Jag följer dig till världens ände. Det är tanken jag tänker när jag följer efter båten som guppar sakta framåt mot den ö ingen någonsin återvänder från. Det är i alla fall det som sägs om den och ärligt talat har jag aldrig mött eller hört om någon som återvänt därifrån. Vad är det som är så speciellt med den här ön?
Båten framför mig stannar till vid land och släpper av dig. Ett som är säkert är att de kommer hålla dig vid liv tills du tjänat av ditt straff. Till dess att det enda du kan tänka på är vad du kunnat göra annorlunda. Till dess att du bara är ett minne som bäst hos de som finns kvar i den verkliga världen. Men, jag är här med dig. Jag stannar.
Du har hoppat ur båten och står på sandstranden och blickar ut över havet. Bakom dig reser sig berget högt mot skyarna. Några fåglar cirkulerar runt toppen som göms bland molnen. Kanske låter det som domedagen, men tolka mig rätt, det är vackert på sitt ensliga sätt. Solen skiner och kokosnötterna gungar högt upp i palmerna i havsbrisen. Vegetationen breder ut sig där sandstranden tar slut och längre in ser jag berget öppna upp sig till en grotta. Det är vackert i sin enslighet. Du är vacker.
Jag vet inte om någon har märkt av mig än. Du vänder dig om och lunkar sakta mot grottan med sänkta axlar. Tror du att du är ensam? Aldrig att jag skulle lämna dig. Jag smyger försiktigt efter dig. Du skulle aldrig tillåtit mig att följa dig hit. Därför var jag tvungen att följa efter i smyg, men nu är jag här. Nu är vi här. Tillsammans vid världens ände.
Jag smyger fram bakom ett par stenar vid strandkanten och vidare över stranden. Stigen som leder in i växtligheten är knappt synlig, men man ser den ändå svagt i solens sken. Ju närmare berget och grottan man kommer, desto mindre skiner solen igenom lövverket. Solen skiner endast in som strålar genom växtligheten, och jag kommer på mig själv med att tänka att det är vackert.
När jag viker undan ett stort blad som hänger över stigen ser jag dig. Du står lutad med ena handen mot bergsväggen. Vad tänker du på? Det hinner gå en sekund innan du märker mig. Jag är inte väntad. När du ser mig ändras ditt ansiktsuttryck från grubblande till ren och skär glädje, för att sedan gå över till bestörtning och misstro. Du frågar mig vad jag gör här, hur jag kunde lämna verkligheten och komma hit. Förstår jag vad jag dömt mig själv till? Ett liv som knappast är ett liv. Ett liv som ett spöke vid världens ände.
Jag försäkrar honom om att jag förstår, men att ett liv i verkligheten hade känts som ett liv som spöke utan honom där. Han faller ned på knä med händerna för ansiktet och jag hör hur han gråter. Jag lägger händerna på hans axlar som skakar av gråt och försöker trösta honom. Vi är ju ensamma tillsammans i alla fall. Jag berättar hur ett liv i ensamhet tillsammans med honom inte är ett liv i ensamhet för mig. Det är det enda jag kan tänkas önska mig. Bara vi är tillsammans.
Han lyfter blicken och ser in i mina ögon. Ser han lugnet och beslutsamheten som jag vill utstråla? Kanske. Han ställer sig åtminstone upp och lägger armarna om mig. Hade jag fått välja, skulle jag aldrig dömt dig till detta, säger han. Jag blundar, njuter av hans omfamning och tryggheten med att jag inte kommer förlora honom.
Dagarna går. Vi utforskar ön trots att det inte finns mycket att utforska. Vi förlorar känslan för tid och rum. Hur många dagar, veckor eller månader har vi varit här? Det finns ingen att fråga, och vad spelar det egentligen för roll? Ibland kommer det en och annan person till ön. Andra fångar som är dömda till ett liv i ensamhet. När de lämnas på ön kommer de också med mat. Detta trots att det finns gott om ätbara växter på ön som vi skulle klara oss på ändå.
Det konstiga med människorna som kommer till ön är att de inte reagerar när jag försökt närma mig dem. En av dem står och stirrar in i bergsväggen, en annan vandrar planlöst runt bland träd och buskar och den tredje försvann efter första gången vi såg honom.
Vi började som sagt att utforska ön. På en sida av berget finns det någonting som liknar en trappa. Den tycks byggd långt tillbaka i tiden och har nästan vittrat sönder av ålder. En av dagarna bestämmer vi oss för att försöka klättra upp för dem. De är väldigt branta och vi är osäkra på om de kommer att hålla för att gå på, men högst upp finns en öppning vi är nyfikna på. Vi tar oss upp med nöd och näppe.
Jag kommer in i grottans öppning först, men det är inte alls som jag förväntat mig. Framför mig finns ett kontrollbord med blinkande knappar, kablar och avancerad elektronik. Jag vänder mig om och möts av en vägg. Grottan har förvandlats till en gymnastiksal. Kablar slingrar sig på golvet, upp för väggarna och till mig. Jag har kablar fästa på hela kroppen. Vad är det som händer?
Jag är förvirrad och börjar känna mig olustig. Var är min kärlek och vad hände med grottan jag var i? Mina tankar rusar och jag känner mig som ett djur i bur. Kablarna fästa vid min kropp, gymnastiksalen och det plötsliga försvinnandet av grottan jag nyss befann mig i gör mig skräckslagen. Har jag helt tappat förståndet? Jag börjar slita av mig kablarna när jag hör en kvinnoröst tala till mig.
Det var inte meningen att jag skulle hitta hit, att jag skulle bryta illusionen, säger rösten. Jag skriker och kastar mig mot en av väggarna där jag ser ett ljus komma in genom en springa. SLUTA! Ropar kvinnorösten. Men jag tänker inte sluta, jag måste härifrån.
Jag kastar mig om och om igen mot väggen och tillslut krossas den. Jag snubblar ut av kraften det tog att krossa väggen. Nu har jag hamnat på däcket på ett stort fartyg i metall. Vi är mitt ute på havet. Vågorna krossas mot relingen och vinden dånar. Jag hör kvinnorösten bakom mig. Det finns inget annat val, hinner jag tänka i panik.
Jag kastar mig över räcket, faller flera meter ner och sväljs av vågorna.
Författare: Ellen Lagerkvist