Räddad ur en godispåse

Post 11 of 165

Ida gick till affären och köpte godis. Dessutom skulle hon köpa mjölk som mamma Kristina skulle ha senare.
Ida såg olika påsar med godis i olika hekton och priser som man kunde ta utan att välja bland alla godissorter, vilket kändes mycket skönare, hon valde en sån, tog sedan mjölken och ställde sig i kassan.
Hon höll hårt i godispåsen utanför kassen med mjölk.
När hon kom hem skulle hon få äta av godiset. Men hon var så frestad. Hon öppnade påsen och tittade nyfiket in på det som skulle vara godis. Men där fanns inge godis alls såg hon sedan. Hon kände sig så besviken första sekunden, men det försvann och en nyfikenhet kom istället. Det som fanns där var något helt otroligt och litet men levande.

Det var något med vingar, blå och lila vingar. Det liknade först en fjäril men vingarna var annorlunda och det var något större än en fjäril. Tyngden var inte stor, kanske bara nåt hekto så det vägde mer än en vanlig fjäril. Det som fanns där i hade vingar som liknade dom vingar trollsländor har. Fast dom här var nog lite längre. Och på något sätt såg Ida att det inte var någon trollslända. Den hade ju en kropp som likna hennes, i alla fall av de hon kunde se! Men en mycket mindre, hon spärrade upp ögonen. Den var dessutom vacker.

Den försökte gömma sig, och göra sig liten, men det gick ju inte i en tom godispåse. Ida blev väldigt nyfiken, hon fick en stor spännande känsla inom sig och ville ta upp det som hon såg nere i påsen.

Hon tog försiktigt ner handen i påsen och kände på dom lena vingarna. Hon försökte flytta på djuret eller vad det nu var, och fick den att visa lite mer. Då såg hon det. Det var inget djur från jorden trodde hon. Inte från Sverige i alla fall. Djuret hade blått halvlångt hår, spetsiga långa öron. Solbränd hud och kläder på sig. Djuret var alltså en liten människa med vackra vingar. Den verkade mycket rädd av sig och satt på bortre kanten av påsen.

Ida tog försiktigt handen närmare och tog i kläderna. Hon tog upp den utan att djuret gjorde motstånd och satte ner den på sin andra hand. Hon iakttog den noga, den hade händerna för ögonen hela tiden och verkade jätterädd av sig. Ida tyckte synd om den och klappade det försiktigt på håret. Det var en jättevacker människa. Liten och väldigt söt, lite snygg.

”Ta bort händerna från ögonen. Du vågar se mig, jag är inte farlig.” Försökte hon försäkra djuret och efter någon tveksam sekund tog den bort händerna och visade sina små blåa ögon. Den började backa, föll från handen och Ida tog snabbt upp honom, innan marken.

”Jag är inte farlig, visst jag är stor… men jag behöver inte va farlig för det.. jag ska hjälpa dig, vart ska du ta vägen nu?” Frågade hon försiktigt och den lilla människan tittade på henne. Den lugnade ner sig något.
Inte farlig kanske, men stor som en jätte och ansikte som ett monster. Tänkte den och la ner händerna på hennes stora hand. Hon släppte ner honom på handen igen.

”Vad är du för nåt… djur? Är du ens från den här planeten?” Undrade Ida och hoppades på att människan förstod hennes språk.

”Jag är en älva. Jag tror inte att jag är från den här världen. Jag känner inte igen mig alls. Men jag kommer väl inte ihåg så mycket av min värld heller.” Svarade älvan med en vacker röst.

”Okej… hur kom du in i godispåsen?” Undrade Ida.

”Jag har varit fånge här länge, men inte i godispåsen, utan i en bur. Inne i ett jättestort rum. Där dom hade sånt som du kallar godis… eller om det var godispåse. Jag gömde mig i en sån där påse, när jag lyckades ta mig ut från buren. Sen hamnade jag här… jag hade nog somnat under flytten hit.

Som jag förstår det nu, har du nog räddat mig. Jag är väldigt glad för det. Jag minns inte hur jag blev fångad från början. Jag bara upptäckte när jag vaknade en dag att jag hade blivit fångad i buren. Det var för några år sen tror jag, oerhört jobbigt. Jag har försökt rymma länge när dom inte sett något. Dom där jättarna, precis som du, men du verkar snäll…

Jag har levt på något konstigt jättarna gav mig. Inget gott, har fått tvinga i mig det hela. Det var ätbart naturligtvis men jag vet inte vad det var för något.” Berättade älvan och gjort en grimas.
”Okej, jag heter Ida. Vad heter du?” Undrade hon och älvan såg ut att fundera ett tag. Som om den hade glömt sitt eget namn också.

”Julian heter jag. Men du jag måste flyga iväg nu. Måste hitta min egen värld. Sedan måste jag också hitta min familj.” Sa Han och försökte minnas hur hans värld såg ut. Han ställde sig upp. Ida tittade på honom, han var så söt. Hon ville inte att han skulle flyga iväg redan nu.

”Men fåglarna kan äta upp dig! Och hur ska du hitta mat? Hos mig kan du få gratis mat utan att behöva leta eller jaga efter det. Dessutom blir du inte jagad av fåglar om du följer med mig hem. Och hur ska du ta dig till din värld om du inte vet vägen dit?” Försökte hon och killen log mot henne med sitt vackra leende.

”Jag måste hitta min egen värld där jag har min familj. Och nä jag vet inte hur, men jag saknar min familj. Helst så fort så möjligt så dom där borta vet att jag är oskadd. Jag har ju vart försvunnen i år. Dom kommer att bli så lyckliga.

Dessutom skulle jag trivas bättre där. Där är alla som jag, vi är liksom lika små allihopa, inga jättar, i olika storlekar. Fast i just den världen tror jag att vi är lika stora som er kanske. Jag vet inte men jag har för mig att jag var längre tidigare. Jag måste återvända till min värld.” Sa Älvan allvarligt. Ida kände hur hennes hjärta nästan ville hoppa ur henne.

”Kan jag följa med dig? Hjälpa dig att leta efter din värld?” Undrade hon.

”Nej jag måste klara det själv. Förresten vet jag inte om jag kan komma dit om du följer med. Jag har för mig att världen är osynlig i eran närhet. Men jag måste sticka nu. Hoppas att vi syns igen på nåt vis. Jag kommer alltid att komma ihåg att du har räddat mig. Bye, ha det bäst. Jag kommer aldrig att glömma dig.” Sa han och hans vingar började röra sig otroligt snabbt. Han lyfte från hennes hand. Han gav henne en sista blick och vände sig sedan bort från henne. Han såg sig omkring och började sedan flyga bort från henne.

Ida tog bort sitt blåsande hår från ansiktet och såg bort efter honom. Hon hoppades verkligen på att få träffa honom igen.

Författare: Cecilia Ridderborg

Räddad ur en godispåse
0 votes, 0.00 avg. rating (0% score)

Meny