Snömagi

Post 11 of 208

Snömagi

Klockans sista slag slog hårt på Vanjas arm. Fastän hon just vaknat, stod solen högt på himmelens horisont. Hon undrade, för varje steg hon tog, om någon skulle fråga efter henne. Om mamma eller pappa skulle kanske försöka ringa henne. Om Marika skulle be för henne, att hon bad till Gud, och att Han då lyssnade och tog henne till himmelen på en gång. Just för att hennes hjärta slog förgäves.

Vit var snön, och den reflekterade i hennes ögon, som en kniv i armen. Hungrig var hon också. Hon satte sig på huk och öppnade ryggsäcken. Däri låg en skinksmörgås. Det var lunchen mamman hennes hade gjort åt henne. Hon tog fram en termos med kakao. För det var tänkt, att Vanja, blott tolv år gammal, skulle med på en resa med klassen. De skulle till Norge. Men Vanja ångrade sig i sista stund. Hon sa, när de var över gränsen, att hon måste spy. Bussen med alla de livliga barnen stannade, men Vanja gick in i skogen och kom inte tillbaka något mer. Fröken Susanne måste blivit tokig. Och Vanja visste, att Sofie skulle sakna henne. Sofie pratade inte med någon annan i klassen. Hon pratade ju bara med Vanja. Och Vanja pratade så lite hon kunde också, till och med med Sofie pratade hon så litet.

Vanja gnydde sig i ögonen. Solen var så stark. Hon lade bort mackan med skinka och lade sig raklång på marken. Den vita marken. Hon visste inte var hon befann sig, hon visste inte om hon skulle komma hem igen. Men det ville hon inte heller. Hon ville bara inte hem. Hon ville ännu mindre tillbaka till klassen. Om de hittade henne, vad arga de skulle bli! Vanja frös lite, det var kallt att ligga där på marken. På snön. Hon började få tråkigt. Vart ska hon gå? Vanja hade en bok med sig. Skulle hon läsa den? Den handlade om en flicka i hennes egen ålder, som hade en häst, och älskade att rida på den. En dag blir hästen sjuk, och flickan förkrossad. Precis så kände Vanja sig nu. Ensam.

Vanja undrar om hon blir veterinär. För blir hon det, ska hon också ha en häst. Men när den hästen då blir sjuk, ska hon bota den så pass att den lever i resten av hennes liv. Vanjas syster, Marika, äger en liten hamster. Vanja ska bota den med. Marika är jättereligiös. Hon är två år äldre än Vanja. Men hon lyssnar så på farmor. Farmor vill att mamma och pappa ska uppfostra dem kyrkligt, heligt, med en tro på Gud och Jesus. Vanja tycker om farmor. Men hon tycker inte så mycket om Gud. Om Gud är god, tänker Vanja, varför sätter han mig bland dumma och elaka klasskompisar som retas? Varför gör Gud så barnen i hennes klass retar henne när hon bara är sig själv, för hur hon ser ut, beter sig, för hennes intressen, för hur hon går, pratar, de knuffar henne på rasten, en gång drog en pojke i klassen ned hennes byxor på gymnastiken så att alla i högstadiet såg hennes trosor? När hon tog med sig sin hamster Uffe dödade Lukas hennes kära lilla Uffe, hennes enda riktiga kompis, genom att trampa sönder honom när Uffe sprang ut ur hennes händer? De händer, som hållit honom så ömt? En tår bildas i Vanjas ögon, då hon tänker på Uffe. Hennes första egna djur. Uffe var några månader gammal, men han var hennes enda glädje hon hade. Sofie var bara hälften så viktig egentligen. Vanja tänkte, att han kan väl döda Sofie istället?

