Vi Äter Alla Olika

Post 54 of 170

Förord från.

Kuny.

Som alla andra dagar är varje dag lika pissig som den andra. Kanske ännu värre. Men inte idag! Idag jag hade fått ut henne. Hon var som min egen syster. Även om jag inte hade någon, var hon som en för mig. Och jag hade fått ut henne från dårhuset. Hon hade gjort det mesta själv men hon var i alla fall ute. Vi har känt varandra sen vi var små barn.

Jag hade fört henne hem. Mitt ute i skogen, kanske vildmarken. Genom ett nerfallet litet hus, kanske också en stuga. Ner i källaren och in i lönngången under betongen. Längst in, där, är vårt hem. Det är skönt att kalla det ”vårt” hem igen, nu när hon var tillbaks.

Hon låg på sängen och sov, tror jag… hon brukar aldrig sova, jag tror att hon faktiskt aldrig gjort det heller, så hon måste vara avsvimmad eller något…

Hon hade suttit inne länge, för länge. I allafall mer än vanligt. I 3 långa år! Egentligen skulle det vara 25 år. Men hon rymde. Medan hon var avsvimmad hade jag samlat lite mat i en svart soppåse.

Jag hade också tvättat henne och klätt på henne: rena underkläder, en långärmad vit klänning med vacker spets längst ner i kanten och vid handlederna, svarta små strumpor och jag hade kammat hennes toviga hår.  När jag förde henne hem var hon bara naken med trasor runt benen, halsen och runt armarna. Det hade sipprat blod lite här och där, men det mesta var inte hennes, utan av hennes offer. Hennes mat. Skråmor och ärr fanns nästan överallt, hon var väldigt mager och man kunde se revbenen sticka ut som pinnar.  Hon hade verkligen lidit.

Hon hette Mary, Mary SHEE. Men ”SHEE” var inget efternamn. Det var en del av förnamnet. Jag vet inte var hennes efternamn är, jag tror inte att hon vet det heller. Men en sak visste jag säkert. Jag älskar henne, jag hoppades bara att hon minns mig, och minns sig själv. Alla de andra gångerna hade hon inte gjort det… Jag vet inte vad jag skulle ta mig till utan henne, hon var verkligen mitt allt.

Första gången var hon inte ens straffmyndig. Hon var fyra år och kom in på ungdomsvårdsskola, för att hon hade ätit i publik. Det var den gången jag hade träffat henne. Jag var sju år och i samma vårdsskola som henne och vi blev genast kompisar. Vi tog alltid hand om varandra. Andra gången var hon sex  år. Tredje, tolv år. Fjärde, tretton. Femte, femton och straffmyndig, fängelse. Och denna gången var hon sjutton och hungrigare. Dästo hungrigare destå större ”brott”. Visäga, inne på dårhus.

-Gnn… hon hade vaknat. Hopp och längtan spred sig ut i kroppen ända ner i tårna. Jag gick fram till sängen hon låg i och satte mig på kanten.

-Mary? viskade jag och strök henne över hennes långa bleka ben.

-Hungrig… väste hon. Jag vände mig hastigt om och sträckte mig efter den stora svarta soppåsen. Där i fanns det som hon åt. Jag kavlade upp min ärm och stoppade ner handen i påsen tog upp en annan arm och sträckte fram den till Mary.

-Här, sa jag. Precis som du vill ha den. Mary vände sig hastigt om med uppspärrade lila ögon.

-Mat? Hon blottade de blanka tänderna i ett stort leende, från öra till öra i den bleka huden.

-Ja, mat. Det finns mer här, sa jag och rasslade med påsen i andra handen. Mary ryckte snabbt ur den blodiga armen ur mitt grepp, och lika raskt satte hon sina vita tänder i den. Hennes vita tänder förblev sedan röda. Djupt, djupt gick dem ner igenom armens hud, innan hon ryckte till och lite blod spröt åt alla håll och hon tuggade i sig köttbiten snabbt. Jag log när jag såg att hon inte hade tappat aptiten. Nu skulle jag bara se till att hon inte hade tappat mig.

-Vem är jag? sa jag och pekade på mig själv.

-Vänta, vänta, vänta! Tre gissningar, sen är det din tur! sa hon och började få ett större leende på de blodiga läpparna.

-Du är min… Bror! sa hon och satte fingret på kinden.

-Nej, men vi kände varandra som om jag vore det.

