snabb jämförelse. Tänk att du ska genomföra något du avskyr. Något som du har fobi för. Tala inför publik? Bli inlåst i ett rum med spindlar? Sitta på ett flyg i 15 timmar trots extrem flygrädsla? Känslan i magen när du ska genomföra något väldigt, väldigt obehagligt och jobbigt. Sen tänker du att du lever med den känslan konstant. Från morgon till kväll. Klumpen i magen, de spända axlarna som till slut ger migrän. Den dåliga magen, den konstanta känslan av nervositet och obehag. 

Tänk dig även in frustrationen att inte heller veta varför. Livet tycks vara bra utan några större motgångar. Ändå är det ständigt en kamp. En kamp om att vinna över sig själv. Att mota bort tankar som är fullständigt onödiga. Att sedan möta sina egna skuldkänslor och ”jag borde vara lycklig” är bedövande tröttsamt. Så många som lider. På riktigt. Och här är jag. Som lider utan anledning. Aldrig vill jag belasta någon. Kärlek och omtanke behövs till de som kämpar mot riktiga hot. Det tankesättet är så inpräntat i mig att det vore svårt att tänka annorlunda. Vem är jag att ta upp läkarens dyrbara tid? Vem är jag att gråta när smärtan saknar anledning? 

Trots det, är detta min verklighet. 

En panikattack känns som döden. Jag har aldrig haft en nära döden upplevelse så kanske är beskrivningen orättvis. Men mitt i en attack finns det inget hopp. Hjärtat bultar så hårt i brösten att det måste bli helt utmattat och gå sönder, sluta slå. Skinnet känns som att det brinner. Antingen det eller så är det som att tusentals små kryp kravlar runt där innanför skinnet och driver dig till vansinne. Det är olidligt varmt, svettigt, och kallt på samma gång. Syret tycks inte räcka till. Du börjar hyperventilera och blir yr och känner starkt att du ska svimma. För mig domnar även läppar och händer bort. Att resa sig upp från toalettgolvet är inte ett alternativ. Då svimmar jag. Att ringa 112 är inte heller något alternativ. Innerst inne, långt där inne i själen och i det bultande hjärtat så vet jag vad som försiggår. Att jag inte kommer att dö. Här slösar vi inte på vårdens snåla resurser i onödan. 

Men nu är det gjort. Nu tog jag första riktiga steget mot ett mer harmoniskt och hälsosamt liv. Det blev dramatiskt, rörigt och akut. Ingenting som var genomtänkt eller planerat. Och nu i efterhand var det lika bra. Nu påskyndas processen och karusellen är igång. De många samtalen till vårdcentralen och psykiatrin gav enbart en känsla av hopplöshet. Tills nu. 

Min kritik till psykiatrivården vet jag inte om jag orkar gå in på helt enkelt. Ämnet berör mig djupt och gör mig upprörd. Det ska vara lättåtkomligt att få hjälp. Lika självklart som att få hjälp för ett brutet ben ska du få hjälp med en bruten själ. 

Men det syns ju inte. Det syns inte och då finns det inte. Tills vi vågar och gör det till ett icke skamligt ämne kommer ingenting att förändras. Då lever vi i det tysta vilket innebär att vi aldrig får chansen att leva fullt ut. Med allt vad det innebär. Vackra, fina människor som vågar! En ytlig bekant vid namn Ida gav mig modet. Tänk att Du verkligen gjorde skillnad för många. Jag känner dig inte, men du får en kram och en eloge för ditt mod. 

Det är ju därför jag skriver. För att berätta. Bränna broar. Kunna påverka. 

Jag njuter av de dagar som är bra. För de dagarna finns. Givetvis. Lycka, kärlek, gemenskap, äventyr och nöjen ska också få plats. En period i mitt liv lät jag mig enbart styras av min dåvarande depression och ångest. Men det är fel sätt att hantera det på. Allting får plats. Allt det som är dåligt och mörkt och allt det som är ljust och vackert. 

Jag är inte en person som skäms lätt. Jag blottar gärna mitt inre om det kan föra något gott med sig. Jag blir sällan röd i ansiktet eller vaktar min tunga. Jag anser att de djupa samtalen om allt och inget är det som stimulerar själen och öppnar sinnet. Det är även sådana personer som jag trivs med och söker mig till. Person som är öppen, sårbar och orädd. Men tveksamheter finns ändå ett sådant här inlägg. Det absolut värsta jag vet är…. daltande. När någon klappar på kinden och ger den där blicken med hundögon ”åh lilla vän hur mår du”? Som att man blir placerad i ett fack med stämpeln ”labil, skör, rädd, sårbar” …  Det klarar jag inte av. Jag är starkare än de flesta och ber om hjälp när tillfället kräver det.  

Min psykiska ohälsa är en del av mig. Det är inte hela mig. Jag brukar tänka det symboliskt; som att den svåra, jobbiga biten får utrymme nånstans vid fötterna. Den får plats och den är där men resten av kroppen är fylld med annat. Dess plats är begränsad och så skall det förbli. 

Kärlek till er som förstår. Mina vänner som finns kvar. Nya vänner som kan relatera. Familjen. Ni är värda allt. 

Författare: Caroline