Vanja satte sig upp. Nej, nu får det vara nog. Aldrig skulle hon tillbaka. Hemma väntar bråk, för som hennes föräldrar bråkat på senaste tiden! Pappa är dessutom alltid full nuförtiden. Han har börjat dricka, mycket, och han döljer det för mamma. Mamma förnekar, förutom en gång, då hon tog pappa på bar gärning. Det konstiga var, att efter hon upptäckt pappas drickande, hade hon suttit sig ner i köket, och supit hon med. Och då, efter de blivit fulla ihop, bråkar de. Sedan ramlar de ihop på köksgolvet, och somnat där, och Marika säger till Vanja, att de förlorat tron på Gud och att det är därför de ligger där och dricker sig sömniga. Förut var allt så annorlunda. Vanja kunde spela spel med pappa. Hon kunde få goda råd och tröst av mamma när skolan var jobbig. Men sedan pappa fick sparken, går han hemma om dagarna, och dricker allt han kommer över, allt som är starkare än vatten. Allt som gör att han kan fly.

Marika har börjat gå hem till farmor, som bor två kvarter bort, och då sitter de där tillsammans, och sörjer hur mamma och pappa beter sig, farmor säger att pappa får inget jobb, för han är så ogudaktig. Hon säger, att det är så det blir när man inte skänker en tanke åt Gud och kyrkan. Farmor är rolig, tycker Vanja. Hon går till kyrkan varenda söndagsgudstjänst. Och hon släpar med Marika. Vanja tar hon inte, farmor säger, med än med glimten i ögat, att Vanja valt sin dåliga pappas sida, och att det är därför Vanja inte är duktig i skolan. Vanja tycker inte om skolan, inte någonting med skolan tycker Vanja om. Bara att läsa. Det är, enligt Vanja, det enda vettiga skolan lärt henne, att läsa. För nu kan Vanja fly in i böcker, hon har börjat gjort det mer och mer. Läser medan hon åker buss till skolan, läser på rasterna i skolan, och läser efter hon kommit hem från skolan. Varje gång hon läser på rasterna, retar flickorna och pojkarna henne. De har ingen annan att reta. Sofie retar de, men hon har ju farliga storebrorsor som går i nian, de vågar inte ge sig på henne så mycket. En gång kom Mattias, Sofies bror som var femton år, och hotade med att ge Niklas spö. Niklas är skolans elakaste unge. Men efter han retat Sofie för att han tyckte hon var ful, kom Mattias och hotade med att bränna honom med cigaretter. Då gick Niklas, och han kom inte tillbaka till Sofie. Han retade inte henne på hela veckan efter det. Tänk, funderade Vanja, om man hade en sådan bror! Han fick gärna heta Bruno och vara stark och stor, med moppe och tatueringar. Han fick gärna slå både Niklas och Lukas. De var skolans elakaste, båda två. Men kära i Linnea var de. Alla killar i klassen var kära i Linnea. Hon var allas kelgris. Alla skulle vara med henne och alltid ge henne komplimanger. Bara för att hon var lång, blond, hade klara blå ögon, och var gänglig som en mannekäng. Prata kunde hon också. Och hon var aldrig rädd för något. Och ingen av pojkarna retar henne. För att de är kära i henne allihop! Vanja strödde snö i ansiktet. Hon vill få lika mjuk och len hud som Linnea. Linnea bor i ett vackert vitt stort hus. Hennes pappa är inte arbetslös. Han sitter inte och super. Han är en framgångsrik redaktör på en känd veckotidning. Fylld av lika vackra tjejer som hans dotter. Det skulle inte förvåna Vanja, om Linnea en dag blir fotomodell, och får sitta på omslaget till tidningen. Om hon inte redan varit med i den förstås. Men det skulle hon få veta, och alla andra, om det blev så. Hennes mamma är inte städare åt samhall, som hennes egen mamma är. Linneas mamma äger en manikyrsalong. Linnea har alltid vackra, välmående naglar. Hon visar alltid upp den senaste trenden.
Vanja tänker, nu när hon sitter på snön på marken, hur ful hon är. Alla säger det. Vanja har knappt hört från sin egen mamma att hon är fin. Eller åtminstone inte ful. Ögonen sitter som på en kines, hyn är för vit, håret för mörkt, kroppen för liten och satt. Alla i skolan säger, vad du är tjock, tjockis! Fetto!

Nej, Vanja ska inte tillbaka dit. Det är inget liv, värt att leva. Att gå i skolan, att inte ha någon riktig kompis, att ha problem hemma, att allt är skit och ett helvete att tvingas leva i. Sofie är ingen bra kompis. Sofie skulle valt att vara kompis med Linnea, men Sofie är menlös och feg, och hon står inte för någonting. Sofie kan vara taskig och ibland skrattar hon åt Vanja när de andra gör det. Sofie är bara med Vanja, för att de är samma skrot och korn. Sofie brukar sitta på rasterna och skriva dagbok, en gång tog Niklas hennes dagbok, rev ut sidorna och läste högt: Åh, jag älskar Gustav så jag håller på att dö!

Alla skrattade, men inte Vanja. Vanja knuffade till Niklas, för Sofie skämdes så. Och Vanja tyckte på den tiden mera om Sofie. Det var innan hon blev så konstig mot henne.

Vanja reste sig upp, hon ville gå någonstans. En korp flög vid hennes huvud. Då fick hon se en äcklig syn. På kullen, ovanför skogens träd, stod en svarthårig och svartklädd kvinna. Vanja flämtade till, hon har just sett en häxa! Korpen flög till hennes arm. Vanja höll på att svimma. Hon blundade, och sneglade försiktigt upp mot kullen igen. Synen var borta. Men nu såg hon en liten, besynnerlig stuga. Hela stugan var målad i svart. Fasad och tak och dörr. Vanja tittade bort, och så tittade hon på stugan igen, vad märkligt, den står kvar! Vanja gjorde så igen, men hon insåg, att stugan visst står kvar hur mycket hon än tittar bort. Vanja tänker, jag går dit, kanske jag kan sova där inatt.

Vanja tar upp sin ryggsäck, sätter på sig den, och går mot kullen med den besynnerliga stugan på. Hon såg på sitt armbandsur, klockan var tre. Snart blir det mörkt. Bäst hon skyndar sig dit.
Det tar inte så lång tid för Vanja att ta sig dit upp. Rätt som det är, står hon där. Framför dörren. Hon knackar på, och känner sig ens lite tuffare än vad hon egentligen är. Hon knackar, och genast öppnas dörren, men ganska sakta och försiktigt, som att den som bor där är lite rädd.
⁃ Du behöver inte vara rädd för mig, säger Vanja klokt.
⁃ Jag är bara ett barn, och jag vill dig inget ont.
⁃ Dörren knarrar, och öppnas. Bakom den står en… en häxa, och hon stirrar på Vanja.
⁃ Är du en häxa? Frågar Vanja.
⁃ Varför undrar du det? Häxan låter bestört.
⁃ Jag är en dam i mina bästa år. Jag är vacker och det kan jag inte rå för, kom in nu.
⁃ Vanja steg in, och det svarta trägolvet knarrar när hon går på det. Häxans korp sitter på en gren i en gran som står i hörnet, bredvid träsoffan. Vanja ser sig omkring. Allt är av trä därinne, och trångt är det.
⁃ Jag har vetat. Hela tiden. Ska du ha te? Frågar häxan henne.
⁃ Ja tack, jag tycker om te.
⁃ Sätt dig.
⁃ Vanja satte sig på träsoffan. Den var hård, men inte så kall, för det låg en filt på den.
⁃ Vad gör du här? Eller jo, visst, det vet jag redan, säger häxan.
⁃ Du är här för att söka skydd hos mig.
⁃ Jag har… jag är ute och går, bara.
⁃ Häxan ser på henne, misstänksamt.
⁃ Jaha. Varför är du inte hemma hos dig?
⁃ Jag bor inte här, svarade Vanja och såg ner i golvet.
⁃ Bor du inte här? Var bor du då?
⁃ Jag bor… långt borta. Men jag vill inte bo där. Jag vill bo någon annanstans.
⁃ Som var?
⁃ Jag vet inte. Bara… var som helst. Där jag får lov att läsa böcker.
⁃ Ha ha, skrattade häxan.
⁃ Tycker du om böcker? Konstig unge.
⁃ Vanja ryckte på axlarna.
⁃ Men jag gör det.
⁃ Det blev tyst en stund.
⁃ Vill du ha godis?
⁃ Tänker du göda mig och äta upp mig?
⁃ Häxan skrattade.
⁃ Sånt slutade jag med för längesen. Gillar du gräddkola?
⁃ Jag borde inte äta sånt. Jag blir retad för att jag är för tjock. Jag tycker egentligen bara om att äta… goda saker.
⁃ Jaha. Strunt i det då.
⁃ Det blev tyst igen.
⁃ Så… är du en häxa?
⁃ Häxan nickade.
⁃ Jag är rädd för det.
⁃ Men… du verkar vara schysst.
⁃ Jaha. Men då tar du fel. Alla häxor är onda.
⁃ Jaha. Kan du lära mig att trolla?
⁃ Nej. Du har inga magiska ådror, det känner jag på mig.
⁃ Vanja tittade besviket ned i golvet.
⁃ Jag duger inte till någonting, säger hon och suckar.
⁃ Du kan få läsa den här, sa häxan och tog fram en tidning.
⁃ Vad är det? Vanja läste på tidningen.
⁃ Kan du läsa mig vad det står? Om du gör det, kanske… kanske jag kan ändra det där med magiska ådror…
⁃ Vadå? Tänker du lära mig trolla trots allt?
⁃ Det kanske finns någonting jag kan göra.
⁃ Åh! Okej. Här står, började Vanja och skulle just till att läsa tidningen, men då hajar häxan till.
⁃ Nej, förresten, kan du lära mig läsa ett annat språk?
⁃ Ett annat språk? Vad menar du, tidningen är ju på svenska?
⁃ Äh, strunt i tidningen nu.
⁃ Häxan gick till bokhyllan och tog ner en stor tjock bok, som såg ut att vara gammal som gatan.
⁃ Här, sa häxan, läs!
⁃ Okej, svarade Vanja, och tog emot boken.
⁃ Jag ska läsa den.
⁃ Men så fort Vanja öppnade boken, började en melodi ljuda, och tecknen i boken lyste, som ett hologram. Men Vanja kunde inte tyda vad som stod. Tecknen började flyga i luften, framför näsan på henne. Genast stängde Vanja igen boken. Hon var rädd, men fascinerad.
⁃ Vad är det här? Stammade hon.
⁃ Vad är det för bok?
⁃ En profetia, kära du. Jag har försökt göra som du, jag har öppnat den. Men aldrig visade den mig så tydligt, som den just gjorde för dig. Se så, öppna den igen!
⁃ Är det en befallning?
⁃ Häxan nickade ivrigt.
⁃ Vad är vi häxor annars till för?
⁃ Du. Jag har läst många böcker, men aldrig har jag kommit så nära en sådan bok som denna.
⁃ Öppna för guds skull, flicka, vi är ju så nära nu…
⁃ Vanja gjorde som häxan sagt, hon slog upp första sidan. Symbolerna flög upp i luften, och melodin ljöd, som innan. Men Vanja förstod, att hon kommer inte kunna tyda tecknen. Hon slog ihop boken.
⁃ Nej. Jag kommer inte fixa det här.
⁃ Men flicka, ge inte upp! Du är mer magisk än jag, annars skulle inte detta ske!
⁃ Du kan väl lösa mysteriet själv. Jag kom bara hit för att sova någonstans…
⁃ Du ska få sova här, bara du löser tecknen!
⁃ Jaha. Får jag inte sova här annars?
Häxan blev otålig.
⁃ Jo, men… ja det får du.
⁃ Tack.
⁃ Det blev en stunds tystnad. Boken låg på bordet framför dem. De stirrade på den, båda två.
⁃ Jag fryser.
⁃ Jag tänder brasan.

Natten var kall, även fast Vanja sov inomhus. Länge hade de suttit och huttrat och försökt tyda boken – men utan att lyckas. Vanja tänkte på klassen. Vad gjorde de nu? Kom de fram till Norge? Hade de funderat på var hon var? Vanja trodde inte det. Hon trodde hon skulle få sova här hos häxan i hela sitt liv. Utan att någon invände någonting.
Vanja satte sig upp i sängen. Hon kikade ut genom fönstret – där den magiska månen lyste klart. Och stjärnorna som glimmade. Om hon ändå hade en bok i sin närhet. Att fylla hennes ensamhet och tomhet.

I sängen i hörnet av rummet sov häxan. Hon snarkade något förfärligt. Vanja hade aldrig hört någon snarka så. Men så kom Vanja på – jag har ju en bok här…
Hon reste sig ur sängen, och tog den svårtydda boken till sig, satte sig på sin säng och öppnade den igen. Vem kunde hjälpa dem att tyda den?
Nästa morgon vaknade Vanja av att en korp flög in i rummet.
⁃ Kako, du måste vara försiktig. Min tydare ligger i sängen! Låt henne sova!
⁃ För sent, sa Vanja.
⁃ Jag är redan vaken.
⁃ Jaså, typiskt, stackare.
⁃ Jag vet vem som kan hjälpa oss tyda boken. Vi ska åka hem!

En kvart senare sitter Vanja och häxan på en kvast. De ska flyga till en alldeles särskild plats… nämligen till Vanjas farmor.
⁃ Om det är någon som kan hjälpa oss tyda heliga tecken, så är det farmor!
⁃ Jag gillar din farmor redan, skrockade häxan barskt. De stannade vid ett stort rött hus. Vanja hoppade raskt av kvasten, och sprang till dörren. Hon knackade.
⁃ Farmor, det är jag, Vanja!
⁃ Genast öppnades dörren.
⁃ Åh Vanja, vad jag är glad att se dig, jag var så orolig!
⁃ Farmor och häxan ser varandra. De blir allt annat än glada.
⁃ Syster Ylina?
⁃ Syster Barbro?
⁃ Vanja tittar sig chockat omkring.
⁃ Känner ni varandra? Vadå syster? Jag fattar ingenting!
⁃ Ylina, jag trodde… gå genast bort! Du satanskärring!
⁃ Bara för att jag är häxa är jag inte ond… ja, alltså… inte bara ond. Åh Barbro, det var så längesedan…
⁃ Försök inte med mig du, sa farmor Barbro.
⁃ Du är en ond häxa. Jag, har blivit frälst av Jesus!
⁃ Kan någon förklara för mig? Utbrast Vanja.
⁃ Den här satanskärringen, Vanja, är min syster!
⁃ Just det, glöm inte det, Barbro.
⁃ Det blev en tyst minut.
⁃ Barbro… går du med på att hjälpa oss?
⁃ Vi ska tyda en helig bok!
⁃ Vanja! Helig bok! Snälla någon, detta är min syster vi talar om. Häxa är vad hon är!
⁃ Och en stolt sådan!
⁃ Kom igen nu, nu måste vi samarbeta! Kom nu, nu går vi in och börjar jobba! Jag känner på mig att allt blir bra, bara vi samarbetar.
⁃ För dig går jag väl med på det då, Vanja, men bara för dig.
⁃ Surmulet gick häxan Ylina och Vanja och farmor Barbro in i huset. De satte sig i köket allesammans. Boken låg på köksbordet.
⁃ Öppna nu Barbro, skrockade Ylina.
⁃ Och farmor Barbro öppnade boken. Hon såg som frälst ut.
⁃ Ni har hittat… en helig häxkonst bok… från tidernas begynnelse…
⁃ Ja, ja! Utbrast Ylina glatt.
⁃ Vad ska vi göra med den? Frågade Vanja.
⁃ Vad gör vi med den… jag kan tyda det här språket. Ylina å andra sidan lärde sig aldrig läsa, bara trolla. Och jag lärde mig läsa, men inte trolla… min mamma var kristen. Pappa trollkarl. När vi var små tog pappa Ylina, och mamma tog mig. Efter det blev vi upplärda på olika sätt… mamma hade lärt sig läsa skrifter av pappa. Sedan lärde hon upp mig… hon visste kanske att jag en dag skulle läsa den här boken… Ylina, förresten, var har du fått tag på boken?
⁃ Jag hittade den… den låg bland min fars skrifter… alla de skrifter som jag inte kan läsa.
⁃ Ylina kan lära dig! Sa Vanja uppmuntrande.
⁃ Nu ska ni väl ändå vara vänner?
⁃ Farmor Barbro och Ylina tittade skuldbelagt på varandra.
⁃ Ja, jag antar det, sa Farmor Barbro.
⁃ Jo då, sa Ylina.
⁃ Nu ska vi utöva magi tillsammans!

Författare: Anna Dubrowsky

0.00 avg. rating (0% score) - 0 votes

,

Meny