Kategorier
Noveller

Charter

av

Börje Nordström

Som en het, osynlig vägg slog värmen emot Peter och Anette när de lämnade den svala ankomsthallen. Det var den vanliga känslan som brukade infinna sig vid flygresor söderut. Nya ovanliga dofter, ett främmande språk på skyltar och från den inhemska befolkningen.

Resebolagets personal på flygplatsen höll upp skyltar med den rödgröna loggan för att påkalla uppmärksamhet. Anette gick fram till en av reseledarna. Peter kom strax bakom med den största väskan på släp. Reseledaren hade blond hästsvans och på hennes röda blus visade en stor namnbricka att hon hette Pernilla.

” Hej! Välkomna, hur var namnen?” hälsade hon.

” Jag heter Anette Tillman och det här Peter Andersson” svarade Anette.

Pernilla sökte i sin lista över nyanlända: ” Här – Andersson och Tillman. Ni ska bo på Hotel Montaro. Det är bara ni två som skall bo där så ni får åka taxi. Om ni går bort till taxiplanen där borta och viftar lite med vår rödgröna välkomstfolder så kommer vår förbeställda taxichaufför ta hand om er” upplyste hon.

De gick bort till taxibilarna men Anette hann inte göra som Pernilla sagt förrän en chaufför som stått och lutat sig mot sin bil fick bråttom att ta hand om deras bagage. Deras välkomstfolder tittade han över huvud taget inte på när Anette visade den.

När han lagt in deras väskor i bagageutrymmet höll han utan ett ord upp bakdörren åt dem. Hans min var butter och hans sysslor verkade han sköta slentrianmässigt och utan engagemang.

Taxin slingrade sig sedan fram i den täta trafiken kring flygplatsen. Chauffören var flitig med signalhornet.
De visste att de skulle passera genom en stor stad innan de började färden upp bland bergen. Peter försökte ställa några enkla frågor om restid och förväntat väder till chauffören men han bara muttrade obegripligt till svar.
Staden dök upp och det tog ganska lång tid och många rödljus att passera den. Därefter vidtog viadukter och cirkulationsplatser innan de följde en rak motorväg några kilometer.

Snart blev landskapet märkbart bergigare och vid en avfart körde taxin in på en mindre väg.
Peter och Anette hade hittills ägnat bilresan åt att planera sin vistelse på semesterorten och dess omgivningar. Naturutflykter stod högst på listan särskilt för Peter som tyckte om att fotografera naturen.
Chauffören lämnade de ifred eftersom de förstod att han endast talade det egna landets språk. Nu tittade Peter ut genom sidorutan och försökte orientera sig. Men eftersom det blivit molnigt redan när de åkt genom staden hade han tappat alla begrepp om väderstreck.
Vägen blev alltmer krogig och lutade nu mest uppför. En skylt visade: Valo Pino 13 km och Arbareto 18 km.

De saktade in mitt i en svag högersväng. Chauffören styrde över bilen till en grusplan på vänster sida och stannade. Han stängde av motorn och steg ur medan Peter och Anette tittade frågande på varandra. Visserligen var det ett ganska stort hus som skymtade mellan träden en bit bort men ändå knappast det ”lilla lantliga” hotell som varit avbildat i resebroschyren.

Hade chauffören stannat för att sträcka på benen? Han stod utanför bilen en stund och tittade neråt huset och böjde sig sedan in genom den nervevade sidorutan och gav tre snabba signaler med signalhornet. Därefter tecknade han med huvudet att hans passagerare skulle lämna bilen.

Peter steg osäkert ur taxin och höll upp dörren för Anette samtidigt som en man kom gående nerifrån huset. Mannen var klädd i svarta kläder och en bredbrättad hatt, knappast en hotellportier vad de kunde se. Han ropade något till taxichauffören på det inhemska språket samtidigt som han pekade mot Peter och Anette. Chauffören svarade något men avbröts av några ilskna ord från mannen med hatten.

Ytterligare en man dök upp mellan träden framför huset. Han hade likadana svarta kläder som hattmannen men var barhuvad och större till växten. Anette satt kvar i baksätet på taxin men hade benen utanför.
Chauffören gick emot hattmannen ivrigt gestikulerande. Båda diskuterade högröstat.

