Det var tio år sedan Martin hade hört knastret från grusvägen under bilen senaste gången. Det hade gått för långt tid, det visste han. Men det hade gjort för ont att åka upp och den här resan hade skjutits på fler gånger än han kunde räkna. En plats som var så förknippad med sommar, glädje och stillhet skulle bli något helt annat. En realitet som han hittills varit oförmögen att konfronteras med. Fram tills nu. Nu skulle det ske. I samma stund som han körde in på den lilla grusvägen som ledde djupare in i skogen kastades han tillbaka till de gånger som hans pappa hade suttit i förarsätet och Martin bredvid, fylld av förväntan. Så fort skolavslutningarna hade avklarats så hade de packat bilen full med fiskeutrustning och styrt kosan norrut, mot Härjedalen och öringsfisket. Och tre dagar av bara han och pappa, ensamma mitt ute i ingenstans. Det hade varit heliga dagar som han nästan hade värdesatt högre än julafton. Pappan hade på grund av jobbet varit sporadiskt frånvarande under hans uppväxt och resorna upp till älven hade varit hans sätt att kompensera för detta. Det var hans sätt att visa sin kärlek. Hans enda sätt. Men det var inget Martin kände att han kunde klandra honom för. Han visste att pappan hade haft en trasslig uppväxt och hade problem med att visa kärlek och släppa folk inpå livet. Men det fanns tillfällen då Martin på riktigt tvivlade på sin pappas kärlek till honom och han fick ibland känslan av att han bara var i vägen. Fisket var dock den aktivitet som hade fört dem samman. Det var där, stående längs vattenbrynet med varsitt kastspö i händerna, som de verkligen blev far och son. Nu skulle han upp till älven för första gången sedan pappan gått bort. Han skulle äntligen ta farväl. Ett farväl som legat latent i nio år. För innerst inne visste han att det var till älven ute i Härjedalsskogarna som han måste bege sig, att det var där det måste ske – på deras plats på jorden. Allt annat var otänkbart.
Efter ett par kilometer in på grusvägen kom man fram till en röd liten stuga på höger sida. Det låg en bit in från vägen omgivet av barrskog. ”Fiskekort” stod det på en skylt. Det var den ensammaste platsen på jorden brukade Martin tänka. Mannen som bodde där hade varit gammal redan när han var liten och måste nu ha varit upp mot 90 år, om han fortfarande var i livet. Han levde ensam men tycktes inte bekymra sig över sitt solitära livsöde utan var alltid trevlig och pratglad när han och pappa hade passerat. De stannade dock aldrig några längre stunder utan utbytte bara några ord om vädret och säsongens fiskebestånd innan de betalade för korten och återvände till bilen. Det märktes att gubben trivdes i deras sällskap och han sken upp varje gång de kom förbi.
Stugan utgjorde den sista utposten innan vildmarken började. En sista skymt av civilisation innan två timmars bilfärd genom den täta Härjedalsskogen tog vid. Nu parkerade han bilen på exakt samma plats som pappan alltid hade gjort. Han slog av motorn och satt kvar några minuter i bilen, betraktade omgivningen. Allting var sig likt. Det verkade inte ha gått en dag sen sist han var här. Tio år kunde lika gärna varit tio timmar – samma slitna huspanel, samma buskar längs husets kortsida, samma vindspel på den lilla verandan. Det var en bisarr känsla. Här stod tiden stilla och pappa kunde lika gärna ha suttit bredvid honom.
Två knackningar och dörren öppnades. Pojken kan inte ha varit mer än 15 år.
– Hej, sa pojken på bred härjedalska.
– Hej, sa Martin. Jag skulle vilja köpa ett fiskekort.
– Javisst, kom in.
Pojken gick in ett intilliggande rum och började rafsa i en skrivbordslåda. Han utbytte några ord med någon i rummet men det var omöjligt att höra vad som sas. Martin klev in och stängde dörren efter sig. Husdoften som han möttes av överrumplade honom. Trots att han aldrig tillbringat några längre stunder i det här huset så mindes han doften så väl, och den kändes starkare än vad den brukade göra; en blandning av fiskenät, kåda och bark. Den påminde märkligt nog om den parfym som pappa hade burit under sina sista år i livet. En vattendelare bland hans närstående men för Martin var det pappas doft – det VAR pappa. Efter ett par sekunder i hallen tog han några steg in i huset och tittade till höger, in i det rum där pojken befann sig, i full färd med att hitta rätt bland papperna som låg utspridda på skrivbordet borta i hörnet. Bredvid skrivbordet stod en fåtölj och i den satt en gammal man, skröplig och till åren kommen. Han måste varit över 90 år. Det hög till i Martin. Deras blickar möttes och de nickade respektabelt till varandra, log försiktigt. Båda visste vem den andra var, det var ingen tvekan. Mannens uttryck vittnade om hans vetskap om vad som hade hänt pappan, och varför Martin var här. Det behövdes inga ord. Martins manér och faktumet att han hade kommit hit själv förklarade allt.
– Jag gissar att du vill ha fiskekort till zon B, frågade pojken som nu hade hittat rätt i röran på skrivbordet.
Martin som hade sjunkit djupt in i mannens ögon vaknade till.
– Ja, det stämmer.
– Då blir det 150kr.
Martin plockade fram plånboken ur sin högerficka och gav pojken 200kr.
– Behåll växeln.
Mannen i fåtöljen log och nickade tacksamt. Han hade inte släppt blicken från Martin.
– Tackar, tackar, sa pojken och gav honom fiskekortet. God fiskelycka och på återseende!
– Tack, på återseende.
Han vände sig om mot dörren men innan han började gå stannade han upp och slängde en sista blick på mannen i fåtöljen. De log förstående mot varandra och nickade hej då. Ibland säger tystnaden mer än tusen ord.
Han gick ut och satte sig i bilen och stängde igen dörren, slöt ögonen och andades ut. Pojken måste ha varit ett barnbarn, han var ju gubben upp i dagen. Tiden hade passerat även här, trots att den gamle mannen såg precis likadan ut som förra gången han såg honom, om än lite svagare och uppenbart mer fåordig. Men han kände igen honom. Tänka sig, efter alla dessa år. Han lät någon minut passera innan han startade bilen och backade ut på grusvägen och lämnade den lilla stugan. Han tog sikte på de skogsbeklädda bergen som reste sig över träden borta över horisonten och fortsatte sin resa upp mot älven, något tagen av det möte han precis erfarit.
Det var inte långt kvar nu. Sista biten bestod av en lång uppförsbacke och avslutades med ett litet krön. Sedan var man framme vid den lilla vändplats där de brukade slå läger. Han var halvvägs upp nu. Bara det inte står någon annan där, tänkte han. Det hade hänt en gång att de inte hade varit ensamma på vändplatsen och han hoppades innerligt att så inte var fallet denna gång. Han kom upp för backen och följde krönet. Inga bilar. Han pustade ut, körde till den plats de alltid hade stått på och parkerade. Det var en surrealistisk känsla. Både att vara här utan pappa men också på grund av de otaliga gånger han hade fantiserat om denna stund och tänkt tillbaka på somrarna när han var liten. Nu var han här.
Klockan hade hunnit bli strax efter sju på kvällen när han blev klar med tältuppsättning och montering utav stormkök. Imorgon skulle han ta med glasbruken med pappas aska ner till älven och sprida den med vinden. Han hade dock bara fått med sig en del av den aska som blev kvar efter kremeringen. Resten stod hemma hos mamma i en vas över den öppna spisen. Utan hennes vetskap hade han tagit vasen med askan och hällt över en mängd i den glasburk som han sedan hade packat ner i bilen. Det var till älven pappa skulle och han var rädd att mamma inte skulle förstå.
Han somnade gott den kvällen. Med älvens porlande ljudkuliss och vindens vinande mellan trädstammarna infann sig en total känsla av trygghet, trots det faktum att han låg ensam mitt ute i skogen, flera mil från närmsta bebyggelse. Det var som om någon vakade över honom, som om inget kunde hända honom. Universum hade berett en väg och den var hans att vandra, rensad från hinder och illvilliga skogsvarelser.
