Kategorier
Noveller

Den sista timmen

Författare: Christopher Aurvandi

Han satt på det runda besöksbordet med fötterna dinglandes över kanten. Under en kort stund funderade han över var han befann sig. Rummet kändes kalt och sterilt, möbleringen var sparsam och belysningen dämpad. I ett stort fönster hängde en blek gardin som delvis dolde en julstjärna av papper. Utanför fönstret höll solen på att gå ner bakom horisonten och ett svagt rött skimmer reflekterades i atmosfären. l bortre rumsändan syntes en vit dörr med ett mycket brett handtag som löpte tvärsöver dörrbladet. På väggen hängde en stor klocka som visade att det var strax efter åtta på kvällen. Vid rummets kortända stod en järnsäng och ovanför sängen hängde det slangar och behållare. I sängen låg en person men det dämpade ljuset gjorde att han inte kunde se något mer än konturerna av en kropp och det vita lakanet som hävde sig upp och ner i monotona rörelser.

Plötsligt kom det in fler personer i rummet och han betraktade scenen som utspelade sig framför ögonen på honom. Runt järnsängen rörde sig skepnader i vita och blå rockar. Han kunde inte höra vad de sa men aktivitetsnivån var hög och ingen verkade lägga märke till honom där han satt på bordet. En av personerna – en kvinna i blå rock och med svettpärlor i ansiktet – rörde sig alldeles i närheten av honom. Hon flackad med blicken i hans riktning men utan att verka lägga märke till att någon satt där. Hon sträckte sig efter något på bordet och när hon gjorde det rörde sig hennes hand genom hans kropp. En lätt kittlande känsla var allt han upplevde. Han sträckte sig mot kvinnans ena arm och förde försiktigt handen igenom hennes kropp. Samma dämpade kittlande känsla, men nu tyckte han att hon ryckte till en aning och slog med handen, ungefär som man viftar bort en fluga.
Vid sängen nådde aktiviteterna sin kulmen. Slangar kopplades in, vätskor injicerades, apparater blinkade och blå- och vitrockar kämpade mot okända krafter. Snart avtog aktiviteterna runt sängen. Kvinnan i den blå rocken slog ut med armarna i en förtvivlad gest och råkade dra handen genom hans kropp ännu en gång. Slangar och nålar avlägsnades, apparater stängdes av och någon lade ett lakan över den sängliggande personens huvud. Rummet tömdes på folk och snart var han ensam med den okända patienten. Lakanet rörde sig inte längre upp och ner och en osynlig, men i högsta grad närvarande, stillhet lade sig över rummet.

Han hade varit här förut, det var han säker på. Allt kändes bekant men det var ändå något som inte stämde. Det var något med själva rummet som var fel. Allt var… större. Kaffekoppen som stod på det runda bordet var stor som en hink. Teskeden som låg bredvid kaffekoppen var lika stor som en trädgårdsspade och bäckpennan som låg mitt på bordet var lika lång och grov som hans underarm. Han kikade över bordskanten och såg att avståndet till golvet var flera meter. En kall kår kröp längs ryggraden när han insåg att han satt i ett jättelikt sjukrum med en lika jättelik patient som inte längre andades.

Nästa chock kom när han vände sig om och åter sneglade på kaffekoppen. Den hade blivit flera gånger större bara inom loppet av några sekunder. Samma sak med teskeden. Han insåg plötsligt att det inte var rummet som var stort utan det var han som var liten – och allt mindre verkade han bli. Instinktivt flyttade han sig bort från bordskanten som nu utgjorde gränsen till ett rejält stup snarare än ett fall på någon meter.

Allt hände med en rasande fart. Ju mindre han blev desto tydligare kunde han urskilja ojämnheterna i bordsskivan. Minsta ojämnheter framträdde nu som stora väggropar. Teskeden, som låg uppochnervänd på bordet, tornade upp sig som ett gigantisk metallskimrande konstverk alldeles bredvid honom. Framför honom landade en husfluga. I normala fall skulle han aldrig ha tänkt på det men nu framstod den harmlösa insekten som ett gigantiskt monster där alla kroppsdetaljer framträdde med fruktansvärd tydlighet. Den rörde sig mot honom med ryckiga steg.

