Kategorier
Noveller

När Döden inte ville mer

En natt fann jag en text, bräcklig och skadad av naturens omilda hantering. Jag vandrade drömmarens stig som ledde mig ut i ökensanden och där låg den, ett stycke pergament, avslöjad efter sista sandstormen. Texten var tidlös, tecknen besynnerliga, men jag förstod. Pergamentet som låg i min hand föll sönder i kanterna. Jag läste och präntade in skriften i mitt inre. När jag rycktes ut ur min dröm hade texten fallit sönder och blåsts bort av ökenvinden. Det enda som fanns kvar i mitt minne var början och slutet. Det enda som jag kunnat tyda.

Jag sätter mig vid skrivbordet, medveten om hur bräckligt mitt minne är. Jag fattar pennan och stirrar ut i höstmörkret och finner orden.

”Jag, Döden, skriver dessa rader. Mitt enda sällskap är Tiden, den evigt lunkande Tiden, som rör sig i sin stora ändlösa cirkel runt om mig. Hans steg är jämna, aldrig för fort, aldrig för långsamt. Han är universums klocka. Vi är de enda som finns, som alltid funnits. Allt annat tillhör Det Stora Spelet, som tar slut och börjar om och om igen. Gudarna spelar mot Ondskan. Människorna förflyttar sig över spelplanen, ivriga att komma framåt, tävlar med sin mekaniska tid, vill nå ett mål. Men jag, Döden, väntar. Jag är målet. Och därefter inget.

Tiden rör sig framåt och jag sveper min Lie.

Jag är trött, vill kasta spelet långt ut i det universum, som det en gång kom ifrån. Gudarna och Ondskan roar mig inte mer. När de möts, då sitter jag i närheten och lyssnar till deras futtiga kamp över spelbordet. Jag syns inte, jag hörs inte. Jag väntar och Tiden fortsätter sin vandring runt, runt.

Han är den ende som överlever mig, som överlever allt.

Jag lyssnar och hör hur Gudarna och Ondskan tröttnar över spelet. Ondskan kan inte komma på mer djävulskap och Gudarna somnar nersövda av sin egen godhet. Världen gäspar och väntar på nästa drag och jag, Döden, fortsätter mitt värv så länge det levande finns.

 Jag vill inte tillhöra Evigheten. Befria mig från min plikt. Jag ber, låt det bräckliga, det levande, inte mer uppstå. Låt allt bli känslokall materia. Jag längtar det tysta universum, där ondskan och gudarna spelat ut sin roll. Där ingen sörjer eller gråter. Låt mig möta min egen död. Låt mig…”

Här var texten oläslig, bara enstaka ord, och ibland bara en bokstav. Ord utan sammanhang. Slutet minns jag, mitt i en mening framträder texten i mitt inre.

”… så sliten. Mina knotiga leder värker. Resan norrut var plågsam, men redan då, när ökensanden färgades röd av min lie, kände jag hur krafterna började tyna. Det var för mycket och för många barn som jag måste skörda. Jag tänker på den lilla flickan Maryam, som legat under tusentals tegelstenar från huset som varit ett hem. Jag hörde moderns skrik och ändå drog jag med min lie över den grav som bomben redan skapat. Varför gjorde det så ont, när jag såg mamman springa nerböjd, snubblande över sitt långa, svarta kläde skrikandes sin dotters namn? Jag är Döden, varför plågas jag? Det ska inte finnas några känslor hos mig.

 Jag färdades norrut, flydde bland de flyende. Men även under flykten fick jag slå med min lie. Jag ville också fly, fly mitt värv, inte längre lyda Gudarnas och den Ondes spel. Så jag vandrade vid människornas sida genom öknen, längs oändliga vägar, jag följde med över havet, men vart jag än färdades slog jag med min lie över människorna, som om jag inte rådde över mitt redskap som Gudarna skänkt mig. Ingen såg mig, jag är osynlig för människorna, men de kände min andedräkt i skräcken på havet, de hörde mig viska när krafterna tynade. Jag kände deras vilja att leva, att älska, att bara finnas till. Alla avskyr mig, trots att jag är deras befriare. Jag vill bli älskad, välkomnad.

Var är jag nu?

Jag sjunker ner bland höstlöv och kastar lien från mig så långt bort att den inte längre är min ägodel. Här vilar jag en stund. Ängen känns ännu sommarvarm. Men löven faller ner från träden i en dans mot sin död. De sköter det själva, de behöver inte mig. Och Gudarna lämnar dem ifred, leker inte med dem. Löv hatar inte varandra, börjar inga krig, bara lever ett tag och sörjer inte varandra. 

Jag plockar upp ett löv, studerar dess nervmönster. Så genialt, så perfekt. Solen lyser rakt igenom. Lövet säger farväl till livet i sprakande färger. Jag ler lite försiktigt, ett oprövat leende. Ett döende löv får mig att le, för den är så vacker. Här vill jag stanna. Gömma mig.

En fjäril landar på min mantel. Nyfiket håller jag min arm helt stilla. Den klipper med vingarna för att hålla balansen, då en lätt vind leker runt oss. Jag håller fram mitt finger och fjärilen klättrar villigt upp för mina beniga knotor. För första gången stjäler jag en bit av Tiden för att begrunda en fjäril. Ett litet underverk som sköter liv och död på egen hand, precis som lövet jag lagt tillbaka på gräset. Den börjar omständligt rengöra sina antenner och sedan sina smala ben en i taget. Brådska finns inte i fjärilens värld. Då och då klipper den med sina fyra gula blomblad eller fångar upp en vattendroppe som långsamt formar sig på mitt finger.

    – Du har smitit från jobbet.

Fjärilen tilltalar mig och jag nickar. Den har så rätt. Jag vill försvinna, bli som löven, bli jord och få vila från allt.

Fjärilen suckar förstrött. Den bryr sig inte.

Jag kryper ihop bland löven, sveper manteln över mig och trycker mitt trötta huvud in i doften av multnande löv och jord. Och jag väntar på min egen död. Jag väntar.

 Då väcks jag bryskt av Tiden. Lien sticks i min hand och jag vandrar åter söderut och fortsätter mitt värv. Jag tillhör evigheten, jag och Tiden.”

Jag lägger från mig pennan och ser gryningen utanför fönstret.

Författare: Anne-Marie du Plessis

1.00 avg. rating (43% score) - 1 vote

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *