Det är mörkt och kyligt ute, jag är på väg hem. Jag ser inte ens en levande varelse ute på gatan, jag har tappat min mobil så jag kan inte se vad klockan är eller ringa någon. Det blåser kraftigt så att jag nästan slås omkull, jag följer den långa stigen in i skogen. Jag ser mig omkring.
Efter en stund ser jag en stubbe, jag ristar in mitt namn på stubben för skojs skull, lite som ett minne när jag tar den här genvägen någon annan gång. Jag fortsätter på stigen som går rakt fram, det blir plötsligt kolsvart, jag antar att det är för att jag är djupt inne i skogen nu , träden prasslar, jag känner mig skräckslagen, jag längtar verkligen hem. Jag har aldrig tagit den här genvägen ensam, jag brukade göra det med pappa när jag var liten. Jag är säker på att den har stigen tar mig hem till min glänta, det känns att jag har varit här förut och utan att tänka följer jag mina ben. Den här skogen är inte som vanliga skogar, det massor med skyltar som förvirrar en att ta andra stigar som man ser och det är inte så som jag minns det på vägen och jag ser massor av lyktor som hänger i träden. Jag följer den stigen som går rakt och fortsätter på den. Plötsligt känner jag att jag har varit i den här delen av skogen, jag ser stubben i hörnet och ser på den, mitt namn står på den och den stenen som jag ristade in mitt namn med är precis på det stället som jag lade den.
Jag kan inte ha gått i cirklar för att stigen var rak den böjde sig inte ens. Jag får plötsligt en klump i magen, det känns att någon jagar mig. Jag hör plötsligt ett ljud av att en kvist blir knäckt och precis då kommer det blå dimma från den täta skogen framför mig. Jag vänder mig för att följa stigen tillbaka ut på gatan igen men då ser jag att vägen på stigen som jag kom ifrån är borta, istället är det tät skog som har kommit fram. Jag försöker tränga mig i mellan träden men det är för tätt och när jag tittar i mellan några springor i träden ser jag ingen skymt av stigen och inget ljus tränger sig fram från lyktorna. Det känns som att hela den delen jag kom ifrån är helt borta. Jag fortsätter springa mer in i skogen.
Plötsligt hör jag ett brak, jag stannar till. Jag tänker att det måste vara ett djur men inte ens en råtta kan tränga sig emellan den täta skogen. Jag hör ett träd falla och och ett skrik på samma gång. Skriket dör bort av kråkor som låter som flyger iväg, de måste ha blivit skrämda av skriket. Mitt hjärta bultar för fullt och det känns som att jag har inte ätit på flera dagar. Jag fortsätter springa. Jag snubblar på mitt skosnöre som har gått upp. Jag inte ens knyta skon av rädsla så jag sliter av snöret och fortsätter springa.
Jag känner mig så rädd jag vill bara hem till mamma och pappa. Jag börjar gråta för det känns som att jag inte kan göra någonting stigen bakom mig försvinner. Varje gång när jag tittar bakom mig ser jag att det är skog som att den stigen som är bakom mig växer igen av tät skog. Jag springer allt jag kan. Det finns liksom inget jag kan göra. Jag möter samma stubbe gång på gång men stigen lutar inte ens en millimeter. Mitt sår blir större och blodet rinner ner i mina skor. Det känns som att det är slut, att jag aldrig kommer komma hem. Jag fortsätter att springa. Jag känner doften av fukt, det kanske nog är för att skogen är så tät, jag känner hur jag flåsar och såret blir allt mer större. Jag börjar gå istället och efter ett tag märker jag att jag inte har sett den stubben igen på ett långt tag.
Stigen förändras och blir krokigare allt mer jag går. Jag hör skratt, inte vanliga skratt utan det låter mer som sådana häxskratt som man hör på filmen, men häxor existerar inte. Jag börjar känna igen stigen, jag blir överlycklig, stigen har förändrats så som den var för några år sen och skogen växer sig inte bakom mig längre. Det är den stigen jag brukade gå med pappa, jag är hemma närsomhelst. Jag ser en annan stig som börjar på kanten av denna som jag går på. Det finns två skyltar på vardera sida av stigen och varsin skylt har en lyckta ovanför sig. Jag tittar på skyltarna och det står någonting på ett annat språk som jag aldrig har sett, jag får en känsla av att skylten säger att man inte ska ta den stigen. Jag ser massor med godisbitar på den stigen och jag känner mig ganska hungrig så det kan väl inte vara någon fara att jag tar några. Jag sträcker mig ner och tar upp några, jag sliter bort godis pappret, jag älskar ljudet av prasslandet när man tar bort godispapper. Jag tar några till och går en bit på den nya stigen. Efter en stund ser jag att jag har gått jättemycket på den stigen.
Jag tittar upp på himlen, den är helt kolsvart inte ens en enda stjärna syns. Jag hör ett konstigt skratt som det jag hörde förut, men nu låter det som att det är nära mig. Jag tar några steg fram och där ser jag en liten stuga med tända lampor som lyser ut genom fönstret. Jag hör prat och ljud från stugan. Jag går närmare för att se vilka som är där genom fönstret och plötsligt trampar jag på en kvist och det blir helt knäpptyst. Jag är bara några meter från dörren när den öppnas. Jag börjar spring tillbaka och då hör jag den som öppnade dörren skrika något och då träffar något hårt min rygg som gör så att jag ramlar, jag träffar marken med det knäet jag har det djupa såret på. Jag börjar skrika av smärta och sen svimmar jag.
Författare: Ashkan