-Men då är du…  min pojkvän? sa hon och satte sina bleka händer på kinderna medans hon trutade med läpparna.

-Kanske det. Men nej. sa jag med omsorgsfull blick.

-Hmm… är du min… mat kanske? sa hon och spärrade upp de lila ögonen. Om jag inte hade varigt jag, hade jag sprungit skrikandes här ifrån och ringt till polisen. Men jag stannade med henne med ett leende, och jag hatade poliser.

-Haha, nej. Jag är här för att ta hand om dig och är här för just dig. Jag är din vän, men jag hoppas att jag betyder mer än så för dig. sa jag, hennes blick blev lugnare och hon log sitt stora leende.

-Lilla jag kan ta vara på mig själv! sa hon och satte pekfingret på kinden igen.

-Din tur! Emm… jag har tre frågor till dig, och du får bara gissa ett svar. Så… var är jag? sa hon med den där luriga blicken som andra skulle kalla för ”psycho smile” eller något…

-Du är hemma, i ditt hem med mig. Vi bor här tillsammans. svarade jag och tyckte att hon bara såg vacker ut.

-Hmm. Okej! Fråga nummer två! sa hon och sträckte ut två bleka fingrar.

-Vem är jag? sa hon och gjorde samma sak som jag gjorde när jag frågade samma fråga, hon pekade på sig själv.

-Du är min vän, men du betyder mycket mycket mer för mig än bara det. Du heter Mary, Mary SHEE. Mitt svar på den frågan fick hennes blick att bli frågande, och vandrade över mig.

-Och jag heter Kuny, Kuny Dali. Dali är mitt efternamn. Minns du ditt efternamn? kunde jag se att hon också ville veta och sedan ”råkade” jag frågade samma sak som hennes blick frågade.

-HÄR ÄR DET JAG SOM FRÅGAR!! sa Mary och slog knytnäven in i betongväggen med en smäll. När hon lyfte handen bort från väggen var det en liten spricka som lämnade ett decimeter långt märke kvar i betongen.

-Så! Jo… Mary suckade lätt. När hon hade lugnat ner sig lite fortsatte hon att fråga.

-Vad äter jag? För det är gott! Och jag minns inte god mat i det vita rummet, jo… Flugan… att se henne minnas det var som en kniv rakt in i magen, jag ville inte se henne så!

-Du är någonting som andra kallar för ”kannibal” men jag säger att alla äter olika, skyndade jag mig att säga. Hon gav mig den där frågande blicken igen.

-Du äter en människa just nu, sa jag och pekade på armen hon nyss ätit på.

-Och människor kallar sådana som du för kannibal. Men inte jag! Vi äter alla olika. hennes blick fastnade på den blodiga armen.

-Min tur. Fråga på! sa hon.

-Minns du ditt efternamn? frågade jag.

-Så ”SHEE” är inte mitt efternamn då? sa hon och jag skakade på huvudet.

-Du sa till mig när vi var små att det inte var det. sa jag.

-I sådanafall tror jag inte det. Två frågor kvar! sa hon och nästan sjöng när hon sa det.

-Minns du någonting från dårhuset? Det vita rummet? sa jag och oron började vakna i mig.

-Nepp… bara lite… Fluga, jag kunde inte röra armana, hungrig, smärta och potatis. VEM ÄTER POTATIS? hennes blick blev äcklad och hon sträckte ut tungan.

-En fråga till. Är du hungrig just nu? sa jag snabbt och avbröt henne. Jag ville inte höra resten. Hennes blick gick över till mig igen. Hon satte sig sedan på sängkanten bredvid mig.

-Vad händer om jag inte äter? och på hur lång tid? sa hon och satte händerna i knät och såg på dem i förundran.

-Du lider och jag har räknat varje sekund och kommit fram till fyra timmar. Det går fyra timmar och sen lider du om du inte får mat där i mellan. sa jag och satte min hand ovanpå hennes.

-Jag kan inte se dig lida igen. sa jag och pussade henne på hjässan innan jag reste mig upp och hav henne påsen med mat. Hon satte handen där jag hade pussat henne och såg på mig.

Och,

Hon,

Log. Sitt socketsöta leende.

-Jag gillar dig. Jag har bestämt att inte äta dig. För jag tror att jag inte vill det. sa hon och fick ett större leende. Sedan öppnade hon påsen och stack in huvudet, sedan ena armen och dök upp igen. Hon hade tagit tag i ett huvud och höll det i håret. Sedan släppte hon påsen och pekade på en köksbänk längre bort.

-Jag vill ha dem. Ge mig dem! sa hon, jag vände mig om och såg att hon måste ha menat våra köksknivar.

-Menar du de här? sa jag och tog upp två stora knivar. De var de största köksknivar vi hade, även om vi hade större ”knivar”.

-Är du säker på att du inte vill ha dem här? sa jag och öppnade en byrå längre bort och höll fram innehållet: två stora dolkar. Mycket större än köksknivarna med svart läderhandtag. De var de största ”knivarna” vi hade!

Hennes blick blev gillande och nickade raskt på huvudet. De var dem hon hade slagits med innan hon hade förts till dårhuset. Jag gick fram till henne och gav henne dem.

-Tackar! sa hon och drog med fingret längs med eggen. Sedan grep hon tag om läderskaftet och jag hann inte blinka innan hon hade skurit av huvudets tunga och stoppat in den i munnen.

-Hmm! sa hon och man kunde se att hon njöt av smaken på alla sätt.

Jag var verkligen glad att hon var hemma igen. Och jag blev galen av bara tanken. När hon var borta hade jag skadat, nej. Dödat för hennes skull. Jag var så orolig att de kanske hade skadat henne också! Man kan aldrig vara för försiktig. Jag hade hört röster, hört henne skrika och plågats. Jag hade känt hennes hunger. Jag hade blivit galen. Hur kunde man göra så mot en sån liten flicka? Men hon var inte bräcklig, inte alls. Hon har skaffat sin egna föda själv, flera gånger faktiskt. Tagit sig från polisen utan att visa sitt ansikte. Hon var träffsäker, hade viljan att slåss och var stark för att vara så blek och mager. Men som den man jag var hade jag alltid följt med henne. Haft ett öga på henne, studerat och varit beredd om något skulle hända. Inte som en stalker eller så, bara som en beskyddare… Men det var svårt att hitta min egna föda. Det hade hänt flera gånger att jag inte hade ätit på en hel dag. Eller veckor… Bara vatten… Men det var okej, bara så länge Mary mådde bra. Så mådde jag också bra. Men det har hänt att Mary har (stulit) hämtat mat till mig. Vi älskade nog varann då. Men de hade gjort henne illa! Och hon hade glömt de stunderna, dagarna, de åren som vi hade var tillsammans.

Nu hade hon börjat att hugga i huvudets panna och öppnat den, hon sökte säkert efter hjärnan. Sedan kunde man se den mörkrosa knöliga lilla degen som hon hade hällt ut i handen och börjat tugga på den, jag undrar vad det smakade… men jag skulle inte vilja testa heller… tror jag…

-Vad smakar det? frågade jag.

-För det första!: så vet jag inte hur du tänkte nu, hur ska jag förklara när jag inte tycker att mat som du äter smakar gott och inte vet vad jag ska jämnföra det med? För det andra!: Du kan ju smaka, och döma själv! Och för det tredje!: du har redan frågat tre gånger. Egentligen är det min tur. Så det så!

Efter minst två sekunder började vi skratta oavbrutet.

Hon hade rätt,

och hon var rolig.

Hon var min,

jag var hennes.

Vad jag än ville och inte var jag det.

Nästan som en förbannelse…

Välkommen till vårt dårhus.

Mary.

Jag ville bara äta, få lite mat… Eller ja, det var ändå ganska mycket. Men alldeles förlite också…

Två timmar och 35 sekunder. Hungrig… 

Och det var kanske mitt i staden…

Två timmar och 45 sekunder. Hungrig… 

O-smart drag… Men jaja… Hur länge har jag suttit här inne igen? Två år? Och… sju månader…

-Hmm… sa jag och gick till andra sidan av ”det vita rummet”. Jag kallade det så. Det var totalt vitt. Överallt. Vitt…

Två timar och 55 sekunder. Hungrig… 

GUD VAD HUNGRIG JAG ÄR! tänkte jag. Nej, nej, nej! Inte tänka så… då går det fortare, och det är inte bra… Såja… luugn.. ja. TYST!

Jag fick inte stressa här! Men det var ju ändå mitt fel, men ändå! För två år sen. Kom igen!

-Äch… jag gick över till ett av hörnen. Sedan till dörren. Gick tillbaka, och joggade på stället innan jag sprang mot metalldörren.

