När Sara var sex år och hon för första gången var på fritidshemmet Saturnus lekte hon och hennes två nya vänner att de var på en öde ö och letade efter en skatt. De hade en karta med sig som de själva hade ritat och färglagt och de sprang runt med den över hela skolgården. Den hårda asfalten hade förvandlats till kristallblått vatten, och där barnen brukade gå armgång fanns det nu levande lava och om man tappade greppet var det kört och man skulle dö.
På låtsas förstås, hade de försäkrat varandra.
Flickorna tittade på kartan och om dem hade gått rätt så stod de precis där skatten var gömd. När de tidigare hade suttit inomhus och ritat kartan hade de inte haft en aning om var skatten skulle finnas men efter att ha varit ute och låtsas leta efter skatten i snart en timme kändes det som att det var dags att hitta den.
”Vi har inga spadar!” utbrast plötsligt den ena flickan.
Hennes uppgivna min bekymrade Sara som nervöst pillade på sina naglar.
”Å nej”, stönade den andra flickan irriterat. ”Hur kunde vi glömma?”
Sara såg oroligt på dem. Hon ville så gärna gräva upp skatten men tänkte på all lava, allt vatten och dinosaurierna som de skulle behöva ta sig förbi igen för att få tag på spadar.
”Sara, kan inte du gå?” Den ena flickan tittade storögt på Sara som om hon var någon slags hjältinna.
Sara kände pressen. Hon var den nya tjejen och hon ville inte förstöra sin nyvunna vänskap med flickorna för de hade ju ändå erbjudit henne att vara med i deras skattjakt. Hon såg bort mot det röda slitna skjulet som var uppbyggt av gamla träplankor och där fritidshemmet förvarade hinkar, spadar, rockringar och hoppstyltor. Det kunde väl inte ta så lång tid att springa dit och plocka fram det de behövde?
Hon bestämde sig för att vara hjältinnan. ”Okej då”, mumlade hon. De andra två flickorna sken upp. ”Du är bäst!”
Sara påbörjade sin vandring tillbaka på ön. Hon funderade på om hon skulle fuska och bara springa rakt över skolgården och strunta i att det fanns vatten och lava som kunde döda henne. Man kunde väl säga pass så länge? Så som man brukade göra när man lekte kull. Sara tittade sig snabbt över axeln. Flickorna satt i varsin gunga och med ryggarna mot henne och skulle knappast märka något.
Hon såg sin chans och sprang så snabbt att benen värkte rakt över skolgården och tog sig in till det röda skjulet.
Hon hittade tre gula spadar som hon glatt skulle ta med sig ut igen men bakom sig kunde hon höra hur dörren till skjulet smällde igen. Det fanns inga fönster i det gamla skjulet och det blev mörkt. Det enda ljuset Sara kunde se var solljuset som försökte tränga sig in genom springorna mellan träväggarna. Ändå tyckte hon inte att det var mörkret som var värst. Hon försökte trycka upp dörren men kunde inte få upp den. Hon försökte igen och den gick upp men något tryckte hårt tillbaka dörren. Sara förstod att någon stod där utanför och inte ville att hon skulle ta sig ut. Känslan av att hon var inlåst gjorde henne skräckslagen och hon började desperat att banka på dörren.
”Öppna dörren!” skrek hon. ”Öppna!”
Hon kunde höra barn som skrattade utanför och ropade och skrek åt varandra att hålla emot så hårt de kunde och Sara försökte förgäves att trycka upp dörren gång på gång.
”Sluta!” skrek hon. Hon slog hårt på dörren tills händerna värkte av smärta. ”Öppna, jag är rädd!”
Ute på skolgården stod Alan och sparkade boll med några kompisar men han sparkade snabbt iväg bollen när han fick syn på killarna som stod utanför det slitna träskjulet och höll igen dörren.
”Hallå, släpp!” ropade Simon. ”Alan kommer, han kommer hämta sina bröder!”
Plötsligt fick de två andra pojkarna som hjälpt Simon att hålla för den slitna dörren panik och sprang iväg när de hörde att Alans bröder skulle komma. Alans bröder var mycket äldre än vad dem var och de gick på mellanstadiet i femte och sjätte klass. Ibland brukade de komma ner bara för att kolla att Alan hade det bra. Minsta klagomål från Alan och hans bröder gjorde sig redo för krig.
”Jag lovar, det var inte jag som började”, försvarade sig Simon när Alan kom fram. ”Det var dom.” Han pekade mot det håll dit de andra pojkarna hade sprungit iväg.
”Vem är därinne?” frågade Alan.
”Jag vet inte”, mumlade Simon och stoppade oskyldigt ner händerna i byxfickorna. ”Nån tjej. Kommer du hämta dina brorsor nu?”
Alan tittade konstigt på Simon. ”Nej.”
”Inte?” frågade Simon med förvåning i rösten och Alan såg lättnaden i hans blick. ”Bra.”
Sara satt på golvet och hade slutat kämpa emot men reste sig upp när hon tyckte att det lät som att det inte var lika många därute längre. Hon tyckte sig höra en röst som tidigare inte hade varit där. Hon torkade bort tårarna från sina kinder och ställde sig vid dörren och försökte med nya krafter göra sig hörd.