Morgonen kom snabbt. Han hann knappt sluta ögonen innan han vaknade av att solen lyste upp tältduken. Han gick ut ur tältet och började göra i ordning morgonkaffet. Det såg ut att bli en fin dag. Planen var att gå den sträcka som han och pappa alltid hade gått; börja med att följa älven norrut, korsa den vid lunchtid och sedan gå tillbaka på andra sidan. Det brukade ta ungefär en dag. När han sedan kommit tillbaka och skymningen lagt sig skulle han gå tillbaka ner till älven och sprida askan.
Efter det att frukosten hade konsumerats plockade han fram kastspöt och den lilla fiskelådan ur bilen. De hade inte använts sen sist han var här. Pappa var alltid den som plockade fram och gjorde i ordning utrustningen inför fisketurerna och faktumet att han nu skulle göra det själv gav honom en stor klump av sorg i magen. Känslor som legat vilande i så många år bubblar plötsligt upp. Han kan inte hålla tillbaka längre. Han faller ner på marken och tårarna kommer. Han kippar efter andan, hulkar, innan ett nytt gråtanfall tar vid. Några minuter passerar innan han lyckas hämta andan igen. Han känner sig befriad och tio kilo lättare. Något hade släppt från hans bröst. Han ställer sig upp och börjar målmedvetet montera ihop spöt och trä igenom linan. Han är redo, nu väntar älven.
Han gick i ett lugnt tempo. Stannade på de platser som han mindes det hade nappat bra på förut och fortsatte sedan till nästa. Han hittade pappas gamla favoritplatser. Vissa hade vuxit igen och vissa såg ut precis som de hade gjort för tio år sedan. Där stannade han några extra minuter, även om det inte nappade. Älven var lika vild och vacker som han mindes den. I tusen år hade den forsat fram och skulle göra det tusen till. Tanken svindlade. En tidlös plats där nutid och dåtid flöt ihop. Han kom fram till den plats där älven smalnade av och blev knägrund och åt sin lunch. Han hade hittills dragit upp tre öringar av måttlig storlek. De hängde på en smal gren som han hade trätt genom gälarna och gjort till en ögla. Det fanns inget godare än färsk öring som precis kommit ut från röken och han såg fram emot kvällen då han skulle få tillaga dem. Ytterligare tre öringar till hann dras upp innan han var tillbaka på vändplatsen vid sex-tiden. Det hade varit en känslosam dag minst sagt. Minnen hade dykt upp som han inte visste hade. Bakom varje krön fick han upp nya bilder som fick färg och konturer.
Kvällen kom. Turen hade tagit längre tid än väntat och skymningen hade börjat komma. Tillsammans med en stor portion pulvermos hade två av öringarna gått ner. Mätt och med en lätt trötthet insåg han nu att det var dags. Han måste hinna gå ner till älven innan solen försvinner helt. Han gick till bilen och plockade fram glasburken. Kramade den hårt med händerna och gick ner mot älven. Han lokaliserade den plats där pappa alltid brukade stå. Det var en sten som låg en bit ut i vattendraget och det krävdes lite arbete för att ta sig dit. Även om det innebar en viss risk för att snubbla eller i värsta fall tappa glasburken var det därifrån han skulle spridas. Det hade han planerat i förväg. Tur nog så lyckades han ta sig till stenen utan några större problem. Han stannade upp ett par sekunder och kände in stunden. Han öppnade locket och kastade ut askan framför sig.
– Hej då, Pappa.
Nu var han hemma.
Han lade sig bredvid den lilla brasa han tidigare hade tänt och stirrade upp mot himlen – mätt, trött och lycklig över vad han just hade åstadkommit. Kvällen låg stilla. Det enda som hördes var älven. Det var nästan som att den hade bråttom, som den far fram. Han skulle precis sluta ögonen när han hörde något i skogsbrynet bakom bilen. Ett prasslande. Han far upp med huvudet och blickade in mot träden, försökte urskilja vad det var. Där stod en älgkalv. Den tittade rakt emot honom och visade inga tecken på rädsla. Han satt helt still och blev knäpptyst, mötte djurets blick. Kalven tog två steg längs brynet och kom fram bakom bilen, visade sin fulla gestalt. Den vände sig om och tog två steg till, men den här gången ut på vändplatsen i riktning mot Martin. Han höll andan, helt paralyserad om vad som nu skedde framför hans ögon. Den stannade ett par meter framför honom och gav ifrån sig ett lågmält bröl, som om den ville få kontakt. De stirrade på varandra. Den brölade igen, denna gång något högre. Den vände sig sedan om och började gå mot stigen som ledde in i skogen. Han satt blickstilla kvar och följde dess gång. När den hade kommit en bit i skogen vågade han sig upp och började sakta följa efter. Han smög sig fram och upptäckte att kalven hade stannat på stigen. Han gjorde likadant. Kalven vred sitt huvud och tittade bak på Martin, började sedan avvika från stigen och gå in i skogen. Han följde sakta efter, angelägen om att inte göra några kvicka rörelser. Ett tiotal meter in i skogen stannade kalven upp igen. Den hade stannat vid en stubbe och Martin kastades genast tillbaka då pappa visade honom hur man knyter fast fiskedraget på linan. Det gjorde han alltid på den där stubben. Det var också där pappa hade visat hur man rensade öring och hur man bäst trär en fiskerulle på bästa sätt för att undvika trassel. En känslostorm vällde upp i honom och han kunde knappt hålla tillbaka tårarna. Älgkalven vände sitt huvud ännu en gång och gav ifrån sig ett dovt bröl. De tittade på varandra en kortare stund och kalven vandrade sedan sakta därifrån. När den var utom räckhåll gick han sakta fram till stubben och föll ner på knä, lade ner sin panna och slöt ögonen. Tog några djupa andetag och öppnade ögonen igen. Han fick syn på något i en av springorna, något silveraktigt. Han förde ner fingrarna och plockade upp det. Det var ett fiskedrag, och ett bekant sådant. Det var pappas lyckodrag som alltid låg oanvänt i hans draglåda och som han alltid bar med sig på deras turer. Han måste ha gömt det här under deras sista resa, för Martin att hitta. Han hade aldrig hållit det i sin hand förut men nu såg han att det stod något på det. En text ingraverad på dess baksida:
”Martin
Det var tio år sedan Martin hade hört knastret från grusvägen under bilen senaste gången. Det hade gått för långt tid, det visste han. Men det hade gjort för ont att åka upp och den här resan hade skjutits på fler gånger än han kunde räkna. En plats som var så förknippad med sommar, glädje och stillhet skulle bli något helt annat. En realitet som han hittills varit oförmögen att konfronteras med. Fram tills nu. Nu skulle det ske. I samma stund som han körde in på den lilla grusvägen som ledde djupare in i skogen kastades han tillbaka till de gånger som hans pappa hade suttit i förarsätet och Martin bredvid, fylld av förväntan. Så fort skolavslutningarna hade avklarats så hade de packat bilen full med fiskeutrustning och styrt kosan norrut, mot Härjedalen och öringsfisket. Och tre dagar av bara han och pappa, ensamma mitt ute i ingenstans. Det hade varit heliga dagar som han nästan hade värdesatt högre än julafton. Pappan hade på grund av jobbet varit sporadiskt frånvarande under hans uppväxt och resorna upp till älven hade varit hans sätt att kompensera för detta. Det var hans sätt att visa sin kärlek. Hans enda sätt. Men det var inget Martin kände att han kunde klandra honom för. Han visste att pappan hade haft en trasslig uppväxt och hade problem med att visa kärlek och släppa folk inpå livet. Men det fanns tillfällen då Martin på riktigt tvivlade på sin pappas kärlek till honom och han fick ibland känslan av att han bara var i vägen. Fisket var dock den aktivitet som hade fört dem samman. Det var där, stående längs vattenbrynet med varsitt kastspö i händerna, som de verkligen blev far och son. Nu skulle han upp till älven för första gången sedan pappan gått bort. Han skulle äntligen ta farväl. Ett farväl som legat latent i nio år. För innerst inne visste han att det var till älven ute i Härjedalsskogarna som han måste bege sig, att det var där det måste ske – på deras plats på jorden. Allt annat var otänkbart.
Efter ett par kilometer in på grusvägen kom man fram till en röd liten stuga på höger sida. Det låg en bit in från vägen omgivet av barrskog. ”Fiskekort” stod det på en skylt. Det var den ensammaste platsen på jorden brukade Martin tänka. Mannen som bodde där hade varit gammal redan när han var liten och måste nu ha varit upp mot 90 år, om han fortfarande var i livet. Han levde ensam men tycktes inte bekymra sig över sitt solitära livsöde utan var alltid trevlig och pratglad när han och pappa hade passerat. De stannade dock aldrig några längre stunder utan utbytte bara några ord om vädret och säsongens fiskebestånd innan de betalade för korten och återvände till bilen. Det märktes att gubben trivdes i deras sällskap och han sken upp varje gång de kom förbi.
Stugan utgjorde den sista utposten innan vildmarken började. En sista skymt av civilisation innan två timmars bilfärd genom den täta Härjedalsskogen tog vid. Nu parkerade han bilen på exakt samma plats som pappan alltid hade gjort. Han slog av motorn och satt kvar några minuter i bilen, betraktade omgivningen. Allting var sig likt. Det verkade inte ha gått en dag sen sist han var här. Tio år kunde lika gärna varit tio timmar – samma slitna huspanel, samma buskar längs husets kortsida, samma vindspel på den lilla verandan. Det var en bisarr känsla. Här stod tiden stilla och pappa kunde lika gärna ha suttit bredvid honom.
Två knackningar och dörren öppnades. Pojken kan inte ha varit mer än 15 år.
– Hej, sa pojken på bred härjedalska.
– Hej, sa Martin. Jag skulle vilja köpa ett fiskekort.
– Javisst, kom in.
Pojken gick in ett intilliggande rum och började rafsa i en skrivbordslåda. Han utbytte några ord med någon i rummet men det var omöjligt att höra vad som sas. Martin klev in och stängde dörren efter sig. Husdoften som han möttes av överrumplade honom. Trots att han aldrig tillbringat några längre stunder i det här huset så mindes han doften så väl, och den kändes starkare än vad den brukade göra; en blandning av fiskenät, kåda och bark. Den påminde märkligt nog om den parfym som pappa hade burit under sina sista år i livet. En vattendelare bland hans närstående men för Martin var det pappas doft – det VAR pappa. Efter ett par sekunder i hallen tog han några steg in i huset och tittade till höger, in i det rum där pojken befann sig, i full färd med att hitta rätt bland papperna som låg utspridda på skrivbordet borta i hörnet. Bredvid skrivbordet stod en fåtölj och i den satt en gammal man, skröplig och till åren kommen. Han måste varit över 90 år. Det hög till i Martin. Deras blickar möttes och de nickade respektabelt till varandra, log försiktigt. Båda visste vem den andra var, det var ingen tvekan. Mannens uttryck vittnade om hans vetskap om vad som hade hänt pappan, och varför Martin var här. Det behövdes inga ord. Martins manér och faktumet att han hade kommit hit själv förklarade allt.
– Jag gissar att du vill ha fiskekort till zon B, frågade pojken som nu hade hittat rätt i röran på skrivbordet.
Martin som hade sjunkit djupt in i mannens ögon vaknade till.
– Ja, det stämmer.
– Då blir det 150kr.
Martin plockade fram plånboken ur sin högerficka och gav pojken 200kr.
– Behåll växeln.
Mannen i fåtöljen log och nickade tacksamt. Han hade inte släppt blicken från Martin.
– Tackar, tackar, sa pojken och gav honom fiskekortet. God fiskelycka och på återseende!
– Tack, på återseende.
Han vände sig om mot dörren men innan han började gå stannade han upp och slängde en sista blick på mannen i fåtöljen. De log förstående mot varandra och nickade hej då. Ibland säger tystnaden mer än tusen ord.
Han gick ut och satte sig i bilen och stängde igen dörren, slöt ögonen och andades ut. Pojken måste ha varit ett barnbarn, han var ju gubben upp i dagen. Tiden hade passerat även här, trots att den gamle mannen såg precis likadan ut som förra gången han såg honom, om än lite svagare och uppenbart mer fåordig. Men han kände igen honom. Tänka sig, efter alla dessa år. Han lät någon minut passera innan han startade bilen och backade ut på grusvägen och lämnade den lilla stugan. Han tog sikte på de skogsbeklädda bergen som reste sig över träden borta över horisonten och fortsatte sin resa upp mot älven, något tagen av det möte han precis erfarit.
