Magikern

Det var en gång två pojkar som levde i sin egna värld. De var två krigare som sloggs mot varandra med svärd större än dem själva.

De var galopperande hästar. De var två magiker. Alltid två. De hade byggt upp deras egna värld, deras universum. Det var en värld där de kunde lämna alla bekymmer bakom sig och njuta av stunden. Varje morgon gick den ena krigare över gatan och väntade.

Han väntade utanför magikerns välbekanta sovrumsfönster. När magikern bakom fönstret fick syn på hans vän nedanför log han alltid samma leende. Det var leendet som täckte hela ansiktet och skapade små rynkor runt hans ögon.

I deras värld spelade kontrast ingen roll. Varje dag var som ett nostalgiskt minne, som den bästa dagen i deras liv. De spenderade sena kvällar i Augusti, mörka eftermiddagar i Oktober. De var alltid två. Efter sommaren kom hösten, men förutom de glesa träden och den mörka himlen, var det inget som hade förändrats. Efter hösten kom vintern, men förutom de snöfyllda gatorna var det inget som hade förändrats. Efter vintern kom våren, men förutom körsbärsbladen på marken och den rosa himlen, var det inget som hade förändrats. Efter våren kom sommaren, men ena magikern var inte där. Hästen, krigaren, den andra halvan av deras universum. Genom fönstret kunde den återstående magikern se det mörka och tomma sovrummet. Det var fönstret som den andra magikern brukade stå bakom. Fönstret där han brukade le det där leendet.

De hade alltid varit två. Nu återstod en magiker och ett halvt universum.