Bilder från världsutställningen.

Skrikande och gråtande, flimrar de förbi. I svart och vitt, helst. En gång ville man måla allt, hela världen. I alla regnbågens färger, i mjuka nyanser där vi allihopa kände oss hemma.

Där vi kunde smälta in och känna oss trygga. Måla hela världen lilla mamma. Jag minns än idag hur min färgskala fick sitt första svarta och vita, sin första droppe blod. Vi hade varit ute på det Stora Torget, för en promenad. I staden, som fortfarande drogs framåt i ganska makligt tempo. Solen bäddade den, ännu, ganska måttliga trafiken i ett gyllene dis, genom kastanjernas höstlöv. Människorna höll ballonger i alla de färger, barnen åt glass. I rosa och grönt, tror jag. Jag tror att min halsduk var gul, mina byxor, nyinköpta i mollskinn, vinröda. En liten damm alldeles i mitten skimrade, gult och blått. Precis som Landets flagga. Tänk vad man tyckte den var vacker. Kanske för att man fick och vågade tycka att den var det. Innan allt blev PK.

Blödande skimrar de förbi. Tornen man rest för utställningens skull. De bombade, raserade, i aska lagda. redan innan de var färdigbyggda. Och det är inte utan att man kommer att tänka på ett annat torn. Som blev så högt att människorna inte längre förstod varandra. För länge sedan byggdes det och man förundras över att vi inte lärde oss någonting. Fast det där med moral är kanske inte lika viktigt längre.

Den där läxan vi kunde lärt av historien, har för längesedan glömts och gömts. I konsumtionshetsens garderob. Så länge vi har det vi egentligen inte behöver, eller än mindre kommer att behöva. Om femtio år, eller så. Jag tror det var därför det Stora tornet föll. För att människorna bara tänkte på sig själv och inte längre såg varandra. Fast skillnaden är, att idag ser vi allt som sker, alla som lider och har ont. Men skiter i det. Därför faller våra torn och skrytbyggen än hårdare idag. Jag vet inte vad vi ska skylla på egentligen, det är kanske som det ska vara alltsammans.

Och den där tystnaden som rådde. Eller kanske minns jag det bara så. På torget. Det var innan noise pollution blev ett begrepp. Man hörde bussarna som drog förbi, man hörde ankorna i dammen och någon som skrek åt någon annan på håll. Däremellan var tystnad.

Men idag hinner vi inte uppfatta nyanserna i bruset som ständigt är. Ljuden, rösterna finns där hela tiden, överallt. Som en vägg av ljud, vi aldrig kan stänga av. Och när vi har möjlighet, fyller vi tomrummet med det sociala mediebruset. Eller med våra egna självgoda röster, högre än alla andra på X eller Facebook. Moralpoliser i soffan, med en lina inom räckhåll. Voice pollution. När vi kommer hem och stänger dörren. Och vi tänker, om vi gör det, att det gör väl ingenting. Lite avkoppling vid skärmen kan vi unna oss. Och låter hjärnan gå på högvarv tills det är dags att sova. Om vi kan. Stänga av igen. Jag minns att jag hörde min bror tappa sin glass. Där vid dammen. En av de pistagegröna kulorna föll mot kullerstenarna. Jag minns fortfarande hur det lät. Och förundras över tystnaden som tillät detta.

Jag minns också rösten. Som inte skulle vara där, som aldrig varit där, men som sedan alltid funnits. Ekande. Mellan stadens gator. Ur en megafon, en röd megafon. Skrek en röst.

Samma röst som välkomnar oss vidare i utställningshallen. Där en präktig man i kostym uppdaterar oss. Han talar, med fisklik blick, död och tom, var femte minut om hur många som dödats. I krigen, på gatorna, på torgen och i de fjärran länderna. Han sitter där och räknar, ser viktig ut, som om han tror att han betyder något. Bredvid honom ler en kvinna och ger oss en förmodad bild av hur många som kommer att dö nästa vecka. Om allt antas fortgå, som det hittills gjort. Sedan ger en tredje, prognosen för vädret. Kommande vecka. I montern bredvid sitter deras experter. För stunden. De ser vanliga och yrvakna ut och växlar beroende på vilket krig man talar om. Jag minns i alla fall att solen sken den där dagen, att luften var smått krispig och det inte blåste alls. Så där bekymmersfri en augustidag ska få vara, När man är barn.

”Stoppa bomben” skrek så rösten, högt och vasst, i megafonen. Som lyste röd mot den blå himlen. Och där någonstans, förändrades färgskalan.

Den där kulan av glass, som långsamt tappade färg och blev lika grå som stenen den fallit på. Alla löven, som bruna och likbleka, virvlade upp kring alla människorna. ”Stoppa bomben” ekade det i våra öron, medan vi sprang hemåt. Över broarna, som gick över de, förut, smaragdgröna kanalerna. I svart och grått låg de alldeles stilla. Som om de betraktade oss, där vi skyndade hem, undan den plötsliga stormen. Mor gjorde sitt bästa, för att skydda oss och i ett gulnat badkar fick jag så förklaringen. På vad bomben var, på vad den kunde göra och vad den redan gjort. Och bilderna i det sista rummet faller brinnande till marken.

Grå skuggor på väggarna i den stora hallen, fastbrända i betongen. I den lilla dammen faller människorna som svarta höstlöv. Medan ännu en nyhetsuppläsare bollar orden mot soten och askan. Ord och frågor. Som ”kan vi överleva ett kärnvapenkrig” ”när kommer motoffensiven” ”hur länge pågår kriget” och ”ska vi sälja mera vapen” jonglerar han skickligt. Och jag undrar mot det svartvita badrumskaklet vad meningen egentligen är. En rädd liten pojk, som just fått sina drömmar krossade.

Och jag tänker, där jag står i det sista rummet. Att den där bomben jag var så rädd för.

Behövs nog inte. All mödan har varit förgäves. Alla miljarder man investerat, i alla dessa år.

Till ingen nytta alls. Det var inte Oppenheimers fel, det var vårt eget. För vi klarar det säkert ändå. Nu, när inte ens våra gator och torg är fria från krigen. Som kommit hit, för att vi låtit dem. För att det inte längre finns plats, där de började. När den politiska terrorn döljs bakom gäng och barn. Nu, när det producerats så mycket vapen och sprängmedel, att de inte längre behövs. På de platser de var ämnade för. Nu när man gläds, i media, åt en blomstrande vapenindustri, där både pansarskott och flygplan kan ge oss mera att konsumera för. Medan branschen jublar och Landets flagga brinner. Nu när människorna inte orkar längre. Utan drogerna i den fina salongen, i den tysta misären, vid köksbordet eller i våra skolor. Drogerna som föder våldet och göder de våldsamma. Nu när vi inte orkar längre, utan sprit, lyxprylar och mediers bedövande brus.

”Bomben” var kanske något helt annat, när allt kommer omkring. En varning, eller ett förebud. Kanske såg jag dem där, redan på torget. Då för längesedan. Glassen som en krossad skalle mot asfalten. Grön mot det grå. Kanske hörde jag dem i badkaret efteråt. Med mors röst, ur en röd megafon, mot det svartvita kaklet.

Bilderna från världsutställningen.

Författare: Fredrik Lindskog, Orust