Han gick in i rättssalen och sa “du kan ta henne, jag flyttar”. Att i en vuxen ålder få höra att ens pappa har sagt just de orden, det var inte alls enkelt. Min egen pappa, han gav upp kampen om sin dotter, sin förstfödda dotter, sitt förstfödda barn.
Mitt liv började i ett kaos, än idag så kan det vara väldigt kaotiskt. Jag har sen jag var liten vetat om att min pappa inte var den bästa, en kvinnomisshandlare både psykiskt och fysiskt. Trots hans beteende är det alltid jag som har varit den som hållit kontakten, ja förutom när vi bråkat så klart, men det slutade också såklart med att jag var den som fick ta första kontakten. Den där första kontakten kunde ta flera månader. När jag har bytt telefon så har jag alltid försökt invänta hans meddelande på Whatsapp, han bor i Tyskland och vi skriver därför på Whatsapp, men tillbaka till saken. Jag väntade och väntade eftersom jag inte alltid hade fått med människors telefonnummer, men det slutade alltid med att jag fick höra av mig till min mamma och fråga efter hans nummer och sen skriva till honom.
Jag kommer ihåg en händelse när jag var 17 år gammal, gick ettan på gymnasiet och det var den andra terminen, då hade vi ett av många stora bråk. Jag hade valt att berätta för min pappa om att jag skaffat pojkvän, trots att jag visste hur arg han skulle bli, och så rätt jag hade. Han höjde rösten i telefon och sa det han alltid säger “först skolan, sen körkort, bil, hus och sen pojkvän”, sen blockade han mig på facebook och jag var blockad fram tills att jag var 22 år gammal, när jag en dag bad han avblockera mig. Det jag inte förstår och tror jag aldrig kommer förstå är varför han har sådana höga krav på mig när han inte är bättre själv. Min pappa går alltså hemma och har gjort i minst tio år, hans fru går hemma och de har fyra barn ihop som de knappt har råd att försörja och ge dem det de behöver.
Min pappa har i stort sett aldrig riktigt funnits där för mig, han flyttade till Tyskland när jag var mycket yngre, efter han hade gett upp kampen om mig. Varför ger man upp kampen om sitt barn? Varför skaffar man ett barn för att sedan lämna barnet och “rymma” iväg? Duger jag verkligen inte för honom? Det är sådana frågor som jag undrat över i stort sett hela mitt liv, varför? Väljer man att göra en kvinna gravid, så ska man även ställa upp för både barnet och mamman, man träffar inte en ny kvinna och skaffar fyra barn till, för att sen klaga och kasta skit på sin förstfödde.
När jag fick veta vad han hade sagt i rättssalen så var jag kanske runt 18-20 år gammal och alla tankar från när jag var yngre dök upp i huvudet och det blev bara värre och värre. Jag började inse att han är anledningen till så mycket av min psykiska ohälsa, mina dåliga tankar och min ångest. Jag har ofta sett ner på mig själv, känt att jag inte duger, känt att jag skulle kunna ha gjort vissa saker så mycket bättre, varit en bättre människa. Men idag när jag är 22 år gammal har jag börjat inse att det inte är jag som är problemet, det är han. Hade han funnits där för mig som en pappa ska tror jag inte att jag hade haft ett sånt dåligt självförtroende och självkänsla.
Pappa har egentligen haft en väldigt stor roll i mig, han har alltid funnit där i bakhuvudet och sagt hur jag ska vara och hur jag ska bete mig. Jag har och är än idag rädd för att han ska få se vem den riktiga Kim är.. Han vet en del, men verkligen inte ens nära hälften. Jag har ju däremot haft turen att ha min mamma, min allra bästa vän.