Han sprang mot teskeden vars uppochnedvända kupa nu bildade en stor skyddande sal. Men innan han kom fram hade ojämnheterna i bordsskivan blivit så stora att de inte gick att forcera. Flugan stod nu rakt ovanför honom med sin jättelika sugsnabel. För en sekund trodde han att röret i snabeln skulle sluka honom men plötsligt verkade monstret tappa intresse för det pyttelilla objektet och flög sin väg. Han krympte allt snabbare och ojämnheterna i bordsskivan var nu som dränerade vallgravar. Ett tappat hårstrå växte fram som en lång kabel. Snart hade han försvunnit i en djungel av trädfiber och annat som han inte ens kunde gissa vad det var för något.
Snart glesnade avståndet till objekten i takt med att han krympte ner i bordsskivan. Han förstod att han nu befann sig i atomernas värld. Atomer ersattes av atomkärnor och sen av kvarkar och allt mindre byggstenar i ett allt mörkare och glesare tomrum. Snart var allting svart och tyst som i graven. Han svävade fritt i ett mörkt vakuum men kunde varken se, känna eller höra något…

Små svaga ljuspunkter framträdde ur mörkret och snart var hela synfältet fullt av små ljuskällor. En av dessa ljuspunkter växte sig större och bildade snart en genomskinlig oformlig bubbla. Bubblan blev större och fylldes i sin tur med konstiga strukturer som såg ut som utdragna bomullstussar. Varje bommullsformation lystes upp av olika ljuskällor. Ljuskällorna blev allt fler och större och antog alla möjliga olika former. Snart fyllde de tomrummet i alla riktningar. Rummet fylldes med gasliknande moln och grupperingar av nya ljusfenomen. Från en svag ljuskälla växte en starkare spiralformad skapelse fram. Han visste inte hur han kunde veta det men helt plötsligt förstod han att han nyss hade sett universum utifrån och just nu bevittnade hur vintergatan växte fram ur tomma intet.
Miljontals stjärnor avtecknade sig mot den mörka bakgrunden och han föll längre och längre ner i den yttre spiralarmen. Tillslut var det en enda ljuspunkt som lyste allt starkare. Himlakroppar i olika färger och storlekar passerade förbi ju närmare ljuspunkten han kom. Snart förkroppsligades det välkända blå klotet ur tomma intet. Kontinenter, hav och moln. Det svaga ljuset från städer. Berg, skogar och sjöar materialiserades. Byggnader, vägar och bilar blev synliga. Ett höghus växte sig större och väggar och korridorer blev synliga och därefter ett rum. Ett välbekant sjukrum. Till slut stod han bredvid det lilla runda bordet vars skiva han nyss hade fallit genom.
Utan att han märkte det så hade han slutat att krympa. Allt hade gått så fort och hela resan hade varit så suggestiv att han inte ens mäktade med att reflektera över det. Istället betraktade han återigen rummet. Något hade förändrats. Han kunde höra ljud utanför fönstret; fågelkvitter, trafik och vinden som gjorde att julstjärnan slog mot väggen. Det var något ljusare i rummet. Solen sken genom gardinen och klockan på väggen visade sju på kvällen och varje gång sekundvisaren rörde sig hördes ett svagt tickande ljud. Rummet var tomt sånär som på den okända patienten.

Han förflyttade sig sakta mot sängen och såg att lakanet nu rörde sig upp och ner. Det var omöjligt förstås, med tanke på vad han nyss bevittnat, men det var ju allt annat också så han accepterade vad han såg och gick fram till huvudänden. Ansiktsuttrycket var fridfullt och patienten andades med jämna in- och utblås. Avtrubbad av alla andra intryck tog det några ögonblick innan det gick upp för honom att ansiktet var bekant… väldigt bekant. Det var samma ansikte som han sett varje morgon i spegeln när han rakade sig! Sakta gick det upp för honom… olyckan, människorna på gatan, ambulansfärden, operationssalen, de långa dagarna i rummet… och slutligen… skepnaden i svart.

Den sista timmen spelades upp framför honom. Han var i filmen och han var huvudpersonen. Han låg i sängen. Det kala sterila rummet tornade upp sig framför honom, som så många dagar det senaste året. Allting var blekt och vitt, livsfattigt och öde. En öken som tålmodigt väntade på sin tribut. Klockan på väggen som sekund för sekund arbetade sig framåt. Hur många gånger hade han inte önskat att klockan skulle stanna eller att någon helt enkelt tog ner den från väggen och slängde ut den genom fönstret.

Han uppfattade ljud och förstod vad som sades. Ögonen var funktionsdugliga men han hade svårt att röra pupillerna och blinka. Det samlades ofta vätska över hornhinnan, vilket gjorde att det karga rummet måste betraktas som genom glasväggen på ett akvarium. Han kunde röra ena tån och det tolkades tydligen som en enastående framgång av vitrockarna. Blårockarna var inte lika imponerade. De höll sig i bakgrunden när vitrockarna var i rummet och skötte sina uppgifter i tysthet. Tiden gick långsamt. Ibland kunde han svära på att visarna arbetade baklänges.

Bröstet kändes tyngre nu. Någonting var på väg att hända. Blårockarna hade gått in och ut i rummet oftare än vanligt. De kände och klämde överallt på kroppen, pratade rutinmässigt – som de brukade göra – men utan att förvänta sig ett svar, de låtsades göra nytta genom att flytta kudden en bit och känna på den halvfulla påsen utan att ha en tanke på att byta den. Någon rökte en cigarett i det halvöppna fönstret och en annan knappade på sin telefon. Blårockarna verkade bytas av i en aldrig sinande ström.

Det var svårare att andas nu och trycket på bröstet var större. En bolmande blårock hade precis lämnat rummet och röken låg kvar som en tjock smog. Sakta ersattes den av ny luft som sipprade in genom den öppna fönstergluggen. Plötsligt blev luften i rummet kompakt och ljuset dämpades. En mörk skepnad uppenbarade sig bakom fönstergardinen, som slutade fladdra för vinden och bara hängde där helt lealös. Skepnaden förflyttade sig till fotändan och stod nu rakt framför honom. Den hade formen av en människa iklädd en slöja men det gick inte att urskilja några detaljer.

Ansiktet omslöts av en huva och innanför den fanns ett avgrundsdjupt svart hål. Varelsen svävade framför honom och ögonen glödde som två kolbitar.

Sakta rörde den sig mot honom och för varje centimeter så blev trycket hårdare över bröstet. En osynlig tyngd tryckte honom nedåt och sög livskraften ur honom. När han förstod att stunden var kommen så talade varelsen till honom rakt in i hans medvetande: Du vet redan vem jag är och varför jag är här så låt oss inte förspilla någon tid. Innan vi beger oss iväg ska du få en sista önskan i livet. Alla får samma möjlighet. Jag låter dig välja ett ögonblick som du får uppleva igen. Ett ögonblick och inget mer, sådana är reglerna. Många väljer ett lyckligt tillfälle som de särskilt minns: ett ögonblick från bröllopet eller kanske första barnets födelse. Andra väljer ingenting. Låt mig nu höra ditt val.

Varelsen svävade över hans bröst nu. Trycket var stort men det ökade inte och skepnaden kom inte närmare. Den avvaktade hans önskan. Det slutliga svaret. Det sista beslut som han någonsin behövde fatta. Och så kom det. Han visste inte varifrån tanken kom. Den bara kom och han förstod inte innebörden av den. Det sista han tänkte innan varelsen omslöt honom med sin slöja var: Jag vill uppleva den sista timmen i livet.

Han satt på det runda besöksbordet med fötterna dinglandes över kanten. För en kort stund funderade han över var han befann sig; rummet kändes kalt och sterilt, möbleringen var sparsam och belysningen dämpad. Vid rummets kortända stod en järnsäng och ovanför sängen hängde det slangar och behållare. I sängen låg en person men det dämpade ljuset gjorde att han inte kunde se något mer än konturerna av en kropp och det vita lakanet som hävde sig upp och ner i monotona rörelser. Rummet kändes plötsligt större…

3.33 avg. rating (66% score) - 12 votes

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *