När mannen sent på kvällen går mot busshållplatsen ser han att det ännu inte är släckt i stugan. Han tänker att han skulle vilja gå fram och knacka på, det är ju Margaretha och pojkarna han vill träffa. Men han vet att hon inte skulle öppna . Förra gången ringde hon ju till och med polisen. Det var tur att Tom och Olof inte var där så de slapp se. Dessutom är antagligen hennes ”kille” någonstans i närheten och honom vill han absolut inte råka ut för. Vid busshållplatsen ser han på tidtabellen att sista bussen till stan har gått och han har inga pengar till taxi.
Det är sommar i början av 60-talet och familjen Sjölund bor på Svartö. Tom är yngst i familjen och de övriga är mamma Margaretha och Toms storebror Olof. Ofta bor Benny där, farbror Benny som pojkarna säger. Anders, deras pappa, har Tom inte sett på tio år minst. Mamma brukar säga att han är i Kalifornien, ibland att” han finns inte” . Fast Tom undrar om hon säger hela sanningen. Pojkarna gillar inte farbror Benny, men deras mamma säger att han är ” bättre än ingenting”.
Nästa morgon ser Tom en man i Äckliga diket. Mannen ligger på rygg, orörlig, till hälften nedsugen i dikets gyttjiga botten. Ansiktet är lerigt och blodigt. Ur munnen rinner en tjock slemliknande massa, det ena ögat ser urgröpt ut och det andra helt igensvullet. Han andas stötigt och rosslande. Den fransiga skinnjackan ser sönderskuren ut och hans tunna skjorta, som spänner över biceps, är genomdränkt av blod.
Om mannen låg och dog där nere i Äckliga diket skulle det ju komma likstank också, tänker Tom. Det räcker väl med den vanliga stanken. Men Tom vågar inte gå ner i det djupa diket för att undersöka mannen närmare. Han är stor och kraftig och risken finns att han plötsligt kvicknar till. Tom vet inte vad mannen skulle göra med honom om han kunde se. Lever han? Kan man leva med ett urgröpt öga? Han måste ha märkt Tom på något sätt, för när pojken till slut bestämmer sig för att gå ner i diket kommer svaret direkt: mannen fläker ut sin vänsterarm och tar ett hårt grepp om Toms långa hår. Pojken uppbådar all kraft för att slita sig loss men de kloliknande fingrarna håller fast Tom som i kramp. Har han sett honom? Vet han att han har att göra med en pojke eller tror han att det är en jämbördig fiende?
Du ska hjälpa mig, lyckas Tom med svårighet höra att mannen i diket väser.
Jag ropar på farbror Benny.
Du ska inte ropa på någon, rosslar han fram och drar ännu hårdare i Toms hår.
Pojken håller på att bli skalperad. Smärtan är outhärdlig och han greppar efter stenhårda lerklumpar från diket. När han slår till med en hård lerklump mot mannens tinning släpper han sitt grepp och Tom springer därifrån utan att vända sig om.
Toms bror, som är van vid sin lillebrors fantasier, är inte intresserad av att lyssna på hans svammel. Han ska börja i sista ring och han är sur för att han måste läsa Kung Oidipus och att han måste vara klar när terminen börjar nästa vecka. Han säger att boken är helt overklig: ” Sånt händer inte nu för tiden”. Tom har läst Kung Oidipus som Illustrerad klassiker och tycker den är jättebra.
När mamma och farbror Benny kommer hem verkar de inte heller intresserade av att höra om den hemska mannen i Äckliga diket.
Urgröpt öga! Det låter som nån av dom där deckarna som du alltid försöker skriva. Det är bättre att du spelar fotboll som dom andra killarna. Förresten så borde du klippa dig,
Sjölunds har ingen telefon på landet, så då går Tom till grannarna för att ringa till polisen. Farbror Börje och tant Maj-Britt, som är föräldrar till Toms bästa kompisar här på landet, tror alltid att Tom är hungrig när han kommer: ”Margaretha har ju så mycket kring sig så hon hinner väl inte laga mat stup i kvarten.”De verkar inte förstå vad Tom säger när han berättar osammanhängande om mannen i diket, men de låter honom naturligtvis låna telefonen. När Tom får tala med en polis och redogjort för det hemska som hänt säger han att” det låter som du råkat ut för ett riktigt monster, nästan som i en skräckfilm”. När Tom frågar om de fått in några efterlysningar säger han att Tom nog skulle bli en jätteduktig polis som frågar så:”Det är klart att man alltid ska kolla efterlysningar.”
Polisen säger att de ska komma och göra en undersökning på platsen men kan inte säga när, så Tom tar mod till sig och går till diket igen. Men mannen är borta. Tom tar sig då ned i diket för att leta efter spår, han är naturligtvis sur för att ingen tror honom. Han letar länge och hittar till slut en sliten guldring på dikeskanten. Inuti ringen står det Margaretha, 19/6 1947.
När Tom är på väg mot deras stuga ser han att mamma och farbror Benny sitter på verandan och äter middag . Tom är säker på att han kommer att hitta på något jobb som jag ska göra på den stora tomten, kanske muddra Äckliga diket. När ska han slippa farbror Benny? Tom hör svagt att de pratar om att Anders rymde igår och när mamma säger ”han finns inte” tycker pojken det låter som farbror Benny håller med henne.
Sitter man så många år måste man bara ut och röra sig ibland. Han ville väl träffa sina barn.
De tystnar när Tom kommer fram till verandan. Mamma säger att han ska sätta sig ner och äta, men han är inte hungrig. Han tycker inte om att farbror Benny ser så nöjd ut och när Tom ser hans leriga stövlar och de djupa risporna på hans högra underarm förstår han vad han ska göra. Tom håller ringen hårt i handen och springer över till farbror Börje och tant Maj-Britt så fort han bara kan.
Tant Maj-Britt frågar, mest för att lugna honom, om han vill ha en kanelbulle och ett glas hallonsaft. Farbror Börje ligger visst och sover. Tant Maj-Britt säger att det blev sent igår och Tom vet ju att han ofta har att göra på nätterna. Tom vill att hon ska ringa till polisen och tala om vad farbror Benny har gjort, för polisen tror nog inte på en trettonåring.
Efter en stund vaknar farbror Börje. Tom ska just börja berätta för honom när han säger att han ”måste gå runt knuten”. Farbror Börje har stora rivsår på armarna och när Tom ska gå hem ser han att farbror Börjes stövlar, som står ute i hallen, är helt dyiga och han känner hur äckligt de luktar.
Ett par dagar senare sitter Margaretha och Benny i Börje och Maj-Britts trädgård och dricker kaffe. Tom och Olof och tant Maj-Britt och farbror Börjes pojkar dricker läsk och vräker i sig massor av kakor och bullar. De ska just springa iväg och spela fotboll när en polisbil backar in på tomten. Poliskonstapeln går fram till kaffebordet, gör honnör och säger något om att det är väldigt varmt idag. Maj-Britt frågar om han vill ha ett glas vatten eller kanske en kopp kaffe. Sedan undrar han vilken av pojkarna det var som ringde till polisen häromdagen. Men Tom verkar inte ha någon större lust att prata om det som hände, farbror Benny har ju sagt att polisen bara skulle tycka att han lät larvig om han sade att den där mannen i diket hade en urgröpt öga och att Tom slog honom med en hård lerklump i huvudet.
Polisen tittar i sitt anteckningsblock där det står att Tom hade sagt att ”farbror Benny hade djupa rispor på höger underarm och leriga stövlar”. Farbror Benny säger att han hade hållit på och muddrat diket och så hade han jobbat med att klippa deras klängrosor och fått rivsår på hela armarna: ”Det är ju mycket som ska göras på en sån här stor tomt.”
Börje berättar att han var i stan och jobbade övertid med att köra bort resterna av ett hus de rivit: ”Det är ju hur mycket som helst för mig att göra nu när dom river i Klarakvarteren”.
Tom tänker ett tag att han ska be polisen att fråga vilken tid farbror Börje kom hem, men Olof säger att Tom ”ska lägga på en rem, för snart börjar Svartömästerskapen i fotboll.”
Innan han åker säger polisen att det faktiskt var så att en fånge rymde från Långholmen häromdagen: ”Han är fortfarande på fri fot. Men det var nån som ringde anonymt och sa att han sett rymlingen när han steg på bussen vid Skanstull häromkvällen”.
Sommaren lider mot sitt slut och familjerna på Svartö flyttar in till stan . Det blir extra spännande för Tom eftersom han ska börja i realskolan med massor av nya kompisar. Men det blir också mycket svårare har han hört, med läxor och sådant. Mamma har sagt att han måste plugga jättemycket så att han klarar sig och inte får gå tillbaka till folkskolan. Han frågar henne om pappa har gått i realskolan, men hon svarar inte. Pappa bodde ju i Vasastan som grabb, så Tom tänker att då kanske han gick i Statens Normal på Dalagatan som han ska göra .
Det står nån på gatan och glor på oss, säger Tom en dag, en gubbe.
Hur vet du att han glor på oss? Det bor ju många i huset, ropar mamma från köket där hon står och skalar potatis.
Han var här förut också. Kom och titta!
När mamma kommer ser hon en kortväxt man som har tagit av sig sin lilla hatt och torkar svetten ur pannan i sensommarvärmen.
Det där är ju 49-an. Han kanske är sur för att vi inte handlar där längre, säger mamma.
De bor tre trappor upp på Upplandsgatan 46. Mittemot dem, på Upplandsgatan 49,ligger 49-ans livs, en mataffär på fallrepet, som håller på att konkurreras ut av snabbköpsaffärerna på Odengatan. Handlarn själv kallas av folket i kvarteret för 49-an. Han har just kommit tillbaka från ett skubb till en av de få stamkunderna som finns kvar .
Det var inte 49-an, säger Tom, men då har mamma redan gått tillbaka till köket.
En storväxt man i svart skinnjacka och med vänster hand i en smutsig mitella kliver just då ut ur affären. Han kastar en blick mot huset mittemot innan han går över gatan. Strax därpå ringer det på dörren.
Författare: Thomas Sjögren