ROMEO & JULIA – en tolkning

Post 40 of 165

Originalverk av William Shakespeare

ROMEO & JULIA: FRAGMENTALA INRE
Tolkning av Axel Olsson

Att ett äpple faller mot jorden är ett faktum för oss. En fjäder flyter på vattnet, damm singlar fridfullt genom luften som genomsyrar rummet. Allt är självklart. Likaså är vår dragning till varandra. Ett faktum, ett onekligt skeende som alla vet om och verkar vara tillfreds med.

Dock har vi nyligen upptäckt att vår samhörighet inte var så enkel som vi hade tänkt oss. Den var tydligen rentav förbjuden. Det var ingen som stoppade det hela, men vi kan inte nå varandra, hur mycket vi än försöker. Jag sträcker ut min hand och viftar för glatta livet, men ingen når. Om det inte är förbud, då vet jag inte vad. En regel emot vår handling, där kruxet är att regeln inte uppenbarar sig.

Konfliktdrabbade blev vi också, i och med förbudet. Oljud, ljusblixtar och klubbande nervimpulser trängde sig in genom höljena som omger oss. Dessa anfall gör oss rosenrasande, vreden sprids som en stickande värme genom kroppen och vi slåss. Vi klöser och slår och tacklas och skriker. Ibland mot ondskan kommen utifrån, ibland mot varandra, ibland mot vårt inre. Ilskan gör oss blinda och förvirrade. Men i stundens hetta river jag gladeligen ned både fiende och vän. Det ser den hormonberikade ilskan till.

När det slutat blixtra och hagla och det ondskefulla slaget lagt sig, sitter jag ofta i tystnad. Jag ser ingenting. Hör ingenting. Men jag känner. De smärtande skrien som nyss överröstades av adrenalinets hejarop hörs nu klart och tydligt. Trots att de skriker, skriker de tyst. Trots att de skriker tyst, skär det i hjärtat. I både mig och mina motståndare.

Efter en tid brukar jag resa på mig, ta en kopp te, lugna sinnena. Tända mysbelysning, meditera, äta muffins eller vad jag nu känner för. Bara det blir bra. Bara det verkar bra. Jag sneglar ständigt. Jag intalar mig att jag inte är ensam om det, att vi sneglar båda två. Jag får aldrig bevis för den tanken, dock. Ibland blir det olidligt.
Till slut kommer saknaden. En bumling i bröstet och en kula i hjärtat. Jag fjättras av kedjor skapade av det som en gång var, och jag sörjer. Sorg i dess tyngsta form, en sorg över det som kunde blivit så ljuvligt, som skulle bli så ljuvligt. Men glädjens moder fick ett missfall, och min tomhänthet medför en barnslig instinkt. De enda utvägarna är apati, förnekande och bedövning. Tvärstopp.

Igår pratade vi. Vi språkade i timtal, delade den ena berättelsen efter den andra. Målade upp våra känslor som landskap, planeter och ibland hela stjärnsystem. Galaxer. Vi utmanade med gissningslekar och gav stöd genom komplimanger och beröm. Uppehöll en konversation med varierande tema, om ditten och datten, hit och dit, här och där.

Vi fylldes med beslutsamhet och började gräva. Vi grävde i marken och i våra minnen, hittade skavanker och misstag i våra tidigare sammanflätade liv. Från dessa byggde vi uppfinningar som skulle rätta till problemen, och posterade ut dessa runt våra problemområden. Sedan grävde vi igen, och så fortsatte vi så långt vi kunde minnas.

Nu står vi vid kanten av vår grop, eller rättare sagt avgrundshål, och tittar ner i djupet. Överallt runt omkring oss står mekanismer och talismaner som ska skydda oss mot forna tider och handlingar. Vi ser på varandra. Och medan vi tränger djupt in genom lagren av kött, ben och nerver får vi varandra att inse, nästan samtidigt, att det här inte är rätt. Någonting har förändrats. En kopia är trots allt bara en kopia, och kan aldrig leva upp till originalet.

Nu kommer det gå en tom tid. En utdragen och vilsen tid, ett mellanrum. Såsom de mellanrum som separerar dessa ord, kommer vi båda befinna oss i ett blekt tomrum. Vi kommer att vandra utan att riktigt känna våra fotsteg, såväl som att andas utan att känna våra bröstkorgar. Mer än så har inte planerats ännu. Antingen stöter vi på varsin annan verklighet, börjar om på nytt, fyller det hål som vi grävt med okända och fabricerade minnesbilder. Eller så tynar vi bort, i brist på ork, förståelse och styrka. Lyfta, för att aldrig landa.

Jag är för genomskinlig för att skapa ett hopp för någondera av situationerna. Men vi kan väl anta att det inte är någon nödvändighet, då det vi en gång hoppades så på och det som en gång kändes så självklart, visade sig vara som vilket höstlöv som helst.

Godnatt.

ROMEO & JULIA – en tolkning
2 votes, 2.50 avg. rating (56% score)

,

Meny