Han visste aldrig vilket öga som öppnade först. Höger, Vänster? Uppåt, Neråt? Bakhuvud eller panna?
Det var intressant att variera. Idag var det på bakhuvudet, och det stirrade rakt in i en stenvägg. Ingen variation där. Sten, mörker och unken luft. Hemsk oartigt att inte vädra ut eller ens tända ett ljus på flera tusen år…
En av hans armar greppade sin kedja med båda händer och drog i den. Den lydde högst motvilligt, men han drog tills en slutgiltig klang meddelade att det här var så långt han kom. Alla ögon i hans ansikte tittade ut genom det fyrkantiga hålet.
Det var grått ute. Alltid grått. Luften smakade aska och rök, som vanligt.
Ett par fågelskuggor fladdrade ljudlöst förbi. Han följde dem med ett par dussin ögon tills de försvann upp i himlens enformighet.
Jaha. Det var det.
Hans parhandade arm slutade dra i kedjan, och han drogs tillbaka till sin eviga hängande position.
Dag 2 190 000.
Av Julia Eriksson.