KLANK!

Jag hade sprungit in i den med tillräckligt mycket kraft för att göra uppmärksamhet och inte göra slut på allt.

-Hey! Mat?! Hungrig! Mat! Mat! Mat! skrek jag. Jag visste att det var någon där ute. De fick inte glömma mig igen! Ja, jag kanske hatar poliser men om de säger att jag ska sitta inne här i 23 år till så gör jag väl det för att det värkar vara ”olagligt” att äta min mat i publik..! Men de fick inte glömma mig!

GUD, GUD, GUD. NEJ! KÄFT!! fick inte tappa mig själv nu… även om mat skulle vara gott… bara lite

Tre timmar och 28 sekunder. Hungrig…

-MAT! skrek jag och försökte banka på metalldörren med min skulldra igen. Varför inte banka med händerna? Jo! Det är en stor (också vit) rock som hindrade mig att göra det. Med spännen och band som höll fast ärmana. Och i ärmarna finns mina warmar! Gud vad smart! Fast jag tror ju inte på gud. Så, vad är det då? Det är säkert hur korkat som helst i sådana fall!

Jag kunde höra svaga små steg utanför. Jag bankade med min axel på dörren igen. Stegen stannade och en lucka sköts upp längre bort och stack in en röd plast bricka som hade en kedja i den andra ändan så att jag inte skulle kunna få för mig att använda den till något senare. Den sköts in på ett bord med hjälp av en knubbig hand, säker väldigt saftig hand… Jag gick fram till luckan och satte hakan på bordet och log mitt stora leende som nästan bokstavligt gick från öra till öra.

-Det var på tiden, tjockis! sa jag med min sockersöta röst och såg på den runda lilla figuren på andra sidan av luckan genom mitt bäcksvarta långa hår. Han ryckte till och såg på mig med sådana rädda, små bruna säkert goda ögon…

-Kom in här så ska jag visa dig vad som händer när man inte kommer hit i tid. OCH serverar… jag såg ner på den röda plast brickan. Sallad (blä), bröd (ugh!), en skål med vatten, sås (meh..) och …

– POTATIS?! skrek jag och reste mig våldsamt upp.

– GER DU MIG GIFT?! men mannen hade redan gått. Han fick heta ”potatis” själv! tänkte jag och spottade på golvet. Uch! Men deras mat var tydligen det enda man fick på det här stället. Jag fick vara tacksam att jag fick någonting över huvud, åh, huvud.. Jag menar över taget någonting alls! tänkte jag och skakade på huvudet. Jag satte mig sedan på huk så att jag kunde nå maten med läpparna och sedan tugga mig i den. Jag rös. Fy! Potatis borde egentligen heta ”utomjordiska-äckliga-högar” förkortat: UÄH! och så! Klappat och klart.

Faktiskt så är potatisar nog utomgordingar. Jag menar, vi har två ögon, men potatisar har minst hundra! Klappat och klart igen.

När jag var klar med hälften av (den äckliga) maten ville jag spara resten. Det skulle ta ett tag innan jag fick mat igen.

Jag såg upp på kameran som satt som satt i mitten av taket. Det såg ut som en svart liten boll.

Jag behövde vara något slags giraff för att nå upp dit. Eller åtminstone SlenderMan. Jag började skratta. Högt och oavbrutet. Hämtade knappt andan. Jag hade så tråkigt, jag var så hungrig… det var någonting som saknades… Men jag kunde inte komma ihåg det.

Ku… 

Hungrig! 

NEJ! 

Jo, bara lite… jag fanns ju här… 

HÅLL KÄFT! 

Jag hade fortfarande inte slutat skratta. Jag hade ställt mig upp och var precis under kameran. Fortsatte att skratta. Min lugg hade fallit över pannan och små sträck gjorde så att det ända man kunde se av mitt ansikte var springor av mina lila ögon. Jag ville inte ha mitt lilla annsikte på bild, så att de kan spåra mig. Uch nej. Det skulle ju inte vara bra!

Ja, ja. Om jag skrattar tillräckligt länge kommer de att undra vad fan jag håller på med, och kanske komma ner hit.

