Smartphone

Post 96 of 170

När Jörgen var klar med middagen och hade laddat diskmaskinen, gick han ut på balkongen för att känna på vädret. Det hade slutat regna för över en timme sedan men det var fortfarande mulet och ganska svalt i luften. Regnet hade varit efterlängtat då det inte fallit en droppe på flera veckor. En promenad ut ur staden skulle verkligen sitta bra tyckte han och började ta på sig de bekvämaste skorna.

Det var ingen storstad han bodde i så transportsträckan till stadsgränsen var ganska kort. Det handlade i runda slängar om någon kilometer räknat från hans bostadsområde.

Han travade på med långa raska steg redan från början och efter tio minuter var han omgiven av naturen. Vägen han gick på var ganska smal och krokig men ändå asfalterad. Detta måste ha gjorts på den tiden man verkligen satsade på bilismen och då asfalt var ett relativt billigt material. Senare skulle asfaltering bli något som tillgreps endast för bredare och rakare vägar.

Han gick på den smala gruskanten utanför asfalten och han tyckte att det var skönt i luften efter regnet som pågått nästan hela dagen. Det var inte mycket biltrafik på den här vägen åtminstone inte denna kväll. Längre fram tänkte han gå in på en mindre körväg som gick genom ett barrskogsparti. Den var betydligt mjukare att gå på och doften från våta tallar och granar var också speciell tyckte Jörgen som var uppväxt på landet.

När han hade ett par hundra meter kvar till skogsvägen mötte han en polisbil som saktade in medan de båda poliserna i bilen tittade intresserat på honom. Den ökade åter farten och försvann in mot staden.

Precis när han skulle svänga in på skogsvägen kom polisbilen tillbaks. Efter att ha kört om honom stannade den och de båda poliserna klev ur och kom fram till honom.

– Var har du din smartphone? Frågade den mindre av poliserna som hade solglasögon trots det mulna vädret.
– Min vad då?? Jörgen tittade frågande från den ena polisen till den andra.
– Ja du vet väl att du är skyldig att bära din smartphone fullt synligt, helst under aktivt användande.
– Jag har bara en vanlig gammaldags mobiltelefon med kontantkort från år 2009 och den ligger hemma eftersom jag inte väntar något samtal. Dom där reglerna gäller väl bara inne i stan?
– Nej från den första juli i år är alla skyldiga att överallt bära smartphonen fullt synlig framför sig. Man måste även vara uppkopplad och med GPS-funktionen aktiv, upplyste den större polisen som bar svarta handskar.
– Har du legitimation på dig? Undrade den lille polisen.
Jörgen tog fram sitt körkort och räckte fram det till den lille som inte hade handskar på sig.
– Från och med nästa årsskifte är det EU-kort som gäller. Körkortet kommer då inte att godkännas som legitimation. Bara som en upplysning, tillade den större polisen medan den lille tog med sig körkortet till bilen där han satte sig och knappade in något på sin polisdator.
– Vart är du på väg och vad skall du göra där? undrade den store.
– Jag är bara ute och går. Några kilometer för motionens skull, svarade Jörgen
– Det finns motionshallar, påpekade den store och gick iväg till bilen.

Den lille polisen kom tillbaks till Jörgen och undrade var han bodde. Jörgen uppgav sin adress i staden och uppmanades av den lille att komma med och sätta sig i bilens baksäte. Där fick han tillbaks sitt körkort. Den större polisen som satt vid ratten backade in på skogsvägen för att vända bilen och Jörgen undrade vad det var han var med om.

De stannade utanför Jörgens bostad där poliserna uppmanade honom att bära sig åt som folk och snarast köpa en modern smartphone samt att innan årsskiftet skaffa EU-pass.

Uppe i lägenheten stirrade han länge in i hallspegeln. Man kunde alltså inte längre ta en helt vanlig kvällspromenad utan att bli haffad av polisen. Irriterat slet han åt sig kvällstidningen för att slötitta i den eftersom kvällen ändå var förstörd.

En artikel i tidningen handlade om årets drunkningsolyckor som hade blivit fler under den senaste månaden på grund av det vackra vädret. Första halvan av artikeln skildrade några olyckor där främst äldre män drunknat under simturer på djupt vatten. Den andra halvan klagade på att allt färre lär sig simma!!!

Logisk kullerbytta på grund av nyhetstorka kallade Jörgen denna typ av artiklar som alltid dök upp i semestertider.

Tydligen hade pressen liksom hela samhället fått solsting. Tidningar fylldes med artiklar om känt folk och lättsamt material medan kritisk granskning av samhällsutvecklingen numera var ett minne blott.

Efter några dagar fick han en gul avi med anonym avsändare. Enligt avin var han tvungen att snarast kvittera ut ett rekommenderat brev. Han måste alltså ta sig till postanstalten på andra sidan staden. Det var en bit att gå och hela tiden såg han människor som med böjda huvuden pillade på sina smartphones. Själv tittade han efter patrullerande poliser.

För säkerhets skull hade han tillverkat en attrapp. Ett inramat foto av hans föräldrar hade en svart plastram och var av ungefär samma storlek som de flesta smartphones. Innanför dess glas hade han placerat ett urklipp från en reklamfolder. Det var en bild av en modern smartphone-display. En hörsnäcka med kabel hade han hittat på sitt vindsförråd och tejpat fast på attrappen. Nu gick han som alla andra och tittade på sin apparat och gnuggade tummarna på glaset. Han ville ändå hålla en viss koll efter poliser. Om de upptäckte hans bluff låg han säkert illa till på allvar.

Postanstalten var inhyst i en gammal hangarhall på det nerlagda regementet. Det märktes. Lokalen kändes mer som en lagerbyggnad än en modern servicelokal. En pytteliten affisch gjorde någon slags reklam för den statliga postmyndigheten och några handmålade skyltar visade vart man skulle gå.

Jörgen hade haft tur. Hade han kommit någon timme tidigare hade han fått vänta eftersom man höll stängt mellan tio och tre. Nu var klockan några minuter över tre och det var en jättelång kö till den enda luckan. De flesta såg nervösa och oroliga ut. Några äldre personer av båda könen höll gula avier i händerna. Det var säkert likadana anonyma avier som den Jörgen hade.

När det äntligen blev hans tur frågade han den medelålders kvinnan i luckan varför det inte var någon avsändare på avin. Kvinnan log moderligt och sa att sådant kan man inte fråga om. Han kvitterade ut brevet och lämnade lokalen. Utanför tittade han efter någon av dem som han trodde haft samma ärende som han men det var helt tomt sånär som på ett par parkerade bilar.

På hemvägen passerade han stadsbiblioteket. Han hade kommit att tänka på en roman han läst för några år sedan och som handlat om en person kallad K som råkat ut för ett konstigt rättsövergrepp. Nu tänkte han låna samma roman och läsa om den.

Biblioteket hade minskat öppettiderna avsevärt mot förr men Jörgen hade tur. Det skulle vara öppet en halvtimme till. När han kom in i biblioteket kände han inte riktigt igen sig. Det verkade som om man hade byggt ut lokalen. Bokhyllorna stod nu längre ifrån varandra och de hade ännu inte hunnit fylla på dem. Men samtidigt verkade ytterväggarna vara desamma som förut.

När han tittade ner på golvet såg han märken efter hur bokhyllorna stått tidigare. Det var troligen antalet hyllor som minskat. Ommöbleringen hade gjorts för att förvilla. Allt kunde bara förklaras på ett sätt: Mängder av böcker hade plockats bort. Det var därför det sett så luftigt och stort ut när han kom. Hyllorna var färre och innehöll dessutom inte alls lika många titlar som förr.

Han gick fram till disken och frågade efter boken han kommit att tänka på.
– Jag tror den hette ”Proceduren” eller något liknande och var skriven av en judisk författare från Tjeckoslovakien, sa han.
– Tjeckisk jude? Proceduren? Nej någon sådan bok finns inte här, svarade den unga bibliotekarien, som Jörgen antog var nyanställd. Hon brydde sig inte ens om att kolla efter boken i datorn.

Jörgen beslutade sig för att gå hem och försöka ta reda på den exakta titeln och namnet på författaren för att återkomma och låna boken senare. Kanske hade han antecknat boken i någon fickkalender förra gången han läste den.

Hemkommen öppnade han det rekommenderade brevet med hjälp av en bordskniv trots att lagen föreskrev brevöppnare. Han gick ut på balkongen och satte sig där för att i lugn och ro läsa brevet. Det visade sig innehålla en kallelse till en rutinundersökning på Psykiatriskt Centrum för Forskning om Regressiva Tendenser. Åter undrade han vad det var han var med om.

När han senare gick och lade sig lät han balkongdörren vara litet öppen för att låta den svala nattluften komma in i lägenheten. Strax innan han somnade kom han plötsligt på namnet på romanen. Det var ju ”Processen”. Han försökte även minnas författarens namn men det ville sig inte riktigt. Kanske började efternamnet på K eller så kan det ha varit romanfiguren ”K” som lurade honom.

Han var åter klarvaken. Mörkret hade fallit. Det märktes att hösten närmade sig. Ute i staden hördes åter visselpiporna som ofta återkom nattetid. ”Wistleblower” tänkte Jörgen med ett ironiskt flin. Efter en stund hörde han även skottsalvor. Det var nu några dagar sen sist men tidigare hade det låtit som rena kriget på nätterna. Alldeles innan han somnade fick nattbrisen gardinen vid balkongdörren att röra på sig. Men när de båda skuggorna dök upp på balkongen hade han somnat om.

Författare: Börje Nordström

Smartphone
1 vote, 2.00 avg. rating (54% score)

,

Meny