Det var inte långt kvar nu. Sista biten bestod av en lång uppförsbacke och avslutades med ett litet krön. Sedan var man framme vid den lilla vändplats där de brukade slå läger. Han var halvvägs upp nu. Bara det inte står någon annan där, tänkte han. Det hade hänt en gång att de inte hade varit ensamma på vändplatsen och han hoppades innerligt att så inte var fallet denna gång. Han kom upp för backen och följde krönet. Inga bilar. Han pustade ut, körde till den plats de alltid hade stått på och parkerade. Det var en surrealistisk känsla. Både att vara här utan pappa men också på grund av de otaliga gånger han hade fantiserat om denna stund och tänkt tillbaka på somrarna när han var liten. Nu var han här.
Klockan hade hunnit bli strax efter sju på kvällen när han blev klar med tältuppsättning och montering utav stormkök. Imorgon skulle han ta med glasbruken med pappas aska ner till älven och sprida den med vinden. Han hade dock bara fått med sig en del av den aska som blev kvar efter kremeringen. Resten stod hemma hos mamma i en vas över den öppna spisen. Utan hennes vetskap hade han tagit vasen med askan och hällt över en mängd i den glasburk som han sedan hade packat ner i bilen. Det var till älven pappa skulle och han var rädd att mamma inte skulle förstå.
Han somnade gott den kvällen. Med älvens porlande ljudkuliss och vindens vinande mellan trädstammarna infann sig en total känsla av trygghet, trots det faktum att han låg ensam mitt ute i skogen, flera mil från närmsta bebyggelse. Det var som om någon vakade över honom, som om inget kunde hända honom. Universum hade berett en väg och den var hans att vandra, rensad från hinder och illvilliga skogsvarelser.
Morgonen kom snabbt. Han hann knappt sluta ögonen innan han vaknade av att solen lyste upp tältduken. Han gick ut ur tältet och började göra i ordning morgonkaffet. Det såg ut att bli en fin dag. Planen var att gå den sträcka som han och pappa alltid hade gått; börja med att följa älven norrut, korsa den vid lunchtid och sedan gå tillbaka på andra sidan. Det brukade ta ungefär en dag. När han sedan kommit tillbaka och skymningen lagt sig skulle han gå tillbaka ner till älven och sprida askan.
Efter det att frukosten hade konsumerats plockade han fram kastspöt och den lilla fiskelådan ur bilen. De hade inte använts sen sist han var här. Pappa var alltid den som plockade fram och gjorde i ordning utrustningen inför fisketurerna och faktumet att han nu skulle göra det själv gav honom en stor klump av sorg i magen. Känslor som legat vilande i så många år bubblar plötsligt upp. Han kan inte hålla tillbaka längre. Han faller ner på marken och tårarna kommer. Han kippar efter andan, hulkar, innan ett nytt gråtanfall tar vid. Några minuter passerar innan han lyckas hämta andan igen. Han känner sig befriad och tio kilo lättare. Något hade släppt från hans bröst. Han ställer sig upp och börjar målmedvetet montera ihop spöt och trä igenom linan. Han är redo, nu väntar älven.
Han gick i ett lugnt tempo. Stannade på de platser som han mindes det hade nappat bra på förut och fortsatte sedan till nästa. Han hittade pappas gamla favoritplatser. Vissa hade vuxit igen och vissa såg ut precis som de hade gjort för tio år sedan. Där stannade han några extra minuter, även om det inte nappade. Älven var lika vild och vacker som han mindes den. I tusen år hade den forsat fram och skulle göra det tusen till. Tanken svindlade. En tidlös plats där nutid och dåtid flöt ihop. Han kom fram till den plats där älven smalnade av och blev knägrund och åt sin lunch. Han hade hittills dragit upp tre öringar av måttlig storlek. De hängde på en smal gren som han hade trätt genom gälarna och gjort till en ögla. Det fanns inget godare än färsk öring som precis kommit ut från röken och han såg fram emot kvällen då han skulle få tillaga dem. Ytterligare tre öringar till hann dras upp innan han var tillbaka på vändplatsen vid sex-tiden. Det hade varit en känslosam dag minst sagt. Minnen hade dykt upp som han inte visste hade. Bakom varje krön fick han upp nya bilder som fick färg och konturer.
Kvällen kom. Turen hade tagit längre tid än väntat och skymningen hade börjat komma. Tillsammans med en stor portion pulvermos hade två av öringarna gått ner. Mätt och med en lätt trötthet insåg han nu att det var dags. Han måste hinna gå ner till älven innan solen försvinner helt. Han gick till bilen och plockade fram glasburken. Kramade den hårt med händerna och gick ner mot älven. Han lokaliserade den plats där pappa alltid brukade stå. Det var en sten som låg en bit ut i vattendraget och det krävdes lite arbete för att ta sig dit. Även om det innebar en viss risk för att snubbla eller i värsta fall tappa glasburken var det därifrån han skulle spridas. Det hade han planerat i förväg. Tur nog så lyckades han ta sig till stenen utan några större problem. Han stannade upp ett par sekunder och kände in stunden. Han öppnade locket och kastade ut askan framför sig.
– Hej då, Pappa.
Nu var han hemma.
Han lade sig bredvid den lilla brasa han tidigare hade tänt och stirrade upp mot himlen – mätt, trött och lycklig över vad han just hade åstadkommit. Kvällen låg stilla. Det enda som hördes var älven. Det var nästan som att den hade bråttom, som den far fram. Han skulle precis sluta ögonen när han hörde något i skogsbrynet bakom bilen. Ett prasslande. Han far upp med huvudet och blickade in mot träden, försökte urskilja vad det var. Där stod en älgkalv. Den tittade rakt emot honom och visade inga tecken på rädsla. Han satt helt still och blev knäpptyst, mötte djurets blick. Kalven tog två steg längs brynet och kom fram bakom bilen, visade sin fulla gestalt. Den vände sig om och tog två steg till, men den här gången ut på vändplatsen i riktning mot Martin. Han höll andan, helt paralyserad om vad som nu skedde framför hans ögon. Den stannade ett par meter framför honom och gav ifrån sig ett lågmält bröl, som om den ville få kontakt. De stirrade på varandra. Den brölade igen, denna gång något högre. Den vände sig sedan om och började gå mot stigen som ledde in i skogen. Han satt blickstilla kvar och följde dess gång. När den hade kommit en bit i skogen vågade han sig upp och började sakta följa efter. Han smög sig fram och upptäckte att kalven hade stannat på stigen. Han gjorde likadant. Kalven vred sitt huvud och tittade bak på Martin, började sedan avvika från stigen och gå in i skogen. Han följde sakta efter, angelägen om att inte göra några kvicka rörelser. Ett tiotal meter in i skogen stannade kalven upp igen. Den hade stannat vid en stubbe och Martin kastades genast tillbaka då pappa visade honom hur man knyter fast fiskedraget på linan. Det gjorde han alltid på den där stubben. Det var också där pappa hade visat hur man rensade öring och hur man bäst trär en fiskerulle på bästa sätt för att undvika trassel. En känslostorm vällde upp i honom och han kunde knappt hålla tillbaka tårarna. Älgkalven vände sitt huvud ännu en gång och gav ifrån sig ett dovt bröl. De tittade på varandra en kortare stund och kalven vandrade sedan sakta därifrån. När den var utom räckhåll gick han sakta fram till stubben och föll ner på knä, lade ner sin panna och slöt ögonen. Tog några djupa andetag och öppnade ögonen igen. Han fick syn på något i en av springorna, något silveraktigt. Han förde ner fingrarna och plockade upp det. Det var ett fiskedrag, och ett bekant sådant. Det var pappas lyckodrag som alltid låg oanvänt i hans draglåda och som han alltid bar med sig på deras turer. Han måste ha gömt det här under deras sista resa, för Martin att hitta. Han hade aldrig hållit det i sin hand förut men nu såg han att det stod något på det. En text ingraverad på dess baksida:
”Martin mitt allt och lite till”