Mat? Hm det skulle vara gott, annars var det ju bara jag här inne… Jag? men det skulle ju faktiskt gå! Bara lite… 

Utan att behärska mig lyfte jag upp axen medans jag fortsatte skratta. Så benig och blek arm… Ett bett där så skulle jag kannske dö… tänkte jag och stirrade på hanleden. Det kanske var bäst så? Jag hade inte fått min föda på två år… och jag höll ju på att dö här ändå. Men jag vill inte dö så där! Med mat i munnen? Nej. Men om jag tuggade där kannske? då skulle jag iallafall inte dö… bara lida lite väldigt mycket.

LIDA?! Du lider ju just nu! Bit där! 

Jag såg på överarmen och strök blicken över muskeln. Där?

Där! Ät! Men det kommer att göra ont, svida, och du kommer att lida. Men det kommer att vara gott! Så ÄT! 

Jag hade inte slutat skratta, och slickade på min arm.

Ett… Två… TRE! 

Jag bet. Jag tuggade. Blod började sippra ner över resten av armen. Tyget slets sönder över hela överarmen.

Ja! Hm! Mer! Gott! 

Jag hade fått kött in i munnen. Jag ville rycka till så som jag brukade göra när jag åt, med det slog mig.

Aj. Aj, vad ont det gjorde! Jag ryckte inte och började bita mjukare. Men det gjorde fortfarande ont! Vad fan?

Nej! Hungrig! Skit i smärtan! Ät! 

Det skrek inuti huvudet. Den skrek efter mer, den ville ha mer! Jag ville ha mer. Av mig? Tills jag dog? Nej! Det gör ont! Sluta! Stopp! Jag satte mig på huk. Den vita rocken hade blivigt alldeles röd och blodig. Sluta! Jag kommer att förblöda om jag inte får hjälp. Jag släppte min arm och spottade ut tygbiten jag hade tuggat bort från rocken. Sedan motvilligt satte jag tillbaka mina tänder.

Sluta! Snälla!

Jag slutade inte, jag var hungrig. Hungrig.

Jag slickade mig om munnen. Men allt blod gick inte bort. Det hade blivigt blivigt ett litet hål där jag hade bitit Jag kunde göra större, med det gjorde så ont.

Så fasans fullt ont.

Sluta…

Jag stannade upp där jag satt och la mig ner på golvet. Blödde. Blodet åkte ut över golvet. Jag var nära på att följa med det. Om inte dörren öppnades. Människor gick in i rummet. De skrek och gav åder åt varann. Jag kunde inte höra ett ända ord. Hade för ont. Det blev suddigt, dimma flöt över mina ögon. Någon lyfte upp mig.

-Ont, hjälp, hungrig, du är Mat… väste jag. Det var det ända jag fick fram. Sedan blev allt svart.

Jag vaknade upp på ett bord. Inte ett vanligt bord. Det här var gjort av metall och hade brickor med verktyg på. Verktyg? Resten av rummet var enkelt och ljust. Bandage och andra “sjuk-saker” som jag kallade det låg lite över allt.

Aah!

Smärta spred sig ut från höger axeln och jag började minnas vad som hände. Jag hade varit så hungrig att jag tuggade på mig själv. Jag hade inte kunnat behärska mig.

En man och en kvinna klev in i rummet.

-Godmorgon. sa kvinnan. Hon hade långt vågigt blondt hår och en sköterskedräkt på sig. Mannen såg likadan ut fast med vit rock och stetoskop hängande runt halsen och brunt kort hår. De var inte de vackraste människorna jag sätt, men de såg i alla fall goda ut, men vänta lite nu! Alla människor ser goda ut.

-Va?… Var är jag? Det gör ont. Dra åt helvete, och ge mig mat. Hungrig! sa jag och visade fuck-you fingret åt dem. De såg förbryllat på mig, de hade nog inte förväntat att jag skulle vara oförskämd. MEN DET FICK DE LEVA MED! Jag log, mitt stora leende. Mannen gick längre fram till sängen och satte handen på min panna.

-Någon har visst vaknat på fel sida idag. Vi skulle komma tidigare. Du har förlorat mycket blod och om du inte hade vaknat skulle vi kunnat tvättat det utan att söva ner dig och sett till att din axel inte blev infekterad. Du behöver ha bandage på dig i några veckor. Han tog fram en plastpinne men en spets på. Vad skulle han göra med den? Han måste ha sett mig stirra på den där pinnen, för han svarade på frågan min blick pekade på.

– Jag ska bara söva ner din arm med den här, det kommer att ont om jag inte gör det. sa han. Jag muttrade till och blängde med ögonen.

