Det är ingen som kommer att tro mig. Men det som jag nu ska berätta hände en försommardag 1956. Platsen var en äng, som förberedde sig för midsommar, allt knoppades och växte så det knakade. Jag låg utsträckt i gräset och räknade insekterna som klättrade upp och ner för grässtråna och förvånades att de inte tog den genaste vägen runt stråt på marken. Det var egentligen otroligt korkat, men vem är jag som har rätt att döma steklar, skalbaggar och annat småkryp.
Jag befann mig i en rofylld stämning och var inte beredd på den märkliga varelse som kom krypande på alla fyra mot mig i gräset. Jag säger krypande, för han verkade skapt för att gå på två ben. Ett tovigt och lurvigt huvud med blommor intrasslat i håret var snart helt nära mig och de klotrunda ögonen stirrade på mig som om jag inte borde vara där. Han satte sig på sina knän, borstade av gräs och mossa från pälsen. Ja, just en päls i försommarvärmen. Om jag hade trott på troll hade jag nu sagt till mig själv: Jaha, ett troll. Och sedan hade jag plockat upp min tröja och begett mig av omedelbart, då troll känns okontrollerbara.
Emellertid, jag tror inte på troll, så jag drog slutsatsen att en dvärg, förmodligen vilsegånget i skogen, satt framför mig och jag började omedelbart fundera på vad jag skulle säga. Kanske bara ett ”god dag” eller ” hej på dej”. Jag valde det senare. Han svarade inte, bara reste sig, tog av sig en minimal, grön hatt och bugade sig djupt.
Han var charmant. Ja, jag blev förälskad. Nu flinar du och undrar om förståndet flytt. Nej, aldrig hade jag väl känt mig så upphetsad inför motsatta könet som nu. Han slet av sig sin päls och blottade en hårig och muskulös kropp, djurisk i hela sin uppenbarelse och snart rullade vi som vansinniga i gräset. Han var så liten att jag var rädd att krossa honom i vår framfart över tuvorna.
Så var han borta. Där satt jag på ängen, kläderna avslitna och i högar någonstans i gräset bredvid mig. Omtumlad reste jag mig och blickade ut över ängen. Inget tydde på vår våldsamma älskog, men jag var pinsamt naken och där borta vid skogsbrynet hörde jag röster. Någon skrattade, någon visslade till. Snabbt rev jag till mig kläderna och började klä mig. Koftan var försvunnen.
Människorna kom ut på ängen. De såg mig, vinkade och sa något om det vackra vädret. Jag letade efter min kofta. Där låg den på en sten. Jag plockade upp den och begravde näsan i yllet. Den doftade kärlek.
Människorna kom närmre. Det gillade jag inte. Just nu ville jag vara ensam med doften. Så stannade de, kanske tio meter från mig och stirrade. Deras ögon var vidöppna, som om jag var något obegripligt. De plockade upp stenar från marken och lyfte dem högt upp och kastade dem mot mig. Jag tog min kofta och flydde mot skogen. De rusade efter, snubblande och skrikande fasansfulla ord. Mina bara fötter grep vant kring tuvor och stenar och mina armar grep efter grenar som lyfte mig över nedfallna träd. Så lätt hade jag aldrig tagit mig fram i skogen. Marken var närmare och aldrig har mina ben visat en sådan styrka. Jag flög fram mellan träd och buskar som ett skogsdjur. Långt borta hörde jag människornas skrik. De skulle aldrig hinna fatt mig.
Jag stannade och borrade in min näsa i koftan. Då stod han där igen och bugade sig mot mig. Resten vill jag inte berätta.
Nu har jag skrivit ner vad som hände innan allt det andra började. Jag lägger mitt skrivna papper här under stenen. Jag vill bara att ni ska förstå, att det finns andra i skogen. Sök mig inte!
Författare: Ann-Marie du Plessis