Borde vara lycklig, lycklig som kom till ett land där de varje dag fanns mat på bordet, rena kläder och tak över huvudet. Men saker är inte alltid som man tror eller önskar. Att växa upp i en liten stad på 80 talet med en annan hudfärg är ingen dans på rosor. Glåpord, hån och en och annan glas flaska kastad efter sig är lite av en vardag, inte att glömma när någon spottar en i håret efter att ha skrikit neger fitta efter en. Men i det stora hela så var allt detta ändå ingenting i jämförelse med vad som komma skall.
Dom menade väl, mina adoptivföräldrar tror bara att de blev lite fel på vägen och tyvärr så drabbade denna otur just mig. Alkohol, skrik och bråk blev ännu en del av den trasiga vardagen. Och denna eviga skuld som de fick mig att känna när man inte gjorde som de hade tänkt. Honom däremot höjde dom till skyarna, han kunde inte göra något fel. Om han så hade begått mord så hade de hittat en alldeles bra anledning till varför han gjorde det, det är jag helt säker på. Med honom så menar jag min äldre bror, inte blods bror utan adoptivbror. Jag var aldrig mig själv antingen så var jag hans syster eller så var jag min fars dotter, ibland undrar jag om folk visste vad jag hette. Han var duktig på sport och naturligtvis så var vår far ledare i sporten. Ensam kvar hemma var jag med en mor som hade ångest, och drack och bara tyckte synd om sig själv. Jag blev hennes barnvakt på sätt och vis. Hon klarad inte av att vara ensam, och detta mönster följde mig lång upp i vuxen ålder. Det och att en snaps kan bota de mesta, slut med killen , ta en snaps, ledsen ? Ta en snaps, har du ångest jamen då måste du absolut ta två snapsar. Att jag inte där kunde vara lite vuxen i mitt tankesätt och förstå att de faktiskt inte hjälpte, snarare tvärtom. Sakta men säkert växer man upp ändå. Dom älskade säkert mig på sitt eget lilla vis, jag vet bara inte på vilket vis. Att man kan lägga så mycket skuld och elände på ett litet barn kommer jag aldrig att förstå. Men visst ska inte ljuga de fanns bra stunder med men tyvärr inte så många.
Ett fint hus bodde vi i, eget rum hade jag , vägg i vägg med honom. Allt jag egentligen behövde fanns i rummet utom en sak, trygghet. Vakna nätter med fokus på min dörr och steg utanför. Det va när jag började vakna med trosorna nere vid fötterna som jag började att vakta dörren. Vi hade våra rum på andra våningen och det fanns ett rum till som egentligen inte hade någon funktion förutom lite garderober och en extra säng. Hatar den sängen, jag verkligen hatar den sängen. Lika mycket som jag kom till att hata sommarlov och vara ensam hemma med honom som är 5 år äldre än mig. Som jag önskade att de inte behövde gå till jobbet eller att jag kunde rymma på natten för att sen komma hem samtidigt som dom så vi slapp vara själv hemma. De hände saker i det illa rummet som aldrig borde fått hända. Och skammen man känner över något som man inte kan kontrollera är helt galen. Varför märker ingen något och när nån ändå anar att något är fel varför gör man inget då? 30 år senare kan jag fortfarande känna hur de rummet luktade, hur han luktade, hur allt luktade. Så vidrigt så jag knappt kan tänka på det. Ärren som sätts i kroppen efter att någon tvingat sig på dig är omöjliga att läka, de finns med dig överallt hela tiden. Det är lätt att i efterhand tänka varför gjorde jag inget? varför sade jag inget ? Men man gör inte det, för man är ett barn som blir tillsagd att inte säga något till någon. Om jag vetat då hur mycket detta skulle påverka mitt liv så hade jag kanske inte varit här idag. Och för att göra de ännu lite värre så gick han och skröt om det till sina kompisar. Om de sen trodde på de , de vet jag inte. Jag har hellre håret fullt av spott varje dag i mitt liv än att detta skulle hända just mig.
Emellan våra rum fanns de ett hål i väggen, ett hål som han själv hade gjort, lämpligt avstånd till att se mot min säng. Jag brukade sätta upp tavlor över hålet men märkligt nog så försvann dom alltid. Och vi ska inte tro att någon annan i huset brydde sig om hålet.
Att känna ska resten av livet är inte rättvist när man egentligen är oskyldig, de förföljer en som en skugga och finns som ett svart hål i hjärtat. Att inte bli trodd när man till och med berättar som vuxen är fruktansvärt. Det är som man säger , barn ljuger inte om sådana saker. Jag an egentligen inte säga att jag hatar honom för jag tycker inte ens om honom , han bara finns precis som alla andra man ser på gatan.
Jag tror inte han ens hade brytt sig om han visst hur mycket han ställt till det i mitt huvud och mina tankar. Jag är kanske överbeskyddande över mina egna barn men då får jag vara det. Det var en omställning som ingen kunde ana att bli mamma 21 år gammal. Hur kan man ens skada ett barn osv så många tankar. Och en förlossnings depression på det. Jamen ni fattar ju själv hur min mor hjälpte mig med detta, ja såklart ta en snaps. Det hjälpte inte….Det va kanske därför som jag ett tag drogs n i en cirkel av dåliga beslut som bara resulterade i att jag mådde ännu sämre, är de faktiskt så att barndomens händelser spelar roll när man är vuxen?
Istället togs jag i tankarna tillbaka till det där rummet med den hemska lukten och blev jätteliten igen. Full av ångest och en känsla av att inte vilja eller kunna ta hand om ett barn , ingen som hjälpte mig och sa att de var ok att fler än jag kände såhär. Jag flyttade ifrån pappan till barnet och de ända stället jag kunde ta mig till var det där huset med det lilla rummet. Men hur kunde livet bli såhär invecklat? Jag förstår inte vad jag gjorde fel, innerst inne vet jag att jag inte gjort något fel men det känns ju så ändå. Vad var det som gjord att de blev jag som skulle vara med i ett spel av märklig lekar. Jag kunde bara blunda och låtsas att jag var någon annanstans. Jag älskade henne min lilla flicka , oj som jag älskade henne. Jag visste bara inte hur jag skulle hantera allt. Jag som är en känslomänniska det blev bara för mycket. Valet att lämna henne hos hennes pappa var för hennes eget bästa. Men det va inte alla som uppskattade detta , som mor och far . Deras kontroll behov slog på i 110 och det var röriga månader, eftersom jag fick flytta hem till huset igen. Till varje pris skulle jag kämpa för att få hem min dotter när jag inombords kämpade för att överleva. Räddningen blev psykolog och egen lägenhet. I bakgrunden fanns alltid han som en skugga och försökte bestämma, för de har alltid varit så att Han har försökt styra mig. Han uppskattade inte att jag började träffa killar än mindre att jag stannade ute hela nätter, han hade ett hemskt humör men de va ju heller aldrig någon som sa emot honom. I deras värld kunde han inte göra något fel. Tänk där stod jag i trappan på väg upp sådär en 11 år gammal och min mor stoppar mig förr att fråga om Han gör något med mig som man inte borde. Vad hade hänt om jag sagt ja det gör han. Hon hade med all säkerhet inte trott på mig ändå, det knyter sig i magen bara av tanken. Man misstänker ju inte bara en sån sak utan anledning. I vuxen ålder berättade jag faktiskt vad som hänt men jag fick den responsen jag förväntade mig, att ingen trodde på mig.
Jag flyttade hemifrån tidigt, ända sen jag va liten har jag bara velat därifrån inte många bra minnen därifrån. Hela huset andas ångest, oro, kaos. De lilla rummet va de ända rummet i hela huset som fortfarande hade heltäckningsmatta jag vet inte varför men det rummet stack ut från de andra rummen.
Idag sitter jag här med tre barn som jag älskar över allt annat. Honom bröt jag kontakten med för så längesen att jag inte minns, samma med mor och far. Min räddning blev min sambo och idag är jag lugnare än någonsin tack vare honom och min underbara vän jag träffade genom jobbet för 8 år sen. Ni vet en sån människa man snubblar över som är mer som familj än vad själva familjen är. Blod är inte tjockare än vatten.
Författare: Rosa