Reflexioner

Tänk om alla människors tankar kunde fångas – nu, precis nu – i digital statistik. Under en sekund plöjs miljarder och miljarder tankar ner i ett stapeldiagram. Vilken stapel skulle bli högst? Hämnd – sorg – glädje – förvirring – vrede – rädsla – ångest – längtan efter frihet? Vilka känslor speglar mänsklighetens tankar i ett enda litet ”nu”?

Men nuet glider bort och framtiden skapas i nuet ovetandes.
Ibland ber jag till någon om natten, när ångesten väcker mig och ingen på jorden kan hjälpa. Då knäpper jag mina händer och kastar en bön rakt ut i rymden. Hur långt bort i universum måste bönen färdas – till änden av vår galax eller bortom alla galaxer, där det ska finnas någon som bekymrar sig för mig och oss på jorden? Och hur ska svaret från denna någon finna sin väg tillbaka och inte förirra sig i universum? Kanske träffar den rätt galax och det är ingen dålig precision. Men hjälper det oss?

När ska människan sluta låta sig luras?
Det finns nätter då jag tänker på Vår Herre. Han är förpassad till lådan med sagor, kungligt blod och utopier. Där ligger han, likt en gammal trasdocka, och förundrar mig. Om det nu vore så att en allsmäktig gud valt ut denna lilla planet av alla planeter i universum och skapat människan med ett syfte, då har han misslyckats. Vi skulle vara hans avbild, men syndade redan i lustgården, när Eva bet i äpplet från kunskapens träd. Kunskap är synd. Varför är Herren rädd att vi ska förstå världen vi lever i? Eller är han rädd att vi ska dra slutsatsen att han inte finns? Att vi är lurade.

Vad trodde han? Att vi inte skulle använda vår intelligens till att finna kunskap, utnyttja varandra, lura och bedra och slå ihjäl varandra? Är han helt enkelt naiv och dum, kan man ju undra. Eller han visste inte vad han gjorde. Kanske var han sysslolös den dagen och skapelsen ett oövertänkt tidsfördriv.

Jag skakar trasdockan. Du gjorde din skapelse självgående, där bara du bryter mot dina egna lagar. Som en privilegierad studerar du oss förnöjt, som barnet studerar sitt verk av lera. Vem tror på dej? Du passar inte in i din egna skapelse. Du är skapelsens undantag, som Stig Dagerman skrev en gång. Tror du på dej själv? Ja, jag ställer frågan.

Herre, smet du undan ditt ansvar när du gav människan sin fria vilja? Lade du över ansvaret på oss? Har du sedan bara roat dig med att titta på? Kanske har du tröttnat på oss då din enda roll är att ge oss tröst i eländet och få oss att tro på Den Stora Lögnen som aldrig kan avslöjas, då ingen återvänder från döden. Vill du nu att vi försvinner, att vi förgör varandra och med oss hela planeten? Svara mej!
Trasdockan stirrar stumt tillbaka.

Men naturen lugnar och viskar att vi alla är en slump – den tröstar och berättar att atomerna bara byter plats, från dig till gräset på marken. Från dig till mig. Döden är bara en dörr. Vi färdas ensamma genom universum. Endast vi bestämmer vårt öde.

Och du människa med ständiga öronsladdar som utesluter livet, det enda vi har. Du hör inte gnisslet från en grind eller prasslet i löven när staren letar efter mask, du hör inte den lätta vinden i trädens kronor, du hör inte gässens snattrande eller vågornas slag mot stranden? Vad blir du för människa som inte längre lyssnar på livet? Inte längre lyssnar på den stora tystnaden?

Författare: Ann-Marie Duplessis