Plötsligt drog hattmannen fram ett vapen och sköt taxichauffören med två skott. Denne föll framstupa ner i gruset. Den barhuvade sprang fram till sin kompis som stod kvar vid den döda kroppen. De tittade på varandra och pratade upprört.

Peter fattade ett snabbt beslut och öppnade dörren till taxins förarplats samtidigt som han sa åt Anette att krypa in i baksätet och stänga dörren. De hade tur att startnyckeln satt kvar i tändningslåset. Det var en ren chansning av Peter. Bilen startade utan problem och Peter fick snabbt i växeln och rivstartade. Anette såg de båda svartklädda männen reagera på deras flykt medan Peter gjorde en u-sväng för att återvända till flygplatsen. Genom bakrutan såg Anette hattmannen lyfta sitt vapen med båda händerna och rikta det mot taxin.

Reseledaren Pernilla, såg taxichauffören komma emot sig. Hon hade just visat de sista turisterna till deras buss. Taxichauffören slog frågande ut med händerna och undrade var hans passagerare fanns någonstans. Pernilla förklarade att hon skickat iväg dem till hans taxi för över en kvart sedan. Hon tittade bort mot taxiplanen men där fanns ingen som liknade paret Andersson och Tillman.

Taxichauffören stod kvar framför Pernilla som undrade om han inte sett det unga paret. Han svarade att han sett ett par gå in i en annan taxi men att det verkade som om det var en taxi som de själva beställt.
Pernilla började känna onda aningar – det här var inte landet där man kunde slänga sig in i vilken taxi som helst. Det måste ha skett ett fruktansvärt misstag.

De hörde ett skott långt bakifrån men inget verkade träffa bilen. Peter ökade farten men måste sakta in vid en tvär kurva. Han lugnade ner sig något när han tänkte på att de fått ett betydande försprång. De båda svartklädda männen hade stått kvar vid den döda kroppen när skottet mot taxin avlossades. Det tydde på att ingen av dem tänkt ta upp jakten. Kanske hade de ingen bil i närheten.

När deras puls sjunkit något började de prata om vad de varit med om; ja som de fortfarande var med om – de körde faktiskt omkring i en stulen taxi vars förare var skjuten till döds med två skott.

Anette sa att hon hela tiden tyckt att det var något konstigt med deras chaufför. Reseföretaget skulle knappast anlita en person som var så lite serviceinriktad och som bara kunde tala sitt eget modersmål.

Peter undrade varför deras buttre chaufför över huvud taget brytt sig om dem. Varför tog han deras bagage och höll upp dörren för dem? Han måste ha väntat på ett annat par. Det skulle också förklara de svartkläddas beteende: chauffören hade helt enkelt levererat fel personer.

Nu gällde det att ta sig tillbaka till flygplatsen så fort som möjligt och berätta vad som hänt. De hoppades nu att det fanns tillräckligt med bensin i tanken och att helst någon från resebolaget skulle finnas kvar på flygplatsen.
De närmade sig det flackare landskapet och motorvägen. Peter började bekymra sig om vägen genom staden men som han minns det var skyltningen ganska tydlig där. De kunde nog slappna av nu. Snart var de framme vid motorvägen och då skulle de försvinna i mängden av bilar. Även Anette verkade lugna ner sig allteftersom de närmade sig mer bebyggda trakter.

Pernilla pratade med några andra chaufförer på taxiplanen. Bara några kunde engelska och en av dem kunde bekräfta att ett par som på beskrivningen kunde vara Anette och Peter hade åkt iväg med en taxi. Det var dock en taxi som han inte kände igen. Varken bil eller förare. Det brukade för det mesta vara ungefär samma bilar och chaufförer varje dag.

De andra reseledarna hade åkt iväg som guider i sina respektive bussar. Pernillas uppgift brukade vara att samordna mottagandet och dirigera turisterna till deras bussar. Nu var hon den enda reseledaren kvar på flygplatsen och hon förstod att hon måste ta sig an fallet med det försvunna paret.
Hon gick till informationsdisken och frågade var hon kunde få tag på någon polis. Tjänstemannen bakom disken slog ett nummer på sin telefon och bad henne vänta där hon stod.
Efter en stund dök det upp en patrull bestående av en kvinnlig och en manlig polis.

Ett hundratal meter framför bilen såg de en högerkurva som måste vara en av de sista före motorvägen. Kurvan kantades liksom alla tidigare kurvor av halvmeterhöga, vitmålade stenar.
Strax före kurvan, vid höger vägkant, stod en man lutad mot sin motorcykel. Han hade armarna i kors och verkade mest njuta av utsikten. När Peter och Anette närmade sig med bilen vände han sig plötsligt emot dem och pekade på den nedre vänstra delen av taxin.

De hann inte mer än börja undra vad mannen menade förrän ett skott small av. Den vänstra sidan av fronten sjönk ner och de fick en våldsam sladd som Peter inte hade en chans att häva. Vänster framflygel brakade in i en av de vita stenarna och bilen gjorde helt om och föll baklänges nerför stupet.

Mannen vid motorcykeln stoppade undan pistolen och tog fram sin mobil. Han gick fram till stupet och tittade ner. Efter en stund slog han ett nummer på mobilen, väntade några sekunder och gav sedan en kort rapport. När han avslutat samtalet återvände han till motorcykeln. Innan han körde bort från platsen tog han upp tomhylsan som låg på vägbanan och kastade den långt ut över stupet. Bortsett från taxibilen, som så olyckligt fallit ner i dalen, hade ingen bil passerat under tiden som mannen varit där.

Pernilla fick berätta om allt som hänt efter charterresenärernas ankomst. Hon fick flera gånger redogöra för resebolagets rutiner vid turisternas ankomst. Den kvinnliga polisen stod mest och tittade i en liten fickspegel medan hon bättrade på den röda färgen på läpparna. Hon himlade med ögonen när Pernilla berättade om hur enstaka turister skickades iväg med förbeställd taxi. Pernilla blev ombedd att följa med till det lilla poliskontoret som fanns på flygplatsen.

De var tvungna att runda terminalbyggnaden för att komma dit. När de passerade en bit från taxiplanen stod ett par i Pernillas ålder och diskuterade vilt med ett par chaufförer. Det var svårt att höra något på grund av avståndet men Pernilla tyckte att det lät som om paret talade tyska.

På kontoret väntade ett högre polisbefäl bakom ett enormt skrivbord. På skrivbordet stod en fläkt och blåste luft mot befälet så att hans stora mustascher fladdrade. Hans uniformsmössa låg också på bordet med skärm och emblem riktade mot besökarna. Trots fläkten blänkte hans flint av svett.
Befälet lyssnade medan hans underlydande redogjorde för de försvunna turisterna. Han avbröt ibland för kompletterande frågor och någon gång spände han ögonen i Pernilla.

Plötsligt skrällde en gammaldags telefon som originellt nog stod i en utdragen skrivbordslåda. Befälet vred sig ett kvarts varv och lyfte luren. En uppjagad röst i luren hördes ända till Pernilla.
Befälet röt frågor och kommandon rakt in i luren. Efter samtalet vände han sig till Pernilla och frågade på sin fullt begripliga men brutna engelska:
”Hur kan det komma sig att det ligger en taxibil i en djup ravin med två döda personer som, av beskrivningen och namnen i passen att döma, uppenbarligen är era turister? Och hur kan det komma sig att mannen befinner sig på förarplatsen istället för taxichauffören som saknas? Dessutom var bilen, av sladdspåren att döma, på väg hitåt när olyckan inträffade. Hur förklarar ni det?”
Pernilla blev naturligtvis både chockad och svarslös inför de nya uppgifterna. Hon bad att få kontakta resebolagets platskontor för att få instruktioner om vad som gällde i sådana här situationer.
”Visst ska ni, liksom vi, prata med ert bolag men vi tar det i morgon när läget klarnat” svarade polisbefälet. ”Ni får stanna i vårt gästrum över natten”, fortsatte han och gav några instruktioner till sina underlydande.

