Jag är åtta år. Jag placerar försiktigt mina jordiga fötter på badrumsvågen. Ett leende tränger sig fram. Jag väger två kilo mer än senaste gången jag vägde mig. Jag växer, jag blir stor.
Jag och två kompisar smyger försiktigt in i förrådet på gården där frysboxen finns. Frysboxen som är fylld med olika sorters glass. När vi har försäkrat oss om att ingen förälder är i närheten öppnar vi tyst förrådsdörren och smyger snabbt in. Busiga, adrenalinfyllda blickar byts när vi plockar ut två glassar var. Det här får mamma och pappa inte få reda på. ”En glass om dagen” är regeln de har satt och mina vänners föräldrar har samma löjliga regel. Förrådsdörren öppnas försiktigt igen och efter att föräldrarna bekräftats vara utom synhåll springer vi ut i trädgården. Bakom en stor buske sätter vi oss fnissande och sliter upp glasspapperna. Glassen är söt, krämig, krispig i struten och perfekt svalkande en varm sommardag. Jag äter upp min första glass före mina två vänner och börjar ivrigt på den andra. En isglass med ett sött överdrag som bara smälter i munnen. Minuter senare har vi ätit upp våra glassar och vi springer mot en av mina kompisars hus för att lura till oss en tredje glass.
Jag är femton år. Jag placerar försiktigt mina kalla fötter på badrumsvågen. Ett leende tränger sig fram. Jag väger två kilo mindre än senaste gången jag vägde mig. Jag blir mindre, jag blir smalare.
Jag kliver av vågen och ställer mig framför spegeln. Jag granskar noggrant min kropp. Det syns inte att jag väger två kilo mindre. Jag blir frustrerad, tänker att vågen ljuger för mig. Jag bestämmer mig för att sluta väga mig. Bara spegeln kan berätta sanningen.
Jag äter en glass. Jag tänker att jag ska sluta äta efter halva. Säga att jag är mätt. Men den smakar ljuvligt. Glassen är söt, krämig, krispig i struten och mättar min tomma mage. Okej, jag äter hela. Jag kan bara skippa frukosten imorgon. Och kanske äta lite mindre lunch. Och lova mig själv att inte äta något så onyttigt på minst två veckor. Ångest och skam sköljer över mig över att jag äter sådant som jag strikt lovat mig själv att jag ska sluta med. Min perfekt strukturerade plan blir min räddning. Den lugnar mig. Jag kan fixa det här misstaget.
Jag är sexton år. Jag sitter i ett väntrum på en ätstörningsenhet. Jag river på nagelbanden tills jag plötsligt ser blod. Jag hittar en knögglig näsduk i jackfickan. Jag vet inte vad jag har använt den till, men torkar snabbt bort blodet på tummen med den. Jag kollar på mamma och pappa. De sitter bredvid mig i en hård, typisk väntrumssoffa. De stirrar ut i rummet. Färgglada tavlor, som känns malplacerade, pryder de vita väggarna. Jag vet att de finns där för att få rummet att kännas välkomnande och tryggt, men det har ingen effekt. Inte på mig i alla fall. Jag kan bara tänka på att jag inte borde vara här. Jag är inte sjuk. Jag kanske har några små problem med maten och kroppen och träningen, men verkligen inte så pass stora att jag borde vara här. Jag känner mig som en bedragare. De måste ha missuppfattat mig. Jag överdrev säkert under samtalen med min kurator. Typiskt mig. Alltid tycka så synd om mig själv. ”Engla” säger plötsligt en kvinna med vänlig ton och jag följer med henne in till ett rum.
Jag är sexton och ett halvt år. Jag gråter. Hulkar till och med. Det är första gången jag tillåter mig att tycka synd om mig själv, utan skam. Jag förtjänar inte det här. Jag förtjänar inte att ständigt vara i en kamp mot ångesten och de elaka tankarna för att överleva. Ingen borde känna ångest, skam eller skuld över att ge sin kropp något så livsviktigt som mat. Ingen. Men ändå drabbades jag. Jag blev sjuk. Jag har insett det nu. Jag gråter häftigare och häftigare. Det finns personer som har tampats med mycket grövre ätstörningsproblematik, men det betyder inte att jag inte förtjänar hjälp att bli frisk. Det faktumet tar inte bort den smärta och lidande jag fått utstått under dessa år. Jag tänker på mitt åttaåriga jag, som bara ville växa och äta glass. Hon är fortfarande jag och hon förtjänar inte ett liv kontrollerat av ätstörningen. Jag förtjänar inte ett liv kontrollerat av ätstörningen.
Författare: Engla Diffner Hellsten