Julstämning

Johannes Eneroth var på väg till sina föräldrar i Hässleholm för att fira jul. Hela släkten skulle komma och en lätt nysnö hade just fallit. Johannes kom från Kastrup där han landat efter att drygt ett halvår arbetat i Östafrika. Hans arbete hade bestått av att organisera mat och mediciner till ett område som drabbats av mångårig torka. Nåväl, han steg av tåget och tog en taxi och välkomnades av föräldrar samt syskon och deras respektive samt ett antal syskonbarn.

Nu skulle det bli middag på lillejulafton och skinkan, sillen och köttbullarna var framdukade och snapsen stod på kylning. Samtalen flöt lätt och stämningen var god. Hela syskonskaran hade lyckats väl, alla hade tagit sin akademiska examen och inga större konflikter förelåg.

En svägerska till Johannes började, efter några snapsar, att tala om de problem som fanns i hennes liv. De hade inte kunnat åka på fjällsemester under året då affärerna inte riktigt gått som de skulle och det saknades finansiella resurser. Dessutom ansåg hon att kläder blivit extremt dyra, framförallt om man inte villa ha billig konfektionsskit utan kläder med stil. Ett annat problem var att räntorna gått upp på huslånet och detta hade ytterligare utarmat deras ekonomi. En annan fyllde i att TV-programmen hade blivit så dåliga så att ingen anständig människa längre kunde titta på dumburken utan att somna. En tredje klagade på politikerna som inte gjorde något åt den tilltagande obildningen som drabbat hela vårt utbildningssystem och som på sikt skulle få den här nationen att gå under.

Johannes satt tyst. I den värld han just lämnat hade han tvingats att se hur över hundra barn avlidit av undernäring. Han hade hört mödrarnas gråt och sett deras tårar och upplevt dessa ständiga begravningar. Ibland hade Skulle han säga något? Skulle det förstöra stämningen? Han försökte att försiktigt påpeka att de problem som hans släktingar hade aktualiserat vägde ganska lätt mot dem som han hade upplevt på fältet, men även denna milda kommentar väckte invändningar. Han skulle inte komma med sitt, han visste inte hur besvärligt livet kunde fått någon enkel barnkista, men ofta begravdes de bara insvepta i en filt. Han visste också att detta var totalt onödigt. Det fanns mat i världen, det var bara en fråga om makt och distribution. Svälten berodde inte på matbrist, utan på ojämn fördelning av makt och egendom.

Detsamma gällde mediciner och läkemedel. Hur många, både barn och vuxna, hade han inte sett avlida på grund av enkla infektioner då det var total brist på antibiotika. Dessa mediciner fanns i överflöd, men de fanns på fel ställe.

Dessa kommentarer kunde han ta, men det kom ytterligare en. En svåger invände att dessa negerkvinnor hade så många barn så att ett mer eller mindre inte gjorde så stor skillnad. Då brast den sociala polityren, Johannes höjde rösten och halvskrek att detta var en rasistisk kommentar utan den minsta insikt om människan och om verklig mänsklig sorg. Konflikten var ett faktum och kunde inte mildras förrän hans föräldrar fick de inblandade att lugna ner sig.

Johannes tog sig en promenad. Det var en fantastisk kväll, fullmånen lyste på nysnön och stjärnorna uppfyllde vinternatten. Promenaden blev lång, hans lust att återvända var inte den största.

Han lyckades överleva julen, men efter nyår återvände han till Afrika med en känsla av lättnad.

Författare: Anders Kjellström