– Skit i pinnen! sa jag och satte mig på kanten av bordet.

– Okej, men jag har varnat dig om att det kommer att göra ont. Det är farligt att bli biten av människor, och du bet dig själv. Så det kan bli väldigt infekterat. han ryckte på axlarna och la ifrån sig plastpinnen. Kvinnan som måste vara en sköterska, och mannen kanske var doktorn. Var jag på ett sjukhus?

Mannen (eller doktorn) tog fram en pinnset och plockade upp en blöt tuss. Han gick längre fram till mig och tog av ett blodigt bandage som jag inte hade märkt att jag hade på mig. Det var ett hål som inte var större än fem centimeter och satte tussen mot min axel. Det blev först kallt men efter en stund när han hade petat lite här och där i det öppna såret blev den svala känslan istället smärta som exploderade ut i kroppen.

Jag grep tag om bordskanten och spände med benen.

– Åh, herre jävlar! kraxade jag fram.

– Detsto mer det svider, så mer bakterier det är och att det håller på att läka, sa sköterskan som log ett nervöst leende som egentligen nog skulle vilja springa där ifrån. Hon tog fram en liten bricka med flera tusstar och räckte den över till doktorn. Han slängde den som han petade runt med innan och plockade tacksamt upp en från sköterskans bricka. Jag undrar vad de heter.

Jag lyfte upp min andra arm och vinkade men pekfingret.

-Så ja, kom lite närmare så jag vet hur du luktar, Fröken. ?… jag såg ner på hennes namnbricka, Amanda Persson.

– Fröken Persson… sa jag. Amandas ögon blev ännu större av rädsla och sång sedan lättat ner på sin namnbricka, och upp på mig igen.

-Amanda säg, vad heter din pojkvän här? sa jag och nickade med huvudet åt doktorns håll. Amanda började rodna och såg ner på golvet.

– Han är inte min pojkvän precis, men han heter Mikael. Kalla honom för Dr. Nilsson. sa hon och “Dr. Nilsson” började rodna för fullt.

– Hörru, tomathuvud! Gör ditt jobb och sluta rodna! sa jag och tog tag i pincetten. Jag var så trött på att vara här inne! Mitt humör vände snabbt riktning och jag hoppade på Dr. Nilsson. Jag gav ifrån mig ett vrål och hade pincetten i högsta hugg för att sätta den i doktorns hals. Saftigt blod spröt åt alla håll. Amanda skrek och Mikael föll ner på golvet.

Fast nu gjorde han ju inte sitt jobb längre, men han skulle ju hjälpa att bli mätt i alla fall. Amanda började små-springa på sina svarta höga klackar mot dörren. Hon försökte smita! Jag släppte Dr. Nilsson och kastade mig över Amandas rygg och lutade mig bakåt så att hon tappade balansen. Vi föll båda ner med en duns. Jag fick ont i min arm igen. Amanda skrek nu ännu mer och hennes röst skar igenom mina öron. Hon måste vara tyst! Jag böjde mig hastigt fram och bet i hennes nacke och ryckte våldsamt till. Hon gav vika på mitten, men höll fortfarande inte käft!

Stämbanden! Skär av stämbanden! 

Jag satte mig upp på Amanda och började slå med stora knytnävar mot hennes hals. Hon slutade att skrika och kväkte istället som en groda. De var fortfarande inte av! Jag fortsatte att slå tills hon började gurgla upp blod.

– Gurgel, gurgel… sa jag och böjde mig längre ner och kysste henne på den röda munnen som kräktes upp saftigt blod. Jag fick genast upp det i munnen och jag släppte Amanda och svalde den röda vätskan. Log sedan mitt “ondskefulla leende” och slog henne igen. Hon föll ihop som en degklump.

Nu behövde jag återvända till Dr. Nilsson. När jag vände mig om såg jag honom stå upp och höll ena handen om pincetten som fortfarande satt fast i halsen och hade den andra näven i luften. Sen var den inte i luften utan intryckt mot mitt käkben och mitt huvud vreds explosivt 50°. Jag vände mig tillbaka till doktorns ansikte och såg på honom. Han kanske förväntade sig 90° eller något.

– Allvarligt? Är det allt du kan? sa jag och rynkade på pannan. Längre bort stod det en brandsläckare bredvid dörren. Jag kastade mig snabbt över den och grep tag. Nästa sekund så var den intryckt i Mikaels ansikte. Den stora metallflaskan nästan bokstavligt mosade hans huvud. 

