Båten saktade ner för att lägga till vid gästhamnen i Ljungskile. Bryggan var tom och det fanns inga andra att ta hänsyn till. ”Behöver du snöret för att binda fast båten?”. ” Snälla Siri! Man säger inte snöre! Det heter rep eller lina. Du borde ha lärt dig efter alla gånger jag har sagt detta nu”. ”Vem bestämmer det?”. ”Båtfolket”. ” Men jag är inget båtfolk!”. ”Har du inte läst ordlistan jag gav dig?” ”Nej, jag tycker det är fånigt. Varför är det så viktigt att kunna alla dem orden, du vet vad jag menar när jag säger snöre!” ”Snälla Siri, kan du inte försöka, det är allmänbildning.” ”Sluta säg snälla Siri hela tiden för annars börjar jag kalla dig elake Tobias!” ”Vad barnslig du är!” Siri satt kvar med armarna i kors medan Tobias lade till vid bryggan utan hjälp. Tydligen underlättade inte miljöombytet. Siri hade hoppats på att vardagsgnabbet skulle försvinna om de tog sig i väg med båten, men hur ofta blir det som man har tänkt sig? Fiskmåsarna var de enda som hördes när de gick på bryggan mot land. Nu var det deras tur att tjafsa, tänkte Siri. De hade lämnat Uddevalla tidigt på morgonen för att komma fram i god tid till visningen av strandhuset. Idén om att flytta ihop kändes inte särskilt lockande när alla samtalen bara ledde till dispyter.
Tobias tryckte in adressen till huset på sin telefon. Han tittade sig omkring för att se om verkligheten stämde med vad han såg i mobilen. Han stod som en staty med ett chockat utseende tills han utbrister ”Lysekil!” ”Va?!”, undrar Siri. ”Huset ligger i Lysekil!”, skriker Tobias. ”Men varför har vi åkt till Ljungskile?”, säger Siri. Tobias blir alldeles röd i ansiktet och stirrar Siri rakt i ögonen och säger ”Det här är ditt fel! Du pratade om att din pappa var i Ljungskile igår och fiskade makrill under tiden som jag körde båten”. Siri blir helt ställd av hans anklagelse. ”Du kan inte skylla på mig! Vad är det som händer? Varför har det blivit så här?!”. Tobias kommer i gång igen med sitt hotande och flaxande med armarna. Han beter sig som en fiskmås, tänker Siri, för nu lyssnar hon inte längre. Det är som att ett annat system inom henne tar över och stänger av alla känslor. Plötsligt rusar han mot båten och drar i väg. Motorn dånar med full gas och fören står högt upp i kurs. Han påminner om en förstagångsförare, precis som alla jetskidårar han själv brukar hacka på. Tobias försvinner till slut bakom landremsan och kvar är endast vågorna som sköljer upp på strand.
Siri stirrar efter Tobias som inte längre syns, håglös och förvirrad. Han drog utan mig! Vilken idiot! Han måste komma tillbaka?! Eller?! Ska jag vänta här, men vill jag ens åka med om han skulle komma? Hon tittar åter till den punkt där hav och himmel möts under tiden som hon känner efter i bakfickorna. Mobilen är kvar i båten. Det här blir bara för mycket. Jag har lust att ta en snus! Om jag börjar med den ovanan igen så är det Tobias fel. Vilket jävla offer jag är, hur löser jag det här? Vart ska jag ta vägen? Plötsligt väller ilskan upp som tryckts undan för länge. ”Ditt självupptagna svin!” Hon fick bli mer noggrann med vart hon satte fötterna, så att det inte blev ett dopp.
Väl på land stod hon på parkeringen som var alldeles tom på bilar. Det är inte lika vanligt att folk badar i september, tänker hon. På skylten till restaurangen Lyckorna Brygga stod det – Stängt på grund av renovering. Öppnar igen år 2024. Då får det bli till fots till centrum. Det är på tiden att jag får gå på egna ben, på egen hand, haha, precis som låten som Carola sjunger, fast Magnus Uggla gör den bättre. Tänk att få lyssna på musik under promenaden. Hellre lyssna på en bra låt än någon som bara vill prata om sig själv. En som Tobias, som aldrig är lyhörd för andras behov. Han har helt missat att i en relation så ska det vara en dialog, en dans, där två ska få plats, inte bara en som ska köra sitt race. Tobias tröttnade aldrig på sin egen röst. Han ville gärna att jag skulle tycka synd om honom, och hann var alltid värst. Det var som att han tog allt syre i rummet och jag fick ingen plats. Det kändes meningslöst att ens tro att allt skulle bli bättre om vi skaffade ett hus.
På vägen till centrum läser Siri på en skylt ”Coronavägen! Här vill jag inte bo!” En man skakar mattan från sin altan och Siri drar på munnen av att han inte verkar vara sjuk. I samma ögonblick tittar mannen förskräckt upp mot himlen där en skrattande fiskmås skvätt ner honom med sitt spill. Siri döljer sitt flin och tänker att vägen i stället skulle heta Fågelvägen. Siri går fram till mannen och ställer sig snett nedanför hans balkong. ”Hur gick det?” ”Skitbra”. Han verkade inte vara på humör och Siri bestämmer sig för att ställa frågan direkt. ”Skulle jag kunna få låna din telefon för att ringa hem om skjuts?” Han stirrade en stund innan han svara. ”Nej, jag har ingen tyvärr.” ”Vad menar du?” ”Nej, ingen telefon.” ”Men alla har väl en telefon nu för tiden?” ”Precis!” sa han och stängde dörren. Det här är inte sant! Blev jag illa behandlad igen. Den här gången reagerar Siri snabbare. ”Det var rätt åt dig att fågeln sket på dig”. Jag orkar inte mer.
Siri var återigen på vägen som skulle leda henne till centrum. Självförtroendet var inte på topp efter alla avvisningar i rad. Finns det inga vänliga människor kvar? Siri gick på de vita sträcken längs vägkanten. Rönnbären fånga hennes blick vilka stack ut från alla andra färger. Vilken färg har svek? Tobias kanske var tillbaka vid bryggan, men det tänkte hon inte ta reda på. Något värde har jag kvar och han kommer aldrig få chansen att behandla mig illa igen. Siri kunde inte låta bli att klandra sig själv för vad hon hade råkat ut för. Varför vara kvar i en relation som inte var bra för henne. En skrattande fiskmås satt på gatlyktan som hon inte tänkte vara måltavla för. Häftigt vänder sig Siri om när en bil plötsligt tvärnitar. Den bara dök upp utan förvarning och fick styrt undan precis i rättan tid. Siri hade varit så nära att bli påkörd att hon inte riktigt kunde ta in vad som nästan kunde ha hänt.
Föraren klev ut och stirra på Siri som stod förskräckt under den plats som hon från början hade försökt undvika. ”Hur gick det?” ”Jävla elbil” fick Siri ur sig. ”Jag hörde inte att du kom!”. ”Varför går du här? Varför tar du inte trottoaren på andra sidan?” ”Jag försöker ta mig hem till Uddevalla”. Nej, varför sa jag så, jag känner inte honom. ”Gå till Uddevalla!” Nej, inte hela vägen, tänkte Siri. Nu var intresset för samtalet över för hon ville fortsätta mot sitt mål. ”Jag är okej, tack för att du stanna och kolla till mig”. Nu ville Siri fortsätta sin vandring längst de vita sträcken. Föraren stängde bildörren och körde sakta i väg åt samma håll, men bromsljusen tändes och bilen stod återigen still. Vad vill han nu? Men efter en stund körde bilen i väg igen.
Efter allt som har hänt under dagen, så ville hon inget hellre än att vara för sig själv. Att vandra till Uddevalla, kanske är det enda rätta för mig. Tid att tänka. Vädret var på hennes sida med uppehåll och solen stack fram emellanåt. Jag får se hur det går. Behöver inte veta exakt hur, men att jag tar mig hem. Hittills har dagen bjudit på flera oväntade händelser. Det verkar bli ett äventyr hur jag än väljer.
Författare: Josefin L Nyberg