Payam

Post 11 of 169

En tung snö har fallit och allt är täckt i vitt. Han som ansvarar för vårt invandrarlägers förvaltning har köpt några barnskidor och uppgett att barnen får låna dem, klockan tio på morgonen varje dag genom flyktingskontoret.
Min son Ali är mycket nöjd. När vi vill sova säger han till oss att väcka honom upp i tid. Tidigt på morgonen kommer han och väcker oss. Hela natten har han drömt om skidåkning. Hans mamma tvingar honom att äta lite frukost. Han går ut med ett stort leende. Hans mamma säger: ”Min son! Nu är det bara åtta på morgonen och han svarar att det är helt ok.”

Klockan halv elva kommer Ali hem gråtande. Hans mamma frågar vad är det som hänt? Han vill säga, men gråten tillåter inte.

Jag är det svarta fåren hemma. Jag vet redan att den är mitt fel. Hans mor kallar på mig och säger: Allt är ditt fel. Du har bara suttit i ett hörn och läst en bok. Att läsa böcker orsakade att vi blev hemlösa. Vad vill du med mer läsning? Om du följde med barnet hade han inte gråtit så hemskt.

Jag slutar att läsa, kramar sonen, kysser, tröstar och lovar att dagen efter skulle jag gå och stå i kö för att låna skidor. Han skulle bara komma klockan tio för att se att storleken passar honom. Min son blir nöjd, men mamma är inte nöjd. Pojkens gråt har fyllt hennes bröst och det tar tid att tomma det. 

 Nästa morgon lämnar jag hemmet klockan halv sju och för att låna skidor. Efter bara några minuter når jag kontoret . Några barn har suttit hopkrupna vid dörren. När de ser mig hälsar de tillsammans: Hej farbror! Mitt hjärta skrattar. Detta låter så bekant och så härlig. Jag hälsar tillbaka med hela mitt hjärta. Vi börjar prata. Jag försöker att göra dem glad med roliga historier. Så småningom kommer andra killar och står i kö efter oss.

Klockan halv nio, kommer en familj. De är nya ansikten för mig. Här är ett iranskt flyktingläger och vi har varit tillsammans de senaste månaderna och känner varandra direkt eller indirekt genom nyfikna personer. Mannen är lång och bredaxlad. Han har en ful mustasch. Hans fru är fet och har islamisk klädsel. och deras två barn: En pojke på omkring åtta eller nio år gammal och en flicka på omkring sex eller sju år gamla. Både barnen är feta och mer lik sin mor. Dottern har också islamisk klädsel. Mannen påminner mig om de poliser som en gång gjorde razzia på våra gator under barndomstiden och tog med sig barnen som spelade fotboll och straffade de med att städa polisstationen.

Jag får gåshud. Men jag säger till mig själv att inte vara fördomsfull.
 Mannen kommer till mig.
- Vad är det kö för?
- Det är kö för skidor för barn, men om du vill låna för dina barn skall du stå i slutet av kön där.
Han rycker på axlarna och säger: Nej, jag har ett privat ärende.
- Har ni nyligen kommit till förläggningen? 
- Ja, men vi har kommit lalgit (lagligt). 
Jag tycker att det är konstigt. Jag uppmuntrar honom att förklara.
– Jag hade en livsmedelsaffär i Pakistan. Jag hörde att FN ska stängas. Jag gick till kön. Det var dags. Det kom en representativ och skickade oss hit.

– Åh! Är ni nöjda nu?

– Nej, Sverige är ett smutsiga land, jag stängde min TV.

– Så vad ska du göra om du inte är nöjd?

-jag ska flytta till ett rent engelsktalande europeiskt land.

– Till exempel ?

– Kanada.

– Tycker du om Kanada?

-Ja, men vet du, Pakistan var mycket bättre. Jag regerade där.

-Det är samma sak i Iran. Man regerar där också om man har en livsmedelsaffär.

 Det är några minuter kvar innan dörren öppnas. Nu kommer Banu Sadr med sin dotter Parasto. Jag träffade dem för några dagar sedan i Fath ollah Khans hem. Hon är mycket artigt och lugn. Både hon och hennes man är högskoleutbildade. Hon har mycket information och kan analysera ekonomiska, politiska och sociala problem. Hon pratar engelska och franska flytande. Hennes röst är också mycket lugn, liksom de gamla mödrars vaggvisor.

Jag hälsar på henne. Hon hälsar tillbaka med ett vackert leende. 

Dörren öppnas. Den lagligt komna mannen pressar barnen åt sidan och tar de första skidorna till sin son. Några barn klamrar sig fast vid honom och säger att det inte är hans tur.

Jag går fram och säger: herre, du sa att du har ett privat ärende. Dessa killar har stått här i flera timmar.

Han säger: det är inte din sak, idiot!

Jag spottar i hans ansikte. Han visar långfingret och går. Han ser ut som en guldmedalj vinnare.

Banu Sadr trycker också barnen och tar lämpliga skidor för sin Parasto. Jag går fram och säger: Damen! Varför du? Dessa killar har stått här i flera timmar. Hon låtsas att hon inte hör mig. Jag upprepar högt. Hon vänder sig och stirrar i mina ögon och säger: du är en tik och avfall.
 Hennes tal slår i min tinning som en solid spark. Jag blir nästan medvetslös. När jag återhämtar mig hör jag min sons röst: Pappa, alla skidor togs bort och ser hans ögon fylldes med tårar, och i mina drömmar ser jag hans mammas protesterande ansikte…

• Farbror … Farbror … Jag hör Payams röst: Farbror, varför Ali är upprörd?

Jag säger: för skidor.
 Payam ger sina skidor till Ali och säger: När du är klar och trött, ge dem tillbaka till mig.  
Jag kramar Payam och kyssar honom. Jag börjar gråta.

Gimo Januari 1987

Payam
2 votes, 3.00 avg. rating (63% score)

,

Meny