Ja ja. Smoothie är också gott! 

Tänkte jag och när han var nere på marken fortsatte jag att mosa hans huvud tills det som var kvar bara var som klumpig saft. Jag satte mig sedan på huk bredvid honom, lutade mig längre ner och stod på alla fyra medan jag sörplade i mig den mörkrosa smoothien. Jag gjorde sedan klart jobbet hos Amanda: skar ut tungan, hennes hjärna och skar också av alla tio fingrar tills senare. Jag tog på mig hennes dräkt så jag slapp ha de trasorna som redan satt på mig.

Jag hann precis att bli klar innan det någon knackade på dörren.

– Helvete! Mumlade jag och såg mig runt i rummer om jag kunde rymma eller gömma mig någonstans. Men jag hann inte ens vända mig om fören dörren öppnades och en annan kvinna skrek med handflatorna på sina kinder.

Jaha… nu är det kört. Tänkte jag.

UT!.

Mary.

FAN OCKSÅ! Så nära på att komma ut! Djävla sjukhus!

-Men såja. Lugna ner dig, sa jag.

Nej! Jag är inte lugn! Fan ta dig! 

-Nu tror jag att du ska hålla KÄFT INNAN JAG SLITER UT DEN ÅT DIG! skrek jag till den andra sidan av rummet. Men det var ingen där. Jag hade pratat med mig själv, och jag var den enda jag kunde prata med. Även om jag var djävligt irriterande ibland…

Äntligen tyst. Men jag måste komma ut… på nåt sätt i alla fall… Men den djävligt berömda frågan är hur? 

Ett mumlande ljud som störde mitt i mina tankar kom ut från min mage.

– Nej… Inte nu igen, sa jag och såg upp på samma metalldörr som jag gjort förut. Sedan på den röda plastbrickan. Blundade och öppnade ögonen, men den var fortfarande lika tom. Vände mig om och tillbaka, men det ända som var där var en ensam, tom, bricka… inte ens hur många gånger jag vände och vred på mig så såg den likadan ut varje gång.

Nu vet jag hur de där ensamma tonåringarna med ett kylskåp utan mat i känner sig… tänkte jag. Jag satte mig framför dörren och började tugga på min egna tunga. Det var det enda jag hade.

Ska dom inte vara här nu..? tänkte jag och oron började växa inuti mig.

Hur länge har det gått?

-Jag vet inte… Jag tappade räkningen. sa jag.

Men det vet jag!  Det har gått tre timmar och 45 minuter! Ha-ha! Jag är både bättre och smartare än dig! 

-Den så kallade “jag” är du, sa jag och oron utvecklades till irritation.

Till sist efter att ha “bråkat” med mig själv började jag den fina lilla traditionen: Banka på dörren tills du får mat.

Men inte ens hur länge och mycket jag bankade kom det ingen…

Fan, fan, fan! MAT!! JAG BEHÖVER MAT! Och det är nu…

Oh-ho!! Någon kommer att få utbrott igen! 

-KÄFT! JAG ÄR HUNGRIG NOG!

Men du kom ju halvägs bara för att du åt på dig själv. 

-Jag vet, men jag vill inte känna smärtan igen… sa jag och såg ner på marken.
Men du gillar att se andras!
-Ja, typ så! men det varar så länge jag inte känner det själv, sa jag och log mitt “speciella leende”.

Ditt EGO!! AHAHA!!

-Jag vet! sa jag och höll plötslig med mig själv. Vi fortsatte att skämta och dra sarkastiska skämt om varandra, ända tills minst hundra vassa nålar gick rakt igenom min mage och det kändes som de gick ut på andra sidan. Jag gav vika på mitten och började skrika medans jag fortsatte att falla åt sidan. Något stoppade skrikandet och jag fick blod upp i lungorna; som sen bubblade upp i strupen, och ner på golvet.

Nu tycker jag att du ska hålla … åh herre jävlar! mår du bra? “Men det varar så länge jag inte känner det själv” eller hur? HAHAHA!! 

Jag ignorerade det och försökte vara lugn. Men det var inte så lätt när man spydde upp blod genom munnen.

 

Författare: Caroline

Vi Äter Alla Olika
3 votes, 3.67 avg. rating (72% score)

Meny