”Snälla öppna”, snyftade hon. ”Jag vill inte vara härinne längre, jag är rädd och…”
När dörren drogs upp var hon inte alls beredd och hon bländades av det starka solljuset. Utanför dörren stod två pojkar. Den ena hade mörkt lockigt hår och var ljus i hyn. Sara lade märke till att en av hans lockar nästan hängde ner i ögat på honom. Hon tittade på den andra pojken som stod med händerna djupt nere i sina fickor och som såg på henne med bruna ögon. Hans hy var mycket mörkare än den andra pojken men ljusare än henne.
Hon tog sig trevande ut ur skjulet medan hon höll upp dörren.
”Tack”, mumlade hon. Hon hörde hur hon darrade på rösten och hon beslöt i samma stund för att inte säga någonting.
Hon tittade på pojken med de mörka lockarna. Hon tittade knappt på den andra pojken, hon visste att han var en av dem som hade stått utanför och hållit igen dörren. Utan att säga ett ord började hon lugnt vandra över skolgården och det utan några spadar noterade de två flickorna som hon hade lekt med innan när hon gick förbi dem.
”Hallå, Sara, vart är spadarna?” De sprang fram till henne. ”Vi har väntat jättelänge!”
Deras barnsliga ansikten såg på henne med sura miner.
”Jag vill inte vara med längre”, mumlade Sara tyst.
”Meh, man får inte hoppa av leken bara sådär! Vi måste hitta skatten först.”
”Ja eller hur, vi måste hitta skatten först!”
Sara stod tyst och tittade hjälplöst ner i marken. Hon hade ingen aning om vad hon skulle säga medan flickorna med barnsliga ansikten anklagade henne för att vara sämst och taskig.
”Hör ni dåligt eller, hon vill inte vara med.”
Sara vände sig om och såg att pojken med mörkbruna lockar stod bakom henne.
”Vi pratade faktiskt inte med dig”, tjöt en av flickorna. Hon vände sig om mot Sara som snabbt tittade ner i marken igen. ”Du får ändå inte vara med längre.”
Sara tittade långsamt upp. Flickorna hade försvunnit. De kanske hade gått till skjulet för att hämta spadarna som hon aldrig tog med sig. Hon hoppades att de skulle bli inlåsta.
Hon började långsamt gå mot ingången till skolan. Hon hörde pojken följa efter henne och snart gick de sida vid sida.
”Vad heter du?” frågade han.
Hon var tyst en lång stund men han väntade på att få höra hennes röst tala. Till slut gav hon upp och svarade honom med låg röst.
”Sara.”
Han nickade.
”Jag heter Alan”, sa han när hon inte frågade tillbaka.
Sara sparkade av sig skorna och brydde sig inte om att lägga dem snyggt på hyllan. Hon fortsatte in på fritids och Alan gick tätt bakom henne och försökte hinna med hennes snabba steg.
”Sara”, sa han.
Hon satte sig på golvet längst in i hörnet där fröken brukade ha sagostund med barnen.
”Ja?” svarade hon.
Alan gick fram till henne. Han satte sig ner och lade fram en burk med färgpennor och några vita pappersblad.
”Vill du rita?”
Hon svarade inte och när han insåg att hon antagligen inte skulle ge honom något svar tog han själv en mörkblå penna och började rita. Det var tyst en lång stund men så hörde Alan hur Sara sträckte sig efter burken med pennor. Hon lade sig på golvet så som han låg och började rita. De tecknade under tystnad, bytte pennor med varandra och stannade upp ibland för att titta på vad den andra ritade.
”Får jag vara med?”
Den bekväma tystnaden hade brutits och Alan och Sara tittade upp. Sara återvände snabbt till sin teckning när hon såg vem det var som frågade.
Simon tittade undrande på Alan som var tyst. Han brukade leka med Simon ibland men tyckte inte om när han plötsligt blev kaxig, ville slåss och vara med de äldre killarna.
”Du får fråga Sara”, svarade Alan och ritade tyst vidare på sin robot.
Simon tittade på den mörka flickan som låg på golvet och färglade blommor, träd och en glad sol som hade solglasögon på sig.
”Okej”, hördes det svagt från Saras läppar.
”Hon sa okej”, förtydligade Alan.
Simon satte sig ner och sträckte sig efter färgpennorna. Sara försökte se vad han skulle rita men när han upptäckte hennes nyfikna blick vände han sig om.
En kort stund senare föll ett i hopvikt papper ner framför Sara. Simon hade rest sig upp och stod framför henne. Hon flyttade sig snabbt bort från lukten av hans smutsiga strumpor.
”Till dig”, sa han och pekade på pappret.
Sara vek upp det. Han hade ritat en stor rund cirkel som tog hela platsen på pappret med två ögon och ett streck format som en båge och som troligtvis skulle föreställa en mun. Den log brett mot henne.
Innan Simon gick för att lämna dem sa han stolt: ”Jag kan inte skriva, men om jag hade kunnat det så hade jag skrivit förlåt till dig.”