Om skrivkramp och textförfattandets vedermödor

Post 158 of 170
Om skrivkramp och textförfattandets vedermödor
Om det frustrerande fenomenet skrivkramp och textförfattande till musik i allmänhet 

Natt:

Jag försöker skriva, men har drabbats av total blockering. Genom åren har jag alltid varit frustrerad över att lärarna alltid ger oss studenter extremt väldefinierade ramar att arbeta inom. Och man får inte under några omständigheter röra sig utanför dessa ramar. Det får mig att tänka på ett nutida fenomen som Douglas Coupland (författare av ”Generation X”) gav namnet ”Valförlamning: Tendensen att ställd inför obegränsade handlingsalternativ inte välja något”.

Och här sitter jag nu med vetskapen att jag får skriva precis vad jag vill, hur jag vill. Ingen lärare kommer att klaga på att min uppsats är för ”essäisk” i sitt språk, eller att jag inte refererar till tillräckligt många källor. Ingen kommer att anmärka på huruvida ämnet jag skriver om är relevant för uppgiften, och framförallt kommer ingen att klaga på att texten ”saknar röd tråd”. Härligt. Men nu sitter jag här… alldeles valförlamad. Vem dog och gjorde mig till Gud?

Jag brukade få beröm för att jag hade ett färgstarkt språk. Men detta var verkligen ingen tillgång i den akademiska världen visade det sig. Språket skall vara koncist, kärnfullt, vetenskapligt. Och man lär sig fort att man inte ska ha för många egna tankar, man ska istället leta upp andra författares teorier som man sedan på ett mycket noggrant sätt skall referera till i texten. Har alla dessa år på universitetet institutionaliserat mig? Har mitt språk tappat färgen?

Det värsta är att jag känner mig som en unge med ena handen i kakburken, samtidigt som mamma i vilket ögonblick kan komma in och avslöja mig. Kan jag verkligen skriva så här? Jag har ju bara refererat till en författare hittills. Och jag känner att den röda tråden börjar ta sina egna vägar. Ve och fasa.

Ska jag skriva om situationen i världen? Om varats olidliga lätthet? Det mänskliga tillståndet? Jag har totalt glömt bort hur man skriver en längre text som INTE är faktaspäckad, och som vilar på pelare byggda av andra människor? Jag känner mig utlämnad, övergiven och svartvit. Jag känner mig som en torr gammal akademiker som kidnappats av ett gäng diktskrivande hippies. Och de kommer inte släppa mig fri förrän de avprogrammerat mig, och lockat fram bohemen i mig.

Morgon:

Jag fortsätter där jag började. Med att gnälla. Jag är som sagt hämmad av att vara van att skriva inom strikta ramar. Den här formen av kreativ anarki kommer att ta ett tag att vänja sig vid. Det jag sysslat med under åren har endera varit uppsatser, som har väldigt väldefinierade ramar, eller låttexter. Nu tänker säkert läsaren ”Men när man skriver låttexter är det ju trots allt den kreativa ådran som stimuleras, det finns inga gränser för vad eller hur man ska skriva i detta sammanhang. Sluta gnälla människa”. Ni kunde inte ha mer fel. På båda punkterna. Det finns en hel uppsättning regler fästa till låtskrivandets konst. Och jag tänker inte sluta gnälla.

Om att vara textförfattare – om låtskrivandets snäva ramar!

Vad är det då för ramar som hämmar den stackars textförfattaren? Till att börja med har vi ju rimmandet. Det kvittar hur fyndig formulering man har, om den inte rimmar flyter den inte som den ska. Men, nu har vår förläggare fått för sig att vi rimmar lite för mycket emellanåt. Jaha. Och det hjälper inte att påpeka att vi inte rimmar mer än någon annan inom den banala popens värld. Nej, hon har varit på seminarium och fått höra från nån ”expert” att man inte ska rimma för mycket. Det blir krystat då. Men, hur skriver man en låttext utan att rimma? Det går ju bara inte. Hon kunde lika gärna sagt ”sluta använda er av prepositioner”.

Men det är inte bara rimmandet, eller som nu då icke-rimmandet, som är kreativt hämmande. Orden måste ”rulla skönt i munnen” på sångaren/sångerskan annars går det bort. Detta resulterar förstås i att man i slutändan sitter med en mycket begränsad arsenal av ord som man kan använda sig av. Denna arsenal decimeras också av att ordet inte bara måste rulla i munnen, det måste ”låta bra också”. Dessutom får det inte vara för ”stora” ord för då fattar inte den gemene radiolyssnaren vad låten har för budskap, även om budskapet som oftast är världens äldsta: ”Jag tycker om dig så, lämna mig inte för då går jag sönder”. Texten skall alltså vara banal, men inte för banal. Den ska vara stöpt i samma form som alla andra låtar, samtidigt som den skall vara unik. Man kan ju bli gråhårig för mindre.

Sen har vi ju det här med musiker eller artister som inte kan skriva texter ens under vapenhot, samtidigt som de väldigt gärna vill ha en stor andel av de förmodade STIM-pengarna. Därför skriver de gärna en refräng som man sedan ska ”putsa” lite på eller så ska man skriva verser till refrängen, eller fylla i den ofärdiga delen av den redan befintliga versen. Detta uppmuntrar inte till storverk direkt.

En annan aspekt är att varje text måste vara könsneutral, eftersom man inte vet om det är en kvinnlig eller manlig artist som plockar upp låten. Man får alltså inte vara för burdus, eller för mjuk i sitt skrivande. Man ska vara lite lagom androgyn sådär.

Men det som är allra mest hämmande med att skriva låttexter är vare sig rimmandet, den kinkiga sångaren, den förvirrade förläggaren, eller att man, som i mitt fall, inte till hundra procent bemästrar det engelska språket, nej, det allra värsta är den förbannade (ja, jag blir upprörd bara jag tänker på det) rytmen man måste hålla sig till! Som det framgått är musiker väldigt känsliga människor. Man måste dansa efter deras pipa, eller inte dansa alls. Texten är bara något sekundärt, ett nödvändigt ont. De kan hålla på i veckor med att fila på sina ”mästerverk” (vissa kan ägna en hel dag åt att hitta rätt syntljud på en slinga som är sekundkort och bara dyker upp en enda gång i låten), men textförfattaren ska skriva en text på bara några timmar. Kompositörerna måste ha det nödvändiga onda avklarat fort så att de ”kan gå vidare” med låten.

Så som textförfattare stiger man in i studion och på ett par timmar ska man snickra ihop en låt under ovan nämnda förutsättningar. Man sätter sig ned och lyssnar på låten, som i det här läget oftast har en nonsenstext, det vill säga en text som de helt enkelt improviserat fram för att ha något att sjunga. Musikerna är inte bara kinkiga. De är lata också. Det är väldigt sällan som de sätter sig ner och jobbar på en redan befintlig text (vilket förstås underlättar livet för oss textförfattare).

Grejen med denna nonsenstext är att även om alla ord skall bytas ut måste man slaviskt måste följa dess rytm. Är dessutom musikern på ett extra kinkigt humör måste man följa rytmen så slaviskt att varenda liten stavelse i den nya texten skall vara identisk med de stavelser som finns i den redan befintliga nonsenstexten. Det vill säga en fras som till exempel ”Älskling du är så attraktiv utan spackel” skall skrivas om i följande rytm: Tvåstavigt ord, enstavigt ord, enstavigt ord, enstavigt ord, trestavigt ord, enstavigt ord, tvåstavigt ord”. Och så ska den nya meningen förstås rimma, ha reson, vara enkel att förstå för den genomsnittlige radiolyssnaren, vara som alla andra låtar, inte vara som alla andra låtar, rulla skönt i munnen, låta bra och vara könsneutral. Jag tror minsann det var Marlon Brando som uttryckte det bäst: ”The horror. The horror”.

Om skrivkramp och textförfattandets vedermödor
3 votes, 3.33 avg. rating (67% score)

,

Meny