Kategorier
Noveller

Mörkret och ljuset

När jag först mötte mig själv var jag på en väldigt mörk plats, bokstavligt talat. Jag hade tillkallat demoner under en allt för lång tid. Saken med demoner är att i början tror du att de är där för att hjälpa dig. Du tror att deras bitterhet, rädsla och hat kan leda dig i denna svårnavigerade värld. Så du bjuder in dem och låter de se din själ. Du omgärdar dig med dem varje dag för tror att de är svaret på dina tvivel. Så är inte fallet. I stället är deras mål att leda
dig allt längre och längre ner i den djupaste av mörka grottor. Där nere kan de suga all din livskraft ur dig.
Tyvärr inser man oftast inte demoners svekfullhet förrän det är för sent. Så var det för mig.
När jag var på den platsen kunde ingen längre höra mig. Mina rop på hjälp var för länge sedan för svaga för att ens fladdermössen som bebodde grottan skulle bry sig. Mörkret tycktes vara kompakt och ogenomträngligt. Demonerna frodades på min sinande livskraft.
Spökena från förr var där, de viskade i mina öron och påminde mig om allt jag gjort som tydligt visade vilken dålig människa jag var. Vålnader i svarta långa kappor följde efter mig och skuggade allt i min väg. Iglar satt på min hud och glupskt sög ut allt mitt hopp. Stora svarta fåglar flög omkring med blixtrande ögon och kraxade något som liknande ett hånfullt skratt. Jag insåg att det inte längre var lönt att försöka ta sig ut. Gångarna ner till grottan var
för djupa, för slingrande och för smala. Jag lade mig ned och väntade på att jag sakta skulle förtvina och vittra bort i glömska.
Så plötsligt efter en tid i mörkret som kunde vara en livstid eller bara ett ögonblick såg jag ett ljus. Ljuset var först bara en liten svag prick på avstånd men det kom närmre och närmre och
växte sig allt starkare. Först blev jag bländad av ljuset och kunde inte se något alls. Men efterhand vande sig mina ögon och jag kunde uttyda en gestalt som höll en lykta med ett
starkt ljus. Jag blev rädd. Gestalten likande någon jag känt för längesedan. Hon såg ut som jag själv. Eller rättare sagt så som jag sett ut en gång för längesedan. Borta var de mörka ringarna under ögonen som spökena gett mig, ärren från iglarna och den tomma blicken vålnaderna försett mig med. Gestalten log och i hennes ögon tindrade något som liknade hopp. Hon sade, var inte rädd jag ska hjälpa oss båda ut ur grottan.
Till en början var jag skeptisk. Jag sade till skepnaden som liknade mig själv att det var omöjligt. Grottan var för djup och mörk och vägarna ut var för slingrande och för snåriga.
Jag-gestalten fortsatte att le och sade att lyktan med ljus skulle leda oss. Jag tittade på lyktan och insåg att ljuset som svärmade runt den var fyllt med små glimrande varelser. Varelserna

log snälla leenden och sjöng på en låg men vacker melodi. Innan jag hann tveka något mera tog Jag-gestalten min hand och börja leda mig ut. Medan vi gick pratade Jag-gestalten. Hon
berättade historier som handlade om mig. Saker jag gjort för längesedan som var bra. Hon påminde mig om snälla handlingar, flitiga försök och hjälpsamma gärningar. Jag-gestalten
skrattade, hon påmindes om roliga saker jag sagt som fått andra att skratta. Hennes skratt smittade och plötsligt skrattade även jag ett försiktigt, lågt skratt. Under tiden som vi pratade
och skrattade steg sången från de små ljusa varelserna. När sången steg växte även ljuset och varelserna blev större och större. Jag förstod att detta måste vara en annan sorts magi. Inte de
mörka demonernas utan de ljusa väsens magi. Varelserna var nu stora vingklädda glada figurer som såg ut som änglar. Änglarna närde sig inte på rädsla och hat utan på vänskap och kärlek. På hopp och glädje. De flög omkring och svepte in oss i varma känslor och glada
tankar. Deras ljus spred sig så att jag kunde uttyda närliggande gångar och tunnlar. Där inne såg jag människor jag kände igen. Deras röster gick samman med sången och jag kunde höra
hur de ropade efter mig. Jag hade aldrig varit ensam egentligen. Mina vänner och min familj hade hela tiden varit i närheten och letat efter mig. Kallat på mig. Demonernas mörker hade hindrat mig från att se och höra dem.
Plötsligt såg jag solstrålar som började leta sig in i tunneln längre fram. Vi närmade oss utgången. Jag fylldes återigen med rädsla och stannade upp. Tänk så klarar jag det inte.
Världen där utanför är så stor och farlig. Vi klarar det tillsammans sade Jag-gestalten. Du är inte ensam, du har mig och du har alla dina nära och kära som letat efter dig där inne i gångarna. De saknar dig. Jag begrundade detta och bestämde mig för att försöka. Jag tog ett
djupt andetag och steg ut i ljuset.
Du klarade det! Jag insåg att rösten inte kom från någon dubbelgångare som såg ut som mig utan från mig själv. Jag och Jag-gestalten hade smält samman till en. Jag hade fortfarande ärr
på min kropp efter iglarna. Jag kände en klump i min mage efter vålnadernas mörker.
Spökena från förr ekade fortfarande i mitt huvud men alltsammans kändes på något vis svagare och syntes mindre här ute i ljuset. Jag hörde rop och skratt från röster jag kände igen.
Jag insåg att alla jag kände stod bara en liten bit bort. De log och hade öppna armar. De ropade på mig och jag sprang emot dem. Jag var hemma igen.

5.00 avg. rating (83% score) - 1 vote

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *