Jag önskar att all musik som strömmade genom etern innehöll Bowies energi från det tidiga 70-talet, att varje gata vibrerade som Bourbon Street, och att alla människor jag mötte var som hämtade ur en Kerouac-roman.
Jag önskar att pojken fick flickan, och flickan fick pojken.
Jag önskar att vardagen regisserades av Steven Spielberg, att den kryddades med fräcka dialoger, coola vinklar och stilrena karaktärer, och att alla slut var Hollywoodanpassade.
Jag önskar att jag någon gång får bevittna regn falla uppåt, att vi vaknade upp under en fyrkantig sol och somnade till sprakandet av en trekantig måne.
Jag önskar att varje solnedgång sprakade som på den första dagen, att regnbågen kom för att stanna, att allt inte följde universums logiska lag.
Jag önskar att fåglar kunde prata och vi kunde flyga.
Jag önskar att kanoner avfyrade blommor, att människor blev färgblinda, könlösa och prestigelösa som spädbarn.
Jag önskar att det fanns någon ovanför molnen som kunde höra mina önskningar.
Jag önskar.