Varje dag söker jag lösningar och motivation i tron att finna en miljon.
Tiden rinner ut i sanden, vem vill stödja och hålla mig i handen?
Se mig för den jag är, även om det är viss besvär men långt ifrån missär.
Varje dag jag känner livets stress att följa samhällets mönster, jag ser inget ljus i mitt inre fönster.
Varje dag jag funderar på att bedöva min ångest med medicin utan recept, blå är ett stenkast bort med deras koncept.
Jag minns när blå mig slå, jag kunde knappt gå, kollegan stirrade men lät det vara så, jag hoppas ni kan förstå att min tro på blå inte längre är att nå.
Minnen ifrån mitt senaste återfall har satt sin prägel, svettades kemikalier, jävla knarkarjävel.
Mitt sinne nu är skarpt, men ändå jag har ett tomrum i själen, jag önskar i det djupaste blå jag var som den vackra sälen.
Jag försöker finna en lösning, vad vill jag bli? vad kan jag bli? är tiden förbi? frågorna som ekar, du jag och ni.
Jag lever för mycket i dåtid med hemska minnen, mina svikna sinnen, klockan tolv är den slagna timmen.
Jag har ångest mannen, ja det är sanningen! stress press och inre oro, jag har ingen tilltro, inte ens till dem som vill bygga bro.
I mitt område blå ofta cirkulerar, polisbilarnas sirener kapitulerar, regeringens svek har satt sina spår, bilar brinner och folk förstår, att samhället har kvar många svåra år.
Jag är på gränsen till att hoppa ifrån bron, ladda nicka in en patron, jag är en trasig person.
Dagarna kommer, dagarna går, vad igentligen består? mina inre blödande sår, jag hoppas ni förstår hur jag mår.
Ett enda skratt får min dag att vända, jag orkar med en till dag måhända, min grav ska ni aldrig kunnas skända.
/Robban