Pernilla fick sina aningar bekräftade när dörren stängdes bakom henne. Gästrummet var ungefär fyra gånger fyra meter och hade ljusgråa väggar. Det var möblerat med en brits med galonöverdrag, bord med stol samt hink med lock. Bordet stod under det lilla fönstret. Vid sidan om hinken fanns ett väggfast handfat med kallvattenkran.
Utanför fönstret såg hon att himlen mörknat. Hon sträckte ut sig på britsen som faktiskt var lagom mjuk. Det var svårt att föreställa sig vad som kan ha inträffat under dagen. En bilolycka? Javisst, men före den?
Hon prövade olika alternativa förklaringar. Det som försvårade det hela var att hon inte hade en aning om vilken slags människor Anette och Peter var, eller rättare sagt: hade varit.

Snart föll hon i sömn och drömde om sin lilla dotter Emilia. Den sexåriga flickan kom springande emot henne med utsträckta armar. Bakom henne syntes ett soligt sommarlandskap. Det såg ut som om hon ropade något eller snarare sjöng. Men det hördes inget.

Plötsligt kom hon inte närmare. Det var som om något tog emot – en osynlig vägg av något slag. Emilia började känna med handflatorna på den mystiska hinnan. Pernilla hade sett henne göra dessa rörelser en gång förut. Det var en gång när Emilia mötte henne på Arlanda och de skildes åt av en glasvägg i ankomsthallen.
Men nu förvandlades Emilias ansikte från skratt till gråt och hon började banka med full kraft på hinnan.
Pernilla vaknade. Det hade nu blivit svart utanför fönstret. Trafikbruset hade minskat betydligt. Men dunkandet från drömmen fortsatte märkligt nog. Det kom genom väggen närmast britsen. Om hon lyssnade noga kunde hon höra svaga stönanden också. Någon röt till. Flera dunkar hördes och plötsligt ett skrik av smärta. Det var tydligt att det pågick en misshandel i grannrummet.

Det holländska paret övergick från tyska till engelska när de förstod att ingen av taxichaufförerna kunde tyska. De var mycket upprörda och det märktes att flera av chaufförerna hade roligt åt deras fäktande armar och högljudda röster. Men så småningom lugnade de ner sig när den av chaufförerna, som pratade bäst engelska, förklarade att det kan ha skett ett misstag. En för honom okänd taxi hade för någon timme sedan plockat upp ett par som såg ut som turister från Skandinavien. Han berättade att det egentligen var turister som han skulle köra till Montaro men att de klev in i den okända taxin innan han hann reagera.

Holländarna såg på varandra och bleknade. De förstod direkt vad som skulle hända när deras uppdragsgivare insåg att det kom ett tomhänt turistpar istället för deras förväntade leverantörer.
Bortifrån flygterminalen kom en man i ljusblå solhatt gående med raska steg. Han hade sällskap av två uniformerade poliser.

När det holländska paret fick syn på gruppen fick de bråttom att lämna platsen. Kvinnan försökte gå lugnt och normalt men mannen började springa.

Polispatrullen tog då upp jakten och den manlige polisen fick snart omkull den holländske mannen på marken och satte handfängsel på honom.

Den kvinnliga polisen tog ett bryskt tag i högerarmen på holländskan som inte gjorde något motstånd.
Mannen i den ljusblå solhatten iakttog det hela lutad mot en av taxibilarna. När de uniformerade återkom med sin fångst gav han order om att de skulle föras till poliskontoret på flygterminalen.

Pernilla blev utsläppt från arresten tidigt följande morgon. Hon stod kvar i korridoren utanför och försökte få kontakt med sin chef på mobilen när dörren till närmaste rum öppnades och en handfängslad man med blåslaget ansikte leddes ur mellan två poliser. Endast på kläderna kände Pernilla igen den man som hon sett försöka prata tyska med taxichaufförerna dagen innan. Han fördes ut till en väntande polisbuss utanför.

Efter några minuter kom polisbefälet med den stora mustaschen fram till Pernilla och bad henne följa med ut till hans bil. Han förklarade att han skulle skjutsa henne till resebolagets lokalkontor och där skulle han ha ett snack med hennes chef om deras rutiner i samband med turisternas ankomst.
Pernilla lät honom mala på med sin kritik under hela bilfärden. Hon hade redan bestämt sig för att inte förnya sitt anställningskontrakt.

0.00 avg. rating (0% score) - 0 votes

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *