Den bipolära ångesten. Att livet ena stunden är det bästa och lättaste man vet. Ens eget liv är det bästa och ingen kan uppleva den eufori som jag känner just nu. Ingen förstår. Stackars. Jag känner definitionen av lycka. Och den över små saker. Spelar ingen roll hur mitt liv och min omgivning ser ut, jag är bara lycklig utan anledning. Sunt? Ja… spelar det någon roll om jag är glad? Att vara glad måste väl vara sunt oavsett om den har någon ursprunglig förklaring?
Ett par timmar senare är mitt liv det värsta. Inte det allra värsta, det finns de som har det mycket värre. Jag har ju inget speciellt att må dåligt över. Jag har en fin partner, en familj jag älskar och… nästan inga vänner. Ingen som känner mig och bryr sig – på riktigt alltså. Ingen kan någonsin förstå min person, ibland undrar jag om jag själv kommer kunna lista ut vem jag är. Ibland när jag känner mig ensam, förklarar jag detta för min partner. Som själv är väldigt social och lätt att tycka om, har mycket kompisar. Varför hör du inte av dig till någon och vill hitta på något? Det är ju inte konstigt att du inte umgås med någon när du inte tar några initiativ. Nej, det stämmer kanske. Men hur kommer det sig att jag alltid är den som hör av sig och vill träffas? Det måste ju vara något fel på mig om ingen annan också vill träffa mig? När man är som lägst ner på botten, uppenbarar sig alltid något. Som att någon känner på sig att det liksom är dags nu och hör av sig till en. Då vänder livet tillbaka lite grann, det fortsätter i alla fall inte spikrakt neråt. Sedan lever man på hoppet någon vecka eller så, sedan är den här rastlösheten tillbaka.
Och TV:n. Den där förbannade TV:n som man alltid fastnar framför. Och mat. Mat är tröst. Mat är räddningen och mitt enda sällskap ibland. Jag vill inte äta, så fort jag slängt i mig all mat ångrar jag mig. Vill ha kontroll på matintaget och inte alltid äta massa onyttigt. Men det går inte hindra och det är inget som syns utanpå. Mitt sätt att hitta något att njuta av och bestämma själv över. Jag kan inte bestämma över vilka kompisar som vill umgås med mig, men jag kan köpa hem precis vilken mat jag vill och äta precis det jag känner för. Makt. Men ändå en gränslös, okontrollerbar känsla jag inte gillar. Det har inte varit såhär förut. Det finns alltid en anledning numera att äta det jag ska äta. Hittar alltid ett sätt att lura mig själv.
Och den där känslan av att allt snart kommer bli bättre. Väntan och längtan efter något. Jag lever på hoppet antar jag, svårt att vara realistisk och finnas här och nu. Yoga fungerade förr, men nu kan jag inte koncentrera mig längre, har svårt att komma in i andningen och inte tänka på något.
Sedan blir jag ledsen när jag tänker tillbaka på förr. Kan bli ledsen över gamla bilder, innan allt hände (vad det nu är som hänt?) och då man inte visste något om livet. Kan tycka synd om mina föräldrar som fått barnet som är jag. Vissa stunder känner jag mig däremot så älskad och glad att sådana tankar raderas och bara inte finns i huvudet. Hur svårt ska det vara att känna ungefär samma känslor i en vecka? Att inte pendla mellan eufori och deppighet/rastlöshet/känsla av tomhet. Ena dagen göra allt, städa hemma, umgås med folk, träna, vara glad och trevlig och nästa dag vara trött på människor och livet i allmänhet, fastna i soffan framför något meningslöst som man inte vill se på, men inte heller ta tag i saken och göra något annat. Hur svårt ska det vara? Vill känna ett syfte med allt. Vem är jag? Jag vill tro att jag en dag har svaret och kan känna meningsfullhet i livet, tjugofyra sju. Jag lever ju på hoppet.